Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

9 kommentarer till Heterosexualiteten.

  • Sofia skriver:

    Mycket bra inlägg, som jag ska återkomma till. Jag uppskattar dina texter om det heteromonogama relationsprojektet och den borgerligt kodade kärleken. Det lär mig att se och förstå varför jag i så många år haft en ständig diffus känsla av olycklighet och begränsning i mina kärleksrelationer med män men aldrig med vänner (kvinnor och män). Kan du rekommendera någon bra teoretisk läsning på området?

  • M skriver:

    Med ditt sätt att resoner kringa väldig vag definition av förtryck och att du är emot all form av förtryck så säger du indirekt att alla som inte följer normer i samhället är förtryckta. Jag kan hålla med principellt men det beryder ju samtidigt att rasister och antifeminister borde ses som förtryckta då dessa inte ses som ok enligt normen?

    • Fanny skriver:

      Jag har en ganska tydlig definition av förtryck, vet inte vad du anser dig ha för grund för dina spekulationer.

    • Sofia skriver:

      Jag skulle vilja invända här. Antifeminister och rasister kan visst tillhöra normen pa det handlar inte om att människor _är_ något av nyss sagda utan om åsikter som sedan blir till beteenden som i allra högsta grad följer normen. Klart att många tycker att rasister är ena otäcka jävlar och att jag är minsann inte emot jämställdhet osv, men så visar deras handlingsmönster på något hel annat. Speciellt i heteromonogamt arrangerade förhållanden, vilket både i sig tillhör normen men som också rymmer en hel massa jävla patriarkalt och antifeminkstiskt förtryck.

  • o3 skriver:

    Jag tror dock att oavsett vilken typ av kärleksrelation man ingår finns det en stor tendens att prioritera varandra för man är så jävla kära. (sin hund sin bästa vän sin partner sin moster)

    Tycker du nosar på något intressant här ändå gräv djupare!

  • Sara skriver:

    Jag kan också störa mig på att den romantiska kärleken ses som den högsta och finaste. Det återspeglar sig i hur folk talar om relationer, ex. som i ”är ni bara vänner” eller ”har han känslor för dig?” där ”känslor” alltid betyder ”romantiska känslor”, som om det inte fanns andra som kan ännu mer värdefulla. Det är konstigt tycker jag att ”vänskap” uppfattas som en ganska platt grund på vilken romantiken, om man har tur, kan spira. För mig är det mycket mer tvärt om. Om jag är i en romantisk relation så tänker jag snarare ”det är bara romantiskt än så länge, men kanske kan det utvecklas till äkta vänskap”.

    Jag planerar också att skaffa barn tillsammans med min bästa vän och vi har inte en speciellt romantisk relation. Och de jag har romantiska relationer med känns det väldigt främmande att skaffa barn med såvida inte de skulle utvecklas till någonting djupare och mer beständigt än romantik.

    Jag tycker romantisk kärlek kan vara jättehärlig men vänskaplig kärlek är helt klart mer betydelsefullt för mig.

  • Sara skriver:

    I Sverige får man ju inte ens adoptera barn ifall man är samkönade heterosexuella vänner. Utan man MÅSTE leva upp till en idé om den sanna romantiska kärleken, för annars är man inget par. Två jättegoda vänner som inte vill knulla med varandra är inte ett par som ska få ha barn tillsammans. Helt sjukt.

    • helena skriver:

      Det är ju faktiskt knäppt. Skulle inte barnet få det lika bra bara för att inte föräldrarna visar eller så att säga utför fysiska kärlekshandlingar?
      Och om man får vara sån så är det väl troligare att ett vänskapsband håller längre än ett kärleksband, det är väl 50% som skiljer sig nu eller nåt…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv