Dualism.

I dagens samhälle har vi ett så otroligt ansträngt förhållande till kroppslighet. Inte bara när det kommer till mat och träning utan i största allmänhet. Många ser det som en olycklig omständighet att vi måste leva i en kropp, ett livets gissel som man helst ska frigöra sig från. Och det är just denna tanke, att vi ”lever i en kropp” som är så konstig. Det är en gammal tanke inom filosofin som kallas kropp-själ-dualism. Iden om att kroppen och själen är två från varandra fristående substanser där själen ska och bör stå över kroppen. Kroppen är själens redskap och själen har till uppgift att styra över kroppen, att tukta den och forma den efter sina egna behov och ideal. Tyvärr måste kroppen hållas vid liv, annars dör vi ju.

Vi lever i ett extremt kroppsfixerat samhälle, samtidigt är vi längre bort från våra kroppar än vi någonsin varit. Vi ser kroppen som ett verktyg, vår (själens) egendom, inte som vad den faktiskt är; en del av oss. Eller snarare, den är oss. Vi är inget mer än kropp. Våra sinnen, vårt psyke, våra tankar, allt det pågår i kroppen, i våra hjärnor. Allt det är elektriska laddningar som strömmar inom oss. Visst kan man tro på någon slags odödlig livsande, en själ, men att våra psyken och våra kroppar är sammanbundna finns det inte mycket tvivel om. Dualismen är en gammal ide som vetenskapen övergett för länge sedan, ändå kommer den ständigt åter i vårt sätt att resonera kring vårt varande. Ändå hör man ständigt dessa idéer om att våra sinnen och våra tankar ska ställa sig över våra kroppar. Vi ska ständigt tygla våra köttsliga lustar som anses djuriska till förmån för att bejaka någon slags ”själ”.

Men om kroppen och psyket vore åtskilda, hur kommer det sig då att även våra hjärnor blir trötta av för lite sömn eller mat? Att även vår tankeförmåga är utmattad efter en heldag fysiskt arbete? Hur kommer det sig att vi mår så otroligt bra av beröring från någon vi tycker om eller att vi mår bra när vi tränat?

Man kan önska bittert att kroppen och själen vore åtskilda, att vi kunde leva endast i våra sinnen och bara kunna uppleva direkt utan att vara beroende av denna kropp. Men det är inte en möjlighet, för vi är våra kroppar. Kanske har vi en odödlig själ som får leva i frihet från kroppens fängelse när vi dör, men det är i alla fall inte en hypotes jag har lust att pröva innan det är dags. Tills döden är vi tvungna att leva i våra kroppar, hur mycket man än tror på en odödlig själ.

Jag tror att det är denna kropp-själ-dualism som ligger bakom många av de problem människor har med kroppslighet idag. Vi ser våra kroppar inte som en del av oss själv, som ska vårdas och älskas och som vi kan känna av, utan som något externt, något i grunden skilt från vad som är oss. Att lyckas ställa sig över kroppens signaler anses hedervärt, som en seger för den mycket finare och renare psyket. Vi får lära oss att vi, för att gå ner i vikt, ska härda ut, härda igenom hungern. Vi uppmanas ständigt till att inte lyssna på kroppens signaler utan tvärtom ställa oss över dem för att forma kroppen till en för psyket tillfredsställande form.

Dessa tankar har även jag gått i år ut och år in tills jag insåg att jag är min kropp, att mitt mående beror på min kropp och att jag måste ta hand om den. Jag insåg att för att mitt psyke ska kunna utvecklas i den riktning jag vill så måste även kroppen följa med, jag kan inte lämna den bakom mig utan jag måste ta den med mig. Eller tja, inte ta den med mig som i att mitt psyke släpar med sin kroppen, utan som i att jag, en människa som är en kropp, inte kan försumma min fysiska hälsa om jag ska nå välmående.

Vi måste överge dualismen och hamra in i våra högst kroppsliga hjärnor att våra kroppar och våra psyken är ett och att det ena inte kan finnas utan det andra. Att jaget inte äger kroppen utan att jaget är kroppen. Vi måste acceptera vår kroppslighet och sluta se den som något fult.

Ofta talas det om att kroppen måste ses som något som är till för en själv och inte för någon annan. Men jag tycker att vi måste dra det längre, vi måste sluta se kroppen som något som är till för oss själva utan istället som något som är oss själva. Om vi inte slutar se våra kroppar som något som ska användas för att uppnå något högre så kommer en sund inställning till kroppen att förbli omöjlig. Människan är en fysisk varelse och inga vetenskapliga framsteg kan förändra det.

Måste få veta.

Fick denna kryptiska kommentar angående mitt inlägg om Size me:

lägg ner din blogg så slipper vi skriva om ditt inlägg.. snälla för ingen elev pallar läsa denna text så ta bort den!

Och undrar på grund av detta: är det någon skolklass som har en uppgift som inkluderar att läsa mitt inlägg om Size me. Alltså, jag kan verkligen förstå att man tycker att det suger och det är helt okej med mig, men det vore otroligt smickrande om det var så. Så tja, om någon vet, snälla berätta!

Vi är väldigt långt ifrån ett fetmaideal.

Alltså när man diskuterar vikt och ideal så är det någon som kommer fram om tycker att man ska förespråka hälsosamma levnadsvanor och att fetma inte heller är nyttigt. Typ som Rebecca i Lady Dahmers kommentarsfält:

Att folk kan vara hälsosamma men ha en övervikt, det vet jag, att folk kan vara ohälsosamma vid en vad som sägs ”okej vikt” vet jag också. Men det är just det med FETMA som jag sätter mig emot. Fetma är ett sjukligt tillstånd som aldrig ska ses som positivt.

Det finns visserligen personer som har fetma som ett ideal, som äter sig så stora som det går, men detta är extremt ovanligt och kan snarast liknas vid någon slags fetisch. Fetma är ett samhällsproblem, men det är inte orsakat av ett fetmaideal. Få personer med fetma är nöjda med sin situation, de flesta vill gå ner i vikt. Anledningen till att det är svårt för dem att göra det är inte att det finns ett fetmaideal utan att det helt enkelt är sjukt svårt att gå ner mycket i vikt och stanna där.

Idag lever vi i ett samhälle där det ideal som ständigt presenteras är att man ska vara smal. Det är extremt ovanligt att någon framställer fetma eller ens mullighet som ett ideal men de få gånger det sker så tror jag knappast att det är idealomvälvande. Jag tror inte att folk så fort de ser en fet kropp i ett positivt sammanhang tänker; ”sådär vill jag också se ut!” och lägger om sin livsstil. I förhållande till alla bilder av otroligt smala personer som produceras och trycks i våra ansikten så är bilderna av feta så otroligt otroligt få.

Hjälper vi feta människor genom att få dem att hata sina kroppar ännu mer? Jag tror inte det. Jag tror bara att sådana känslor leder till mer ångest, mer självhat och mer misshandlande av den egna kroppen.

Jag har aldrig hört någon hävda eller sett några tendenser till att smalidealet skulle bytas ut till ett fetmaideal. Det enda jag sett är tendenser till att byta ut det idag näst intill anorektiska idealet som råder mot ett lite mer tillåtande ideal. Hur detta skulle leda till mer fetma har jag extremt svårt att se.

Tack snälla rara för uppmärksamheten.

Väldigt kul med all positiv respons jag fick på videobloggen! Jag kommer garanterat göra fler för det var ju skoj och dessutom kul att utmana mig själv lite mer än vanligt. Jag har ju redan gått över typ alla spärrar vad gäller ämnen att skriva om men att spela in sig själv pirrade i magen.

För övrigt så vill jag säga att all den respons jag fått på sista tiden verkligen har gjort det så mycket roligare att skriva. Jag känner att min kreativitet har varit på högvarv i flera veckor vilket är underbart. Jag vill väl säga tack för att ni skriver så himla mycket snällt och så mycket som får mig att tänka till, det betyder verkligen något. Jag vet att jag kan vara usel på att svara ibland men det betyder verkligen något. Så ni vet.

”Jag skulle aldrig servera vegetariskt till barnen”.

När jag och några vänner till mig här diskuterade vegetarianism så var det en som sa att trots att hen är vegetarian så skulle hen ”aldrig laga vegetariskt till barnen” som liksom för att lugna ner oss andra. Alla närvarande nickade instämmande och tyckte liksom att det utan tvekan var det enda rimliga sättet att göra på. Sedan sades det att man kan vara vuxen vegetarian i all ära men att barn faktiskt behöver kött. Jag undrar verkligen vad denna ide baserar sig på. Det är klart att man som barn ska ha en allsidig kost men det gäller även vuxna. Dessutom tror jag att de flesta barn skulle må mycket bättre av en vettig vegetarisk kost än en standardbarnkost som ju typ består av pasta, fiskpinnar och kanske en gurkbit. Barn behöver väl inte kött i högre grad än vad vuxna människor gör?

Men låt oss nu för argumentets skull anta att barn faktiskt behöver kött. Många barn äter helt förskräcklig kost på grund av föräldrarnas lathet eller okunskap. Många barn äter snacks som mer liknar godis varje mellanmål, frukostflingor som i princip består av rent socker och så vidare. Detta anses inte alls lika omoraliskt även om det kan skada barnens hälsa betydligt mycket mer. Är det mindre okej för att man ”offrar” barnens hälsa för en övertygelse? Varför anses det så fel att ge sitt barn en ickeoptimal kost på grund av övertygelse?

Sedan finns det ju det där med att man inte ska trycka på barnen sina värderingar. För det första är mat inte en värdering utan något man äter. Barnet kommer inte bli mer medvetet om den ideologi som ligger bekom beslutet att bli vegetarian bara för att hen får mat utan kött i. Det kommer troligen att göra ett större intryck på barnet om man alltid äter specialmat och berättar att det är på grund av att man är vegetarian än om man bara serverar samma mat till sig själv som till barnet. För guds skull, det är ingen big deal. Det är bara en jävla måltid utan kött.

Bläck och tusch.

Någon frågade vad jag använder när jag ritar och till bilder som dessa är det flytande tusch och bläck som gäller. Bläck är tunnare och kan användas i stålspetspennor, tusch är väldigt täckande men är enligt mig för tjockt för att användas i pennor utan funkar med pensel. Jag gillar att blanda. De är fint att tunna ut bläcklinjerna man ritat med vatten för då blir det lite brunare/gulare (eller vad man ska kalla det) toner i det, som ni kan se i håret på gubben.

Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde först fundera över sin egen reaktion.

Ibland frågar folk varför jag inte rakar benen. Den frågan är så konstig egentligen, även om den idag betraktas som normal att ställa till kvinnor. Man skulle aldrig fråga en man varför han inte rakar benen, inte heller en person varför hen inte färgar håret eller sminkar sig. Alla förstår att det är upp till individen, inget man ska behöva försvara. Men när det kommer till kroppsbehåring så har plötsligt ansträngningen börjat ses som normen.

Så när någon frågar varför jag inte rakar benen så brukar jag säga att svaret ligger i frågan. Jag har valt att inte raka benen för att jag egentligen inte borde behöva välja att strunta i det, att det man väljer egentligen borde vara det motsatta; att välja att raka sig. Jag har valt att inte raka benen för att det är något som borde vara, men inte är, ickepolitiskt och oprovocerande.

Vissa tycker att man inte ska göra det till en politisk handling och till er säger jag; den dagen då jag slutar få dessa frågor, då rakning slutar ses som något alla kvinnor ska börja med förr eller senare, då kan jag strunta i att lägga en politisk värdering i det. Fram till dess så kommer det uppfattas som en politisk handling och kommer även att vara det från min sida.

Det statement jag försöker göra är att håriga ben borde vara ickepolitik, men inte är det. Den som blir provocerade av håriga kvinnoben borde fundera över sin egen reaktion först och främst och kvinnans bevekelsegrunder i andra hand.