Socialbidrag är bra men det borde utformas annorlunda.

Det här med bidrag. Lady Dahmer har skrivit om det här, om att de flesta människor faktiskt behöver något annat i livet än mat och husrum, att de flesta vill kunna köpa slippa bry sig om sin ekonomi hela tiden och om att de flesta faktiskt vill jobba.

Det är ju en vanligt uppfattning bland människor att bidragstagare är lata och inte vill göra rätt för sig, och att bidrag därför skulle ge dessa människor en möjlighet att sitta på arslet och lata sig medan andra mer driftiga personer får dra hela lasset.

De allra flesta bidragstagare är inte lata personer utan helt enkelt personer som inte orkar. Och de allra flesta människor vill ha något mer i livet än att med nöd och näppe kunna betala hyra och mat. Det är ju inte direkt som att bidragstagarna lever ett lyxliv.

Det finns däremot ett stort problem med socialbidragssystemet idag som gör att det ändå blir en bidragsfälla. Tänk såhär: de flesta människor vill och behöver arbeta för att må bra men för en person som inte har jobbat på länge och kanske dessutom lider av några psykiska besvär är det ett jävligt stort kliv att gå direkt från ingenting till heltid. Det är inget konstigt med det, heltid är mycket arbete. Det hade varit mycket effektivare om man kunde gå ut lite mer stegvis, kanske börja med att jobba en dag i veckan och sedan plussa på tills man kan försörja sig själv.

Visserligen finns det inget i rådande system som förbjuder ett sådant arrangemang, men det som är problemet är att det för varje krona man tjänar dras en krona från socialbidraget. Detta innebär att man som bidragstagare inte tjänar något på att arbeta fören man har kommit upp i en lön som efter skatt är mer än det bidrag man fick. Det är ganska mycket jobb man måste få gjort för att komma upp i det, speciellt om man saknar utbildning eller arbetslivserfarenhet. Jag menar inte att enda anledningen till att arbeta är att man får mer pengar, men det är ju onekligen en drivkraft om man får det och med dagens system så försvinner helt den här drivkraften om man vill skaffa sig ett lagligt extrajobb.

Om jag hade fått bestämma hade socialbidragssystemet varit utformat efter en modell som gjorde att man faktiskt fick något ut av att jobba så lite som ett par timmar i veckan. Att jobba litegrann kan vara ett sätt att aktivera sig och få struktur i vardagen vilket många socialbidragstagare behöver. För även om man inte vill sitta på rumpan och göra ingenting blir det lätt så när man saknar pengar till busskort eller annan ”lyx” och dessutom kanske inte mår topp från början.

Att människor får sin ekonomiska överlevnad garanterad är skitbra och helt nödvändigt i ett samhälle. Däremot så måste modellen för bidraget vara utformat på ett sätt så att människor uppmuntras till att ta sig ur sin situation och inte som idag på ett sätt där man inte tjänar ett jota på att extraknäcka som socialbidragstagare.

De rabiata ickerökarna vill bara känna sig förmer än andra.

Mogi har skrivit ett inlägg om rökning. Hon är tydligen EXTREMT emot nikotin och andra droger.

Jag har aldrig testat en cigarett och kommer aldrig göra, tycker det är bland det mest korkade man kan göra. Vem vill aktivt göra det medvetna valet att förstöra sin kropp? Sina organ, man har bara en kropp!

Jag kan störa mig otroligt mycket på den här synen på rökare och människor som tar andra droger. Att man på något sätt skulle vara dum i huvudet för att man röker. Jag håller med om att rökning i sig är dumt och onödigt men det kan finnas en miljon skäl till att man röker, att man gör den prioriteringen.

De flesta rökare jag känner är väl införstådda med de risker som finns med rökning och vet om att det är dumt att röka men gör det i alla fall för att de är beroende. För det mesta har de börjat röka någon gång i 16årsåldern då de har mått väldigt dåligt, gjort uppror mot sina föräldrar och så vidare. Du kan säga vad fan du vill till en människa i den åldern men hen kommer liksom inte lyssna för det igår en tonåringens natur att tänja på gränser.

Skulle aldrig i hela mitt liv testa en drog, att ta in substanser i kroppen som inte ska vara där är vansinnigt i mina ögon. Jag vill hålla min kropp ren. Jag håller mig till några glas bubbel då och då, där går min gräns.

Det här får mig att tänka på vilka droger som anses vara okej i vårt samhälle och inte. Alkohol är tydligen okej även för en som aldrig skulle testa en drog (alkohol är väl ändå en drog) eller ”ta in substanser i kroppen som inte ska vara där”. Hur avgör man egentligen vad som ”ska vara där”? Jag tycker såklart att de tär okej att välja bort rökning men om man motiverar det med ett drogmotstånd överlag så fattar jag faktiskt inte, då ska man väl vara emot alla droger och inte bara de som råkar passa?

En annan sak jag inte förstår är om någon i ett förhållande röker, hur kan man vilja utsätta sin icke rökande partner för passiv rökning?

Detta kort om passiv rökning. För det första är det jävligt omtvistat hur stor skada det egentligen gör och för det andra så inträffar passiv rökning när man sitter bredvid någon som tar en cigg eller i en lokal där andra röker. Som ickerökare kan man faktiskt välja att inte gå ut sin rökande partner när hen går ut för att blossa. Om man nu skulle göra det ändå kan man kanske strunta i att sitta skitnära just då utan sitta på lämpligt avstånd så man inte andas in röken. Det är liksom inte så att man blir utsatt för passiv rökning om man kysser en rökare eller att den farliga rökarmentaliteten skulle ”smitta”.

Det jag tycker är fånigast med detta tjat om rökning är att det är helt uteslutet att man med det kommer få en enda rökare att tänka till. Det enda som sker är att rökare och folk med liberal inställning till rökning blir jävligt trötta på allt tjat och moraliserande kring deras livsval.

Men jag antar att dessa personer har behovet av att ständigt tjata för att stärka sin egen lilla renlevnadsgrupp. Det är nämligen de enda positiva kommentarerna man ser på inlägg som dessa, från människor som redan själva är hängivna ickerökare och som blir så jävla till sig av att läsa om vilka överlägsna människor de är som valt bort denna hemsk drog. Det är ju såklart alltid jävligt skönt att få känna sig förmer än andra, antar jag.

Partipolitik är ju så jävla ointressant när det står för sig själv.

En grej jag har så otroligt svårt att begripa är människor med intresset ”politik”. Jag är ju personligen sjukt intresserad av politik men inte av partipolitik enkom som många av dessa människor verkar vara. Jag har extremt svårt att begripa hur man kan tycka att det är intressant att diskutera partipolitik utifrån till exempel rutavdraget?

Jag fattar inte heller hur man kan hysa så starka partisympatier som vissa människor gör. Visserligen är jag ju själv miljöpartist men jag definierar mig inte först och främst som miljöpartist politiskt utan snarare genom de åsikter jag har, som råkar överensstämma helt okej med miljöpartiets. Jag ser mer intresset för partipolitik som ett komplement till övrigt politiskt intresse jag har.

Ni som är sådär sjukt partitrogna och verkligen engagerar er i partipolitik primärt, blir ni inte jävligt matta av allt skitsnack som präglar partipolitiken? Eller ser ni det inte för att ni är så jävla luttrade?

Det är helt enkelt jävligt jobbigt att ha rätt ibland.

Apropå det här inlägget så vill jag bara säga att jag vet att jag har rätt i frågan och att jag är ganska nöjs med att reagera på missförhållanden som jag faktiskt gör. Jag gillar det här med att jag inte accepterar att folk behandlar andra respektlöst.

Men ibland är det faktiskt jävligt jobbigt att vara sån, speciellt när man kommer till en helt ny stad och ett helt nytt gäng människor som inte alls är lika medvetna som man själv är. Då är det jobbigt och då längtar man hem till sina kompisar i Sverige som skulle bli precis lika upprörda som man själv blir. På det sättet kan det vara ett jävligt stort hinder att vara medveten om detta och tänka på det så mycket som jag gör.

Men överlag så är jag ändå himla glad att jag är den jag är och att jag befinner mig där jag gör just nu.

Att vara den sura jävla fittan som sabbar stämningen.

Igår var jag på fest. På det stora hela trevligt, det måste jag säga. En incident inträffade dock. En tjej och en kille kom ut i rummet där vi satt och såg ut att vara på väg att hamna i säng med varandra, killen typ ”jagade” tjejen och hon fnissade. Ett gäng i soffan började skrika ”rape, rape, rape”.

Som den sura feminist jag är så reagerade jag extremt starkt, blev sur och gick från rummet. Ibland kan den här grejen med att ha kunskap om missförhållanden verkligen vara en börda, för det hade varit så otroligt mycket skönare om jag bara slapp reagera på sånt och kunde tänka typ: ”det var kanske inte så roligt men det var ju ett skämt och de menar inget illa”.

Men jag är ju tyvärr inte sån. Jag är jävligt politiskt korrekt och jag blir sur när folk skämtar om saker som våldtäkt. Och det kan faktiskt vara otroligt påfrestande.