Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

Jag får mycket frågor om det här med barnfödarstrejk, sterilisering och så vidare, så jag tänkte att jag skulle ta och reda ut lite grejer.

Min plan är alltså som följer: vid 25 års ålder vill jag sterilisera mig. Det är ungefär 2,5 år kvar tills dess. Möjligheten finns såklart att jag kommer ångra mig, detta är jag helt medveten om så det är ingenting någon behöver påpeka. Detta är hur som helst vad jag känner och tänker nu, och jag anser att dessa tankar bör tas på allvar oavsett framtida beslut jag gör.

Anledningen till att jag använder begreppet strejk är för att understryka hur det rör sig om en produktion som är nödvändig för samhället. Så som jag ser på det hela så utnyttjar samhället den reproduktiva förmågan, och detta är något som kvinnor straffas för. Kvinnor får lägre löner, mindre pension och så vidare för att vi utför en massa gratisarbete. Jag tycker inte att detta är en rimlig situation, och därför tänker jag inte klämma fram någon unge. Det är dock inte en strejk i bemärkelsen att den har ett slut, då en sterilisering är omöjlig att ångra. Jag ser steriliseringen som ett praktiskt beslut för att försäkra mig om att strejken  inte upphör innan kraven är tillgodosedda. Det är såklart också fullt möjligt att strejka utan att sterilisera sig, och detta är något som jag önskar att fler kvinnor gjorde. Jag tror också att det finns många som gör det utan att ha konkretiserat det i dessa termer. Kvinnor som inser att barnafödande skulle innebära en stor förlust för dem, men som kanske inte inser att det inte skulle behöva göra det i ett jämställt samhälle. Kvinnor som tagit ett personligt beslut, men inte formulerat det i politiska termer. Jag önskar att dessa kvinnor politiserade sitt beslut.

Jag vill inte skaffa barn under rådanade samhällsförhållanden. Det rör sig alltså inte om att jag ”offrar” något för en politisk frågas skull, det är ett väl avvägt beslut utifrån de förutsättningar som råder. Idag så är barnafödande en ingång till förtryck och ofrihet, och det är ingenting jag har någon lust att vara med om. Jag kan inte välja att se det hela på något annat vis, för det handlar inte om hur en ser på saken utan om hur det ligger till. Sedan kan människor fatta olika beslut utifrån dessa förutsättningar, men detta är mitt beslut, utifrån de prioriteringar jag vill göra i mitt liv.

Vissa undrar om jag inte tror att jag kan komma att ångra mig. Det kan säkert hända, men faktum är att en kan ångra sig även om en skaffar barn. Och även om en inte ångrar sig rent konkret, så finns det säkert en massa saker som en önskar att en hade kunnat göra men som ett barn omöjliggör. Jag tror genuint att mitt liv kommer att bli sämre om jag skaffar ett barn. Jag tror inte att jag kommer ”ångra” att jag gjort det, men jag tror att jag kommer att vara olycklig på grund av de begränsningar det kommer leda till. Det är inte barnet i sig jag räds, det är det samhälle som straffar kvinnor som skaffar barn. Detta är en sorg hos mig, för jag tycker väldigt mycket om barn, men jag tycker inte om de samhälleliga förhållanden som råder kring barnafödandet.

Det är således inte min feministiska ideologi som tvingar mig till detta beslut, utan det är den patriarkala verkligheten. Den verklighet som gör att en måste offra mycket för barnafödandet. Om denna verklighet förändras är det möjligt att jag fattar ett annat beslut, men så som det ser ut nu tror jag inte att det kommer inträffa under tiden jag är fertil.

Vissa ser det som öndigt att sterilisera sig på grund av risken för att ångra sig. För mig är detta själva poängen. Jag vill inte sitta i en situation där jag tänker att jag kanske ändå borde. Jag är medveten om att pressen på mig kommer att öka med stigande ålder, och att risken därför är stor att jag kommer på andra tankar. Jag vet också att risken för en oförutsedd graviditet är stor, och att jag inte kan lova mig själv att jag skulle kunna förmå mig att göra en abort. En sterilisering är således ett löfte till mig själv. Jag ser inget skäl till att lita mindre på mina känslor och tankar nu än de jag eventuellt kan tänkas känna om 5-15 år.

Från er som känner er manade att tala om för mig att jag skulle vara en bra mor eller liknande ber jag om tystnad. Detta handlar inte om att jag misstror min förmåga att ta hand om ett barn mer än jag misstror någon annans förmåga, det handlar om att jag önskar göra andra saker med mitt liv. Jag önskar jobba för att förändra samhället, och jag tror att jag gör detta effektivast genom att lägga min energi på annat än att ta hand om barn. De som hävdar att antifeminister glädjs över mitt beslut kan trösta er med att de som eventuellt gör det har fel; jag kommer kunna uträtta mer för den feministiska kampen som barnfri än som mor. Det är min fasta övertygelse.

Ni som predikar barnafödandets frälsning, ni som menar att en bara ångrar de barn en inte fött, ber jag också om tystnad. Även om ni säger er respektera mitt beslut så reproducerar ni barnafödarideologin. Ideologin som säger att ett barn är något så vackert att det omkullkastar alla tankar en kan ha om hur en vill leva sitt liv, ideologin som säger att det är något så magiskt att en aldrig kan önska annorlunda, ideologin som säger att den som inte har det aldrig kan nå tillräcklig insikt i hur det är att ha det. Jag förkastar denna ideologi. Jag är en människa som inte definieras efter mina reproduktiva förmågor, och jag anser inte att det finns något magiskt i barnafödandet som upphäver livet omkring eller det samhälle vi lever i. Hur stark min krälek till ett barn än skulle kunna vara så gör inte det förtrycket jag skulle utsätas för mindre sant. Det finns inga känslor som kan upphäva patriarkatet, även om jag kanske för en stund skulle kunna glömma det.

37 kommentarer till Mina tankar om barnfödarstrejk och sterilisering.

  • @menvadihelvete skriver:

    Tycker absolut att du har en poäng. Barn innebär en stor inskränkning av den personliga friheten och möjligheten att utvecklas, te x. yrkesmässigt. Hur goda intentioner som än finns i familjen för att göra jämställda val så motarbetas man av strukturerna. Trots att jag är nöjd med fördelningen av ansvar för barnen i mitt förhållande nu, så vet jag att jag totalt sett har tagit mer ansvar och fått ge upp mer än vad min man har behövt göra. Känner inte personligen till en enda kvinna med barn som inte upplever att hennes liv bilvit mer kringskuret än pappans när barnen kommer.

    Tycker du är klok som tänker igenom detta så noga. Det låter som att du kommer att fatta ett välavvägt beslut, oavsett om väljer att så småningom skaffa barn, eller inte.

  • Om skriver:

    Oerhort intressant text! Hoppas du orkar lasa hela min kommentar, trots langd.

    Sjalv kom jag vid ca 25 ars alder till insikt att jag tinte ville skaffa barn, pga manga av de anledningar du namner. (Innan dess hade jag heller ingen onskan att skaffa barn, snarare tvartom, men hade nagon konstig forestallning om att det var det en ”gjorde” nar en blev vuxen. Att det liksom ingick i paketet att bli vuxen eller nagot sadant, och att det liksom inte fanns nagot annat alternativ…)

    Anledningen till att jag ej vill skaffa barn ar ungefar de du namner, om an i lite mer individualistisk tolkning. (Jag tanker val mer undgefar sahar: ”Om samhallet fuckar over mig, varfor inte fucka det tillbaka? :) Hur kan jag i min position som vasterlandsk kvinna idag uppna storsta mojliga individuella lycka och frihet under de samhalleliga forutsattningar som getts mig?)

    Intressant att namna ar att forsking om valbefinnande och lycka visat att barn faktiskt sanker den individuella nivan av lycka (franraknat forsta ca 3 aren som foralder). Detta ar intressant, eftersom manga verkar tro att det ar tvartom. Dock hojer parforhallande avsvart folks niva av lycka, sa parforhallande utan barn verkar vara optimalt! :) (Sen som kuriosa kan namnas att det ju aven finns forskning som visar att barnlosa kvinnor har hogre genomsnittligt IQ an andra kvinnor, aven da man kontrollerar for faktorer sasom utbildning, klass etc…)

    Dock har jag personligen ej steriliserat mig, sa jag har moljighet att ”angra” mig om jag kanner annorlunda i framtiden. Jag ar en manniska som utvecklats, och darmed andrat mig valdigt mycket, aven efter tonar/ungdom och jag vill darfor ej sterilisera mig, eftersom jag pa bara nagra ar radikalt kan andra livsstil och varderingar, pga standigt nya erfarenheter och insikter. Du verkar ocksa vara en sadan ”sokande” manniska, som ar valdigt foranderlig, med tanke pa att du t.ex. gick fran liberal till radikalfeminist etc. Darfor kan det vara en god ide att ej sterilisera sig (i alla fall ej sa ung som vid 25).

    Dock finns det en annan aspekt pa det hela: OM forskningen om ”biologiska klockor” hos kvinnor stammer, namligen forskningen som havdar att kvinnor far en genetisk ”onskan” att skaffa barn strax innan det ar for sent, sa kan det vara ide att s.a.s. ha ”forsakrat sig” mot denna ”drift” innan den intraffar. Annars blir det svart att sta emot, och man kan s.a.s. komma att ”angra” sig nar hormonerna som tillfalligt fick en att kanna sa har forsvunnit (och man star dar med ett barn i alla fall). (Det finns nagon filosof (kvinna) som skrivit om detta. Kommer dock ej ihag hennes namn. Tycker det ar ett intressant satt att tanka, eftersom de utgar fran biologiska konsskillnader mellan man och kvinnor, samt ”drift-beteende” hos manniskan, men tar i beaktande att vi som manniskor ocksa ar sa pass smarta att vi s.a.s. kan ”lura” biologin/drifterna till var egen forman.)

    Ps. En sak som man bor tanka pa om man som kvinna valjer att ej skaffa barn, ar att man maste valja en livsstil och vankrets som ar oppen for oliktankande och for olika satt att leva. Att gora detta val och omge sig med ”vanliga svenssons” kan vara forodande. Man blir da alltid den ”annorlunda”, som ingen kan relatera till, pa familjeaktiviteter etc. Daremot ar det inga problem att ha denna livsstil om man omger sig med, och jobbar med, t.ex. kulturfolk, viss typ av medelklassvanster etc. Detta medfor tyvarr aven att ”valet om barnloshet” hos kvinnor delvis ar klassbetingat: Det ar mycket svarare att bryta sig ur och valja barnloshet om man befinner sig i ett socialt sammanhang dar barnloshet ar mycket ovanligt och/eller stigmatiseras, och det verkar mycket oftare vara fallet i arbetarklasskretsar och i smastader.

    • Fanny skriver:

      Ja, det är absolut en klassfråga, på många vis. För kvinnor så är ju barn och arbete två sätt att etablera sig i samhället och bli ”vuxna”, och den som inte har möjlighet till en tillfredsställande karriär får helt enkelt ta till barnafödandet. Inte för att en tvingas till det, men så ser ju normerna ut. För mig, som förhoppningvis kan uppnå ett ganska tillfredsställande yrkesliv, är valet mindre svårt.

  • Lorraine skriver:

    En av mina vänner steriliserade sig vid 25 års ålder, och har sedan dess ständigt ifrågasatts av sin omgivning.
    Hur kan man inte vilja ha barn? Kommer en man vilja ha dig? etc.

    Eftersom en kvinna så starkt förknippas just med den reproduktiva förmågan så ställs frågan:
    VAD är du?

    Hon har också fått kommentarer som: Du kommer ångra dig!
    Men att skaffa barn är inte synonymt med att vara gravid, man kan adoptera, eller ta hand om fosterbarn. Det biologiska bandet verkar dock för många vara svårt att avstå ifrån.

    • Om skriver:

      Hej, det ar det har jag menar med att man verkligen maste gora ett aktivt val av personer (och yrkeskollegor) man omger sig med om man valjer att ej skaffa barn. Man kan helt enkelt inte bara lunka pa som ”svensson” i en smastad, for dar ar fordommarna och ramarna for hur man ”ska” leva, och for hur det flesta faktiskt lever, alldeles for snava. Man KAN hitta sammanhang dar man ej blir ifragasatt som barnlos, men man maste verkligen aktivt soka sig till dem. T.ex. underlattar det om man skaffar sig ett yrke som mer ”fritankande” manniskor dras till, t.ex. kultur/konst/nagot interlektuellt, och att man bor i en urban ”meteropol”. Situationen ar lite som for homosexuella/transpersoner: Funkar helt enkelt mycket battre att hitta ”sitt” sammanhang i mer urbana miljoer dar det finns mer olika typer av manniskor att valja pa.

      P.g.a. detta blir tyvarr ”valet” att ej skaffa barn delvis en klassfraga: Alla har ej resurser, onskan eller orken att bryta upp och flytta. Alla har ej resurser, onskan eller orken att ubilda sig till nagot ”kreativt”/”fritankande”, och att dessutom ”hitta ett jobb” inom denna sfar.

    • Fanny skriver:

      Det där ”kommer en man vilja ha dig” är ju så himla vidrigt, och något jag tänkt på själv en massa. Därför kommer jag troligen att genomföra steriliseringen tillsammans men en vän jag ämnar dela mitt liv med, så jag slippe vara orolig för ensamheten.

      • Om skriver:

        Jag ar sjalv en bit over trettio (kvinna) och har ganska lang erfarenhet av heterosexuell seriemonogami. Min erfarenhet (atiminstone pa senare tid) ar snarare att det finns ett overskott av man som inte vill ha barn, i forhallande till kvinnor som vill ha barn. Oftast ar det ju faktiskt kvinnan som VILL ha barn, och som s.a.s. far ”overtyga” sin partner om att det ar ”dags”.

        Nar man kommer upp i 30-arsaldern i alla fall, ar det ocksa manga (man) som redan har skilsmassa (och avan barn) bakom sig (tyvarr kanske, men sa ser det ut), och som absolut inte vill hoppa pa det taget igen. Trots allt skiljer sig ju 50% av befolkningen, sa det ar liksom inga konstiga eller svarfunna undantagsmanniskor…

        Och, detta var alltsa erfarenheter ur perspektivet heteorsexuell, (serie-)monogam kvinna over 30.

        • Fanny skriver:

          Kan nog ha att göra med att barn inte är lika viktigt för män när det kmr till att etablera sig i samhället, kvinnor anses ju i princip skyldiga att skaffa barn. vidare är män i regel fertila längre upp i åldern.

            • noboytoy skriver:

              Känner igen det som ”Om” talar om. Talade med en man som blev pappa för två år sedan och han sa att han nog, om han hade haft möjlighet att ”välja”, hade valt bort barn i sitt liv. När jag frågade honom varför han skaffade barn mot sin egentliga vilja svarade han:

              – ”Annars hade hon ju lämnat mig och hittat någon annan att skaffa barn med”

  • Angelica skriver:

    Det är märkligt hur människor tar sig rätten att berätta för andra hur de ska leva sina liv gällande det här med att skaffa barn. Det är väl få som rakt ut säger till någon annan att denne valt fel karriär och borde bli det en själv är istället.”Jaså du jobbar som webbdesigner? Är du helt säker på att det är rätt jobb för dig? JAG älskar ju verkligen att jobba som USKA/lärare/brevbärare/whatever så det borde du också bli, du har valt fel karriär, du kommer ångra dig! Du vet inte hur kul det är att jobba som USKA/lärare/brevbärare/whatever!”. Det skulle bli en rätt märklig konversation. Istället respekterar man att alla är olika och det är inte konstigt att olika människor väljer olika karriärer. Gällande barnafödande är det dock helt okej att de med barn utgår ifrån sig själva och hur lyckliga de blev av att bli föräldrar och talar om för de som väljer att inte skaffa barn att de gör fel val, kommer ångra sig, inte vet hur fantastiskt det är att ha barn osv. Snacka om översitteri.

    • Fanny skriver:

      Verkligen. Tycker också det är intressant hur de som har barn förutsätts ha insikt i alternativet men inte tvärtom, alltså att de kan uttala sig om hur deras liv hade tett sig utan barn men barnfria kan inte uttala sig om livet med barn. Givetvis kan en inte ha full insikt åt något håll, men både kan ha en ganska god aning.

    • sak skriver:

      Ja, det här är verkligen intressant. Särskilt som att det verkligen inte är ok att göra det motsatta – jag har aldrig ens vågat försöka säga till någon som vill skaffa barn (och _verkligen_ inte till någon som redan har barn) att de skulle bli såååå mycket lyckligare utan barn. Bara mitt personliga beslut att inte skaffa barn provocerar ju många tillräckligt mycket för att de ska kunna häva ur sig allsköns opassande saker så jag vågar inte ens tänka på hur reaktionen skulle bli om jag var fräck nog att pracka på dem min ”sanning” på samma sätt som de gärna gör med mig.

  • Just detta med att ångra barn tycker jag är skitintressant. Läste S/Y Glädjen av Inger Alfvén för ett par månader sedan, och hon skriver om detta att man älskar barnet men faktiskt känner ånger över vad man måste ge upp iom föräldraskap. Varför skriver man inte mer om detta? Varför talas det inte om? Det krävs nog mod mer än jag har för att kunna ta upp den frågan.

  • Fröken B skriver:

    Jag personligen tycker att det du säger stämmer, du har betydligt mindre frihet som mamma än vad du hade innan, så är det i mitt fall. Jag har en dotter på 1,5 år, helt klart det bästa som har hänt mig men jag lever för henne, hon är nummer ett alltid. Jag tänkte innan att jag skulle vilja ha 2-3 barn, nu är jag fast besluten om att ett barn räcker.
    Jag upplever dock inte att min avsaknad av frihet har något med män eller samhället att göra. Jag har en karriär, tjänar något mer än min man och vabbar lika mycket eller mindre än honom men trots det så är det vab, hemmakvällar, dagishämtningar (passa tider), se till att det står mat på bordet (vilket jag tidigare ställde fram när JAG var hungrig eller hade lust att laga mat) etc etc.som gäller. Krav som jag kommer få dras med i många år framöver. Krav som jag mer än gärna anpassar mig till och en ny verklighet som är självklar men friheten att välja är borta eftersom min dotter per automatik är det viktigaste.
    Jag skulle aldrig välja att inte vara mamma men jag har full förståelse för människor som prioriterar annat (oavsett om det är karriären eller att gå i demonstrationståg).
    Lycka till!

  • radikalgnu skriver:

    Bra skrivet som vanligt. Jag har aldrig funderat på sterilisering pga normen om barnfödande är så jävla stark. Har en liten röst i huvudet som säger tänk om du ångrar dig? Trots att jag är säker på vad jag vill och inte. Gah. Så kom jag på att jag nyligen fyllt 25, så nu googlade jag upp det ändå. Problemet som jag upptäckte gällande sterilisering för oss med livmoder är att mensen fortsätter. Det känns så jävla ovärt! Bäst vore ju att kunna ta bort hela den skiten men utan att hormonerna och lusten påverkas.

    • Håller med. Blir 30 i år och när jag var 17-18 förstod jag att jag inte behöver leva efter någon heteronorm och då bestämde jag mig för att vara barnfri. Har än så länge valt att inte sterilisera mig av samma anledningar som du, så jävla ovärt att ändå ha mens! Vill helst också bli av med hela livmodersskiten, men som du nämner påverkar det ju hormoner osv istället…

  • ozzy skriver:

    Hej Fanny, du verkar ha tänkt igenom den här problematiken riktigt ordentligt. Det är ett stort beslut att ta, faktiskt det största man gör i livet, det att försöka skaffa barn. Jag har vuxet barn och ångrar naturligtvis inte det men hade jag varit ung idag hade jag valt annorlunda. Dels för att arbetsmarknaden ser ut som den gör och det är svårt att få ihop alla delarna i livet, dels pga. miljöhotet, jag skulle inte vilja sätta barn till världen i denna värld där miljöförstöringarna breder ut sig och klimathotet kommer allt närmre, skulle inte vilja utsätta ett barn för den skiten.

  • noboytoy skriver:

    Jag var en sån där som i 20-30-årsåldern satt och betraktade mina väninnors familjebildning på avstånd, bara för att se hur deras liv skulle komma att gestalta sig. Jag insåg ganska omgående att livet med ”barn och gubbe” inte var någonting som lockade mig för fem öre. Ärligt talat, framstod det som rena rama mardrömmen för mig.;)

    Många var olyckskorparna som kraxade om att jag skulle ångra att jag valde bort barn och ”vem skulle ta hand om mig när jag blev gammal?” osv. Jag har aldrig ångrat mitt val. Jag har levt och jag lever ett ganska bekvämt liv tror jag, jämfört med många andra kvinnor.

    • sak skriver:

      Jag avskyr verkligen hotet om att jag kommer att bli ensam när jag blir gammal! Dels för att det är en väldigt obehaglig syn på ens barn, att en liksom producerar nya människor (utan att de har något att säga till om) som förväntas stå i skuld till en i framtiden. Dels för att det är en ganska konstig bild dessa människor verkar ha av hur deras liv som gamla måste se ut – tydligen kommer de inte kunna ha vänner när de blir äldre utan de kommer tydligen bli helt ensamma om de inte har möjligheten att parasitera på den yngre generationens sociala färdigheter. För min del tycker jag att det låter som en väldigt tragisk bild dessa personer har av att bli äldre.

      Om människor inte stängde in sig i kärnfamiljens trygga och isolerade famn, i några deccenier av sitt liv, så kanske de inte skulle bli så ensamma så att den enda sociala kontakt de har att se fram emot som äldre är sina barns och barnbarns besök nån gång i månaden (om de har tur). Min mans farmor är 87 år gammal och har ett rikt socialt liv – det är knappast hennes son och två barnbarn med familjer som ”tar hand om” henne. Hon har ett brett och varierat socialt skyddsnät. Vi hjälper henne såklart med vissa saker när vi kommer på besök, men det gör vi ju tyvärr bara nån gång varannan månad (och då är vi mest frekventa med våra besök eftersom vi bor närmast av släktingarna samt att vi inte har några barn så att vi orkar åka till henne oftare än min svåger med familj). Våra besök blir inte mer frekventa trots att vi dyrkar henne – helt enkelt för att livet inte riktigt lämnar plats för att kuska iväg var och varannan helg oavsett hur mycket en tycker om någon. Hon klarar sig utmärkt resten av tiden för att hon har massor med vänner och bekanta som ställer upp för henne när hon behöver hjälp och som hon ställer upp för när hon kan. Precis som jag och mina vänner alltså.

      • Om skriver:

        Sa bra skrivet! Precis min erfarenhet ocksa. Forvantar alla dessa manniskor sig verkligen t.ex. att barnen ska stanna och bo kvar i samma stad som de vaxte upp i? Det ar ju inte precis ovanligt att man flyttar pa sig idag, pga jobb eller intresse av att bo annorstades.
        Min erfarenhet ar ocksa den att de utan familj har ett mycket rikare kontaktnat och fler djupa vanskaper. Singlar ar for ovrigt ofta de minst ensamma manniskorna enligt min erfarenhet.

  • Karin skriver:

    Min erfarenhet av att sterilisera mig och satsa på karriären är bara positiv. Jag blev feministiskt medveten tidigt under mina universitetsstudier och bestämde mig redan då att jag absolut inte ville hamna i kvinnofällan med barn som hindrade min karriär. Jag steriliserade mig när jag var 23 och har aldrig ångrat mig. Jag tycker fler feministiskt medvetna kvinnor borde göra samma val tidigt i livet. Annars finns stor risk att vi förlorar många duktiga feministiska kvinnor i statsförvaltningen och näringslivet, när de får barn och blir förhindrade att satsa fullt ut på yrket.

    Du verkar vara en så duktig och klok kvinna. Hoppas verkligen att du gör slag i saken och satsar fullt ut på karriären. Sverige behöver fler feministiska kvinnor som kan vara en riktig förebild och satsar på makten istället för att krympa ihop hemma med gubbe och barn. Familjen är det största kvinnoförtrycket. Med sterilisering behöver man aldrig riskera att hamna i den kvinnofällan.

    • Om skriver:

      Tror nog detta var menat som skamt (?) :) , men vill anda papeka att manga nog gor tvartom ocksa. Sjalv har jag sokt mig till mer av ett ”karriar”-yrke pga att det finns fa mindre statusfyllda yrken dar man som kvinna utan barn verkligen blir accepterad och kan kanna ett meningsfullt socialt sammanhang. For mig fanns alltsa tanken pa att ej leva med barn forst, och sen sokte jag mig till ett socialt och yrkesmassigt sammanhang dar denna livsstil accepterades och var mer ”vanlig”.
      Att ”valja” bort barn ar ju namligen inte precis sa ovanglit bland hogstatus-kvinnor (yrkesmassigt) idag.

      • Karl skriver:

        Det är tydligt så att kvinnor med hög utbildning (vilket väl i alla fall har ett ganska starkt samband med att ha ”högstatusyrke”) ofta skaffar barn senare än kvinnor med lägre utbildning, men att inte ha fått barn i 40-årsåldern tycks numera snarast vara mindre vanligt bland högutbildade kvinnor än bland lågutbildade i Sverige (Persson 2010). Men det är förstås en annan fråga hur attityderna till kvinnor som väljer att inte skaffa barn ser ut i olika grupper.

  • Emma Hå skriver:

    Jag har alltid varit av åsikten att barn är något jag förmodligen inte vill ha, och framförallt inte innan 30. Jag har så mycket saker jag vill göra, och barn är ett hinder. Jag är inte beredd att prioritera någon annan framför mig. Så mycket skit som jag fått för det, men detta kan jag leva med. Det jag däremot skräms av är tanken på att vara ensam när jag blir gammal, inte bara för att jag inte har någon familj, utan för att alla andra har familj och bara umgås med dem. Vem skall ha tid för mig då?

    //Emma Hå

  • Karl-Johan skriver:

    Jag undrar en sak. Är det ”min kropp, mitt beslut” regeln som gäller när någon vill sterilisera sig, oavsett vad motivet är, eller har motivet någon egentlig betydelse?

  • Vanessa skriver:

    Jag tycker dina texter om barnafödande är jättebra. De har hjälpt mig att formulera mitt beslut inför mig själv. Jag har i några år varit säker på, och uttalat, att jag inte vill ha barn. För att jag inte har lust. Tydligen blir många lite förvånade och upprörda av det, och känner ett behov av att tala om för mig att jag kommer ändra mig. Som min pappa säger med ett litet leende och huvudet på sned: ”Jaja, vi får väl se när du blir äldre…”
    Och jag tänker precis som du, att visst kan en ändra sig, men oavsett vad borde folk ta det jag säger på allvar, för det är ju så jag känner.

    Men hur som helst, dina texter har fått mig att se det som ett politiskt beslut också. Och det känns tryggare för mig att lita på ett medvetet och genomtänkt val jag gjort, som jag kan argumentera för, än att bara gå på min egen känsla och alltid behöva hänvisa till den. Däremot tror jag att det är ännu mer provocerande när en blandar in politik i det. Men det får kanske folk att tänka lite mer, hoppas jag.

    Ibland tänker jag också, som någon skrev här ovanför, att jag är rädd att bli ensam när jag blir gammal. Men sedan jag läste boken ”Ingens mamma” känner jag mig tryggare i det också. Jag kommer, till skillnad från en massa mammor, ha kvar många vänner, och ha tid för dem. Att bli mamma är ingen garanti för att inte bli ensam, och det kan inte vara en rädsla inför framtiden som får mig att skaffa barn, det vore bara hemskt.

    Men ja, mest ville jag bara säga att dina texter verkligen har hjälpt mig i det här, så att jag faktiskt kan förklara mig konkret, både inför mig själv och andra.

  • Blaha skriver:

    På tal om det här med barnafödarstrejk, hittade den här artikeln (ett sidospår);
    http://www.dn.se/insidan/manga-kvinnor-vet-for-lite-om-fertilitet/

    Känns som att dom missar en hel del i artikeln. Istället för att påpeka att kvinnor ”väntar för länge” kanske dom borde fråga sig varför. Som dagens arbetsmarknad ser ut, samt hur barn kan bromsa kvinnor i karriären kanske det inte är så konstigt att folk ”väntar för länge”.

    Citat ur artikeln;
    ”Många kvinnor vet för litet om fertilitet och barnafödande. Särskilt högutbildade kvinnor i karriären väntar så länge med att skaffa sitt första barn att de får svårt att hinna skaffa så många som de egentligen hade velat innan det är för sent”

    Jag tror de flesta kvinnor har koll på det här med fertilitet. Högutbildade kvinnor ser jag inte som ett undantag. Jag tror snarare att högutbildade kvinnor i karriären inte vill sumpa sina chanser att göra karriär.

    • Karl skriver:

      Det finns en intervju i anslutning till artikeln, där de tar upp litet mer sådana aspekter kring orsaker i samhället. Sedan kan det ifrågasättas hur stort problem det är, att kvinnor väntar ”för länge”. Som också påpekas i faktarutan till den första artikeln var genomsnittsåldern bland nyblivna svenska mammor högre på 1800-talet än idag, och då födde kvinnor fler barn än de flesta vill ha nu (och de började troligen inte mycket tidigare i genomsnitt), och de senaste decenniernas uppskjutna barnafödande verkar inte ha lett till tydligt minskad total fertilitet.

  • Du har ett mycket intressant ställningstagande till barnfrihet som jag inte har sett förut. Skrev för några år sedan en B-uppsats i etnologi om vilka orsaker som låg bakom människors val att välja bort barn och vilka reaktioner de mötte. Samhällets situation, kvinnofälla, och försämrad jämställdhet är några anledningar som man kan binda till dig men du tar det ett litet steg längre och som sagt, av en mycket intressant anledning. Det hade varit intressant att ha med i uppsatsen då. Speciellt då barnafödandet är så otroligt starkt bunden till kvinnans könsroll där mammarollen glorifieras som en madonna. Nåväl, någon annan kanske har turen att skriva om ditt val i framtiden. 😛

    Har själv varit barnfri av olika anledningar i över tio år, och har hört det mesta av folks floskelreaktioner. Att man skulle vara onormal/onaturlig, okvinnlig, att man kommer bli ensam som gammal, man kommer ångra sig, att man är självisk, att det är vår största mening i livet att skaffa barn, det är vårt biologiska ansvar, att man inte skulle ha tänkt igenom sitt beslut ordentligt, ”Tänk om dina föräldrar hade tänkt som du!”, ”Jag känner minsann den och den som tänkte precis som du i sin ålder men sen ångrade de sig. Det kommer du också att göra tids nog, ska du se.” med mera, med mera, med mera…

    Jag fyller 30 i år och kan väl hoppas att folk kan inse någon gång att jag är vuxen nog att ta mina egna beslut och jag har inte rubbat en tum av min ovilja att skaffa barn på tio år och lär inte göra det i framtiden heller. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv