Att fira studenten ska vara ett val.

Såhär i studenttider så ser jag tillbaks lite på min egen student, eller snarare då jag skulle ha tagit studenten men inte tog den eftersom jag fick gå ett halvår extra. Studenten är ett sådant jävla gissel, det ska pungas ut med pengar i alla jävla oändlighet och om man inte r med på det ses man som en svikare. Själv var jag redan det svarta fåret i min klass och vi hade fruktansvärt dålig sammanhållning så det var relativt enkelt att undvika men jag minns flera som inte kände att de kunde tacka nej till flak eller studentskiva helt enkelt eftersom kostnaden för de som var kvar skulle öka annars.

Studenten är tiden då allt grupptryck som byggts upp under tre år i gymnasiet kulminerar och tar ut sin fulla makt. Studenten är den tid då det inte finns något medlidande för den som inte har föräldrar som kan punga ut, den som bor själv eller den som helt enkelt bara inte har lust att prioritera.

Jag struntade i flak, mössa och studentskiva, jag var visserligen på slutskivan men det var endast för att min mamma självmant erbjöd sig att betala min biljett. Jag hade på mig en vit klänning som låg inne i garderoben, jag missade champagnefrukost och studentfotning för att jag var för dålig på att kolla upp tiden. Jag hade visserligen studentmottagning hemma hos mig vilket var väldigt trevligt och lyckat, men det var ju med släkt och vänner.

När det begav sig handlade det mest om att jag var förbannat trött och omotiverad på min klass och inte hade sådär otroligt stor lust att spendera mer tid med dem. Men såhär i efterhand kan jag känna att det är skönt att jag inte drogs med i denna studentyra och spenderade enorma summor pengar på en massa onödiga skit som jag nog ändå inte skulle ha uppskattat.

Företagen som slår mynt av studenterna och som uppmuntrar grupptryck med sin tendens att lägga upp sina evenemang på ett vis som gör att det blir dyrare för varje enskild person om färre deltar och dessutom sätta ett krav på otroligt många sålda biljetter (brukar väl ligga på en sisådär 100-150 biljetter). På en liten skola är det ingen ovanlighet att varje enskild elev måste köpa fem-tio biljetter som de sedan måste sälja vidare, något som i princip är en omöjlighet.

Det antas vara viktigt för alla studenter att på riktigt fira att man gått ut gymnasiet och dessutom att göra det genom att dricka sig så sanslöst full och bröla. Man hör alltid argument såsom att ”man bara tar studenten en gång” och det är väl sant, men jag förstår inte hur det kan motivera omkostnader på flera tusen kronor för någon med en månadsinkomst på drygt 1000. Visst, de som har lust och råd kan väl lägga de pengar på att fira men jag hatar när alla andra ska dras in i det för att det är ”så det ska vara”.

Jag minns hur min lärare skickade runt ett mejl till klasserna om att det var dags att anmäla sig och betala för flaket för att det vore osolidariskt med resten av eleverna att inte göra det och hur mitt svar om att jag tyckte det var en direkt oförskämd påtryckning ignorerades. Jag minns hur studentskivsföretag och mössföretag blev insläppta i skolan för att utöva sina förbannade påtryckningar på oss stackars elever. Jag minns hur min dåvarande pojkvän betalade en mindre förmögenhet för skivbiljetter och flak trots att han bodde ensam eftersom han inte pallade tacka nej. Jag minns hur en nära vän till mig betalade närmare 2000 spänn, en helt orimlig summa, för sin mössa med motivationen att man endast tar studenten en gång.

Jag tycker verkligen att man från gymnasieskolornas sida bör slå vakt om elevernas rätt att själva bestämma om de vill delta. Jag tycker inte heller att man ska släppa in vinstdrivande företag att göra reklam för sina produkter och till och med skriva in i schemat när den så kallade mössprovningen ska vara, det är ju bara sjukt! Att delta i studentfestligheter ska vara ett val, inget obligatorium som man ses som en svikare om man struntar i.

Personligt varumärke.

Detta med ”personligt varumärke” hör man ju talas om lite titt som tätt och det är väl klart, tänker jag, att människor är intresserade av att framstå på ett visst sätt. Man skriver inte vad som helst eller lägger ut precis alla bilder från festen, men det är ett urval som faller sig ganska automatiskt, i alla fall för mig. Jag sitter inte och funderar på mottagaren när jag skriver, jag skriver det ja tycker är rätt och riktigt. Ibland funderar jag såklart på vad folk vill läsa men inte i termer av vad som ger en bild av mig som jag vill förmedla utan snarare grundad i att jag ser ett intresse i att tillfredsställa mina läsare. Saker som inte är populära lägger jag mindre tid på, även om jag aldrig skulle strunta i att skriva ett inlägg bara för att jag tänkte att folk är ointresserade.

Men för ett tag sedan så nådde jag en viss insikt om att personer faktiskt aktivt planerar sin nätnärvaro på ett sätt så att de ska uppfattas på ett givet sätt, alltså vanliga människor och inte någon toppolitiker med ett pr-team i ryggen. Detta förvånar och förfärar mig, jag förstår verkligen inte hur man står ut med sig själv som person om man bygger image på det uttänkta och utpräglade sätt som detta rör sig om. Är det inte den typ av statustävlan som man ägnade sig åt när man var en nervös 14-åring, inte som vuxen person? Jag har extremt svårt att begripa varför man klamrar sig fast vid detta som äldre, jag tänker att många ändå blir ganska matta av personer som har ett så ängsligt förhållningssätt till sig själva och sina egna intressen.

Mycket av det jag ser som attraktivt med nätnärvaro i största allmänhet är att jag kan känna mig trygg med att personer som läser det jag skriver gör det på grund av ett intresse för innehållet i mina inlägg och inte på grund av något annat såsom att jag är en person vars blogg man ”bör” läsa eller för att upprätthålla någon slags skenvänskap. Jag har väldigt svårt att se ett rimligt skäl till att ta del av bloggar man i själva verket inte är intresserad av och utgår således också från att ingen gör det. Orkar inte få detta sabbat av något hetsigt byggande av mitt ”personliga varumärke”. Hela grejen för mig är att jag för bekräftelse för den person jag är, inte för något tillkämpat, och jag kan ärligt talat inte riktigt begripa varför man skulle vara intresserad av det.

Alltså, jag förstår såklart att människor bryr sig om vad andra tycker och det är väl egentligen ingen som kommit ifrån detta, men att på ett så uträknat sätt verkligen lägga upp en plan för hur man ska bygga sitt personliga varumärke, det kan jag inte begripa. Om man nu så bittert vill framstå på ett visst sätt, varför inte lägga energin på att vara lite mer så istället?

Personer som inte skulle dra sig för att sälja vapen och knark till småbarn.

Sandra har skickat ett mejl till tidningen Solo G och klagat på det vidriga innehållet i deras tidning. Inget är väl nytt med hennes klagomål egentligen: tidningen representerar äckliga ideal som tjejtidningar gör mest (och bäst). Solo G verkar förvisso vara extra illa, men det är inget förvånande som beskrivs. Det som fick mig att haja till var deras svar:

Hej Sandra och tack för ditt mejl!
Vi gör en kommersiell produkt.
Vi skriver om det som våra läsare tycker är kul och intressant.
Vål målgrupp är 18-30.

Fan vad tröttsamt det är med företag som vägrar ta ansvar för vad de producerar. Om det nu var så att dessa tidningar bara ”blev” för att de efterfrågades så jävla mycket, varför skulle man då behöva marknadsföra dem så aggressivt som man gör? Om människor verkligen vill ha en produkt så skulle de väl leta upp den utan denna marknadsföring?

Jaja, oavsett hur efterfrågad en produkt är så är det alltid personer bakom den och dessa personer måste i någon mån avgöra om de anser att det dem gör är rätt eller ej. Man kan inte svära sig fri från ansvar för vad man producerar genom att säga att kunden efterfrågar just den produkten, det är ett otroligt svagt argument. Visst finns det en syn i samhället på att det inte ligger i företagens natur att ta någon slags samhällsansvar men att även talespersonerna för dessa företag skyddar sig med detta marknadsekonomins mantra är oroväckande.

Dessa personer skulle säkert inte dra sig för att sälja vapen och knark till småbarn om det var lukrativt och lagligt. Äckliga människor.

Tragik.

Detta är bara tragik tycker jag. Arga studenter vill Ockupera stadshuset. För blir jag begeistrad, tänker att det kanske rör sig om att de vill ha fler studentlägenheter, större bidragsdel än lån eller något liknande. Jag gillar ockupation som protestform och att ockupera stadshuset är ju verkligen att ta i. Det måste röra sig om något otroligt viktigt! Spännande. Men icke, detta rör sig om att studenterna är sura över att inte få åka flak på vissa gator i innerstan.

Alltså, oviktigheten i denna fråga är så jävla massiv att jag knappt får fram ord. Det är ju inte som att de är förbjudna att åka flak, de är förbjudna att åka på vissa gator i innerstan vilket väl troligen beror på att många tycker att det är jävligt otrevligt med en massa fulla, högljudda studenter som kastar vätska och burkar omkring sig på de mest trafikerade gatorna och att det eventuellt kan tänkas utgöra en trafikfara.

Om folk tycker att det är så jobbigt med studentflak för att personerna på flaken kastar ölburkar och skit omkring sig kunde de väl förbjuda dricka på flaken!

Denna invändning är fantastisk! Tror personen på allvar att man skulle kunna genomföra ett sådant förbud och få det att hållas? Det är ju bara orimligt, ärligt talat.

En annan favorit är denna:

Alla vuxna har med största sannolikhet också tagit studenten, de vet exakt vilket helvete man har gått igenom. Varför förstöra denna glädje? Låt oss få fira! Varför ska alla få lida för att några få kastar ölburkar?

Ja, gud vad hemskt ni studenter har haft det när ni (i majoriteten av fall) bott hemma hos era föräldrar, fått mat och allt betalt och ägnat er tid åt att få gratis utbildning. Alltså ursäkta för att jag drar detta unkna kort men det är för helvete otroligt bortskämt!

Jag bryr mig verkligen inte om frågan i sig men jag tycker att det är genant att all denna energi och protestlust kanaliseras i en fråga om ”rätten” att åka flak i innerstaden istället för något annat som ju kan tänkas vara relevant för studenterna.

Min feministiska historia.

Och så tänkte jag att vi kör en till frågestundsfråga, nämligen denna:

Berätta om hur du blev feminist! Vad fick dig att bli feminist och typ när blev du det?

Jag har väl mer eller mindre alltid varit feminist. Jag har alltid haft någon slags ide om att kvinnor blir missgynnade i samhället och att könsroller är dåligt, däremot så har min feminism tagit sig många olika uttryck under åren. Jag började som en såndär svinförbannad ”ung tjej” som mest av allt använde feminismen som en ursäkt för att få vara förbannad på män i min omgivning. Inte så moget kanske, men jag tänker ändå att denna ilska grundade sig i verkliga orättvisor och inte bara i min fantasi. Det som smärtade mest då var nog att jag inte såg ut eller betedde mig som en ”riktig kvinna” ska, jag var högljudd och bråkig och totalt oflirtig och sånt kan vara jobbigt när man är 15 och bara vill ha bekräftelse. Under denna period var jag mest bara arg. Jag hade ett begrepp om orättvisor men jag förmådde inte sammanfoga det i någon slags övergripande ideologi.

Sedan kom min liberala period och jag var verkligen jätteliberal. Att sammanfoga liberalism med feminism kan ju vara lite knepigt ibland men jag hade ändå med mig feministiska tankar i mitt vardagsliv även om det hela var mest på ett personligt plan: idéer om hur jag skulle vara och hur jag personligen skulle ta mig ut ur könsmaktsordningen (som om det ens skulle gå, att ta sig ut ensam på egen hand).

Liberal feminism handlar ju ofta om att enskilda kvinnor ska få självförtroende och kompetens nog att höja sig på samma nivå som männen trots könsmaktsordningen och detta tyckte jag väl var gott nog. Jag tror också att jag hade en viss tendens att se ner på kvinnliga egenskaper och kvinnor som valde typiska kvinnoyrken. Jag kunde haja till är någon jag ansåg intelligent och begåvad valde att bli till exempel sjuksköterska eller förskolelärare, helt utan tanke på att det faktiskt är jätteviktiga och svåra jobb. ”Du kan komma så mycket längre” antar jag att jag tänkte helt utan tanke på att vissa personer kanske inte har någon lust med det.

För mig är det fullt av motsägelser att vara liberal feminist. Å ena sidan ska ”alla få välja själva” och företagsinflytande ses som en självklarhet i det offentliga rummet eftersom ”kvinnor är kloka nog att fatta sina egna beslut”, samtidigt så kan man ju se med blotta ögat hur reklamen och idealen påverkar oss och att det faktiskt inte är så jävla lätt att komma ur dess klor. Dessa frågor tampades jag extremt mycket med under den här perioden, jag var å ena sidan fixerad vid det ”fria valet” och att det under inga omständigheter fick underkännas, å andra sidan så kunde jag ju se hur strukturerna påverkade kvinnor och även mig själv, även om jag inte alltid ville erkänna det.

Under all denna tid led jag även av ätstörningar och vad jag skulle vilja kalla ett överdrivet hälsointresse. Det var svårt för mig att erkänna att jag faktiskt led av något som delvis var orsakat av de ideal som ojämställdheten mellan män och kvinnor leder till. Jag såg att män i regel hade mycket mindre problem med att förhålla sig till sina kroppar på ett sunt sätt men jag avvisade detta som något individuellt. Jag tänker att människor i regel är väldigt ovilliga att erkänna att de påverkas av strukturer och så var även jag under denna period.

Sedan skaffade jag en pojkvän och jag tror faktiskt att det betydde väldigt mycket för mig. Det var en bekräftelse på att någon gillade mig för den jag var, alltså en bråkig och på många sätt okvinnlig person också kunde bli älskad. Jag blev även av med mina ätstörningar under vårt förhållande, om än inte ”hälsointresset”. Vad som däremot händer var att jag blev sjukt deprimerad och blev väldigt känslomässigt beroende av förhållandet vilket tärde både på det och på min självbild, jag hade ju någon slags ide om att jag var självständig som inte alls fungerade ihop med mitt beteende under den här perioden.

Jag skulle säga att det var här mitt verkliga feministiska uppvaknande kom, alltså det uppvaknande som ledde mig dit jag är idag. Jag skrev nämligen ett reportage om prostitution som projektarbete i gymnasiet och läste i samband med det Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan där hon går till väldigt hård attack mot den liberala feminismen som bland annat Petra Östergren står för. I samma veva blev jag även mer och mer vänster och började därför bli mindre fixerad vid den i ärlighetens namn jävligt inbilska iden om fria val jag hade närt i egenskap av liberal. Jag började även i högre grad ifrågasätta hur jag agerade i parrelationer även om jag hade väldigt svårt att omsätta det i praktisk handling.

Och tja, sedan flyttade jag till Bryssel och det tog slut mellan mig och min pojkvän och jag blev helt enkelt tvungen att klara mig på egen hand, vilket också hade varit mitt syfte med hela resan. Det sög som fan till en början men jag känner att jag kommit ur det nu och i samma veva har jag för första gången i mitt liv formulerat en politisk ideologi som jag anser är fullt koherent och som dessutom går ihop med min livsstil. Jag har blivit helt fri från mina tvångstankar kring kropp och bantning, jag har slutat läsa tjejtidningar, slutat raka mig och så vidare och jag har framförallt blivit mycket bättre på att odla de intressen som jag har för min egen skull (detta uttryck ”för mig egen skull” är ju så urlakat men jaja, ni fattar).

Och detta var väl min feministiska historia. Jag ville skriva ut hela för att jag inte anser att det bara handlar om att vara feminist eller ej utan även om hur man är det. Det finns gott om feminister som jag knappt håller med om något alls.

Naturlig skönhet.

Gud vad jag hatar folk som snackar om så kallad ”naturlig skönhet”. Snälla, kan inte alla bara släppa det? För det första betyder ”naturlig” i sammanhanget sällan att man faktiskt ska vara naturlig utan snarare att man ska använda ögonskuggor i neutrala färger och inte ha någon jobbig ”extrem” hårfärg utan bara lite fräscha slingor eller något annat käckt.

Varför kallar man något naturligt när det i själva verket är tillkämpat? Du kan inte kalla ett par opererade bröst för naturliga bara för att de ser ut som ett par bröst skulle kunna tänkas se ut i verkligheten, du kan inte heller kalla smink för naturligt bara för att det går i hudtoner och inte syns så mycket att det är smink.

Det är sån jävla dubbelbestraffning i detta, ty man ska inte bara som kvinna gör allt för att leva upp till vissa skönhetsideal utan man måste även se till att man inte råkar anstränga sig för mycket eller på fel sätt. Du förväntas lägga en massa tid och pengar på din utsida men nåde dig om det syns att du gjort detta.

Jag tänker att om ja ändå anstränger mig för att se bra ut så är det ju skittråkigt om folk uppfattar detta som ”naturligt” på något vis. Jag är väldigt ointresserad av den typen av skönhet, som ska vara sparsmakad och nedtonad och inte sticka ut. Om jag gör något med mitt utseende så vill jag ju att det sa synas, annars kan det lika gärna vara.

Kan någon bara förklara för mig varför man ska lägga en massa pengar och tid på en look som folk uppfattar som naturlig?