Hur kan man ens komma på tanken att införa institutionaliserade mord för ekonomisk vinnings skull.

Ett argument som ofta dyker upp när man pratar om dödsstraff är det ekonomiska argumentet. Det sägs vara billigare att döda folk är att spärra in dem på livstid (vilket antas vara alternativet).

För det första är det inte sant att det är billigare. Det är bara något folk antar. Ingen har någonsin kunnat hänvisa till några belägg för att det skulle vara så och jag har dessutom hört motsatsen flera gånger, med hänvisning till rapporter som gjorts om det i USA (vilket ju känns som det enda rimliga landet att jämföra med, då de i alla fall försöker ha en rättsstat). Dessutom är det så otroligt få som döms till dödsstraff att det ändå skulle vara en hemskt marginell besparing.

Men allvarligt talat så fattar jag inte hur man över huvud taget kan komma på tanken att resonera på det sättet kring människors liv. Vi ska alltså genomföra institutionaliserade mord på människor för att det är ekonomiskt gångbart? Om man tänker så kring dödsstraff, vad kan man då inte motivera med ekonomi. Jag tycker att det är extremt osmakligt att argumentera för dödsstraff med att det är billigare.

Vet ni vad som skulle vara billigt? Att bara skjuta av alla arbetslösa och socialbidragstagare, hux flux. Då skulle man ju slippa ge dem bidrag! De är ju ändå bara lata människor som inte vill göra rätt för sig, varför ska vi slösa pengar på dem?

Att det inte redan finns är en skam.

Ibland hör man att saker ska införas och blir helt paff för att de inte redan finns. Jag ser till exempel det som en självklarhet att det ska finnas en fristående instans som granskar polisen och tar emot och utreder klagomål. Det har tydligen avslagits för att det är för dyrt, men jag har jävligt svårt att se hur det skulle kunna vara ett legitimt argument i kontexten. Att det finns en oberoende granskare av våldsmonopolet som vi faktiskt har ser jag som en demokratisk nödvändighet.

Egentligen tycker jag att man borde slå ihop alla tillsynsmyndigheter till en stor myndighet som alltid har som uppgift att företräda medborgare mot större system. Typ om man blivit misskött inom vården, blivit utsatt för övergrepp från polisen och så vidare. Det är så himla viktigt att människor har möjlighet att få upprättelse gentemot statliga institutioner, och det är lika bra att ha en och samma myndighet för det så att det inte blir så rörigt och dyrt.

Man kan inte förvänta sig att myndigheter kan granska sig själva och jag förstår inte vilken naivitet som lett fram till att polisen inte granskas. Av alla myndigheter är ju polisen en av dem som kan ställa till mest skada.

Det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Jag är inte en så jävla positiv person. Det är inte så att jag går omkring och hatar allt, men jag brukar inte hålla på och ”peppa upp” mig inför saker och ting. Jag tar det mesta med jämnmod, spelar inte optimistisk inför saker jag faktiskt inte känner så mycket inför.

Jag kan bli så himla trött på folk som ålägger en med det här kravet att man ska vara så jävla sprudlande glad hela tiden, eller att man ska vara positiv inför saker men inte vill göra. Jag kan göra det mesta, men jag tänker inte låtsas att jag gillar det.

Vissa människor kan verkligen inte hantera att det kommer in kritiska personer och ifrågasätter deras perfekta världsbild. Personer som helt enkelt inte är sådär överdrivet optimistiska eller ”pepp”. Jag får höra det ganska ofta, att jag borde ”gaska upp mig” och ”sluta vara så negativ”.

Men allvarligt talat. Jag behöver inte intala mig själv att jag lever ett bra liv dag ut och dag in. För det första vet jag att mitt liv är helt okej, utan att behöva ägna mig åt självbedrägeri. För det andra är jag helt okej med att livet inte är en perfekt sprudlande rosa värld hela tiden. Jag är okej med att jag inte alltid är jättelycklig. Jag vet att det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.

Egobilder och läget.

Hejhej. Jag har det bra, fast jag fortfarande är sjuk. Karl kommenterade att jag skriver himla mycket för att vara sjuk, kan ba säga såhär: vad gör man inte för sina blawgläsare! Men ärligt talat: min hjärna går alltid på högvarv när jag inte kommer ut och göra något. Kommer för övrigt att bli besviken om jag inte få en massa kommentarer på mina debattinlägg idag, så mycket som jag skrivit. Ni får gärna skriva att jag är helt dum i huvudet, bara ni ger mig uppmärksamhet!!!

Dagens planer är annars att jag ska gå på en au pairträff i svenska kyrkan. De håller tydligen även en kurs i hur man kan använda radband för att förbättra bönelivet på onsdagar, skulle kunna gå som en studie i antropologi men vet inte om jag vågar.

Annars mår jag bra. Jag trivs och pluggar franska. Vågade säga att hunden som jag går ut med är mycket sjuk på franska till några fulla gubbar när de retade mig på grund av det blygsamma tempot. Lät säkert som en efterbliven femåring, men ändå.

Dödsstraff är bara ett barbariskt uttryck för folks hämndbegär och hör inte hemma i en modern rättsstat.

Bloggkommentatorn Mia (tänkte att jag skulle börja skilja på dem) har skrivit bra om dödsstraff här som en kommentar till Alex Schulmans inlägg om dödsdömda (nu döda) och eventuellt oskyldiga Troy. Jag är emot dödsstraff, dels på grund av risken att bli oskyldigt dömd men också för att jag av rent principiella skäl tycker att det är fel att staten tar livet av människor.

När dödsstraff diskuteras så tar folk ofta väldigt extrema exempel. Bland annat Hitler brukar dyka upp. Eller kanske om man inte skulle vilja att gärningspersonen fick dödsstraff om ens egen son mördades. Alltså, det är inte som att jag skulle gråta om Hitler hade struntat i att ta sitt liv och fått dödsstraff istället. Det handlar om att det är en brutal och barbarisk handling att ta någons liv och alltså inget som jag tycker att ett civiliserat samhälle ska ägna sig åt.

Om en närstående till en blir bragt om livet fylls man av naturliga skäl upp av hat emot gärningspersonen. Innan så tog väl folk den sakens i egna händer, och gick helt sonika ut och gav gärningspersonen ett lämpligt straff. Senare avgjorde man sådana saker i bymöten, och hade straff i stil med att hugga av en hand för stöld. Som tur är har vi bytt ut det barbariska systemet av ”öga för öga”-logik mot ett mycket mer rimligt som inte bara bygger på att de utsatta ska få sin hämnd, utan också på hur effektivt det hindrar framtida brott.

Att en gärningsperson ska få ett straff tycker jag är rimligt av flera olika skäl. Dels att jag tycker att det är kränkande mot offren om en gärningsman får gå helt utan påföljd men framförallt för att vistelsen i fängelset kan vara en möjlighet för vissa gärningspersoner att tänka över, ångra sig och vidareutbilda sig. Nu fungerar det tyvärr inte alltid så, men den möjligheten finns. Straff i någon form har ju också en avskräckande effekt, men den tänker jag mig är mer effektiv när det kommer till småbrott såsom snatteri, för jag tror inte att någon skulle mörda en annan person bara för att det inte gav någon påföljd.

Ni vet hur man säger till barn som är elaka mot varandra och motiverar det med att den andra ”började”. Då brukar man ju säga att någon annans elakheter inte motiverar fler elakheter. Samma sak kan jag känna inför dödsstraff. Iden om dödsstraff bygger inte på att man ska hålla farliga människor borta från samhället, för det kan man lika gärna ha livstids fängelse till. Det handlar inte heller om att dessa människor ska förändra sig, för det kan ju bli svårt om man är död. Man kan inte heller argumentera för det med att det skulle hindra folk från att begå brott. För det första finns det absolut ingen korrelation mellan låg brottslighet och dödsstraff, snarare tvärtom. För det andra är det väl ingen som på allvar tror att personer som Breivik eller Hitler kommer att bli avskräckta för att deras handlingar skulle leda till ett dödsstraff.

Det enda argument som då finns kvar är följande: ”vissa handlingar borde helt enkelt straffas med döden”. Jag kan hålla med om att det finns handlingar som är så vidriga att döden känns som ett lämpligt straff, men jag tycker helt enkelt inte att rättsapparaten ska ägna sig åt den typen av barbari. Jag tycker att man sätter för stort fokus på skulden som gärningspersonen har genom att på det sättet vilja ”rensa ut” onda eller oönskade personer. Istället för att försöka lösa problemet i samhället så intalar man sig att det kommer bli bra om dessa personer bara elimineras. Vi borde inte ha ett rättssystem för att institutionalisera folks hämndbegär, utan för att på effektivast möjliga sätt bekämpa brott.

När det gäller dödsstraff till personer som Breivik och Hitler har jag dessutom ytterligare ett motargument: de riskerar att bli martyrer. Om man skulle ge Breivik dödsstraff så skulle man skapa intrycket av en modig man som dog för sin sak. Om man däremot låter honom ruttna i sin cell så tar man bort den del av den glamourösa martyrauran. För folk gillar martyrer, personer som dör för sin sak blir kraftfulla symboler för kampen, men att begå ett illdåd och sedan långsamt falla i glömska saknar symbolvärde.

Man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.

Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.

Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.

Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.

För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.

Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.