Sluta hacka på Bimboidealet.

Ofta när man diskuterar operationer och ideal så står Kissie och diverse ”bimbos” i den absoluta centrumet. Det hackas ner på de så kallade extrema och onaturliga idealen, alltså de väldigt stora brösten, det väldigt bloda håret, den väldigt smala midjan och så vidare. Vid sidan av det extremt smala idealet har bimboidealet fått stå som modell för ”sjuka ideal” även fast det förekommer i en betydligt mycket mindre omfattning än det supersmala. Jag har svårt att dra mig till minnes senaste jag träffade på någon som tyckte att bimboidealet på allvar var något eftersträvansvärt, och det brukar inte heller framställas som så i andra sammanhang än möjligtvis Slitz.

Att det hackas på det supersmala idealet är i allra högsta grad berättigat. Det är för det första det förhärskande inom nästan alla subkulturer. Även om det finns dem som tycker att man ska ha något mer muskler, mer ”kurvor” och så vidare så utgår de flesta idealbilder som produceras utifrån att smalhet är något eftersträvansvärt. Eftersom det smala idealet står i sådant absolut fokus är det värt all kritik det får, bimboidealet däremot känns som en konstig sak att kritisera.

Kvinnor som anstränger sig på ett alltför uppenbart sätt för att tillfredsställa den manliga blicken anses ”dåliga” och så vidare. Man ska vara snygg, man ska behaga, men man får inte överdriva, inte bli för uppenbar i sitt syfte att vara sexig.

Skönhetsideal handlar om mer än sexighet. Det handlar om att vara lagom; lagom snygg, lagom sexig med fortfarande på ett sätt som uppfattas som ”värdigt” och inte är besvärande. Det handlar helt enkelt om att behaga, hålla sig i schack med mat och träning, smink och kläder utan att någonsin passera gränsen för att bli ”för mycket”. Man förväntas lägga stor ansträngningar på att vara lagom, inte på att skapa en look som är unik och passar för en själv. Ändå försöker man i det överdrivna fokuset på bimboidealet i idealkritiken att få det att handla enbart om sexighet, när det nog i själva verket bara är en liten del.

Harry Potter.

Läser för närvarande om Harry Potter. Tyvärr har jag bara en bok här, nämligen den sjätte, men det är ändå så himla trevligt. Älskade böckerna så mycket när jag var liten och läste dem för första gången. Sedan dess så har jag mest läst ”nyttiga” böcker, det vill säga böcker som jag visserligen uppskattat med som jag primärt läst för att man ”ska” göra det eller för att det handlar om ett ämne jag finner intressant. Jag läser mest facklitteratur.

Så ja, det är sällan jag läser enbart av ren lust. Tyvärr. Jag tycker inte tillräckligt mycket om att läsa för det, jag är för rastlös. Harry Potter är typ den enda litteratur som är tillräckligt enkel och spännande för att jag ska orka ”sluka” den. Just nu gör jag det i alla fall, och det är väldigt mysigt.

Om man inte vill behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Träffade för ett tag sedan en såndär tillkämpat dissig och otrevlig person och mindes när jag var kanske 14 år gammal och ”punkare” och satte prestige i att hata och dissa precis allt och alla. Och jag tänkte att så är man när man är ung och dum, då dissar man folk och företeelser till höger och vänster och sätter prestige i att vara otrevlig mot människor, sätta sig över dem och visa sig ointresserad.

Jag fick senare veta att hen ville göra ett så dåligt intryck som möjligt inför alla hen träffade. Kanske skulle det ha tagit emot som något slags skämt av de han mötte, en förmildrande omständighet eftersom hen då inte var sådan ”på riktigt” men själv blev jag bara än mer provocerade efter denna upplysning. Att med mening göra livet surt för andra är verkligen omoget och lågt. Ja, det är liksom taskigt, rakt av. Det finns inga förmildrande omständigheter.

För mig är det inte skitviktigt att vara artig eller trevlig. Jag tycker inte att man behöver förställa sig för att bli uppskattad eller för att passa in men jag värderar ändå att människor i så liten utsträckning som möjligt mår dåligt i min närvaro. Jag skulle inte förställa mig för att tillfredsställa andra, men att man visar intresse och är tillmötesgående gentemot personerna man umgås med tycker jag är grundläggande för att kunna betraktas som en person som uppnått någon slag social mognad. Annars kan man lika gärna sitta hemma.

Hur man kan orka ägna sig åt dessa medvetna försök att göra folk osäkra i ens närvaro som vuxen, det övergår mitt förstånd. Av någon anledning slätas beteenden som dessa ofta över. Det är okej att folk är otrevliga på det där dissiga och ointresserade sättet. Ibland för att de som blir utsatta känner sig nedtryckta, ibland för att man helt enkelt inte orkar kritisera en person som verkar sätta prestige i att vara ogillad av andra. Jag tror också det kan handla om någon slags missriktad omtanke, att närstående som bryr sig inte vill krossa denna väg till självrespekt som personen upprätthåller.

Nåja, det kan väl säkert hända att den här personen hade en trasig själ eller något. Men alltså, hur dålig självkänsla man än har, hur deppig och blyg man än är, så är det fan aldrig okej att bete sig som skit mot andra människor. Att vara aktivt dissig, nedlåtande och spelat (eller genuint) ointresserad gentemot andra är inget som en vuxen människa kan syssla med utan passar sig för ett barn. Om man inte i vuxen ålder är intresserad av att ens försöka behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Ingen demonstration är opolitisk.

En sak som blossade upp i hela den där Pridedebatten för några dagar sedan var bruket av ordet ”opolitisk”. Vissa menade att Pride utgav sig för att vara ett opolitiskt arrangemang. Det är ett väldigt märklig uttalande för Pride är väldigt politiskt. Det är ju i högsta grad en politisk fråga, det där med HBT-personers rättigheter. Det är inget som man bara tycker i tystnad utan i allra högsta grad något som påverkas av den politiska agendan.

Däremot är arrangemanget inte partibundet, och det är en helt annan sak. Politik är inte detsamma som att det finns ett parti som driver frågan eller att det är upp på den partipolitiska agendan. Folk blandar dessvärre ihop detta väldigt ofta ändå och det bekymrar mig. Plötsligt anses saker sämre om de är ”politiska”, det vill säga om de tar ställning på höger/vänster-skalan.

I princip alla demonstrationer som genomförs är på ett eller annat sätt politiska, jag kan faktiskt inte komma på ett enda exempel på en demonstration som inte är det. Att man inte vill ha med de partier och partibundna ungdomsförbund som inte delar ens agenda på demonstrationen betyder inte att den är partipolitiskt bunden, man behandlar helt enkelt politiska partier på samma sätt som man skulle behandla vilken organisation som helst.

Partipolitiskt obunden innebär inte att man aldrig får ta ställning för eller emot ett visst partis politik, det innebär bara att man inte för ett givet partis talan utan talar för en sakfråga eller för ett politiskt perspektiv man inte upplever representeras av ett givet parti. Opolitisk däremot är något helt annat, typ powerpuffpinglorna.

Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.

En grupp människor jag tycker är så sanslöst störig är den jag skulle vilja kalla för rika nihilister. Människor som har det väldigt bra ställt materiellt men som gör ett stort nummer av att det ”egentligen” inte betyder något med allt detta. Den typen av personer som skulle kunna säga till någon trebarnsmor med socialbidrag att det som betyder något i livet egentligen inte är pengar, utan typ ”kärlek” eller något liknande och som liksom ibland kan få något nästan beundrande i rösten när de talar om människor med mindre materiella tillgångar, liksom som om de önskade att de själva kunde tacka nej till allt materiellt.

Jag tror absolut att det kan vara så att ett för stort överflöd gör en inkapabel att uppskatta andra värden i livet eftersom det kan fungera som bedövande för andra känslor att ständigt stimulera sitt begär efter mer, som jag ser som en ganska primitiv drift. Jag tror också att de flesta uppnår ett högre välbefinnande av att tagga ner lite på konsumtion av det mesta. Men att romantisera en tillvaro där man inte har ett val tycker jag är skevt. Man kan ju faktiskt avsäga sig saker, tagga ner på sin konsumtion och så vidare även om man är välbemedlad. Det är ju inte som att det är dessa personer som saknar valmöjligheter.

Vissa verkar se sig som offer för sina privilegium. De tycker liksom att det är jobbigt att kunna välja i livet. Visst kan de ge en viss ångest när framtida misslyckanden kommer var ens egna och inte ha att göra med skrala valmöjligheter i samma utsträckning som för andra människor. Vissa drömmer sig till en livssituation där deras väg är utstakad redan från början, just för att detta är så ångestladdat. Men Jag tror att få skulle uppskatta att verkligen vara där.

Saker och ting är meningsfulla. Det är meningsfullt för de flesta att kunna välja yrke själv, att kunna fatta beslut om sitt liv, att inte behöva oroa sig över det essentiella såsom mat, husrum, kläder och så vidare och så vidare. Först när man har detta så kan man fokusera på att göra vad man vill i liv. För människor som har allt detta så kan det vara svårt att förstå hur det är att var utan och man romantiserar en tillvaro där livet förefaller ”enklare” eftersom man inte kan göra några val. Man vet redan vad man ska fokusera på, helt enkelt.

Även om det ibland kan vara förlamande med möjligheter så föredrar jag det alla gånger. Jag ser ingenting positivt med att leva för att överleva.

Åker till London.

Hej! Här sitter jag med mitt stela leende. Idag åker jag till London och är borta under helgen men jag har tidsinställt en massa inlägg. Jag har suttit och skrivit tills fingrarna blödde! Nåja, vill uppmana alla att en sista gång nominera mig till blogawards! Passande kategorier: inspiratör, provokatör, blogstar och guldpennan. Ja, jag tjatar, men det är faktiskt viktigt för mig!

Jag vill inte vara en del i ännu en rörelse som förtrycker.

Hade ett mindre bråk med FumikoFem på twitter angående feminism, under vilket Hannah outade att hon inte längre tänker kalla sig feminist vilket ni kan läsa om här (tolka dock ej detta som att det var Fumikos fel, det var inte hela orsaken). Hela upprinnelsen var att Fumiko brukar kritisera feminister som konsumerar kultur som hon betraktar som misogyn och att många upplever sig attackerade på grund av detta. Nåja, utan att gå in på detaljer så vill jag komma till saken, nämligen den att det är jävligt tröttsamt att bli påhoppad för den kultur eller vad det nu är man gillar av andra feminister.

Jag ser mig själv som ganska radikal i min feminism, inte i de mest extrema markerna kanske men ändock ganska mycket extremare än de flesta jag stöter på. Jag tycker verkligen att man ska förändra livet utefter sina politiska övertygelser, inte bara gå omkring och tycka utan att göra något av det. Jag försöker ständigt att förändra mig för att leva mer efter mina övertygelser. Herregud, jag har gått från att vara ätstörd, ständigt rakad och sminkad, läsa tjejtidningar, ha obekväma kläder, shoppa skitmycket, ha pissigt självfötroende och så vidare till att ha frigjort mig från allt detta. Delvis för min egen skull, men också tack vare och för feminismen.

Jag är absolut inte intresserad av ett feministiskt perspektiv som bygger på att jag måste göra avbön från precis allt jag gjort som skulle kunna betraktas som misogynt eller att bidra till misogyn kultur. Feminismen ska vara en ideologi som hjälper kvinnor, inte binder dem ännu mer och skuldbelägger dem. Det är en skillnad på att kritisera och att skuldbelägga. Ibland kan gränsen vara hårfin, ibland flyter det in i varandra. Det måste gå att få vara människa och samtidigt kalla sig feminist utan att bli anklagad för att vara en dålig sådan.

Att gå från att vara omedveten om patriarkatet till att kunna göra upp med de värderingar och beteenden hos en själv som stammar från det är en process, något som måste ske långsamt och som egentligen aldrig blir riktigt färdigt. Ingen vill tillhöra en ideologi där det i samma stund som du tillkänner dig den förväntas göra upp med typ hela din person. Alla är påverkade av patriarkatet, vi har sådana beteenden präntade djupt i oss. Man kan helt enkelt inte göra sig av med allt detta på en gång, det är en omöjlighet. Det måste få ta tid och man måste få lov att stanna där man vill, där man känner att ens egen nivå ligger. Alla kan eller vill inte leva för feminismen, alla kan inte ha den där perfekta livsstilen där man liksom är magiskt befriad från alla patriarkala rester i sitt beteende, men de måste också få plats.

Min feminism ska tjäna mig. Den ska inte få mig att känna skuld och ångest, den ska få mig att känna mig befriad. Det är det jag känner när jag tänker på alla förändringar jag kunnat bli kapabel att göra på grund av feminismen; befrielse. Befrielse från ångest, krav, skuld och skam. Befrielse från patriarkatet. Det är den känslan jag vill att andra ska få av feminismen. Jag vill inte uppnå något samhälle där ingen rakar benen bara för sakens skull, jag vill ha ett samhälle där det står människor fritt att välja själva. Om någon väljer att göra andra saker än jag gör så är det mig likgiltigt, det viktiga är att de gör beslutet på rätt grunder, sina egna grunder. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag vill inte ha en värld där alla följer mina preferenser, jag vill ha en värld där folk att fria att upptäcka och följa sina egna.

Feminismen är en rörelse sprungen ur ett behov. Ett behov av jämlikhet, ett behov av frigörande från patriarkala strukturer. Visst behövs det diskussion, kritik, förändring av beteenden och så vidare men allt detta måste gå att kopplas till de personer detta faktiskt gäller. En feminism som bara är ett ändlöst intellektualiserande kommer aldrig att komma någonstans, aldrig kunna attrahera fler än ett fåtal. För att man ska kunna få med sig många och driva frågan brett så måste folk kunna identifiera sig och, framförallt, känna sig välkomna. De måste kunna känna att de blir mottagna som de är, att de är okej trots sina patriarkala beteenden och brister. Man vill inte komma till insikten om att man blir förtryck, belagd med skuld och skam och idéer om hur man ska vara av hela det patriarkala samhället och sedan inse att den gruppen människor som ska erbjuda en lösning bara lägger ännu mer på ens axlar. Det viktiga är att man har en insikt om ett problem och en vilja till förändring, både personlig och samhällsomspännande.

Iden om systerskapet ska inte göra det omöjligt med intern kritik, men det får inte heller bli så att rörelsen börjar handla om att kritisera sig själv istället för att kämpa emot förtrycket av kvinnor. Jag vill inte vara med i ännu en rörelse som förtrycker. Jag vill ha en sammanslutning mot patriarkatet, inte en intern intellektuell tävlan om vem som har mest korrekt livsstil eller mest radikala åsikter. Det är inte intressant och framförallt; det hjälper inte. Varken mig eller någon annan. Det blir bara mer av samma gamla skit, samma gamla unkna förtryck och samma gamla tjat om hur människor ska vara och inte.

När ska folk inse att bloggen är en publiceringsform, inte ett innehåll?

Detta var otroligt bra skrivet av Anna-Maria angående en debatt som hållits om bloggar på publicistklubben. Jag har själv inte sett den, så min grund för det jag skriver är Anna-Marias inlägg. Jag kan i många fall hålla med om att grävande journalistik och seriöst nyhetsjournalistisk har fått ge vika får någon slags åsiktsjournalistik som väl till viss del kan kopplas till bloggkulturen. Alltså byggandet av det personliga varumärket, vikten av avsändaren och så vidare. Däremot har jag svårt att förstå hur det kommer sig att det är just bloggarna som hamnar i blåsväder. Läser man en tidning förväntar man sig ett sakligt och korrekt innehåll ty det ingår i det journalistiska uppdraget, läser man en blogg förväntar man sig inte det på samma sätt.

Jag kan tycka att fixeringen vid ”sociala medier” och så vidare är ganska lam och att den urholkar journalistiken. Men samtidigt har jag sjukt svårt för det här perspektivet att folk bara ska sitta och matas med information och åsikter av journalister och i övrigt hålla käften. Överlag så är det väl något bra att fler kan debattera, fler kan uttala sig och skriva om samhället.

Eller egentligen är det inte så konstigt att bloggar blir så hackade på med tanke på att nästan alla framgångsrika bloggare är kvinnor. Givetvis ska de tas ner på jorden då. Det kvinnor gör bäst och kvinnor konsumerar är irrelevant och oviktigt, inte lika fint som ”riktig” journalistisk. Alltså, det är jätteviktigt att det finns en välfungerande mediekår i ett land, det tycker jag verkligen, men det ena behöver inte utesluta det andra. Problemet uppstår när även innehållet i ”seriösa” tidningar börjar lika denna nidbild av bloggar, alltså något slags hejdlöst tyckande än hit än dit och reklam för sitt personliga varumärke. Men att människor i alla högre grad ägnar sin fritid åt att skriva och att vissa lyckas tjäna pengar på det, det är fan inte ett problem.

Bloggvärlden är viktig för många personer. Den är viktig för mig, för den ger mig utrymme att vädra mina tankar och uttrycka mig. Jag hade inte varit i närheten av en så bra skribent eller tänkare som jag är idag om det inte vore för det. Den är säkert också viktig för en massa människor som läser och själva inspireras till att skriva och fundera över saker och ting. En jättebra grej med bloggar är att man kan publicera något kort och lätt, något som egentligen inte innehåller något vidare avancerat resonemang eller stora insikter, något som aldrig skulle publiceras i en tidning just eftersom tidningar har högre kvalitetskrav. Icke desto mindre kan detta sätta igång tankar hos människor som inte tänkt i de banorna förut. Det finns också utrymme för debatt, och debatter som ofta håller en hög kvalitet.

Det är intressant också hur personer som verkligen inte är insatta i hur bloggvärlden fungerar förväntas ha kompetens nog att tala om den. Janne Josefsson verkar ju inte ha någon koll över huvud taget och bjuds ändå in för att debattera, och då är han väl ändå en person som håller sin journalistiska fana högt?

Gud, när ska folk inse att bloggen är en publiceringsform, inte ett definitivt innehåll? Det finns gott om bloggar som är välskrivna, välresearchade och så vidare. På samma sätt finns det gott om tidningar som är skitbra, och gott om tidningar som är skit. Släpp denna kritik mot ”bloggvärlden” i stort bara, och sluta tro att alla bloggar är som Kissies.