Vit är en färg, inte en etnicitet.

Alla som jämför den här grejen med kinesen på kinapuffsförpackningen med ”vitlök”. Lägg ner, för helvete! Om ni hade tänkt ett steg längre hade ni insett att ”vit” är en färg och inte en etnicitet. Jag har aldrig sett någon reagera över att något kallas ”gul” eller ”svart”, däremot över ”neger”. Kom tillbaks när ni hittar något som heter ”arisk”, så kan vi snacka. Men i dagens läge så finns det ju tyvärr inte en enda förpackning eller produktnamn i Sverige som kan anses anspela på svenska/vita stereotyper.

Vad jag tycker om Ebba Buschs debattartikel.

Jag måste börja med att säga att jag tycker att Ebba Buschs debattartikel är bra och har många viktiga poänger. Tydligen sätter man inte sina rubriker själv på newsmill, så den kan hon inte sättas ansvarig för. Hon har helt rätt i att det är mycket tråkigt att fokuset på att Helle Thorning-Schmidt blivit ny statsminister i Danmark direkt hamnade på det faktum att hon är kvinna, och inte på själva politiken. I en perfekt värld hade det såklart inte setts som något sensationellt, och det hade det inte heller varit. Idag lever vi dock inte i denna perfekta värld, vi lever däremot i ett samhälle där det faktiskt är en ganska stor grej att en kvinna lyckats bli statsminister.

Att så mycket av pratet kring Mona Sahlin har handlat om hennes kön är sorgligt tycker jag. Folk får itrycket av att hon är inkvoterad, vilket såklart sänker hennes trovärdighet. Speciellt när hon själv säger saker som att socialdemokraterna ”så tydligt har sagt att det är dags för en kvinna”. Då har hon uppenbarligen inte gått in i uppgiften med förtroende för sig själv och sin kompetens, utan sett det som att hennes kön är hennes främsta merit.

Jag är emot den typen av kvotering som handlar om att sätta ett mål på absolut jämn könsfördelning och sedan inte kunna se andra faktorer. Däremot är jag helt för den typen av kvotering som innebär att man, om två likvärdiga kandidater står mot varandra, väljer den som råkar tillhöra en grupp som är underrepresenterad vilket i många fall är kvinnan.

Men man ska såklart inte bara ta till så trubbiga redskap som kvotering. Att ha en större medvetenhet kring maktstrukturer räcker i många fall gott och väl. Om man vet lite om hur kvinnor och män ses annorlunda och kvinnor ofta missgynnas så kommer man troligen att kunna ta personen bakom könet alldeles utan att behöva kvotera. Det är dit jag vill att vi ska komma. Hur man ska komma dit är oklart. Kanske behövs kvotering, kanske räcker det med utbildning. Om man kvoterar ska man vara tydlig med att det inte rör sig om att välja en dålig kvinna framför en bra man, utan om att bryta den positiva särbehandlingen för män.

Ebba Busch tar också upp hur jämställdhetsdebatten lätt kör ner i det ena av två diken, varav ett är där man utgår från att kön sammanlänkar oss mer än det faktiskt gör och det andra är där man eftersträvar någon slags ”könslös sörja” och använder ord som ”hen”.

Jag använder ”hen” men jag har absolut inget emot att folk innehar könsspecifika drag. Jag går till exempel omkring i kjol, har gärna push-up och förstärker på olika sätt kvinnliga drag. Det är absolut inget fel med det, i mina ögon. Folk som använder ”hen” brukar generellt inte ha problem med klänningar och kjolar eller smink, däremot har de problem med att man ofta förutsätter att en okänd person har ett visst kön fast man egentligen inte vet. Därför skriver man ”hen”, inte för att skapa någon slags könslös sörja utan för att markera att man faktiskt inte vet könet på personen som åsyftas. Detta är skitbra när t.ex. partnermisshandel diskuteras eftersom man då kan unvika att alltid förutsätta att förövaren är man, vilket många gör.

När det gäller att ”kön beskrivs som en nästan transcendental gemenskap och att endast en kvinna därför kan representera andra kvinnor” så kan jag väl för det första påpeka att det faktiskt finns väldigt mycket som är könsspecifikt i vårat samhälle. En grej som är könsspecifik är de förväntningar som ställts på oss under vår uppväxt, som ju är det som skapar könsrollerna. Jag tycker inte att en kvinna representerar mig bättre än en man i t.ex. ekonomiska frågor. Däremot ser jag det som tämligen självklart att kvinnor generellt representerar mig bättre än en man i frågor relaterade till jämställdhet mellan kön. Givetvis finns det gott om undantag, men jag vågar absolut hävda att de flesta kvinnor har en större förståelse för min situation som just specifikt kvinna.

Om vi inte behandlades så olika på grund av våra kön skulle man inte betrakta kön på det viset. Men nu är det tyvärr inte så och därför så kan man nog ändå hävda att en kvinna har mer gemensamt med en kvinna när det kommer till frågor om könsmaktsordningen än vad hon har med en man.

Varför är det så jävla viktigt att ha kvar kinesen på förpackningen?

En sak som fascinerar mig med hela denna kinapuffshistoria är att de mest högljudda och kränkta är dem som uppenbarligen tycker att det är världens viktigaste grej att ha kvar den jävla gubben på förpackningen. Alltså, jag hade också blivit förbannad om det var så att det förbjudits på laga väg. Nu handlar det dock om att en person har kritiserat fazer och att de sedan dragit tillbaks förpackningen. Det är inget annat än att genom helt vanlig offentlig debatt sätta press på företag, och det är faktiskt inget konstigt eller tvångsmässigt i det.

Detta är inte en fråga jag själv skulle ha engagerat mig i men om man nu tycker att det är viktigt så kan man väl få framföra den åsikten utan att folk ska bli fullständigt galna. Dessutom måste det väl ändå vara upp till medlemmarna i minoritetsgruppen att avgöra om de blir utsatta för fördomar eller inte. Inte för alla vita medelklassmänniskor som så desperat måste höja sina röster emot detta.

I sak kan jag hålla med om att gubben på förpackningen inte är rasistisk och att det inte heller är sådär fruktansvärt viktigt. Men om vi vänder på steken då och tänker såhär: varför är det så förbannat viktigt att just den gubben pryder kinapuffspåsen? Företag ändrar designer på sina förpackningar hela tiden, varför är det så hemskt om det sker på grund av att de blivit anklagade för rasism?

Vem fan skadas av att Fazer byter utseende på förpackningen. Kan ni inte bara inse att vissa tar illa upp och att man kan ta hänsyn till det en endaste gång, istället för att mala på med ert uttjatade och irrelevanta frihetspatos.

Det är inget fel med att glädjas över att det för en gångs skull är en kvinna.

Herregud alltså. Ebba Bush har skrivit denna artikel på newsmill om att det är dåligt att kvinnor i politiken alltid primärt blir sedda som just kvinnor, och i andra hand för sin politik och kompetens. Jag håller med henne om att det är tråkigt och att feminismen ibland kan slå fel ut när det första man säger om att Helle Thorning-Schmidt blivit statsminister i Danmark är att hon är just kvinna, istället för att prata om hennes politik.

Men att sätta ”feminism hindrar kvinnors politiska karriär” som rubrik på hela schabraket (för jag tror att man sätter sina rubriker själv på newsmill, annars är det något annat mähä som gjort det) är bara så jävla efterblivet. Nu är det tyvärr så att vi lever i ett samhälle där kvinnor missgynnas och då blir det automatiskt en grej av att någon är kvinna, men feminismen syftar till att få bort dessa mönster.

Dessutom ser jag inget fel med att glädjas över att en kvinna kommit till makten. För det första betyder det antagligen att hon är sjukt kompetent, eftersom det krävs mycket mer av en kvinna för att komma dit än av en man. För det andra så är det alltid bra med jämn representation av olika folkgrupper bland makthavare, vilket jag anser även när det gäller politiker av annan etnicitet, religion eller klass än det normala. Så länge man inte slutar prata om politiken för det så ser jag absolut inget problem med att nämna det.

Skriver nog längre om detta problem med hur feminismen ibland kan (upplevas?) slå åt fel håll typ ikväll. Ville bara få ur mig det värsta.

Jag vill vara sann mot mig själv när jag avvisar någons närmanden.

En grej som är lite sådär halvvanligt när man går på krogen är att tjejer försöker avleda raggningsförsök genom att låtsas vara lesbiska. Detta är för att folk här är så förbannat påstridiga och verkligen inte kan ta ett nej, om man så puttar bort dem rent fysisk.

Förutom att jag starkt tvivlar på effektiviteten i denna metod så tycker jag så himla illa om det här med att göra sig till för att slippa bli antastad. Jag vägrar göra det, ärligt talat. Visst leder det till att folk är lite mer på i förhållande till hur det hade varit om jag till exempel sagt att jag haft en pojkvän (som är betydligt mycket effektivare än att utge sig för att vara lesbisk, i min erfarenhet) men det tar jag fan för tillfredsställelsen i att kunna dissa folk helt enkelt för att jag inte vill vara med dem.

För mig är det helt okej om någon tar mig på rumpan. Det är klart att jag hellre varit utan och att jag säger ifrån, men det är inget som får mig att må dåligt. Vad som är viktigare är att jag är sann mot mig själv när jag avvisar deras närmanden. Och det är så jag tycker att ovälkommet tafsande ska bemötas; inte med något ängsligt gömmande av sig själv bakom lögner utan med ett klart och tydligt ”nej, jag är inte intresserad”.

För vissa män måste lära sig att förstå att man som kvinna faktiskt kan vara otillgänglig av andra skäl än att man är upptagen eller är lesbisk. Att man helt enkelt kan vara ointresserad av just den personen helt enkelt för att man inte är tillgänglig för alla bara för att man råkar vara singel och hetero.

Läget.

Hejhej bloggen. Idag är jag sjuk och livet är skit. Hade tänkt köpa lite choklad, tröstäta och tycka synd om mig själv.

Jag saknar min familj också, framförallt Boel. Det är så himla lång tid kvar innan jag får träffa dem. Men som tur är kommer Hilda och hälsar på i oktober.

Vad säger egentligen att ens föräldrar måste vara det viktigaste?

Det här med barnlöshet som Ebba von Sydow skrivit om är sorgligt på så många sätt tycker jag. Dels är det sorgligt med människor som verkligen vill ha barn med inte lyckas skaffa det. Men det är också sorgligt när bitterheten över att man själv inte lyckats skaffa några barn går ut över andra personer som faktiskt lyckats.

Men vad jag tycker är det mest tragiska är att barn fortfarande ses som en slags försäkring. Visserligen inte längre en ekonomisk sådan, men likväl en social. Barnen får dig att hålla ihop ditt äktenskap och de håller dig sällskap på ålderns höst. De klagar på äldrevården åt dig och kommer och pratar med dig trots att du inte fattar någonting. Den som är frivilligt barnlös får ofta höra att hen kommer dö ensam och den som är ofrivilligt barnlös blir betraktad som om hen drabbats av en hemskt olycka. Denna inställning är även starkt könad, en barnlös kvinna är värre än en barnlös man.

Tänk om man kunde ha ett samhälle där den absoluta närheten inte behövde komma från familjen. Där även barnlösa personer kunde anses leva rika sociala liv. För den här enorma fixeringen vid att ha sina egna barn känns mest bara konservativ.

Jag kritiserar inte den som har barnlängtan. Däremot kritiserar jag det faktum att barnalstrandet ses som en så självklar del i ett fullkomligt liv som det gör idag. Speciellt när vi åläggs med så många andra krav på karriär, fysisk perfektion upp till 50 och att ha en massa tid över för allt möjligt. Samtidigt pratas det alldeles för lite om alla dessa personer som inte kan skaffa barn när de väl försöker.

Och jag tycker att det säger något om fördelningen i ett samhälle när vissa personer stressar som galningar för att kunna spendera tid med sina barn, medan andra inte gör annat än att längta efter ett eget. Eller när vissa värderar ett biologiskt barn så högt att man låter det växa i en annan kvinnas kropp istället för att adoptera ett barn som behöver en ny familj.

Jag tänker att kanske om man luckrade upp den där envisa kärnfamiljsnormen så skulle det kanske bli lite lättare för en massa personer att ha närhet till andras barn utan att behöva känna sig mindre viktig för att man inte är dess förälder. För det kan finnas så många viktiga personer i ens liv, och vad säger egentligen att föräldrarna innehar den där absolut nödvändiga och ovärderliga roll som man ofta tillskriver dem.