Egna pengar.

Blir så irriterad på denna som sprids bland alla mina liberala vänner på facebook nu. Alltså såhär va, staten har gett mig utbildning i form av skola och trygghet i form av ett fungerande rättsväsende och en fungerande sjukvård och säkert en miljon saker till jag inte kommer på just nu. Är mycket glad på grund av detta och betalar gärna skatt för att få behålla dessa förmåner och för att andra ska kunna få dessa förmåner så att de också kan utbilda sig och hålla sig friska och arbeta och betala skatt.

Visst kan man säga att dessa pengar är ”mina” då jag jobbat för dem men det är absolut inte säkert att jag hade haft den möjligheten om jag inte hade fått hjälp på vägen i form av den välfärd vi har. Och även om man själv kommer från en rik familj så kan det ändå vara så att man på olika sätt tjänar på välfärden, t.ex. genom att det finns fler människor med adekvata utbildningar man kan anställa eller att ens personal har bättre hälsa.

Hela denna ide om att alla människor är öar som tjänar sina ”egna pengar” helt oberoende av samhället i stort gör mig irriterad. Det är verkligen bland den mest banala kritiken mot välfärdssamhället som finns.

Jag har inget emot skattesänkningar.

Skattesänkningar har ju dåligt rykte hos vänstern sådär i största allmänhet vilket jag tycker är lie trist. Det finns ju absolut sätt att sänka skatten på som är fördelaktigt för låginkomsttagare. Jag tycker till exempel att man ska höja det så kallade grundavdraget, alltså den summa man kan tjäna som är helt skattefri. Det är en skattesänkning som skulle gynna låginkomsttagare och dessutom skulle leda till att en massa administrativt krångel i form av bidrag till personer som egentligen tjänar tillräckligt men måste betala så mycket i skatt så att de hamnar under existensminimum. Dessutom tror jag att det känns bättre för många att slippa leva på bidrag, vilket man kan tycka borde vara självklart för en person som faktiskt tjänar tillräckligt mycket innan skatt för att göra det.

Men icke, för de skattesänkningar som gjorts är den typen av skattesänkningar som de som redan har mest pengar också tjänar mest på. Synd att man prioriterat så tycker jag när man istället hade kunnat sänka skatten för personer som hamnar under existensminimum efter skatt.Det är ju fan skitkonstigt att man drar skatt från människor som ligger kring existensminimum? Det är verkligen bara konstigt och onödigt.

Om jag någonsin blir politiker så kommer jag helt klart att driva en skattesänkarpolitik, jag kommer kämpa mig blodig för ett höjt grundavdrag. Jag tror att samhället skulle tjäna mycket på en sådan skattesänkarpolitik. En massa människor skulle slippa söka bidrag vilket skulle leda till att den tiden skulle kunna spenderas på andra mycket viktigare saker, både för de personerna och för myndigheterna som sitter och handlägger alla dessa bidragsansökningar. Det skulle nog även göra personer mer motiverade att börja jobba eftersom tröskeln till att tjäna mer än man gjorde när man gick på bidrag skulle bli lägre.

Jag tror dessutom att ett avdrag som jobbskatteavdraget har kostat ganska mycket i extra administration till skillnad från en höjning av grundavdraget som jag tror skulle sänka administrationskostnaderna.

Så jag säger bara: fritt fram för skattesänkningar, men snälla lär er prioritera för vem ni ska sänka skatten.

Kvinnor som kritiserar feminismen.

Vissa personer anser att det är något slags ”bevis” mot feminismen att det även finns kvinnor som kritiserar feminism. Det sägs även att ”vi feminister” undviker att kasta ljus på dessa kvinnor. Det borde väl vara lika besvärande för mansrättsrörelsen att det finns män som kallar sig feminister i så fall? Jag ser sällan antifeminister kritisera feministiska män, kanske för att det är en besvärande omständighet att även män kan anse att det finns en könsmaktsordning även fast de själva inte tjänar på att få bort den?

Jag håller absolut inte med om att kvinnor som kritiserar feminismen inte kritiseras av feminister. Det finns en ständigt pågående feministisk debatt om hur feminismen har och ska förändras där en massa kvinnor som kritiserar feminismen får utrymme. Överlag upplever jag den interna feministiska debatten som öppen och tillåtande. Att kvinnliga antifeminister inte får lika mycket kritik som Ström och Billing skulle jag säga har att göra med att de inte är på lång vägar lika ettriga och således inte lyckas provocera fram ett svar. Jag tror också att det är för att de kvinnliga antifeministerna inte har lika många anhängare, kanske för att de flesta anhängare är män och män tenderar att hellre lyssna på andra män.

För i ärlighetens namn: den ”kritik” mot feminismen som Belling eller Ström levererar är inte särskilt tight. Den hade inte fått någon uppmärksamhet av feminister om det inte var för att de faktiskt har inflytande över ett stort gäng antifeminister med sina idéer. Om Tanja Bergkvist hade haft en lika stor skara anhängare så hade hon troligen blivit minst lika uppmärksammad av feminister, vilket hon också blev när hon gjorde sitt utspel om genusvetenskap i samband med att Södertörn skulle välja ny rektor.

Att prata om saken.

Ofta när jag skriver om relationer, speciellt angående det jag skrivit om otrohet, så är det någon som kommenterar: ”jag tycker att man ska prata om problemet med sin partner först”. Ja, så är det ju såklart att det alltid är jävligt mycket bättre om man lyckas lösa ett problem inom en relation genom att ”snacka” men jag tror att de flesta vet att det ofta är enklare sagt än gjort. Ofta kan man ta upp ett problem gång på gång utan att det sker någon förändring.

Nej, det finns inget som gör otrohet, oärlighet eller något annat svek rätt, men under vissa omständigheter kan det vara förståeligt. Jag tror inte att någon relation tjänar på att man hänger upp sig så mycket på vad som är rätt och fel istället för att fundera lite mer på båda parters ansvar inför att få det att fungera. Alltså, människor gör liksom fel och ofta kan det spåras till att saker inte riktigt har fungerat i förhållandet. Om man struntar i att över huvud taget låtsas om det eller diskutera det och istället hakar upp sig på att ”otrohet aldrig kan bli okej” så tror jag att man gör ett misstag.

Men ja, man ska alltid försöka lösa problemen istället för att svika sin partner, behöver det ens sägas? Det är ju en självklarhet liksom.

Nakenhet.

Åh, kollar på Top Model och bli så sur för de säger att tjejerna ska vara ”spritt språngande nakna” men de har i själva verket trosor på sig? Varför säger man att någon är naken när de har trosor, jag fattar fan inte den saken. Naken är att inte ha några kläder och inte att ha kläder på sig ju!

Blir så trött på hur nakenhet alltid används som dragplåster men aldrig någonsin inträffar på riktigt. Gud, kan folk bara sluta med denna begreppsförvirring?