Om ”praxis” och att klamra sig fast vid liberal demokrati.

Det finns en idé om att det är viktigt att ta ”ansvar” för ”demokratin” och följa ”praxis”, vilket i praktiken innebär att en ger motståndarna makt en inte behöver ge dem egentligen (enligt lag alltså) för att det råder någon slags samförstånd kring att en ska respektera sin politiska motståndare i en liberal demokrati och bla bla bla. Detta uppkommer för att det mest centrala värde i en liberal demokrati är stabilitet, utan denna går allt åt helvete mycket mycket snabbt, vilket såklart i sig är ett gott argument för varför det inte är ett så jävla fett system till att börja med.

När då ett parti som Sd kommer så blir den här retoriken ytterst problematisk. Från alla sidor låter en Sd få inflytande för att det är ”praxis”, för att en ska respektera demokratins spelregler och så vidare. Att Sd som sådana riskerar att ödelägga ”demokratin” är irrelevant. Sd bryr sig själva inte ett skit om ”praxis” eller ”ansvar” när det inte gynnar dem, vilket är helt förståeligt då de prioriterar att få igenom sin politik snarare än att ägna sig åt en massa meningslösa ritualer. Detsamma gäller Alliansen.

De senast dagarna har det gnällts en del om att Sd och Alliansen minsann inte följer praxis och så vidare och så vidare. Detta fastklamrande vid den liberala demokratin är patetiskt. Vad bryr vi oss om om de följer praxis när de genomför sin människofientliga politik? Hur kan det vara viktigare än själva innehållet i deras politik? Och hur kan vårt innehåll vara så oviktigt att vi värderar ”praxis” högre?

Men det vi måste göra är inte att få Sd eller högern att respektera ”spelreglerna”, det vi måste göra är att själva börja skita i dem. Spelreglerna gynnar inte oss, de är inte uppsatta på våra villkor. Så länge vi följer dem kommer vi alltid att förlora, särskilt om vi är mer måna om att följa dem än våra motståndare.

Det jag stör mig mest på är idén om att det skulle vara ”ansvarsfullt” att låta rasistiska partier eller högerpartier få mer av makten för att en ska ”respektera demokratin” eller liknande. Hur kan det vara ansvarsfullt att som vänster prioritera upprätthållandet av den liberala demokratin högre än införandet av ett klasslöst samhälle? Jag menar inte att en alltid ska sätta sig på tvären, men det finns inget egenvärde i att följa ”praxis”.

Vänstern får ofta för sig att det är viktigt att vara moraliskt framstående och ”hederlig”. Istället borde en satsa på att vara en faktisk progressiv kraft i samhället. Att ta makt för att förändra. För det är väl ändå det vi vill? Det är svårt att tro när en ser på hur den ”parlamentariska vänstern” stryker den liberala demokratin som system medhårs, när den klamrar sig hårdare fast vid det än vad faktiska liberaler gör.

Vad menas när en säger ”avskaffa” mäns våld?

Jag hade en kort diskussion om varför en säger ”avskaffa” mäns våld och inte typ ”stoppa” eller liknande. Jag tänker att det handlar om vilken analys en har. När en säger ”stoppa” så låter det som att våldet är något som kommer utifrån, något slags misstag som ska stoppas och rättas till. När vi säger ”avskaffa” för det istället tankarna till interna förändringar.

Typ såhär:
IMG_20141129_073740

Dessa faktorer är samhälleliga.

Först har vi det sociala och ekonomiska beroendet. Många kvinnor är också materiellt beroende av män, inte bara för att han har mer tillgångar utan för att en har gemensamma resurser, typ en lägenhet tillsammans eller så. Detta gör att det blir väldigt omständligt att lämna en relation. En kan också ha juridiska band, till exempel i form av barn, som försvårar situationen. Eftersom män konsekvent tas på större allvar i samhället så är det sannolikt att utfallet kommer vara till kvinnans nackdel.

En blir i regel också socialt beroende i en misshandelsrelation. Kvinnor är i regel socialt beroende av män redan som det är, eftersom kvinnor får sin samhälleliga bekräftelse genom män. Eftersom en isoleras socialt så blir förövaren den viktigaste, ibland den enda, referenspersonen i ens liv. Det kan kännas som att det är den enda människan som finns i hela världen. Utan den människan så faller allt. Eftersom en blivit såpass nedbruten så vet en helt enkelt inte hur en ska kunna existera utan denna människa.

Det kan finnas en rädsla för att förövaren ska sprida ut rykten om en och så vidare. Det är inte konstigt om en blir paranoid av att isoleras från andra, och ha en misshandlare som intalar en att en är värdelös som viktigaste eller enda umgänge. Det är inte ovanligt att förövaren säger saker som att ”jag är den enda som står ut med dig” och liknande.

Sedan har vi isoleringen som gör att våldet kan äga rum utan att människor i närheten märker. I detta samhälle så anses det helt normalt att en i princip bara umgås med sin partner och/eller familj, att en gör allting tillsammans med partnern och så vidare. Det så kallade ”privatlivet” är en del av detta; även om det märks att allt inte står rätt till så görs inget eftersom människor har lärt sig att en inte ska lägga sig i andra pars/familjer ”konflikter” eller ”gräl”.

Till sist har vi skulden och skammen som hamnar på offret. Den som till slut lämnar kan bli skuldbelagd för att denne inte lämnat relationen tidigare, eller för att denne hamnade i relationen från första början. Detta gör det ännu svårare att ta steget, eftersom en inte upplever att en har omgivningens stöd. Ofta får offret också höra att det inte är ens fel att två träter och liknande.

Så när det talas om att ”mansrollen” ska förändra, att män ska ”lära sig” att bli mindre våldsamma eller liknande gör en det onödigt komplicerat för sig. En sådan lösning kräver ju att alla individuella män förbättrar sig, vilket inte är särskilt sannolikt då de sällan bestraffas för sina övertramp. Om vi istället organiserade samhället på ett sätt som gjorde kvinnor mindre materiellt och socialt beroende, som inte byggde på isolation och där omgivningen inte skuldbelade kvinnan så skulle det inte vara et problem om enskilda män betedde sig illa. Det skulle helt enkelt inte kunna gå så långt.

IMG_20141129_074908När en pratar om att förändra ”mansrollen” så är det egentligen en undanmanöver för att slippa diskutera det egentliga problemet, nämligen mäns makt. Att vilja ha en förändring av mansrollen handlar om att acceptera patriarkatet som system, men att kräva att förtryckarna ska vara ”snällare”. Det är helt enkelt reformism, att göra livet lie mer uthärdligt i ett kasst system. Visst har det sitt värde, men det kan inte vara ett slutmål för feministisk kamp.

Därför är ordet ”avskaffa” relevant i frågan, för att det inte handlar om enskilda män som ska ”stoppas” utan om strukturer som måste förändras. Sedan kan väl enskilda män vara kräk om de nu känner för det, det viktiga är att kvinnor slipper vara utelämnade till deras välvilja.

Om problemet med att förklara patriarkatet med ”uppfostran”.

Det finns en tendens inom många feministiska diskussioner att prata om kvinnoförtryck som enbart eller i alla fall främst en fråga om uppfostran, alltså att kvinnor ”uppfostras” till att ta en speciell roll och sedan helt enkelt gör det. Detta är problematiskt av flera skäl.

För det första så är det en liberalfeministisk tolkning av förtryck, eftersom det implicerar att ”lösningen” är att kvinnor helt enkelt ska bete sig mer som män och ”ta för sig” mer. Problemet är att kvinnor som beter sig ”manligt”, alltså typ ”tar plats” och liknande straffas, på samma sätt som män som beter sig ”kvinnligt” inte alls hamnar i en underordnad position på samma sätt som kvinnor gör, snarare hyllas de.

En person som omgivningen anser vara kvinna kommer att bedömas enligt en annan tolkningsram än den som anses vara man, och behandlas utifrån detta. Detta får mycket påtagliga konsekvenser för individen, till exempel kan denna utsättas för våld, diskriminering som kan ge materiella konsekvenser och så vidare.

När en bara talar om uppfostran så blir det som att säga att det enbart är vår barndom som bestämmer vår plats i samhället, inte den materiella verklighet vi lever i just nu. Ansvaret hamnar med detta synsätt på individen, även om denna kan ”skylla” på sin barndom är det i nuläget den som måste bryta mönstret genom att agera annorlunda.

För det andra så implicerar det att det skulle vara en del av kvinnors ”personlighet” eller vad en nu ska kalla det att vara förtryckta. Denna syn får som konsekvens att en antar att patriarkatet inte kan upphävas på något annat vis än genom att skola in nya generationer i ett annat sätt att tänka och vara. Detta är också en syn som förekommer relativt ofta, till exempel när människor talar om att det är viktigt att feminister skaffar barn eftersom de antas kunna uppfostra dessa barn på ”rätt” sätt, som om det vore mer omstörtande än att i sitt eget liv vägra gå med på att skaffa barn på patriarkatets villkor.

Detta innebär att en bortser från det motstånd mot förtryck som kvinnor faktiskt gör hela tiden i sin vardag. Det är inte som att patriarkatet flyter på utan motstånd, eller någonsin har gjort det. Kvinnor, även de som inte är feminister, gör motstånd mot sin situation. Ingen lägger sig platt under männen, accepterar deras överläge utan att förhandla. Men eftersom förhandlingen alltid sker på patriarkatets villkor går kvinnan såklart alltid ut som ”förlorare” i någon mening, det innebär dock inte att hon resignerat inför och accepterat förtrycket, det innebär bara att möjligheterna till motstånd är begränsade.

När jag har blivit förtryckt i olika situationer så är det inte som att jag inte har märkt av det. Det har varit så att jag saknat orden för att beskriva det som har skett, men det har alltid varit något som skavt när män har förminskat mina upplevelser, inte tagit ansvar för relationer och så vidare. Mitt motstånd är inte ett resultat av min feministiska kunskap, utan min feministiska kunskap har tvärtom utvecklats ur ett motstånd som kommit naturligt.

När jag underkastat mig har det inte handlat om att jag ”accepterar” det som sker för att jag lärt mig att det är så det ska vara, utan snarare att jag inte har sett några andra alternativ eller att jag bedömt (korrekt eller inte är svårt att säga) det som mer gynnsamt att trots allt delta i relationen på de villkor som erbjuds.

Om jag hade erbjudits att inte vara förtryckt i dessa situationer hade jag naturligtvis valt det, men grejen är att detta alternativ aldrig existerat då vi lever i ett patriarkat. Det handlar istället om en ständig balansgång mellan överlevnad och bekvämlighet, som ofta nås genom att underkasta sig, och självständighet, frihet och att vara sann mot sig själv. Denna balansgång är mycket påtaglig, och den utövas även av de kvinnor som saknar feministisk medvetenhet, helt enkelt eftersom vi är tvungna till det. Men om valet att slippa detta plötsligt uppenbarade sig hade det såklart varit enkelt för en stor majoritet. Det är inte som att vi vill vara förtryckta, vi bara är det.

Givetvis påverkar det mig som person att vara förtryckt som kvinna, men detta är en process som sker hela tiden, inte någon slags internaliserat rest från min barndom. Jag rör mig som kvinna i den här världen, omgivningen bemöter mig som kvinna och förtrycker mig som kvinna. Det spelar ingen roll om jag har blivit uppfostrad ”som en pojke”, för det är min position i min nuvarande verklighet som spelar roll.

Patriarkatet handlar om mäns makt, inte om att män gynnas.

Det finns en sköj uppfattning om att patriarkatet skulle vara en struktur som ”gynnar män”, som om det fanns någon mansälskande gud om bara gjorde så att det blev bra för män sådär i största allmänhet. Det här är en jättemärklig uppfattning. Jag tror aldrig jag har sett en feministisk teoretiker definiera patriarkatet som en struktur som ”gynnar män” sådär i största allmänhet (såpass oseriös teori???), däremot som en struktur i vilken män har makt över kvinnor (och äldre män makt över yngre).

Det säger väl förvisso sig självt att den som har makt ofta gynnas av detta, då den som har makt i högre grad kan styr situationer till sin fördel. Men en person kan ha makt och göra sjukt dåliga grejer av den makten, även för sig själv. Det är inte helt ovanligt att män använder sin makt för att fucka upp sitt eget och andras liv, det ändrar inte det faktum att det är de som sitter på makten i situationen. Män kan också fucka upp så att de förlorar makt, men faktum kvarstår att de har haft makt att styra sig tillvaro i högre grad än kvinnor.

IMG_20141129_083903

Strukturer har inget eget liv på det sätt som de som kritiserar idén om patriarkatet på dessa premisser försöker få det till. En struktur utgör ett ramverk för vår existens i detta samhälle, våra handlingar, våra relationer och så vidare. Det är ingenting som styr oss rakt igenom, vi har fortfarande utrymme att välja, och män har detta utrymme mer än kvinnor eftersom de har mer makt. Att män gör ”dåliga” val och får ett sämre liv motsäger inte patriarkatet, lika lite som det göra det att kvinnor gör ”bra” val och därför får ett bättre liv. Att du lever i en struktur där du relativt sett har mer makt gör inte att du kan göra vad som helst utan att få konsekvenser, på samma sätt som kvinnors relativt sett mindre makt inte gör att de helt saknar inflytande.

Jag tänker att detta delvis hänger ihop med den retorik som ibland förekommer bland feminister, där en talar om ”patriarkatet” som något fristående från människorna i detta samhälle. Det kan ju vara relevant i vissa fall, men ofta säger folk ”patriarkatet” när det faktiskt handlar om faktiska mäns faktiska handlingar. Det är som om detta ”patriarkat” hade ett eget liv, som om det var någon slags intelligent kraft som bara råkar göra så att män får det bättre på kvinnors bekostnad, helt utan att faktiska män och kvinnor gör något särskilt. Detta är en väldigt problematisk uppfattning eftersom det osynliggör männens del i det hela; det talas bara om kvinnors utsatthet för detta ”patriarkat”. Det enda som syns är ett offer för ett abstrakt förtryck, kvinnans ”speciella” situation blir tydlig medan mannens situation och makt fortfarande anses irrelevant.

Typ såhär; det är patriarkatet som gör att män så ofta kommer undan med sexuellt våld, att skulden så ofta läggs på kvinnorna och så vidare, men det är faktiska män som utövar sexuellt våld. Det är patriarkatet som premierar heteromonogamin som relationsform, men det är faktiska män som ingår i dessa relationer och förtrycker sina kvinnliga partners. Detta måste också belysas, för patriarkatets upprätthålls av män som agerar på detta sätt.

I mina ögon är det ganska ointressant och män är lyckliga eller olyckliga, deras makt över mig blir inte mindre för att de själva lider av den. Oavsett hur olyckliga de är har det fortfarande makt i egenskap av män, och det är detta är feminism handlar om. Det är inte något allmänt livsförbättrarprojekt, utan det är en fråga om att förändra ett väldigt tydligt och specifikt förhållande i samhället, nämligen patriarkatet.

Vem bryr sig om vad män tycker om SCUM?

Då SCUM är en av de feministiska texter jag finner mycket intressant att diskutera och som influerat mig mycket så satte jag mig ner för att kolla på SCUM – en kärleksförklaring på SVT. Jag hoppades på ett spännande samtal om SCUM, hur den kan tolkas och användas, vilka problem den har och hur en kan hantera dem och så vidare.

Tyvärr orkade jag bara kolla på drygt hälften, detta av ett mycket enkelt skäl; män.

Andrea Edwards söker nämligen upp olika män som har varit ”kritiska” mot pjäsen (alltså typ hotat henne och så vidare) och ”pratar” med dem om saken.

Jag känner typ; vem bryr sig om vad män tycker om SCUM??? Det är liksom erkänt en av de mest manshatiska texterna som finns. Klart som fan snubbar kommer ogilla den. Vissa snubbar kommer gilla den och ba ”så himla lärorikt” också. Men det spelar ingen roll. Det spelar verkligen ingen roll. SCUM är en text skriven av en kvinna, riktad till andra kvinnor. Det är en av de sakerna som gör texten jävligt speciell och då tycker jag att det är mycket tråkigt att en sjabblar bort det genom att fråga en massa män om vad de tycker och tänker. Kan vi inte för en gångs skull slippa det??

ehrenbergDetta är problematiskt på så många sätt. Framförallt för att det reducerar diskussionen om SCUM till en fråga om för/emot manshat. Det finns så mycket annat som skulle kunna diskuteras i den texten. Till exempel; biologismen, transfobin, uppdelningen av kvinnor i SCUM och Daddy’s Girls, föraktet mot femininitet, den alienerade inställningen till sexuell integritet, hennes föreslagna metoder för att störta patriarkatet och så vidare och så vidare. Det finns så jävla mycket att säga, och vad får vi? En snubbe som säger att det inte finns något patriarkat, en annan man som drar dagisanalysen att män blir sura eftersom de inte kan se sig själva som grupp. Jävla sandlådenivå. Ungefär som om den enda kritiken mot texten var män som mordhotar de som sätter upp den? Som om de enda två positionerna i debatten var kränkt man och okritiskt hyllande.

Och jag tycker tyvärr att det alltför ofta är precis här vi hamnar, i att håna män som är sådär uppenbart dumma i huvudet att alla tycker de är fåniga. Hur ska det ta oss framåt? Varför fokuserar vi på deras tramsiga åsikter, det är ju så jävla uppenbart att de inte har något att komma med.

Jag tycker inte att detta är att ta texten på allvar. Att ta en text på allvar handlar om att kunna lyfta fram både det bra och det dåliga, om att belysa de relevanta invändningar som faktiskt finns. Detta är inte en respektfull diskussion, varken för texten som sådan eller de feminister som kritiserar SCUM på mer rimliga grunder än ”buhu manshat är feeeel”.

Det hade varit intressant att se en diskussion kvinnor emellan om den här texten, en diskussion som kan gå lite djupare, problematisera lite mer, och kanske faktiskt komma fram till något användbart. Istället döljs den relevanta kritiken och diskussionen till förmån för tråkiga och förutsägbara mansåsikter.

Går det att ha bra eller jämställda heterorelationer?

Ibland får jag frågan om jag tror en kan ha bra/jämställda heterorelationer.

Jag tänker typ: vad är en bra relation? Jag tänker: inom ramarna för detta samhälle så kommer alla relationer att ske på patriarkatets och kapitalismens villkor. Samkönade som olikkönade, vänskap som kärlek och så vidare. Detta går inte att komma ifrån. Jag tror inte på att leva det postpatriarkala samhället nu, jag tror inte ens på att försöka.

En bra relation tänker jag är en relation som tar en framåt, som får en att växa. En relation som en inte stannar i för att en är emotionellt eller materiellt beroende, utan för att en faktiskt får ut något av att vara med den andra människan. En relation där en inte trycker ner varandra utan hjälper och inspirerar varandra. Jag tänker mig att en kan ha sådana relationer även med män, även om jag ser det som relativt osannolikt.

Men jag tänker också att det är något särskilt med just monogama kärleksrelationer mellan kvinnor och män. Inga andra relationer är lika behäftade med förväntningar, både från omgivningen och från personerna i den. Jag tror också att den maktobalans som finns mellan könen blir extra signifikant i kärleksrelationer, eftersom just kön är en så viktig del där. Det kan finnas andra maktobalanser som också är viktiga att ta hänsyn till, men dessa är inte på samma sätt konstituerande för relationen. Jämställdhet i personliga relationer mellan kvinnor och män är en omöjlighet i dagens samhälle, speciellt i kärleksrelationer. Det handlar liksom om på vilka villkor vi ingår i relationer. Kvinnors och mäns villkor är annorlunda, då det för kvinnan är så mycket mer avgörande för hennes existens om hon har en relation med en man eller ej. Men; brist på jämställdhet behöver inte innebära att relationen i sig är skit. En kan vara respektfull, kärleksfull och så vidare även om det finns en maktobalans.

Jag vet att när jag har en relation med en man så blir denna faktor omöjlig att kringgå. Det faktum att de är män gör helt enkelt för mycket med mig. Jag tänker mig att det inte är såhär för alla, men jag tror knappast att det bara är jag som känner på det viset. Det är dock inte detta som är kärnan i mitt motstånd mot dessa relationsformer.

Den främsta anledningen till att jag är emot heteromonogama relationer är inte att jag tror att kvinnan alltid mår dåligt i dem, utan att jag anser att heteromonogamin är patriarkatets främsta stöttepelare i ett borgerligt/liberalt samhälle. Jag ser det som en fråga om feministisk kamp att välja bort vissa relationsformer. Inte nödvändigtvis att inte ha relationer med män, men åtminstone att inte organisera dem enligt vissa ramar. Till exempel; undvika materiellt och alltför stor socialt beroende av dem.

Det handlar om vad vi behöver som människor. Vi behöver närhet, trygghet, intimitet, uppskattning. I detta samhälle organiserar vi ofta vår tillgång till detta efter tvåsamma kärleksrelationer. Det är helt enkelt i sådana relationer vi förväntas få dessa behov tillgodosedda. Ofta måste människor välja, eller upplever sig i alla fall tvungna att välja, mellan att underkasta sig detta eller att vara ensamma. Jag tänker mig att en som individ kan vara betydligt lyckligare om en hamnar i rätt heteromonogama relation, men det är liksom själva villkoren för vår existens som älskande och begärande människor i detta samhälle som jag vänder mig emot. Jag vill att dessa villkor ska förändras, och en del i det tror jag är att bygga upp andra praktiker för att få dessa behov tillgodosedda.

I detta samhälle så kommer detta alltid att ske på underkastelsens villkor. Hur en än gör så kommer patriarkatet sippra in i relationen. Det är patriarkatet som har skapat de som ingår i relationen som könade varelser, det är patriarkatet som har konstruerat relationsformen och de känslor som är behäftade med den och så vidare. Detta innebär inte att det inte kan finnas något fint i relationen, att det inte kan finnas genuina känslor och så vidare. Men det innebär att det alltid kommer att finnas strukturer i relationen som motverkar detta.

Om ”teknik” gällande ”sex”.

Människor pratar gärna om ”teknik” när det kommer till sex, typ vilken ”teknik” som är bäst för oralsex och så vidare. Detta intresserar mig, för vi pratar inte om ”teknik” när det kommer till till exempel att föra en konversation (visserligen finns ”etikettregler”, men generellt sätt bryr folk sig inte så mycket om sådana och det är inte riktigt jämförbart) eller umgås med en vän. Däremot när det kommer till raggande och ”sex” så pratas det på det här viset.

Jag tänker att det har att göra med att ”sex” ses som en aktivitet frånskild från andra mänskliga aktiviteter och relationer mellan människor. Jag tycker det är tydligt i hur människor pratar om sex. Typ ”jag hade sex i helgen”, helt frånkopplat från vem en hade detta ”sex” med. Det anses vara något värdefullt i sig att ha haft ”sex”, eftersom det symboliserar något, nämligen att en är en könsvarelse, att en har ett ”värde” på kärleksmarknaden och så vidare.

Och jag tänker att det i en sådant här sammanhang också faller sig naturligt att prata om ”teknik” när det kommer till ”sex”, eftersom ”sex” snarast ses som en fysisk angelägenhet där olika ”mål” (orgasm) ska uppnås än ett sätt att umgås med en människa en värderar på ett eller annat sätt. Typ om båda kommer så anses det vara bra ”sex”, oavsett om det varit soft under tiden.

Det spelar föga roll om någon har läst hur en ska slicka fitta om jag inte kan känna mig trygg med personen i fråga. Tekniken kan vara fulländad, men det handlar om så mycket mer. Det handlar om närvaro, trygghet, tillit. Sånt kan inte trollar fram, utan det handlar om ett genuint engagemang.

Ibland känns det som om män försöker gå runt detta genom att bocka av olika punkter på listan, genom att lära sig ”teknik” och så vidare. Eller med Valerie Solanas ord:

Även om vi förutsätter rent mekaniska kunskaper, något som få män har, är han för det första oförmögen till en skön och lustfylld avrivning [….] För det tredje känner han ingen empati med sin partner utan är besatt av hur det går för honom, han utför sin topprestation, gör ett bra rörmokarjobb.

Just denna besatthet vid ”prestationen”, att lära sig ”teknik” för att prestera ”bra sex”. Som om det var någonting frikopplat från relationen en har med människan ifråga.

Först när ”sex” är befriat från denna symbolik och dessa förväntningar, först när det är något människor har enbart för njutningens skull, och inte något som används som handelsvara i relationer eller som ”kärleksbevis”, så kommer det att kunna vara soft på riktigt.

Att vara stöd till våldsutsatta.

Jag har både funderat och praktiserat rörande att ge stöd till människor i misshandelsrelationer, och tänkt att jag ska sammanfatta lite vad jag kommit fram till för praktiker för egen del. Menar inte att dessa är rätt för alla eller att de är bäst, men det är vad som funkat för mig.

  1. Markera och sätt ord på saker. Typ om du hör någon beskriva ett förlopp, säg ”det där är misshandel/våldtäkt och det är inte okej”. Att sätta ord på saker på det här sättet är väldigt effektivt. Det ger personen ett annat sätt att förhålla sig till det inträffade och förhoppningsvis styrka och mod att sätta det i
  2. Fråga om våldet. Jag brukar fråga typ ”förekom/förekommer det fysiskt våld”. Detta är en känslig fråga och en måste såklart respektera om personen inte vill svara på den. Faktum är dock att få personer berättar om sådant självmant, för det är oerhört skamfyllt. En annan effekt är att många börjar reflektera över det själva. Typ: ”inga direkta slag men knuffar/nyp/grepp”, saker som personen innan inte kategoriserat som fysiskt våld men som en kan markera faktiskt är det.
  3. Var sparsam med tjatandet. Detta tycker jag är en fin balansgång. Å ena sidan ska en inte skuldbelägga någon som inte klarar av att lämna, å andra sidan kan en behöva en extra push ibland. Jag brukar vara försiktig med att säga åt folk vad de ska göra, men det är inget principiellt förbud.
  4. Håll isär personen och relationen. Människor som är i destruktiva relationer kan vara jobbiga att ha relationer med. Kanske växlar de mellan att gråta ut och försvara sin partner, de säger att de ska lämna utan att göra det och så vidare. Detta kan vara jobbigt för en närstående. Om du inte orkar, var noggrann med att markera att det handlar om relationen och inte personen. Jag tänker ofta på vad min mamma sade till en vän; ”jag kommer alltid att finnas här för dig, men jag kommer aldrig att stötta din relation med honom”. Jag brukar markera att jag inte tänker delta i något normaliserande av relationen, alltså jag kommer inte sitta och lyssna på olika haranger om hur ”problemen ska lösas” och liknande. Däremot finns jag där på vägen mot frigörelse. Detta fyller dels funktionen att skydda mig själv, det är alldeles för jobbigt psykiskt att dras in i en våldsutsatts persons egen ambivalens, men det fyller också funktionen att
  5. Delta inte i något förbättringsprojekt. Detta hänger ihop med punkten innan. Bekräfta inte personen i snack som ”om vi bara gör X så kommer det att bli bra”. Jag brukar säga typ: ”det kanske kommer bli lite bättre men du kommer aldrig kunna ha en bra relation med någon som har skadat dig såhär”. Grejen är att en person som är i en misshandelsrelation ofta har normaliserat skiten så till den milda grad att den kan bli tacksam bara det inte förekommer direkta slag, eller kanske att det gör det mindre ofta. Om du inte orkar säga emot så är det i alla fall viktigt att inte bekräfta detta.
  6. Var inte rädd för att bli ovän. Många blir arga om de känner att deras relation ifrågasätts. Var inte rädd för att bli ovän med personen. Det är värt att riskera vänskapen för att eventuellt kunna ta personen ur relationen. Förhoppningsvis så kommer personen att lämna förr eller senare och då kommer den nog vara glad att du markerade. Men det är alltid viktigt att förklara att det inte är personen en ifrågasätter eller ogillar utan relationen. Det är också viktigt att upprätthålla sin egen integritet i relationen, både för ens egen skull och den andras. Det är lätt att dras med i någon annan lögner för att undvika konflikt, men i slutänden hjälper detta bara förövaren.
  7. Markera varje steg. Ofta känner sig folk misslyckade för att de inte klarar av att lämna, för att de går tillbaka och så vidare. Markera varje steg mot frigörelse. Markera att det viktiga är att det går framåt. Markera att bara för att det kommer motgångar så innebär inte det att allt varit förgäves.
  8. Det är okej att det är tungt. Två grejer jag brukar säga: ”det kommer inget rätt tillfälle” och ”det kommer att vara svårt, men du kommer att komma ur det”. Ofta när frigörelse beskrivs så är det som om det var lekande lätt, typ att en dag ”bestämmer en sig” och bara går, stänger dörren och tittar aldrig tillbaks. Såhär fungerar det i regel inte. Frigörelse är en jävligt svajig process mentalt. Det är ambivalent och jobbigt, en kommer att tveka och vilja gå tillbaks. En kanske kommer gå tillbaks. Men det viktiga är att inte låta sig bli nedslagen av motgångarna, utan att acceptera dem som en del av processen. Ett resultat av detta är att många letar efter ett ”rätt tillfälle” att lämna, ett tillfälle då de känner sig starka eller att de ”fått nog”. Detta tillfälle kanske kommer för vissa, men det är inget en kan leta efter. En får helt enkelt bestämma sig. Nej, det är inte enkelt alls, men det finns inte så många andra sätt. Många väntar förgäves på att något annat ska komma och hjälpa dem, och det är förståeligt men det gör tyvärr att folk stannar i relationer som skadar och dödar dem.
  9. Fråga om flyktvägar. Den som är i en misshandelsrelation har ofta blivit isolerad från omvärlden, vilket gör att allt kan kännas hopplöst. Fråga om vilka flyktvägar och resurser den har. Om den har vänner, familj, sparpengar och så vidare. Många har mer resurser än de tänker sig, markera dessa.
  10. Ta rädslan på allvar. Många är rädda för att lämna sin partner eftersom partnern är våldsam. Kanske har partnern hotat dem med våld om de lämnar och så vidare. Detta är inte en obefogad rädsla. Fråga om personen är rädd och vad den är rädd för. Detta är viktigt för att bedöma situationens allvar.

Skriv gärna om ni har något mer eller om ni har några invändningar. Detta är som sagt ingenting skrivet i sten utan mest det jag själv upplevt fungerat.

Män som sviker.

En intressant grej på temat snubbar i allmänhet men snubbvänner i synnerhet är vilken oerhörd brist på ryggrad de ofta har. Jag tror seriöst aldrig att jag varit med om att en manlig vän till mig försvarat mig när jag blivit utsatt. När det kommer till manliga partners har det hänt men inte alls i den utsträckningen en skulle önska.

Detta är lustigt med tanke på vilken oerhört stor grej snubbar gör av att ”ställa upp” för sina vänner och så vidare. Vet ej om detta bara gäller deras manliga vänner eller om de är lika patetiska och fega när det kommer till dem också. Jag har fått intrycket att det är så.

Det är inte alltid att kvinnliga vänner ställt upp heller, men de som stått mig nära har i princip alltid gjort det. Om inte annat så har jag kunnat räkna med deras stöd efteråt, något som inte varit fallet med män. När det kommer till manliga vänner har även de som jag räknat till mina närmaste svikit. Jag har inte kunnat räkna med något stöd från det hållet, varken öppet i en pågående konflikt eller emotionellt när jag vill prata om saker och ting.

Implicit samtycke och våldtäktskultur.

På senaste tiden har jag tänkt lite på den där jävla härvan som var (och är) kring Julian Assange. När det begav sig hade jag en del liberala män i min närhet.

Hur som helst, två väldigt spännande grejer jag fick höra:

  1. Att det finns något som kallas implicit samtycke. Detta skulle alltså innebära att om en har en sexuell kontakt med någon så innebär det att en samtycker implicit till att ha samlag även efter det. Till exempel: om en har haft sex på kvällen så har en samtyckt implicit till att ha sex även på natten även om en inte är vaken. Eller om en är ihop så har en samtyckt implicit till sex. Och så vidare. Detta tyckte människor i min närhet helt seriöst var rimligt????
  2. Att den som har gått med på sex måste ha det på de former som erbjuds. Detta rörde mer specifikt frågan om kondom. Det sade (har ingen aning om fakta här) att anledningen till en av anmälningarna var att Assange hade skippat kondomen trots att detta var ett uttalat villkor. Detta ansågs tydligen helt orimligt eftersom hon ju hade gått med på sex. Att ”sex” är ett spektrum som rymmer en massa olika aktiviteter var det ingen som tyckte.

I dessa två argument tycker jag en kan se en av de grundläggande resonemangen i våldtäktskulturen, nämligen att ”sex” är en sak som en antingen ”får” eller inte ”får”. Sex anses inte vara en aktivitet som en gör tillsammans med någon, utan mannen blir antingen tillåten att förfoga över en kvinnas kropp eller inte. Får han tillåtelse får han göra vad han vill.

En intressant grej med idén om implicit samtycke är att det förutsätter att kvinnan inte kan vilja ha sex, att hon inte kan vara ett subjekt i aktiviteten. Hon ger sin tillåtelse till en specifik man och sedan är det han som bestämmer när och hur. Att det skulle kunna vara så att kvinnan vid ett tillfälle har lust, och vid ett annat inte har det, verkar ovidkommande.

Skoj anekdot angående detta: en snubbe jag hade samröre med hävdade bestämt att en av kvinnorna skrivit ett blogginlägg om att en ska jävlas med män genom falska anmälningar. Detta visade sig sedan vara något han hade ”hört” utan att kolla upp ordentligt. Blogginlägget fanns givetvis inte. Roligt med tanke på att han var mycket bestämd i att det var viktigt att vara skeptisk och så vidare och så vidare. Bara när det inte passar ens egen agenda får en andra.