Min dag.

Jag hoppas att ni inte tröttnar på mina svartvita landskapsbilder för det är nästan det enda jag fotar nu.

Idag gick jag till jobbet, jobbade två timmar och sa upp mig. Orkade inte ringa människor som inte ville prata med mig. Men det värsta ärändå det där lilla inblicken man får i folks liv ibland: en av dem jag ringde grät och sa att ahn jag sökte inte var där, att han kanske skulle komma nästa vecka, men att hon inte visste. Känslan av att här ringer jag frun som sitter ensam och övergiven och försöker sälja vin. Det känns bara så fel.

Den värsta pk-smörja jag läst!

Det här är så förbannat jävla löjligt. Den absolut värsta pk-smörja jag någonsin läst.

Jag har ju då aldrig varit något större fan av Åsa-nisse, men att avvisa filmen för att snubben som ritade serien (?) eventuellt sköt judar är bara så jävla fånigt.

Jag menar inte att förintelsen inte var superduperhemsk, men vad jag vet så finns det inga dolda nazibudskap i Åsa-nisse. Inte fler än det finns kvinnohatarbudskap i Triers film Antichrist i alla fall.

Jag skulle gärna ha blivit lite drillad av mina föräldrar.

Den här tigermamman då. Alltså den kinesiska mamman som har berättat för världen om sin uppforstringsteknik under rubriken ”why Chinese mothers are superior”. Den går i korthet ut på att ge sina barn självförtroende genom att tvinga dem att klara av saker och aldrig låte dem gör något roligt, någonsin. Detta har givetvis väckt reaktioner.

Jag kan inte låta bli att tycka att hon har rätt i en del saker. Hon är givetvis helt galen eftersom hon tycker att bara förstaplats är gott nog, i alla sammanhang och dessutom förvägrar sina barn att leka med kompisar eller över huvud taget ha något fritidsintresse de gillar och själva valt.

Jag kan inte komma ifrån att jag hade velat bli lite mer drillad i min uppväxt. Kanske tvingad att läsa på den fina skolan eller pushad till att få ett jävla MVG. Nu är kanske mina föräldrar otroligt opushiga av sig (jag har fått göra vad jag velat typ hela min uppväxt) men är det inte lite så det ser ut? De flesta tycker att deras barn är okej så länge de får G i alla ämnen och inte begår brott.

Visst, alla har väl inte värsta läshuvudet och det är dumt att kräva att en totalt ointresserad och korkad person ska bli hjärnkirurg. Men det finns kanske en risk med att dem som har det mjäkas bort i allt ”barn ska vara barn”-tänk och det vore ju tråkigt. Jag känner i alla fall att det var så det var i mitt fall och tänker ofta på hur mycket jag hade kunnat om mina föräldrar bara hade kört på lite i Lulu-stil.

Dag åtta, ett ögonblick.

Alla ögonblick jag verkligen vill berätta om är antingen olämpliga eller totalt obegripliga för gemene man. Det får jag ta när jag skriver min självbiografi, full av smaskiga bekännelser (ni får göra reklam för mig så att allmänintresset blir stort nog ;)).

Ett skönt minne jag har är mitt första telemarketingsamtal (skedde idag). Den stora ångestklumpen jag hade i min mage ville aldrig släppa och jag snackade lika snabbt som min hispiga mor. FY! Fick dock nästan igenom en sale, måste ha berott på att jag var genomgående ironisk.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.