Grattis Blondinbella.

Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.

Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:

Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.

Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.

Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.

Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt.  Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.

Ett episkt misslyckande.

Igår så drack jag sprit för att fira att jag numera kan lägga till epitetet ”samhällsdebattör” på mitt fiktiva visitkort. På tunnelbanan så stötte vi ihop med en kille som tyckte att vi skulle göra honom sällskap.

Denna snubbe hade tatuerat in en hitlermustach på fingret så att han skulle kunna sätta fingret under nästan och heila samtidigt. Men han hade gjort ett fatalt misstag, nämligen att tatuera in mustaschen på högerhanden. Som bekant så heilar man ju med högern och då går det ju inte att både ha mustasch och heila samtidigt.

Jag tycker bara att det är så otroligt festligt att han tatuerade sig bara för att kunna göra detta men misslyckas även med det. Resultatet är alltså att han kommer gå omkring med en liten konstig fyrkant på fingret hela sitt liv. Hoho.

Jag hoppas ingen tar illa upp över bilden nu, han gör det ju trots allt fel.

Demonstrera mot prishöjningen idag.

Varje gång jag drar mitt förbannade access-kort över läsaren som förvånansvärt ofta är trasig (långt mycket oftare än de tidigare läsarna var) och trygghetsspärren öppnas framför mig så påminns jag om vilket otroligt dåligt företag Sl är. De där spärrarna och de nya korten har säkert tillsammans gått loss på ett antal miljarder och det ska såklart dras in genom höja priserna.

För alla människor som fattar någonting om någonting så är det en självklarhet att staten måste bistå med en fungerande infrastruktur som alla kan använda. Jag tycker inte nödvändigtvis att kollektivtrafiken måste vara gratis men jag tycker att 400-500 spänn i månaden kan vara en rimlig summa pengar att betala. För när det kryper upp mot närmare tusenlappen så är det en stor utgift för många. Man ska inte behöva vända på slantarna för att kunna åka till jobbet eller arbetsförmedlingen eller var man nu ska.

Om Sl bara hade kunnat sköta sig som ett riktigt företag och skita i alla dumma onödiga satsningar. Ha öppna spärrlinjer istället och fler kontrollanter på tågen. Jag tror fan att det skulle vara ett effektivare sätt att få bukt på plankningen och i varje fall skulle de slippa lägga pengar på bemannade spärrar dygnet runt och löjliga spärrar. Sen kan det ju vara en ide att köpa in grejer som fungerar.

Jag blir jävligt matt på att mina skattepengar används till totalt orimliga satsningar som inte ens funkar för att få fast plankare. Sedan används dessa ”förbättringar” som en ursäkt till att höja priset. Exakt vem blir glad av detta? Vad är ens syftet mer än att ”rätt ska va rätt”? Jag har faktiskt väldigt svårt att begripa vad detta handlar om, för att förbättra produkten för konsumenterna är ju knappast syftet.

Jag ska i alla fall till plattan och demonstrera emot prishöjningen dag klockan 15. Kom gärna dit.

Exploderar av allt egoboostande.

Tänkte bara informera om att jag har blivit publicerad på SVT debatt. Jag är mycket mycket stolt och glad, har ringt alla mina vänner och mina föräldrar för att informerat om detta. Är även sjukt nöjd med artikeln, ska sägas.

Men det bästa måste ju ändå vara illustrationen till den. Jag och Bamse liksom. Så jävla rätt.

Skit i alla tråkiga printscreens.

En grej jag tycker är så jävla lame är folk som visar upp chatt- och sms-konversationer på sina bloggar. Det är alltid så jävla internt och totalt ofattbart för en utomstående.

Nu kan man förvisso ha en intern blogg för sina vänner men om man har en lite större blogg så har jag svårt att fatta syftet. Det känns som att det är för att:

  1. Utesluta bloggläsarna på nåt jävla sätt.
  2. Visa att man har coola vänner (eller vänner över huvud taget).
  3. Fylla ut bloggen.

Om man nu ska fylla ut bloggen kan man väl lägga ut lite sköna ”inspirationsbilder” på stjärnhimlar och skitsmala tjejer i vanlig ordning istället för tråkiga printscreens.

Ibland är livet inte så jävligt.

Igår skickade jag in mig första debattartikel någonsin till SVT och Aftonbladet. Håll tummarna för mig nu! Om inte annat så publicerar jag på bloggen eller newsmill.

Kände mig för övrigt ovanligt pepp och ba: jaaaaa, debattera. Gu va kul! Kände att det här vill jag ägna mig åt, oavsett om debattartikeln kommer med eller ej.

Hade även gått ner två kilo utan ansträngning. Helt okej det också.

Ibland är livet inte så hemskt, var väl min poäng.