Fanny Åström – Sida 315 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Stressad frigörelse.

Jag tycker ändå att det är fascinerande när Blondinbella som fullkomligt stressar söder sig över sitt jobb ses som något slags gott föredöme för kvinnlig frigörelse och typ allt som man vill uppnå som kvinna. Jag menar, detta är ju knappast första gången hon får problem på grund av stressen och måste vidta åtgärder. Jag antar att det är värt det om man prioriterar som Blondinbella gör men jag tycker att det är tråkigt att det får står som arketyp för den kvinnliga frigörelsen.

Få saker lockar mig så lite som att bli en sådan där entreprenörstjej. Jag är verkligen inte intresserad av att leva för jobbet och tjäna en massa pengar men stressa ihjäl mig på köpet. Ändå är det i dagens feministiska debatt i princip det främsta och enda alternativ som erbjuds utan någon slags diskussion om vad man offrar på vägen.

Får mig att tänka lite på denna Zeldaserie:

Tack men nej tack.

Noterar att Blondinbella vill att jag ska vara min egen bästa vän och funderar lite på detta med individualism. Man ska ha huvudrollen i sitt eget liv, vara stark och oberoende och så vidare. Och jag känner bara: tack men nejtack! Jag vill helst vara så nära så nära till andra människor att det gör ont i kroppen när något sliter dem ifrån mig, jag vill känna saknad och samhörighet med andra och så vidare. Jag är inte intresserad av denna individualism som är det förhärskande idealet. Jag vill helst inte behöva vara min egen bästa vän, jag vill omge mig av andra människor som betyder mycket.

Varumärken.

Jag närde länge någon slags uppfattning om att man inte ska hacka på mode- och livsstilsbloggare ty inget ämne är mindre viktigt än något annat att ta upp. Men så läste jag lite så kallade modebloggar igår och jag blev bara så förbannat trött. Vad är det för människor som skriver eller snarare fotar den där skiten? Och hur kan intresset vara så enormt att det är det som bloggvärden går runt på.

Kläder och skönhet attraherar och konsumtion är ett folkets opium, ja jag vet. Men jag kan ändå inte begripa hur en vuxen människa till den graden kan snärja in sig så i att låta konsumismen definiera ens person. Och så detta otroliga vurmande för företag som gör mig så trött. Man älskar företagen och deras produkter; Acne, Apple, Levis, H&M och så vidare. Man verkligen låter det definiera en som person att man har på sig ett visst par jeans och använder en viss mobil. Man kanske till och med kallar sig en H&M-tjej eller en Mac-nörd eller något liknande.

Nej, jag har inget emot skönhets- eller klädintresse i sig men jag är trött på den enorma plats det tar i vår vardag och framförallt på hur företagen tillåts definiera den till den grad de gör. För faktum är att väldigt mycket av vår bild av skönhet byggs upp av företag, dessutom hänvisas det ofta till olika stilmässiga uttryck genom att nämna företagsnamn.

Vissa menar att kläder, smink och så vidare är ett kreativt intresse. Ja det är det väl till viss del, men det är en kreativitet som är övertagen och kringskuren av företag som ingen annan. Visst kan man experimentera med stil och kläder ändå men faktum är fortfarande att det är den uttrycksform som är mest invaderad av företagsinflytande.

Det som bekymrar mig är den otroliga avsaknad av ifrågasättande av detta företagsinflytande och -definierande som jag ser hos modebloggarna. Jag skulle gärna se någon slags rörelse för att ta stilintresset tillbaka som uttrycksform men någon sådan ser jag tyvärr inte. Det är bara varumärken och åter varumärken i en lång rad och det gör mig så förbannat trött.

Gatukonst i Amsterdam.

Att upprätthålla status quo är inte opolitiskt.

Lyssnade på ett inslag om mänskliga rättigheter på radio där det var en gubbe som oroade sig för att de mänskliga rättigheterna kan komma att ”politiseras” alltför mycket, alltså användas som slagträ i debatten av grupper med olika politiska intressen. Men, tänker jag, det är klart att något sådant som mänskliga rättigheter politiseras, det är ju för fan politik? De mänskliga rättigheterna tillfredsställs inte i vilket system som helst, det är ändå en ganska omfattande lista på vad en människa ska kunna göra.

Jag kan förvisso förstå varför någon som jobbar i Fn är intresserad av att hålla sig neutral rörande länders politik och håller sig till att kritisera specifika förhållanden och handlingar till förmån för de strukturer som leder dit; att gör det senare är nog i många fall alltför känsligt. Men detta begrepp, ”politisera”, är något jag hör mer och mer ofta och som jag undrar en del över. Att som politiker säga att en fråga inte ska politiseras, vad ska det egentligen innebära?

Vi som säger ”hen” vill tydligen politisera språket, alltså ändra språket för vår egen smutsiga politiska agendas skull. Jag undrar; tror dessa personer att språket i sin natur är opolitiskt? Att världen i sin natur är opolitisk? Tror dessa personer att det vi har nu är något slags urtillstånd, sprunget ur ickepolitik, och att vi som politiserar bara vill ta människor ifrån detta urtillståd? Tror dessa människor att tillvaron idag inte påverkas av politik?

Jag tycker verkligen att det är ett så märkligt sätt att resonera på. Politik förändrar samhället och således också människors liv och människor förändrar i sin tur politiken. Det mesta kan styras och styrs också politiskt. Även beslutet att överlåta vissa beslut åt t.ex. familjerna är politik.

Att man kan använda detta begrepp som politiker och fortfarande tas på allvar är ju bara konstigt. Som politiker borde man ju verkligen erkänna politikens kraft och fokusera på hur man kan förändra saker med politik, även om det man vill uppnå till exempel är att inget ska förändras alls. Men att upprätthålla status quo är inte opolitiskt, det är precis lika mycket politik som att göra något för att förändra.

Drogpolitik.

Jag skrev ju innan om detta med gratis droger till tunga missbrukare som läkemedel och här är en artikel om hur det har gått när man har prövat den modellen i Danmark. Tydligen så har resultaten varit övervägande positiva. Missbrukarna har i hög grad deltagit i andra aktiviteter, ägnar sig mindre åt brottslighet och upplever överlag att deras livskvalitet höjts.

Man kan tänka sig att de som väljer att delta i detta program är personer som ligger relativt nära att vilja bli fria från missbruk och i högre grad delta i normalt samhällsliv. De personer som inte är intresserade av sådant lär inte signa upp sig på att två gånger om dagen komma till en lokal och bruka droger under uppsikt, det förefaller orimligt i mina ögon. Om jag har rätt i min uppfattning så innebär detta ett perfekt steg på vägen till att på allvar försöka bli drogfri.

Men även om det nu inte är så att detta kommer göra folk mer benägna att bli drogfria så ser jag det som oerhört viktigt att även den som har drogproblem och saknar kraft att sluta ska kunna leva ett värdigt liv. Dessutom tror jag att det är lättare att få människor benägna att sluta om ingången i det hela är mjukare, det vill säga att man först får tid att etablera en kontakt med personer och de instanser som kan tänkas hjälpa en ur missbruket till slut.

Som tur är tror jag verkligen att detta är på väg, många börjar inse att den orimliga drogpolitiken måste få ett slut. Jag talar här alltså inte om någon legalisering utan enbart om att behandla även missbrukare som människor och ha en lösningsinriktad syn på drogproblematik, inte en dogmatisk nolltoleransagenda.

Kvinnlig skönhet handlar om att behaga.

När jag skriver om det här med kvinnor och skönhet använder jag oftast orden behaglig och behaga när jag beskriver hur kvinnor förväntas se ut. Jag tycker att det finns en viktig anledning till att använda just dessa ord till förmån för ord som snygg, sexig och liknande. Att behaga handlar om att inte sticka ut, det handlar om att vara lagom. Kvinnor ska vara lagom på en massa olika sätt, i sin framtoning, sitt språk och sin stil. Vi ska också vara behagliga i vårt utseende, det vill säga vara knullbara men inte för sexiga eller utmanande och så vidare.

Många människor är intresserade av sin yta för att de medelst ytan förmedlar något om vilka de är. Även jag är intresserad av min yta av samma skäl. Vad jag inte är intresserad av är att behaga människor. Jag är intresserad av att attrahera vissa personer men jag är inte intresserad av att behaga flertalet. Jag är inte intresserad av att vara lagom, av att inte sticka ut.

En utmärkt exempel är rakning av kroppshår. Jag är helt övertygad om att det finns en massa personer som tycker att kroppshår på kvinnor är attraktivt, man kan nog även anta att det stora flertalet är ganska neutrala i frågan. Däremot finns det en liten grupp människor som tycker att det är skitäckligt med kroppshår på kvinnor. Det finns ingen grupp som tycker att det är äckligt med rakat, i alla fall ingen som jag någonsin märkt av.

Ligga får man nog oavsett hur man gör med benhåret men grejen är att det inte handlar om att ligga utan om att behaga. Det handlar inte om att göra sig snygg, det handlar om att eliminera risken att någon uppfattar en som frånstötande. Det spelar ingen roll om den personen är någon man vill eller kan ligga med, det som spelar roll är det otrevliga i att någon uppfattar en som obehaglig.

Uppfattningen om kvinnlig skönhet är fullständigt dominerad av iden om att kvinnor ska behaga. Vi kan läsa hur många artiklar som helst om män som tycka orakade fittor är sexigt, det spelar ingen roll så länge ingen uttrycker att det är äckligt att raka fittan. Det är viktigare att inte uppfattas som äcklig av att flertal än att uppfattas som sexig och snygg av färre personer.

Bry sig om sin yta i alla ära, och det är klart att människor är intresserade av att vara attraktiva. Att behaga däremot är bara ett ointressant mellanting.

Skamlöst smygfoto.

Så kallad nördhumor.

Nu är det tydligen coolt att vara ”nördig” det vill säga ha läst matte C eller högre på gymnasiet och kunna ca tio grundämnen. Det cirkulerar en massa så kallade ”nördskämt” på facebook och jag har även fått för mig att den omåttligt populära serien Big Bang Theory bygger ganska mycket på så kallade nördvitsar. Jag förstår nästan alltid dessa skämt men ärligt talat, det är så otroligt jävla tråkigt! Orkar inte alla tråkiga ”snälla” nördkillar som tycker sig fått någon slags revansch nu i och med nördhumorns popularitet och ba: det är så himla häftigt och inne att vara smart!

För det är ju så himla mycket det det handlar om, det här. Dessa självutnämnda ”nördar” som känt sig utsatta under sin skoltid och nu tycker att de är coola eftersom de vet vad en sinuskurva är och på något märkligt sätt inbillar sig att det är detsamma som att vara intelligent och bildad. Ursäkta mig, men varenda människa som gått natur, och det är jävligt många, känner till de här sakerna. Det är inte svårt, det handlar bara om att vissa väljer den linjen och andra inte. De flesta som sprider och gillar denna typ av skämt är inte nördar i den bemärkelsen att de kan väldigt mycket om något, de är mest bara töntiga.

Jag orkar inte att ni ska sitta där och ba: ”höhö, fattar du det här skämtet” och tycka att ni liksom är liiite bättre än andra eftersom ni förstår. Men det är ju fortfarande dålig humor? Tror aldrig jag läst ett sådant skämt som jag tyckt varit kul hur mycket jag än förstått det rent tekniskt.

Kanske bara jag som är bitter, eller troligen är det väl så, men jag är så trött på alla dessa forna klasskamrater som sitter och sprider dessa tråkiga tråkiga skämt och imaginärt slår varandra på ryggen eftersom de är så himla intelligenta och fattar det roliga. Men så var det inte kul utan i ärlighetens namn skittrist och allt handlade mest bara om en uppvisning i sin egen intellektuella suveränitet som någon slags revansch för att man under sin skoltid var töntigast, fulast och tråkigast.