En otyst minut.

Själv kan jag inte delta eftersom jag kommer umgås med min familj då, men jag tycker att detta initiativ är värt att uppmärksammas så jag gör det nu istället för på torsdag. Läs om hur företag, patent och så vidare hindrar människors tillgång till medicin här.

Jag tycker även att det är ett smart koncept att försöka sammanföra allt snack om en sak till en specifik tid.

Företagsansvar.

Sofia skrev såhär angående mitt inlägg om Solo G.

De har således kanske inget intresse att stärka unga kvinnor eller göra dem lyckliga, de vill bara tjäna pengar, vilket egentligen är fair enough, för det är deras jobb. Man väljer själv om man vill sälja sin själ.

Jag tycker inte att det är upp till individen att avgöra om man ska stå till svars för sina handlingar eller ej. Visserligen kan man aldrig tvinga någon att försvara sitt agerande men jag tycker verkligen att det är moraliskt förkastligt att inte stå till svars för vad man ägnar 40 timmar i veckan åt och jag har väldigt svårt att se hur någon kan anses komma undan med det.

Det är ju en sak om man måste ta just det jobbet för att klara livhanken och om man inte har någon inverkan på vad man producerar, men så är nog inte fallet när det gäller redaktören för Solo G. Jag misstänker att de som arbetar med tidningen har makt att utforma i alla fall sitt eget material så att det inte är fullt så sexistiskt.

En av marknadsekonomins mer vidriga bieffekter är att många tycker sig kunna försvara sitt beteende med att de ger ”folk vad de vill ha”, följer marknadens regler, att företag bara vill tjäna pengar och så vidare. Framförallt denna bild som sprids av företag som pengatjänarmaskiner som varken kan handla rätt eller fel tycker jag fruktansvärt illa om. Företag består av människor som tar beslut och alla människor som har någon slags makt att utforma företagets agenda bör anses ansvariga för att göra det.

Jag vägrar acceptera en syn på såväl människor som företag som bygger på denna nihilistiska syn att de ”bara vill tjäna pengar”. Att beskriva företag som organismer som styrs av naturlagen marknaden är i min mening att försöka hugga i sten det som människan faktiskt kan förändra och ansvara för.

Jag tycker att det är viktigt att vi erkänner ansvaret människor har och slutar täcka över det med några slags pseudovetenskapliga förklaringar om hur företag och arbetarna i dem fungerar och inte. Jag tycker inte att det ska få duga som argument att någon har gjort ett val att handla omoraliskt för att hen prioriterar pengar. Jag tycker att ansvar ska utkrävas av de personer som har makt.

Med detta inte sagt att Solo G är så fruktansvärt förkastligt, jag tycker mest att det är intressant detta med företagsansvar och hur det väldigt ofta viftas bort.

Estetik av det förkastliga.

Jack&Jones har ju blivit uppmärksammade i och med denna t-shirt som anses vara glorifierande av våldtäkt.

Alltså, jag förstår ju referenserna men jag känner väl lite med detta som jag skulle känna inför en tröja med två personer som slogs på, en person som sköt någon eller knarkade på. Jag tycker inte att det med nödvändighet behöver vara fel att avbilda något dåligt på ett estetiskt snyggt sätt och jag hör väldigt sällan folk kritisera sådant på samma sätt.

Jag får också lite rysningar när jag ser sådant, samtidigt känner jag inte att det är intellektuellt hållbart att acceptera det ena men inte det andra.

Finns det något intellektuellt försvar för varför man ska ta hårdare på sånt här än andra romantiserande bilder av förkastligt beteende?

April 2011.

Promenerade med Clinton på Skogskyrkogården.

Jobbade på en skola i Gamla stan.

Och en skola som jag åkte jättelångt med pendeltåg till.

Fotade videungen på en promenad med Hilda.

Det såldes påskris vid skogskyrkogården tunnelbanestation.

Gick på promenad runt Söderbysjön med Emanuel.

 

Jobbade på en skola i Hökarängen.

Hängde med Malin en gång.

Såg ut såhär.

Gick en massa i stan.

Och hängde i Vitabergsparken.

Var vid Flatenbadet med Linnéa.

Och åkte till mitt landställe med Emanuel.

Jag har många fina bilder från April, men månaden var ett helvete. Jag slavade som timvikarie på skolor, jag mådde fruktansvärt dåligt över ett förhållande som knakade i fogarna och stod knappt ut med mig själv. Kände mig sämst på allt. Skulle inte vilja uppleva denna månad igen för allt i världen. SÅ skön, denna insikt om att livet blivit och fortfarande blir bättre.

Oseriöst strejkande.

Ah, Bryssel, strejkernas förlovade stad. Igår så bestämde sig arbetarna i kollektivtrafiken att gå ut i strejk i fyra dagar. Hela kollektivtrafiken ligger nere, det går inte en enda ersättningsbuss. Anledningen är att en kontrollant blev misshandlad såpass grovt att han blev hjärndöd och han svävar mellan liv och död, vilket såklart är fruktansvärt.

Jag hade sympatiserat med strejken till fullo om det hade funnits någon slags konkret kravbild, om det fanns en problembeskrivning som byggde på att säkerheten för arbetarna var bristande eller liknande. Men icke, det som man angett som strejkskäl är: ”vi vet inte vad vi vill, men vi vet att vi vill ha en förändring”. Och detta för en totalt blackout av all kollektivtrafik under fyra dagar!

Detta är kanske hjärtlöst. Det är såklart en tragedi att en kontrollant blivit misshandlad på detta sätt. Men jag ser det som extremt oseriöst av en fackförening för en så otroligt elementär samhällstjänst att på detta sätt strejka utan någon slags formella krav eller problembeskrivning. Krav på hundraprocentig säkerhet utan idéer om hur denna ska uppnås är inte rimligt, inte inom något yrke.

Högskolebubblan.

Intressant text om högskolebubblan som tar upp många saker som jag själv har funderat på. Utbildning blir viktigare och viktigare i vårt samhälle och det krävs mer och mer studier för att man ska kunna få jobb. Många akademiker behöver ta dubbla examina för att kunna komma någonvart och så vidare. Detta har inte att göra med att man verkligen behöver all denna kunskap för att kunna jobba med merparten av dessa saker, det är snarare en fråga om att man köper, lånar och kämpar sig till en inträdesbiljett. Att man har bildat sig utanför skolan räknas liksom inte riktigt, det måste vara i form av betyg eller en grad som man kan visa upp.

Det är nästan mer regel än undantag att folk ”pluggar vidare”, det förutsätts att man ska göra detta för att i framtiden få ett bra jobb och så vidare. Många ungdomar har inga egentliga ambitioner med sina liv men söker slentrianmässigt in på någon utbildning som verkar ”chill” och leder till jobb för att de inte vet vad de skulle ta sig för annars, och det kan man ju förstå med tanke på nuvarande ungdomsarbetslöshet.

Samtidigt urlakas innehållet i kurserna mer och mer. Universitet lägger mer pengar på marknadsföring än på undervisning, många platsbundna heltidskurser har inte mer än en obligatorisk sammankomst per vecka och kanske två till tre som man kan välja att gå på, speciellt när det kommer till humaniora. Som student förväntas man stå för det mesta planerandet av sina studier på egen hand, något som är väldigt problematiskt för folk som kommer från studieovana hem. Vidare har vi tvåterminssystem i Sverige vilket leder till en väldigt lång sommarledighet får många, ledighet där de måste skaffa ett jobb eller läsa sommarkurser för att klara uppehället om de nu inte har snälla föräldrar eller sjukt bra koll på sin ekonomi.

Vidare så verkar det ibland nästan verka som något slags säljargument för en utbildning att den är chill, att det är få sammankomster och lite plugg. Det tycker jag är tråkigt. Jag är ganska ledsen att jag har en fallenhet åt samhällskunskap och inte naturvetenskapliga ämnen för jag hade hemskt gärna haft flera timmar undervisningstid varje dag, tillgång till bra utbytesprogram och så vidare som det finns en mycket sämre tillgång av även på ansedda samhällsvetenskapliga utbildningar som pol.kand. Det står sällan i kursbeskrivningen hur mycket lärarledd undervisningstid det är eller hur ofta man har tillgång till handledning och så vidare, det är ju saker jag verkligen är intresserad av att veta när jag väljer högskola!

Väldigt mycket av fokuset kring studentliv sådär i största allmänhet hamnar kring att man festar och spexar en massa. Att människor faktiskt fokuserar på sina utbildningar i beskrivningen av sin vardag som student är sorgligt ovanligt. Många festar järnet och lever i någon slags övertygelse om att när plugget är över så kommer de alla får välbetalda jobb.

Jag pluggar vidare för att jag verkligen vill lära mig något som jag är intresserad av. Jag har väntat med att plugga och istället haft fruktansvärda jobb helt enkelt för att jag inte vetat vad jag velat men vetat att jag vill utbilda mig vidare och inte velat slösa mina högskolepoäng på någon strökurs jag inte är motiverad till. Nu vet jag vad jag vill och jag är sjukt sugen på att förkovra mig i kunskap, jag vill ha en utbildning som utmanar mig och som kräver att jag kämpar och engagerar mig men där jag kan få mycket vägledning.

Jag tänker att kvalitetssänkningen i utbildningarna kommer sig av att människor pluggar för att de (upplever att de) måste och väljer lite första bästa, inte för att de faktiskt har ett brinnande intresse för det de läser. Om det fanns en starkare arbetsmarknad för unga med lägre utbildning så skulle detta troligen inte vara ett problem på samma sätt, då skulle de som ville kunna skippa högskolan helt och ännu fler skulle kunna ta ett sabbatsår och fundera på vad de verkligen hade lust att lära sig. En annan lösning vore någon slags medborgarlön så att man inte var tvungen att studera för försörjning som arbetslös ungdom. Då skulle högskolestudier kunna vara till för personer med intresse för att lära sig och arbeta med det de läste.