Hanna Fridén ber om pengar för att kunna få upp bloggen igen, kunna betala gamla räkningar för domän och webbhotell antar jag. Diskuterade det lite med henne på Twitter och kan säga att jag inte hade nån aning om hur jobbigt hon har haft det. Jag hade heller inte förstått innan att d var en fråga om ekonomi, utan trodde att hon glömt räkningen för att sedan upptäcka att hon inte orkade blogga mer. Jag kommer i alla fall att donera och har bett henne skicka uppgifter på Facebook. Hennes blogg har betytt mycket för mig, och jag vet att det gäller många andra med, så jag tycker att de som uppskattat bloggen under alla dessa år ska hjälpa henne så hon kan få upp den igen.
Donationstankar.
Funderat på detta som Anna-maria tog upp här, om ersättning för bloggare. Jag försökte innan med reklam men fick inte in något, vilket dels beror på att jag inte orkade trixa med det och del på att denna blogg är väldigt långt ifrån konsumtionsinriktad, och jag är inte intresserad av att börja peppra inläggen med sponsrade länkar och så vidare. Vidare insåg jag att även om det skulle komma in pengar så skulle det vara företagen som tjänade mest på det, och det ville jag inte.
Sedan har jag lagt det på is och bloggat på som vanligt. Det tar mycket tid, men just nu har jag den tiden och tycker att det ger mig tillräckligt mycket i form av bekräftelse och utvecklings om skribent. Jag har dock funderat på att ha donationsmöjlighet här, men inte riktigt orkat fixa med det. Och så är det det där; är det jag producerar värt för någon att betala för? Kommer det framstå som pretentiöst? Och värre; kommer det att få mig att sluta värdera att folk uppskattar det jag skriver och istället räkna pengar?
Men sanningen att säga så kostar det att blogga. Inte bara för att jag lägger tid på det, utan för inköp. Dator, kamera, smartphone och så vidare är visserligen saker jag säkert skulle köpa ändå, men det skulle inte ligga alls lika högt på prioriteringslistan. Nåja, ni som har någon kunskap i ämnet eller själv har donationssystem på era bloggar/hemsidor, hur funkar det? Är folk villiga att betala för något de kan få gratis?
Även den som alltid säger ja måste frågas först.
När man ska hälsa på någon så är det brukligt att ringa eller knacka på dörren även om den står olåst och personen kan förväntas vilja ha besök. Även om dörren står på vid gavel brukar man meddela sin ankomst på något vis innan man går in, speciellt om det är en person man har en ganska ytlig bekantskap med. Det hör så att säga till god sed, och det anses väldigt oartigt att inte fråga först innan man går in. Även om personen skulle ha sagt ja på frågan om du fick komma in så kan hen anse det oartigt att stövla in utan tillstånd, och avvisa dig bara därför.
Och lita samma sak gäller för beröring och sex. Det kan finnas många personer som vill ha samlag, som inte har något emot en klapp på rumpan på scen på mello. Man kan till och med anta att att en person vill. Men det hör ändå till god sed att fråga innan, antingen med ord eller handlingar, och kan ses som en kränkning att inte göra det. Även om personen skulle ha svarat ja på frågan betyder det inte att hen uppskattar att du tar för dig fritt utan att fråga innan, precis som du kanske inte uppskattar att någon klampar in i ditt hem utan att fråga om lov.
Det handlar om känslan att det är en själv som sätter gränserna, som bestämmer när någon ska komma in, och inte andra personer. För även om du var sugen just då, vad garanterar att du är det alla gånger efter det? Det ger en känsla av obehag när folk tar det för givet att de har tillståndet att klampa in. Det skänker en känsla av otrygghet, att ens hem inte är ens eget att förfoga över.
Det spelar ingen roll om jag vill eller inte vill, fråga ska man göra ändå. För oavsett vad jag kommer svara är det viktigt för mig att veta att du är intresserad av svaret, av min åsikt. Det är viktigt för mig att veta att du inte bara klampar in, utan frågar innan. Även i framtiden. Varje gång. Det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt ja innan, fråga ska man göra ändå.
Om du inte förstår så försök tänka på situationer där du mer än gärna delar med dig, nästan alltid säger ja, men ändå uppskattar om folk frågar innan, blir stött om de inte gör det. Kanske när någon ber att få smaka av din dryck eller din mat? Visst kan de få smaka, men du uppskattar väl om de frågar först? Eller om en vän vill låna pengar till fikan. Klart man kan låna ut, men man vill inte att de bar börjar gräva i plånboken. Och visst pratar du gärna med dina vänner om deras problem på telefon, men visst är det trevligt om de frågar om du har tid innan? Ingen vill att deras ägodelar, deras hem eller de själva ska ses som allmän egendom. Även den som gärna delar med sig vill bli frågad först. Detsamma måste även gälla vid sex och beröring. Även den som knullar gärna och ofta, även den som älskar kroppskontakt, måste få möjligheten att välja innan. Även om personen alltid säger ja så måste möjligheten att säga nej finnas där. Något annat är vad vi i folkmun kallar tvång.
Drömhem.
Klassförakt hos Centerstudenter.
Klassförakt i sin renaste form. Vi har ett problem, nämligen växande främlingsfientlighet. Vad göra? Skyll på underklassen! Skyll på de med ”bristande utbildning”, eller så kallad ”white trash”. Men jag fattar inte riktigt vad det ska leda till? Ska vi skjuta dem eller? Ska vi förvägra dem rösträtt? Var hade Törnqvist tänkt att komma med sina analys egentligen? Eller kan det vara så att ingen problemlösningsplan finns utan att vissa bara gillar att förakta, att skylla samhällsproblemen på någon annan än sig själv. Det känns som ett rimligt antagande.
Vita män på ladsbygden är inget nytt fenomen, de har alltid funnits. Men det är först nu de har börjat rösta på Sd. Varför? Har de helt plötsligt gått och blivit lågutbildade? Eller mer ”white trash”? Kanske handlar de om att de har blivit argare och mer missnöjda och därför röstar på missnöjespartiet Sd? I så fall, vad beror detta på? Kommer det från ingenstans? Är det en slump att det dyker upp samtidigt som klassklyftorna ökar, ekonomin bromsar in, samhällsretoriken blir hårdare mot fattiga, lågutbildade? Jag tror inte det.
Detta är vad jag kallar klasshat. Att skylla de samhällsproblem som finns på prekariatet och arbetsklassen helt utan att göra någon slags vettig analys om varför det är så, helt utan att ens försöka förstå. Bara konstatera att de ”är sådana”. Det är vidrigt, riktigt vidrigt. Som politiker, vilket Max Törnqvist är i sin roll som förbundsstyrelseledamot i Centerstudenter, så ska du lösa problem. Inte bara skylla på ”white trash”, på ”de andra”.
Nåja, jag gjorde en egen version. Här har ni den.
Sexuella trakasserier.
Deppig läsning om sexuella trakasserier i skolan. Själv blev jag aldrig utsatt för detta och hade länge en ganska oförstående attityd inför problematiken. Tyckte att allt ”vägra kallas hora”-tjat var överdrivet. ”Det är bara ett ord” liksom. Men jag antar att det lätt blir så när man själv inte blivit utsatt, att man tänker att det ”bara är ord”. Nu ryser jag av tanken på de känslor av maktlöshet det måste leda till, den enorma förnedring som finns i det och hur det socialiserar in könsroller på ett otroligt obehagligt sätt.
Att det är lågprioriterat förvånar mig inte det minsta lilla. Problem som sker i det fördolda är lätta att ignorera, och när skolan får allt mindre resurser och mer social problem att tampas med så blir det bråkiga män som hamnar i fokus, inte något stackars offer för sexuella trakasserier. Jag tycker att det är beklämmande, att skolan inte är en säker och trevlig plats att vara på där man kan fokusera på lärande.
Jag förstår inte hur man kan säga att ”pojkar är pojkar” eller att de ”bara är kära” när det rör sig om tafsande, tillmälen och så vidare är så vidrigt. Det må så vara att mycket av detta kan stamma ur någon slags misslyckat kontaktsökande, men hur fan kan man vilja ha en kärlekskultur som bygger på att män ständigt går över kvinnors gränser? De förefaller absurt. Ska man vara ledsen om man inte blir tafsad på då eller, eftersom ingen är kär i en?
Så vackert.
En entreprenör.
Jag applåderar inte hatet, jag applåderar en resning mot de strukturer som förtrycker.
Jag funderar på att stryka ordet ”hat” ur mitt vokabulär, det har blivit förknippad med så mycket, har blivit så sanslöst infekterat att det inte är klokt. Jag läser det Jens Liljestrand har att skriva om klasshat och håller med om mycket. Jag tycker också att det är omotiverat att skriva en dikt om att olla en överklassfamiljs handdukar endast på grund av klasstillhörigheten.
Liljestrand, och många med honom, skriver att man kan hata en struktur och en samhällsordning med att det inte ska gå över i hat mot individer. Jag håller på sätt och vis med. Klassamhället kommer inte brytas upp för att man ”gör sig av” med överklassen utan måste förstås som en samhällsstruktur. De flesta är nog benägna att främst intressera sig för sin egen och personer man identifierar sig meds väl och ve. Oavsett om det är medvetet eller inte så kommer människor att handla utifrån sitt eget perspektiv, har man inte sett den negativa sidan av rådande samhällsordning är man mindre benägen att kämpa emot den.
Jag upplever inte heller att det riktas något har mot individer ur den omedvetna medelklassen mer än som enstaka undantag. Hatet riktar sig primärt mot de personer som aktivt kämpar för att klassamhället ska bibehållas. Till exempel Aron Modig som rätt ut säger att det är bra med ”inkomstspridning” när han ställs inför det faktum att vissa inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana uttalanden gör folk upprörda, på god grund. De blir arga och om man vill kan man väl kalla det ”hat”. Jag skulle inte använda det ordet, snarare skulle jag kalla det ilska och upprördhet.
Upprördheten riktas inte (generellt) mot människor som omedvetet ingår i systemet utan mot människor som argumenterar för och aktivt upprätthåller systemet. Om man hatar ett system så gör man väl rätt i att även hata dem som skapar systemet? På samma sätt som jag inte hatar alla män för att de på grund av könsmaktsordningen är mig strukturellt överordnade, men däremot hatar personer som aktivt arbetar för att upprätthålla och försvara denna ordning, oavsett kön. Jag blir skitförbannad av det, och det tycker jag är fullkomligt rimligt och motiverat. Varför skulle jag inte bli arg när någon upprätthåller ett system jag personligen faller offer för?
Sedan finns det också de som talar om sitt hat mot ”överklassen” i generella termer. Det måste förstås på samma sätt som man talar om ”vita medelålders män”. Varje vit medelålders man förtjänar inte hat, men som grupp måste de tas ner från sin privilegierade position i samhället, vidare måste de ta ansvar för sin position. Man kan inte rå för om man föds som man, vit eller rik, men man kan rå för vad man sedan gör av allt detta. Antingen kan man gå omkring och ta för sig av sina privilegier på andras bekostnad eller så kan man ta ansvar över samhällsordningen. Man måste deala med sina klass- ras- och könsfördomar, man måste behandla medmänniskor med respekt och så vidare.
”Men måste inte alla ta ansvar”, kanske någon tycker. Och jag tänker att om man är mycket stark måste man också vara mycket snäll. Att du fötts in i ett samhälle där du är privilegierad ger dig inte automatiskt rättigheten att utnyttja det, tvärtom skyldigheten att ta ansvar för det. Ja, alla har ansvar för samhällets välmående men ansvar utgår också ifrån förmåga. Den som har större möjligheter att påverka har också större skyldighet att göra det. Därför kan man hata en grupp människor för kombinationen av privilegium och passivitet eller ovilja att ta ansvar.
Personer med sämre möjligheter har inte heller samma skyldighet att se till andras intressen, ty man vaktar i första hand sina egna som sina närståendes intressen, vilket jag tycker är rimligt. Det är först när man kommit därifrån som man är skyldig att lyfta blicken. Till dess är antagoniserandet av ”de andra” om inte rätt, så i alla fall betydligt mycket mer ursäktbart. Nej, det finns ingen fast gräns, eller inkomsttak, för detta, utan det rör sig om ständigt flytande gränser beroende på vilka grupper det rör sig om.
Jag drömmer också om ett samhälle där hat inte behövde uttryckas, där människor kunde debattera på ett vettigt sätt och hitta gemensamma lösningar med det allmännas bästa i fokus. Men för att det ska ske så måste vi först och främst bli jämlika, och ju jämlikare vi är desto mer sansad kommer debatten att kunna vara. Jag applåderar inte hatet, men jag applåderar en folklig resning mot de strukturer som förtrycker. Och dessa strukturer består av och upprätthålls av människor, både medvetet och omedvetet, så det måste till en resning mot dessa personer och grupper också.
Hur du skapar uppmärksamhet spelar roll.
Angående Blondinbellas ”size me”-kampanj så har jag läst flera tycka att vi som kritiserar hennes utvik inte ska fokusera på utviket och istället på budskapet i kampanjen. Typ såhär: ”utviket var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, men nu när vi har er uppmärksamhet, snälla glöm utviket och lyssna på vad vi har att säga”. Jag förstår att det kan kännas tråkigt att ingen vill lyssna på vad man har att säga så fort man kastar av sig kläderna, men så ser världen dessvärre ut och det var Blondinbella högst medveten om när hon gjorde sitt utvik. Hon visste att det skulle skapa fokus vid kampanjen, hon visste att hennes kropp skulle hamna i rampljuset.
Men du kan inte skapa uppmärksamhet kring en sak och sedan be folk lägga det åt sidan och lyssna på dig, när du driver en kampanj måste du ha en tanke som går hela vägen från uppmärksamhetsskapande till budskapet du vill föra ut. Dessa två saker är inte frikopplade från varandra utan hänger ihop, så säcken måste knytas ihop. Budskap och uppmärksamhetsskapande måste fundera tillsammans.
Jag tycker att tanken med kampanjen är väldigt bra, vilket jag också har skrivit. Däremot tycker jag att sättet Blondinbella valde att skapa uppmärksamhet kring det på var helt fel, och jag tror tyvärr att det kommer att vara förödande för kampanjen. Man kommer inte att kunna ta fokuset ifrån utviket, helt enkelt., vilket inte är så konstigt.
Problemet här är att saker ständigt säljs in med hjälp av kvinnors kroppar. Inte ens när man gör en kampanj mot osunda ideal så kan man låta bli att sälja in den med kvinnors kroppar. När till och med tanken om att vi ska fokusera mindre på våra kroppar säljs in med en kvinnokropp är något fel, det tycker jag verkligen.
Jag kan tänka mig en massa andra sätt att dra uppmärksamhet kring en kampanj som denna. Tänk er till exempel ett helt svart omslag med texten ”denna månad säljs Egoboost inte med en kvinnokropp på omslaget”. Kanske hade det nått ut till något färre, men kampanjen hade varit otroligt mycket mer trovärdig i sitt budskap om att sluta fokusera på kroppen. Egoboost har redan en stor läsekrets och det hade säkerligen haft effekt ändå.
Man kan inte ta till vilka medel som helst bara för att få uppmärksamhet kring sitt budskap. Hur du söker uppmärksamhet spelar roll för hur budskapet uppfattas och tas emot. Det spelar ingen roll hur smart det du har att säga är, om du marknadsfört det på ett sätt som inte stämmer överens med vad du vill förmedla kommer du sakna trovärdighet nog för att någon ska ta dig på allvar.
Jag hade tyckt denna kampanj varit beundransvärd om man inte sålt in den med en kvinnokropp, jag hade tyckt den var helt perfekt. Tyvärr så kunde man inte hålla sig borta från att sätta kvinnokroppen i fokus och sälja in saker med kvinnokroppen som medel ens när man ville kampanja emot fokuset som läggs på kvinnokroppar och det säger väl något om hur djupgående denna problematik är. Tråkigt, tycker jag, och himla synd på en i övrigt utmärkt tanke.