Kan vi inte fokusera på att krossa idealen istället för att ständigt byta ett ideal mot ett annat?

Ebba von Sydow har också skrivit om det här med bröstoperationer efter graviditet under rubriken Den rätta vägen för en mamma (låter det inte ganska obehagaligt?). Såhär tycker hon:

Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag skulle tycka att det var svårt att förklara för min dotter att jag, när hon var liten och ammat mig, blev så missnöjd med mina bröst att jag gjorde en stor operation för att ändra på dem.

Jag håller med Ebba i sak om att det är tråkigt att vi inte kan vara nöjda med våra kroppar som de är, och detta påverkar ju såklart våra barn.

Samtidigt tycker jag att det är mycket tråkigt att det där mamma-kortet måste dras upp i kontexten. Kan vi inte bara snacka om det tråkiga med att aldrig kunna vara nöjd med sin kropp ur kvinnans eget perspektiv, måste vi dra in idéen om att vara en god mor.

När man gör såhär så anspelar man på ett kvinnoideal för att bekämpa ett annat och det tycker jag är fel. Kan vi bara sluta dra in hela den där grejen med att vara en god kvinna/mor och istället prata om hur vi ska göra för att vi, som personer, ska bli lyckliga och nöjda med oss själva.

För det är inte som att hetsen mot kvinnor blir mindre för att man beskyller kvinnor som opererar sig för att vara dåliga mödrar. Nej, det enda vi får lära oss är att anledningen till att vi ska sluta hetsa kring våra utseenden inte är för att vi ska mår bra själva, utan för att tillfredsställa ett annat ideal. Precis som alltid annars.

Tipstack Cravingz.

Det handlar om att alla ska känna sig fria att göra sina egna val med sina kroppar utan att andra ska tycka att de är äckliga.

På min senaste feministskola om hår under armarna fick jag ju en kommentar om att det var äckligt med hår under armarna som jag berättade om. Nu var det någon som gick in och påpekade för kommentarsförfattaren hur fel det var att påpeka det, och då skrev hon följande till sitt försvar:

Jag skulle aldrig säga TILL någon att jag tycker att det är äckligt om de visar att de har det. Man behöver ju inte skrika ut sina åsikter om de skulle göra andra ledsna =(

Okej. Du kommenterar alltså att du tycker att hår är äckligt under en krönika som handlar om att alla har rätt att göra vad de vill med sin hårväxt utan att kallas äckliga. Denna krönika illustrerar med en bild på författaren som visar upp sin håriga armhåla.

Kan du kanske eventuellt tänka dig att författaren till krönikan skulle vilja läsa kommentarerna på krönikan? Det är väl i så fall precis samma sak som att gå fram och säga det, bara det att det sker över internet.

Men även om det inte hade varit så uppenbart som i det här fallet, där man faktiskt kan förvänta sig att en specifik person som inte rakar sig under armarna ska gå in och läsa, så är det ändå lite märkligt att gå omkring och tjata om sina preferenser även om ingen som bryter mot dem är närvarande. Det är nämligen fortfarande så att man skapar ideal på det sättet, och personen som läser vad man tycker om hår under armarna får ytterligare lite press på sig att raka sig. ’

Oavsett om man brukar gör det eller inte så spelar det ingen roll för du har fortfarande förstärkt ett ideal, en norm som andra personer känner sig tvungna att leva efter.

Så det handlar inte bara om att ingen ska känna sig ledsen i stunden. Det handlar om att alla ska känna sig fria att göra sina egna val med sina kroppar utan att andra ska tycka att de är äckliga. Och möjligheten att känna så minskar drastiskt när personer som du känner sig ”tvungna” att berätta om vad de tycker om hår under armarna.

Skriv om era uppvaknande.

Hannah vill samla ihop historier från både feminister och antifeminister/maskulinister (vägrar kalla er jämställdister, sorry) om hur man fick upp ögonen för de frågorna. Detta för att hon ska teckna en samling seriestrippar om det. Kul projekt som jag själv tänkte skriva min berättelse till. Jag tror att det kan vara intressant att se varför andra människor engagerar sig i vissa frågor och att det kan leda till en vis förståelse. Här är strippen om hennes eget uppvaknande.

Så jag tycker att alla ska vara med, helt enkel och berätta om varför ni kallar er som ni gör. Vill även påpeka att det var Hannah som ritade av mig såhär snyggt, så hon är ju duktig på det där liksom.

Att gå över gränsen.

Jag väntar aldrig innan jag publicerar känsliga och privata texter. Då vet jag att jag kommer tveka och sudda ut och överredigera. När man gör det så är det tyvärr ofta så att man tar bort det som gjorde texten bra från första början.

Om det sedan skulle visa sig vara riktigt illa, då tar jag istället bort texten i efterhand. Men motståndet för att ta bort är så mycket större då och då låter jag ändå det mesta vara kvar. Har kanske raderat inlägg två gånger.

Det är nästan alltid texterna man tvekar om som är bäst. När man går lite över gränsen för vad man ska känna sig bekväm med, när man är lite för privat. Inte så att det blir obehagligt, men lite kittlande.

Det är väl lite det som är grejen med min bloggutmaning. Att uppmana mig själv och andra att gå över den där gränsen kring något som annars brukar ses som något man ska hålla för sig själv. Jag har faktiskt aldrig någonsin fått ta någon skit för något av de inlägg som jag tvekat kring, jag har bara fått enormt positiv respons från människor som känner igen sig i det jag skriver eller människor som reflekterat över sitt liv på grund av mitt inlägg. Och då blir jag glad, för jag älskar när jag kan skriva texter som berör. Och för att kunna beröra måste man ibland gräva lite i det som anses vara privat.

Kärlek.

Precis när jag höll på att göra slut med min pojkvän, vilket vare en process som varade någon månad, så läste jag Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Det är ett fantastiskt seriealbum som handlar om kärlek, kärnfamiljen och relationer. I den boken tar Liv upp ett perspektiv på kärlek som jag aldrig har haft förut, nämligen kärlek som en religion. Hon menar att en kärleksrealtion är en en liten minireligion, där man åtrår och ”tillber” den andra parten.

I samhället så lovordas kärlek dag ut och dag in. Tusentals låtar skrivs om kärlek, tusentals filmer handlar bara om kärlek, tusentals böcker också. Det som lovordas väldigt ofta är den blinda förälskelsen, när hjärtat börjar slå snabbare och man snubblar på orden. Eller de där relationerna när man är allt, precis allt, för varandra. Eller kanske den där kärleken som är jobbig och slitsam men ack så underbar då den fungerar, då men försonas efter ett gräl eller lovar varandra att aldrig aldrig gör slut. Den där kärleken som är smärtsam och passionerad. Eller så handlar det om sökandet och längtandet med kärlek som det hägrande målet.

Och det är ju inte så konstigt, för vem vill skriva sånger om de där förhållandena som är välfungerande och balanserade. Där man tar hand om varandra, myser framför tv:n på helgerna, har ganska bra sex men kanske inte precis hela tiden och smågrälar lite om vem som ska diska. Det finns ingen spänning eller dramatik, bara en ganska mysig vardagslunk. Ett förhållande som ger en tid att vara med vänner, jobba och vara för sig själv.

Många, inklusive jag själv, skapar dramatik kring förhållanden just för att inte trilla in i den där vardagslunken. För den där kärleken, den känner man för det mesta extra starkt när den har utmanats. När man har haft ett gräl, när man har återförenats efter att ha varit ifrån varandra länge eller när man har varit i valet och kvalet kring om man ska fortsätta vara tillsammans. När man får säga att man älskar den andra och känna att det verkligen betyder något. När man lovar varandra att det inte ska hända igen. Det är i själva återförenandet, återgången till det normala, som kärleken känns som starkast. Troligen för att man verkligen förstår hur mycket man uppskattar det man har när det håller på att glida ifrån en.

Jag undrar ofta varför jag inte bara vågade lita på att jag var älskad, varför jag hela tiden ville ha det bekräftat. Gång på gång startade jag gräl över skitsaker, utmanade vår relation för att jag ville bli bekräftad. Men detta skapade i längden bara ännu mer osäkerhet, för jag visste ju ändå någonstans att jag gjorde fel. Det var först när jag visste säkert att det var över som jag kunde luta mig tillbaka och njuta av den tid vi hade kvar. Jag hoppas att jag i min nästa eventuella relation kommer att vara säker nog för att inte behöva att min partner ständigt bekräftar mig. Att jag ska kunna luta mig tillbaka och veta att jag är älskad, eller i alla fall tänka att det inte spelar sådär jättestor roll om jag inte är det.

Rent dramaturgiskt finns det såklart något väldigt lockande i extremerna, men jag skulle önska att man kunde prata lite mer om de där förhållandena som mest bara är helt okej. Eller de där förhållandena där man tycker jävligt mycket om varandra men kanske inte är sådär upp över öronen förälskade hela tiden. Eller de där förhållandena där man skulle göra jävligt mycket för varandra, men kanske inte dö. Helt enkelt alla dessa förhållanden som är en trygghet i vardagen, en varm famn att vila i, men inte hela ens värld.

Idag finns det en stor polarisering i hur människor ser på kärlek. Det finns de som ”inte tror på kärlek” och de som tycker att kärlek är det bästa som finns. Ingen annan känsla är så mytomspunnen, även om det kan kännas minst lika starkt och vara minst lika livsomvälvande. Det finns en stor mytbildning till kärlek, många idéer om hur det ska kännas och vara. Mycket idéer om vad som är rätt och fel.

Det finns en enorm osäkerhet kring kärlek; är jag verkligen kär/älskar hen verkligen mig/är hen fortfarande kär i mig/är jag fortfarande kär?” frågar sig många istället för att bara vara med personer de gillar på ett sätt de uppskattar utan att hela tiden analysera umgänget utan och innan. Det tror jag beror på att vi har så många idéer om kärlek i vår kultur att vi ständigt jämför med dem istället för att lyssna på oss själva. Vi försöker ständigt analysera våra känslor och våra relationer efter hur det ska vara, och om det inte känns så där omstörtande underbart som man har hört att det ska göra då vill man genast bryta upp och gå vidare eller skapa nya känslor genom att skapa ny dramatik.

Om vi slutade måla upp bilden av kärlek som något av nödvändighet smärtsamt men samtidigt det underbaraste i hela världen. Om vi kunde säga såhär: ”kärlek är trevligt när det funkar, men man kan leva utan det också”. Om vi kunde tänka att en kärleksrelation är som vilken relation som helst; trevlig när den fungerar för närhet till andra människor är trevligt, men inte något som har en magisk förmåga att fylla annars meningslösa liv med mening för mer än ett litet tag. Då skulle vi kanske kunna vara mer avslappnade när det kommer till kärlek. Då skulle man kanske kunna säga: ”nej, du är inte mitt allt, jag skulle inte dö för dig och jag är inte säker på att jag vill vara hela mitt liv med dig. Men du är en person jag tycker om, som jag vill vara med och som jag vill vara nära”. För egentligen så borde det räcka som skäl för att vara med en annan människa.

Jag och Emanuel, min första pojkvän som jag var tillsammans med under 2,5 år. Vi gjorde slut för tre månader sedan.

Detta var alltså första av tio rubriker om kärlek, sex och relationer. Skriv gärna ditt eget inlägg på ämnet om länka till blogginlägget i en kommentar.

Relationsutmaning.

Det verkar ändå finnas ett visst intresse för att delta i min utmaning! Kul!

Jag publicerar min text i kväll, under rubriken ”kärlek”. Jag kommer resonera kring min syn på kärlek, kort och gott. Jag tror att det kommer bli väldigt personligt.

De som vill delta kan skriva en kommentar här under med länk till erat inlägg, så samlar jag ihop alla inlägg sedan.

Nu ska jag springa iväg till min franskalektion.

Att vara psykiskt sjuk är inte att vara en vandrande diagnos.

Någon har skrivit till Lina att om hon var ett ”riktigt psykfall” så hade hon inte kunnat blogga. Termen psykfall är ju efterbliven och uttdaterad i sig, så personen är ju uppenbarligen en idiot. Men det jag stör mig mest på är den där grejen med att berätta för människor hur man borde agera i vissa situationer. Om man mår dåligt ska man bara ligga hemma och skära sig i armana, har man blivit våldtagen ska man inte ha på sig tighta jeans och så vidare.

Jag tycker att Lina svarar bra på det hela, hon skriver såhär:

Jag är inget psykfall.

Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra.

För det är ju tyvärr det där med ”människa” som så många personer lyckas missa. När man blivit utsatt för en våldtäkt eller är psykiskt sjuk då är man plötsligt inte en människa längre. Man förpassas till att vara sin sjukdom eller till att vara ett offer.

Tänk om folk kunde se lite mer på psykiskt sjuka som människor som lever under vissa omständigheter, med vissa ”handikapp” om man så vill. Inte som en vandrande diagnos. Alla personer som lider av samma sjukdom är helt enkelt inte likadana, för det finns nämligen en person under sjukdomen. Hur mycket vissa människor än vill reducera bort det.