Vägrar tagga ner.

Diskuterade droger lite under det här inlägget hos Bloggkommentatorerna. Skrev kanske fyra kommentarer eller något sådant som mest gick ut på att försöka få folk att fatta att droger inte är lika med döden och att folk kan bruka på ett vettigt sätt. Fick sedan denna tillsägelse från någon som kallar sin Sandra som tyckte att jag ska ”tagga ner”:

Fanny: Det var väl väldigt vad du kände dej ansvarig att svara på att kommentarer under detta inlägget? Det känns mest fjantigt att du ska försöka visa hur ”insatt” du är. Tagga ner, herregud..

Tycker att det är så lustigt vissa människors sätt att förlöjliga människor som är engagerade i en fråga. Okej om det typ är någon som kommenterar precis allt som skrivs på ett ämne med samma radda så är det såklart irriterande, men detta rör sig alltså om att jag gått in och kommenterat när folk yttrat oegentligheter i kommentarsfältet om ett ämne jag tycker är sjukt viktigt, nämligen drogpolitik och folks inställning till droger.

Och man ba: förlåt förlåt för att jag debatterar ett ämne jag är engagerad i där folk har väldigt märklig åsikter som ofta är grundade på ingenting eller väldigt lösa grunder. Förlåt att jag bli upprörd i diskussioner där folk går omkring och yttrar sig utan att ha något som helst belägg och där dessa uppfattningar dessutom styr en politik som styr extremt många människors liv.

Blir så trött på denna ”tagga ner”-kultur som jag skådar ganska ofta på det så kallade nätet. Man får absolut inte göra en stor grej av något eller vara engagerad i något för då ska man minsann tagga ner. Tagga ner tagga ner i all jävla oändlighet. ”Sluta vara så upprörd, gå en promenad i det vackra vårvädret istället!” säger någon hurtig jävel och man ba: ”men jag vill för helvete inte tagga ner och ta någon jävla promenad, jag är upprörd över detta och ska så förbli!”.

Banta.

En grej jag funderat på är det otroligt lättvindiga sätt människor använder ordet ”bantning” på. ”Banta” kan betyda allt från att gå på en 1000 kcal/dag-diet till att utesluta vissa grupper av näringsämnen eller bara träna mer och äta mer grönsaker. Jag tycker inte att det är bantning när en person bestämmer sig för att följa tallriksmodellen och dra ner på direkta onyttigheter såsom godis, sockrade frukostflingor och formfranska. I mina ögon är det en hälsosam livsstil även om syftet är att gå ner i vikt. Bantning i mina ögon är att genomgå en tillfällig kur i syfte att gå ner i vikt, inte att långsiktigt förändra sina kostvanor till mer hållbara och hälsosamma sådana.

Även vissa dieter där man utesluter näringsämnesgrupper tycker jag kan ingå i bantning även om det också syftar till att förändra kostvanorna på längre sikt. Till exempel LCHF fungerar, som jag förstått det, som så att du först går på en ganska strikt lågkolhydratsdiet får att sedan släppa lite på kraven när du nått din målvikt men att man fortfarande ska ha mindre kolhydrater i maten än innan. Människor kallar dock de allra flesta försöken att över huvud taget styra sin kost åt det nyttigare hållet för bantning vilket jag anser är helt felaktigt.

Jag tror att denna begreppsförskjutning har bidragit till bantingens oerhört goda rykte i förhållande till de negativa hälsoeffekter den ofta har. Folk relaterar bantning till en nyttig livsstil vilket absolut inte behöver vara fallet. Bantning kan lika gärna vara att äta mindre av samma saker som man åt innan eller att fylla ut sin kost med onödig skit som typ måltidsersättningar och en massa gurkor eller något liknande som knappt innehåller någon näring alls.

Jag tycker att det är väldigt viktigt att skilja på vad som är bantning och vad som ”bara” är en nyttig livsstil. Att banta kan vara skitfarligt men att leva nyttigt kan liksom inte riktigt vara det. Att ständigt gå omkring hungrig är inte hälsosamt, att däremot hålla sig från att överäta är bara bra och så vidare. Jag tycker även att det är viktigt att folk fattar att människor i grund och botten har olika kroppsformer och olika benägenhet att lagra fett. Oavsett hur den ser ut hos en personligen så ska man givetvis sträva efter att leva hälsosamt, det är inga konstigheter. Ett hälsosamt leverne leder dock inte till samma resultat för alla personer.

Människor som inte lider av överviktsrelaterade hälsoproblem borde inte vaggas in i tron om att de behöver banta vilket jag tycker sker oroväckande ofta. Människor som gått upp typ ett eller två kilo över julen säger att de behöver banta när de kanske egentligen bara behöver återgå till sin tidigare livsstil och ge det lite tid, så försvinner de där kilona av sig själv.

Jag tycker i alla fall att man bör sluta använda ordet banta om att ha en hälsosam livsstil. Det är bara missvisande.

Det är bara en tidsfråga innan vi ska ta bort vårt tarmludd.

Angående detta med hårväxt i ansiktet så är det många som kommenterat att många kvinnor med mörk hy kan ha mustasch och så vidare som syns. Jag känner såklart till detta och utgår inte från att alla kvinnor på hela jorden har ljust hår bara för att jag själv råkar vara skandinav. Det jag har reagerat på med hårborttagning i ansiktet är personer som tar bort fjunen i hela ansiktet med sådana där trådar som på bilden här.

Detta är något som jag sett att fler och fler gör och det rör sig alltså om människor som är ljusa i hyn och därmed generellt har ljus hårväxt och som jag dessutom aldrig noterat fjun i ansiktet på. Jag kan väl förstå att man vill ta bort hårväxt i ansiktet som syns, även om man såklart inte måste. Däremot kan jag faktiskt inte greppa att man vill ta bort till exempel de helt osynliga fjunen i pannan eller på kinderna men folk gör faktiskt det!

Jag har hört flera kvinnor klaga över att de har ”mustasch” som verkligen bara har lite ljusa fjun på överläppen. Om det är en mustasch så har ju alla kvinnor mustasch, och det borde ju vara okej då kan man tycka.

Jag är bara så trött på hårborttagningsindustrins behov att ständigt vinna nya marker och skapa behov av att ta bort fullt naturlig hårväxt som i många fall inte ens syns. Det är fan bara en tidsfråga innan det kommer någon speciell produkt för att noppa de inre blygdläpparna eller bli av med sitt tarmludd. Jag blir å trött.

Gör det själv.

Älskade detta café i Amsterdam där man istället för att köpa färskpressad juice som görs bakom disken kunde köpa apelsiner och sedan ett hyra ett juicepressarset och pressa juicen själv och detta kostar alltså mer pengar än att bara köpa den färdig. Jag antar att folk tycker att det är lite gulligt att få pressa sin egen juice, att det ger en air av att man uträttat något själv. Jag finner det ändå fascinerande hur företag kan ta mer betalt av en kund för att efterlikna något du gör i hemmet mer, en slags lightversion av att låta medelklassmänniskor från innerstan betala skitmycket pengar för att få leka bondgård i en vecka.

Hemma från Amsterdam.

Nu har jag alltså kommit hem från Amsterdam. En så otroligt vacker stad! Det är sällan jag verkligen blir sådär begeistrad över en stad eller ett land men Amsterdam är verkligen fint.

Sedan blir det också en jävla kulturkrock när man kommer som svensk till ett land med helt öppen prostitution och där man kan köpa gräs och svamp inne i en vanlig tobaksbutik. Jag vet inte vad jag ska tycka om saken.

Nu ska jag sova men jag lovar att lägga upp en massa underbara bilder från resan imorgon.

Stråna på hakan.

Men herregud alltså. Denna jävla hårfobi som hela samhället tycks lida av gör mig galen. Inte bara ska man raka benen, armhålorna och fittan. Man ska även raka armarna, låren och det nya är ju att liksom fixa till hårväxten i ansiktet. Alltså, visste kan jag förstå att den som har en mörk fjunmustasch vill få bort den, kvinna som man. Däremot så har jag inte sett en enda kvinna i hela mitt liv som har någon slags ”generande hårväxt” på hakan utöver nåt hårstrå som ju är ganska lätt att rycka bort. Men jag antar att många efter att ha sett den där rubriken ställer sig framför spegeln och betraktar sin haka noga noga, och visst finns det lite hår där! Några små fjun som kanske skulle kunna anses generande. Dessa måste såklart genast avlägsnas.

Åh, detta ständig noppande är fan en gigantisk kvinnofälla. Jag skulle vilja veta hur mycket pengar och tid genomsnittskvinnan lägger på hårborttagning. Det är en framgångsrik företagsidé att inbilla kvinnor att något de har naturligt är generande och måste tas bort.

Det har ju blivit allt vanligare att folk tar bort ansiktshår med sådana där trådar som man liksom ”klipper” med över ansiktet. Jag vet inte om ni har sett det? Hur som helst så är målsättningen att hela jävla ansikte ska vara befriat från fjun. Jag blir tokig! Hur kan man tycka att fjunen i ansiktet är ett problem? Vi snackar inte om någon mustasch eller så här utan om de små små fjun alla har i ansiktet.

Så trött på att allt som är naturligt måste framställas som ett problem och avlägsnas. Så sanslöst trött.

Henerator.

Älskar detta att det finns en henerator numera! Funktionen är att ”han” och ”hon” ändras till ”hen” automatiskt, könsneutralt och bra. Väldigt snygg design tycker jag också, fin symbolik med färgerna. Jag hoppas att någon, till exempel Pär Ström, skriver en debattartikel om att genusmaffian numera tagit över även våra sökmotorer.

När likhet leder till oförståelse.

Funderade lite mer på det här med kommentaren på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra och har tänkt att det kanske har att göra med någon slags missunnsamhet. Jag tänker att om man har kämpat sig ur psykisk ohälsa utan att klaga, kanske för att man tänkt att det är sånt man liksom inte pratar om, så kan det sticka ganska mycket i ögonen när man ser att andra kommer ut med sina problem och får en massa kärlek och sympati istället för förebråelser. Kanske önskar man att man hade kunnat göra så själv när man mådde dåligt? Jag tänker att det är den typen av missunnsamhet som kommer när man själv känner sig bitter över att man inte vågade göra vissa saker och att man då istället börjar se det som skamligt och fel att göra så, förstår ni hur jag menar?

Jag tycker i alla fall att det är sorgligt att människor som egentligen är de som borde känna mest sympati för de som är i dessa situationer istället hjälper till att upprätthålla stigman som finns kring det.

I alla fall, när jag skriver om detta kommer jag att tänka på ett inlägg hos Marielle som satt djupa spår hos mig som handlar om detta med att även om man genomlidit samma sak själv så kan man liksom inte återkalla känslan (jag citerar nu bara en liten bit, läs hela för språklig orgasm):

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Det är så starkt det här. Och jag tänker att kanske är det just detta det handlar om, det där att man liksom i efterhand inte kan förstå ens vad man själv gick igenom men att man invaggar sig i en ide om att man förstår, invaggar sig i en ide om att det var uthärdligt det sätt man hanterade sina egna känslor på och invaggar sig i en ide om att det ”bara” är att ta sig i den jävla kragen och sluta klaga. Och jag tänker att det kan vara därför personer som själv haft det svårt ibland kan kännas lite extra dömande mot andra som är i samma situation.

På ett sätt kan det vara lättare att vara förstående emot folk som över huvud taget inte delar ens erfarenheter för då kan man liksom verkligen greppa detta att man inte förstår, däremot om man själv har varit i liknande situationer och hanterat dem annorlunda kan det vara lätt att tänka att ”sådär gjorde ju minsann inte jag inte” och därmed anse sig har något att säga till om utan att fundera på det lilla faktum att alla människor är olika och man hanterar motgångar och till och med strikta diagnostiserade tillstånd helt och hållet annorlunda.

Till skillnad från till exempel mig då som aldrig har varit med om något liknande och liksom vet om det gott och väl. Jag vet att jag inte förstår, inte känslomässigt i alla fall. Den insikten gör mig vaccinerad från alla tankar i stil med att jag skulle ha hanterat det annorlunda. Sedan finns det såklart även den typen av stolpskott som inte har varit med om något närliggande men ändå ska komma och påstå att de fattar vad det handlar om men dte är ändå intressant detta, hur liknande erfarenheter kan späda på oförståelsen.