Politisk karriärism.

Ganska ofta får jag kommentarer där folk tycker att jag ”borde bli politiker”. Det är absolut något jag uppskattar, det är kul att människor anser mig kapabel att göra en god gärning inom politiken.

Men, jag kommer inte satsa på att ”bli politiker”. Politiker är nämligen inte ett jobb, det är ett förtroendeuppdrag som man ibland kan lyfta lön för. Jag är redan idag engagerad i ett ungdomsförbund, nämligen Grön Ungdom, och kommer troligen att engagera mig mer i det när jag kommer hem till Sverige.

Det är såklart en dröm att kunna syssla med saker jag brinner för på heltid och lyfta en schysst lön för det. Men om drömmen om att ”bli politiker” blir större än drömmen att förändra samhället så gör man ett misstag. Engagemang måste komma från övertygelser, inte från en vilja att göra politisk karriär. Om man framförallt är intresserad av att ”bli politiker” så kommer engagemanget hamna i skymundan, och därför tycker jag inte att man ska ha en politisk karriär som primärt mål med sitt engagemang.

Det finns gott om karriärister inom politiken. Människor som tummar på sina principer för att inte göra sig ovänner inom partiet. Jag kan förstå att det lätt blir så när man vistats i den miljön hela sitt liv men jag tror att det är skadligt för samhället när det blir så, för det leder till en barriär mellan politiker och ”vanligt folk” där verklighetskontakten hos politiker blir allt mindre. Jag tycker till exempel att det är ett problem att de personer som klistrat ihop arbetslinjen, i vilken det ingår en massa antaganden om vad som motiverar människor till jobb, själva aldrig arbetat utanför partiet eller varit i eller i närheten av människor som varit i den utsatta situation som man kan tänka sig att de som är föremål för till exempel fas3 är.

Politiker har alltmer börjat ses som ett heltidsyrke, något man gör karriär inom. Människor säger att de ”satsar på politiken” och menar att de satsar på en hög politisk post, inte att de satsar på politiken som medel för att förändra något. Politikerkåren i Sverige har gått från att bestå av många personer med små uppdrag vid sidan om sitt vanliga liv och arbete till att bli alltmer professionaliserad och detta är ett problem. Det skapar dels en kultur för ogenomtänkta beslut utan verklighetsanknytning och dessutom ett politikerförakt på grund av detta.

Jag kan absolut inte säga att jag skulle banga ett politiskt heltidsuppdrag på grund av denna princip men jag tycker att det är viktigt att ha i åtanke när man engagerar sig politiskt. Att det inte ska handla om att ”bli politiker” först och främst utan om att vilja förändra något i samhället. Politisk karriärism är vidrigt och ska bekämpas.

Det är ju skitstort.

När Obama gjorde sitt uttalande om att homosexuella ska ha rätt att gifta sig så var det ett gäng som tyckte att folk överreagerade. Detta eftersom det tydligen ”bara” rörde sig om att han sa att han tyckte att det var rätt, utan att ställa några krav på delstaterna. De försökte liksom vrida det hela till att allt Obama gör överskattas och hyllas av typ ”vänstern” eller någon liknande luddig odefinierad fiende när det egentligen bara rör sig om en ”småsak” som alla människors lika rätt till giftermål oavsett sexuell läggning.

Nåja, oavsett så är det skitstort att en Amerikansk president vågar ställa sig för homoäktenskap, faktiskt. Det har aldrig skett innan. Man kan tycka att det är en småsak men det är det inte, i USA är det nämligen en otroligt stor och kontroversiell grej. Jag tycker ärligt talat att det är skitfånigt med folk som ska komma och bagatellisera det för det är fan ingen bagatell. Tycker att dessa människor ska sluta sura med omedelbar verkan.

Spänna hjärnmusklerna.

Det frågade på twitter varför det anses så provocerande att påstå sig vara mer intelligenta än andra, till skillnad från att påstå sig vara duktigare på till exempel sport. När jag diskuterar med människor så tycker jag mig identifiera olika typer av intelligens, eller snarare olika sätt att använda sin intelligens. De finns dem som har starka hjärnmuskler, som är rappa i repliken och duktiga retoriker och gärna använder denna förmåga för att överglänsa andra i diskussioner snarare än att försöka nån någon slags insikt. Jag var väldigt mycket så innan, och det är klart att jag tar fram de förmågorna ibland, men generellt numera så försöker jag att se personer jag diskuterar med som någon jag kan hämta insikter från, inte som någon jag måste överbevisa till högsta pris.

Jag är rapp i repliken, kvick och duktig på att se hål i resonemang. Jag är dessutom outtröttlig i diskussioner, jag kan utan att överdriva diskutera samma jävla ämne i flera timmar tills ingen annan orkar mer. Jag skulle nog kunna meja ner de flesta till marken i diskussioner, men jag är inte intresserad. Det är något jag ägnat mig åt innan men numera känns det bara tomt och dött. Det ger mig inget att bekräfta mitt ego på en god diskussions bekostnad och det får mig att må dåligt över mig själv, för någonstans så vet man ju liksom när man egentligen inte diskuterar helt ärligt, när man drar till med lite fula knep för att inte gå ut som förlorare. Det är inte kul för andra människor att diskutera med en sådan människa och man snuvar dessutom sig själv på viktiga insikter som kan komma från andra människors perspektiv och erfarenheter.

Många personer går omkring i villfarelsen att bara för att de alltid ”vinner” diskussioner de är inblandade i så är deras världsbild den korrekta, som till exempel denna Smarta Kille™ som jag skrev om innan. Att man är smartast, kvickast och så vidare betyder inte på något vis att man har rätt, och jag tror det är därför det anses ofint att påtala sin egen intelligens. Ibland tror jag till och med att effekten kan bli det motsatta; om man har starka hjärnmuskler lurar man nog ofta sig själv att tro att ens resonemang är mer vattentäta än vad de är, ser samband där de inte finns och så vidare.

Människor vill ha en sammanhängande världsbild, en ide om hur skeenden utvecklas, som man kan applicera på det mesta. Om man är kapabel att dikta ihop en sån här i huvudet så kommer man att vilja applicera den hela tiden och ju intelligentare man är desto större är risken att man alltid kommer att lyckas hitta på en massa struntförklaringar. Jag tänker mig att många intelligenta personer använder förmågan för att ständigt bekräfta sin egen världsbild istället för att nå nya insikter, ett fenomen som jag tycker mig observera ibland. Eftersom de alltid får gå oemotsagda så antar de att de har rätt.

Intelligens är inte som andra förmågor. En person som springer snabbt springer snabbt, inget mer med det. En person som är intelligent kan ha helt åt helvete fel ändå. Personer som hänvisar till sin intelligens snarare än till att ha lösningen på en specifik fråga eller problem stör mig, de använder intelligensen som en prydnad och ett sätt att ställa sig över andra istället för att göra något vettigt med den och jag tycker att det finns en tragik i det. Om du nu är så jävla intelligent borde du inse att dina förmågor kan användas för att göra världen till en bättre plats.

Hur intelligent en människa än är så är det inte det som gör att jag tycker att hens åsikter och resonemang är värda att ta del av. En person kan vara helt sanslöst smart, duktig på att debattera och så vidare, men allt detta spelar ingen roll om hen inte kan möta världen med ödmjukhet och vilja att nå insikt snarare än att skriva andra på nosen. Det är tråkigt att prata med sådana personer. Helt enkelt personer som utgår från att bara för att de råkar vara mer intelligenta än sin motståndare så betyder det att de har rätt.

Utmaning.

Och så en till utmaning från Elsa. Himla bra frågor!

1. Vilka är dina favorit-TVserier?

Gossip Girl, Mad Men och Dexter just nu.

2. Om du kallar dig feminist: vad innebär det begreppet för dig? Er som inte gör det, hur motiverar ni det? Finns det någon aspekt av begreppet som ni tycker är bortglömd eller någon bit ni vill foga in som fattas?

Jag kallar mig feminist för att jag tror att det finns en könsmaktsordning som leder till att kvinnor blir strukturellt förtryckta, varken mer eller mindre. Sedan har jag en massa andra idéer om vad som är et vettigt feministisk teoribygge, men det är inget jag vill säga är den enda ”sanna” feminism på något sätt.

3. Välj fem saker ni skulle införa om ni fick bestämma allsmäktigt och fritt.

Sådana här frågor är så svåra. Har svårt att ”drömma iväg” eftersom jag är van vid att tänka väldigt mycket på vad som är praktiskt genomförbart. Men om jag fick välja helt själv utan begränsningar; en för evigt hållbar utveckling, robotkommunism så folk slapp jobba med tråkiga saker, avskaffande av samtliga maktstrukturer, inlärningsmaskiner så alla skulle kunna lära sig samma språk och jämlik fördelning av jordens resurser.

4. Vilken är Sveriges roligaste person? Motivering, please.

Alltså, jag gillar ju inte humor… Men jag tycker att Sara Granér är himla rolig.

5. Vad tycker du bäst om hos dig själv och vad ogillar du hos dig själv? Tycker du att andras uppfattning om dig själv stämmer överens med den du själv har?

Den egenskap jag tycker är bäst är att jag är intelligent och duktig på att uttrycka mig. Den sämsta är nog min rastlöshet, jag har väldigt svårt att koncentrera mig på endast en sak samtidigt. Jag upplever att jag har ganska bra koll på vad andra anser om min person. När någon ogillar mig vet jag för det mesta varför, till exempel.

6. Berätta lite om dina fördomar.

Jag kan ha en väldigt tråkig attityd mot människor som är obildade och tänka att de är ignoranta eller ointelligenta. Detta är den enligt mig värsta fördom jag har som jag ständigt försöker arbeta bort, för det är sjukt osympatisk.

Sedan har jag även fördomar mot till exempel objektivister, jag tänker att de flesta har någon slags empatistörning eller är typ 15 år gamla. Jag brukar även tänka att alla arbetslinjemoderater har fötts med silversked i mun och inte fattar att folk kan ha det svårt. Dessa fördomar känner jag däremot inget större behov av att bli av med eftersom de i ganska hög grad faktiskt stämmer.

7. Vad tror du krävs för att kunna älska någon livet ut?

Någon jag delar intressen med intellektuellt, respektera mig intellektuellt och som kan ge mig utbyte. Det är det viktigaste för mig. Ser det också som en självklarhet att han är feminist, har svårt att tänka mig något annat.

8. Beskriv den ultimata trerätters-middagen. No limits 😉

Jag har fan inge fantasi när det kommer till fancy mat, men jag kan väl försöka. Någon schysst grej med aubergine till förrätt. Älskar aubergine, det är fan den absolut bästa smaken som finns. Sedan sådär äckligt bra sushi med typ tonfiskmage eller något. Till efterrätt baklava med riktigt bra vaniljglass.

9. Hur hanterar ni och förhåller er till skönhetsideal?

Detta har jag ju skrivit om mycket innan. Jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket numera, vilket förvisso är något jag fått kämpa mig till. Jag försöker att minimera hur mycket jag exponeras för idealbilder genom att inte se så mycket på tv, inte shoppa kläder som en hobby (man exponeras för väldigt mycket då), inte läsa tjejtidningar och så vidare, vilket har hjälpt mycket. För mig har det även hjälpt att fotografera mig själv eftersom det har fått mig att upptäcka min egen skönhet och kunna utgå ifrån den istället för ideal. Det blir mer verklighetsbundet då.


10. Vari ligger ert största engagemang och varför tror du att det är så?

Jag har ett stort politiskt engagemang i största allmänhet men sakfrågorna skiftar. Just nu är jag väldigt inne på klass vilket såklart delvis beror på att det har debatterats mycket på sista. Överlag frågor om rör maktstrukturer är viktiga för mig, jag tror det beror på att jag gillar att teoretisera. Det finns något bekvämt i att kritisera maktstrukturer eftersom det i väldigt hög grad handlar om att identifiera problem och mindre om att föreslå konkreta lösningar, helt enkelt för att det är sjukt jävla svårt.

Att jag är politiskt engagerad beror nog på att jag alltid umgåtts i kretsar där sådant diskuterats och att jag alltid blivit uppmuntrad i det. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina åsikter och alltid satt prestige i att diskutera och ha ”rätt”. Nu har förvisso prestigedelen försvunnit lite och ersatts av ett mer genuint intresse.

11. Nämn tre böcker alla borde läsa och berätta varför.

Våtmarker av Charlotte Roche. Sjukt bra bok om en brud som är äcklig. Rolig, lättläst och väldigt oklyschig. Gillar den för att kvinnor så sällan ”får” vara äckliga inom litteratur.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Boken som ledde till både mitt feministiska och mitt socialistiska uppvaknande. Ställer många intressanta frågor dels om politik, men också om vår syn på människan.

Slottet av Franz Kafka. En bok som jag plågade mig igenom utan större behållning men som betytt desto mer nu. Hanterar alienationen man känner inför system som styr en men som man saknar medel att förstå och påverka på ett väldigt träffande och plågsamt sätt. Egentligen går väl Processen eller Amerika också bra, men Slottet är inte lika tradig.

Riksdagen har makten.

Vackert att någon från Folkpartiet faktiskt lever upp till det där med ”Liberalerna” och röstar nej till datalagringsdirektivet, mot partiets vilja. Här kan du läsa en debattartikel om det. Nu kommer väl säkert direktivet gå igenom i vilket fall, men vad jag tycker är väldigt relevant i debattartikeln är detta:

Där är min uppfattning att balansen mellan riksdag och regering har tippat för långt åt regeringshållet. Riksdagen är Sveriges högsta beslutande församling och jag tycker att väljarna ska få större inflytande genom att riksdagsledamöterna tar för sig av den makt de egentligen har.

Detta är väldigt sant och vad mer väldigt allvarligt. Riksdagen ska ju vara de folkvalda, alltså de som basar över regeringen och för fram folkets vilja. Men idag har regeringen och moderpartierna ett orimligt stort inflytande över riksdagen. Jag läste en reportagebok om hur det såg ut när man skulle rösta igenom FRA-lagen, och det är sanslöst vilken enorm psykisk press de som ville rösta nej utsattes för.

Jag vill minnas att Lööf ville rösta nej först men till slut röstade ja, kanske för att rädda sin politiska karriär. Vidare röstade Fredrick Federley ja till slut, vilket som jag förstått det berodde på en enorm press från partikamrater. Hans väljare, däremot, var extremt tydliga med vad de ville att han skulle rösta. Nämligen nej.

Det är tragiskt och något fel med den demokratiska ordningen när en folkvald bryr sig mer om att tillfredsställa partiet än att tillfredsställa sina väljare. Det är klart att man ska ställa upp på partilinjen, men FRA var inget som angavs i något vallöfte och alltså inte man bör anses ha skyldighet att ställa upp på. Vidare så föregicks det av massiva folkliga protester, och det måste vara det som är viktigt för personer som har som politiskt uppdrag att föra folkets vilja.

Jag tycker absolut att riksdagen borde återta makten och att det är viktigt att folk också vet att det är riksdagen som har den egentliga makten, inte regeringen.

Entreprenörstjafset urholkar samhällsnyttan.

Frågan ställdes om jag inte hade lite klassperspektiv på det här med självkänsla, och visst har jag det. Jag ska försöka få till det här. Nog är det så att entreprenörskulturen i realiteten inte rör en majoritet av ungdomarna; de flesta har ingen möjlighet att nå dit och vidare så är det nog inte ens något de flesta drömmer om. Jag vill minnas att jag läste en underökning om livsdrömmar i olika generationer, och vår var tydligen väldigt intresserad av Svenssonliv i förhållande till de tidigare. Kärnfamilj, lyckligt äktenskap, volvo, villa, vovve och så vidare. Det kan nog tänkas vara så att entreprenörsdrömmar är något som väldigt få i realiteten när, men icke desto mindre tar det en enorm plats i media.

Nåja, hur det än är med den saken så är det ett faktum att entreprenörsdrömmen har blivit den nya medelklassidén om ett lyckat liv. Jag tänker mig att den innan har handlat om en karriär inom yrken såsom lärare, civilingenjör, arkitekt eller läkare men nu kommit att handla mer och mer om att starta företag, bygga sin egen lycka och ta okonventionella vägar till framgång. Att medelklassens framgång, drömmar och mål står i fokus är en sorglig verklighet, men så har det varit länge. Det är först nu som denna lycka tar sig uttryck i detta enorma fokus på det egna jaget.

Det handlar inte längre om att gå en utbildning och kämpa på, lära sig av de som är bättre och så vidare, det handlar istället om att genom att ständigt pusha sin egen person liksom helt själv bygga upp sin lycka, må det vara i form av ett företag som säljer borste med inbyggd fön, en blogg eller någon jävla föreläsningsfirma. Den egna personen är det absoluta fokuset, det handlar om att marknadsföra sig som framgångsrik innan man är det, att visa upp sitt driv och sin entreprenörsanda och hoppas på att någon ska nappa på det personliga varumärket.

Jag tycker att det är bra att man lyfter fram andra vägar till att nå framgång än de konventionella, absolut. Det jag ser som problemet är den enorma bristen på ödmjukhet. Det är ju här det där med att folk klagar på lärarna snarare än att själva jobba hårdare kommer in; man utgår helt enkelt på att man är grym på det man gör. Man behöver liksom inte ens göra något för att vara grym, man ska bara få bra betyg för att man är en lovande student med mycket driv, inte för att man faktiskt lyckats åstadkomma något. Detta skapar en stor grupp medelklassungdomar med en otroligt grandios självbild.

Så var kommer klassperspektivet in? Jo, jag tänker mig att detta enorma jagfokus ytterligare för människors ögon bort från strukturerna som styr mycket av vem som hamnar var. De personer som faktiskt lyckas tänker att de lyckas bara av egen maskin. Inte ens på grund av saker de lärt sig av andra, utan helt enkelt för att de är så sjukt jävla drivna och fantastiska personer. Förutom att ignorera saker som samhällsklass och samhällsbygge så ignorerar man även de personer som varit delaktiga i ens absoluta närhet.

Bilden av att vara lyckad bygger i högre grad på att man tagit sig dit ”själv”, något som såklart är en praktisk omöjlighet. Du påverkas alltid av samhället, din familj, din bakgrund och sist men inte minst av de personer som faktiskt lärt dig saker, stöttat dig och så vidare. Men detta bortser man från i allt högre grad och anammar istället en syn på omvärlden som något slags redskap man ska ställa krav på och som ska uppfylla ens behov. Det är en slags individualism, en slags egots expansion, som inte bara bortser från de stora sammanhangen utan även från de små. Jag tror att det sliter samhället ännu mer itu, gör det ännu svårare för människor att se strukturerna. Och att dessa lyckade entreprenörsungdomar på största allvar tror att det är dem själv, och verkligen enbart dem själva, som gjort att de sitter där de sitter, det tror jag ger en ännu mer elitistisk samhällssyn. Det gör nämligen att den som är på motsatt sida bara har sig själv att skylla.

Vidare så tror jag att hela den här iden om ”driv” för att komma hit och dit i livet verkar uteslutande för de som själva inte kan identifiera sig med den typen av människa. Visserligen så lär ju även bildningsideal verka uteslutande för den som inte ser sig själv ha möjligheten eller viljan till studier, men jag tror att de flesta har lättare att relatera sin egen situation till iden om att nå framgång genom flitiga studier. Entreprenörsidealet handlar om att ha ”det”, vilket är något man antingen har eller inte. Det framställs som något som är helt upp till en som person.

Möjligtvis spelar detta mindre roll för människor som inte siktar på självförverkligande genom karriär, men jag tror absolut att det påverkar samhället i stort. Iden om den lyckade, självständiga entreprenören används som politiskt slagträ. Den flyttar fokus från viktiga kunskaper som behövs för att ha en röst i samhället som ordentlig läskunnighet, samhällskunskap till tjafs så som entreprenöriellt arbete. Det flyttar fokus från att alla ska ha en grundläggande utbildning för att bli välfungerande samhällsmedborgare som kan bevaka sina intressen i en demokrati till att alla ska ha möjligheten att välja en skola där du kan bli lika framgångsrik som Blondinbella. Välfärden kommer att i allt högre grad att handla om att man som ”konsument” ska kunna välja och vraka för att tillfredsställa sina personliga behov av självförverkligande istället för att ingå i uppbyggnaden av ett bättre samhälle som helhet. Det är detta som sker med skolan nu, och jag hoppas verkligen att folkhemsränderna sitter kvar tillräckligt för att uppdraget om att ge folk verktyg att förstå och ta ansvar för det samhälle de ingår i inte ska försvinna i den flod av populistiskt och individualistiskt entreprenörskap och byggande av personliga varumärken på undervisningstid.