Ofta hör jag folk som diskuterar huruvida det man gjorde i helgen var otrohet eller ej. Folk sitter och stöter och blöter i oändlighet: är det verkligen otrohet om jag inte njöt av det, eller borde jag berätta om det trots att vi inte gick ”hela vägen” och så vidare. Det är också ett vanligt inslag i tjejtidningar att man har något reportage om vad otrohet ”egentligen” är. Min inställning är att om man ens behöver diskutera frågan så borde man berätta för sin partner. Nu kan man visserligen ha en partner som är dum i huvudet och som ser minsta fika med en killkompis som otrohet, men då har man ett annat problem: det vill säga varför man från första början är ihop med en person som göra anspråk på att styra hela ens privatliv. Men att sitta och försöka rättfärdiga sitt handlande inom normerna för vad otrohet ”egentligen är” är ju faktiskt bara efterblivet och ett tecken på att man missat det mest grundläggande inom relationer: det vill säga lyhördhet och ärlighet gentemot sin partner.
När man har en relation med någon så fungerar det inte att sätta upp strikta regler för varenda liten sak. Ett förhållande måste alltid först och främst bygga på att man litar på, har respekt för och kan känna in sin partner och vad som är okej och inte okej att göra.
Därför kan jag bli så irriterad på folk som ska hålla på och definiera otrohet hit och dit. Den allmänna otrohetsnormen säger att sex är otrohet, men resten har många olika åsikter om, vissa tycker att kyssar och smek är okej, vissa tycker att det är okej att sexchatta eller porrsurfa, andra inte och så vidare. Detta är något man måste komma fram till tillsammans med sin partner, inget som är skrivet i någon slags universallag gällande förhållanden. Faktum är att det verkligen inte är någon självklarhet att det är otrohet att till exempel porrsurfa, det är ett jävligt vanligt inslag i många människor liv, men fortfarande så blir folk förfärade och förvånade över att de upptäckt att deras pojkvänner kollat på porr. Ve och fasa!
Om man nu prompt ska ha strikta regler rörande otrohet så borde man ju i alla fall diskutera dem med sin partner innan. Det är inget som bara borde göras när man bestämmer sig för att markant avvika från vad man i samhället anser vara otrohet, utan något som borde diskuteras vilka som än ingår i relationen. Dessutom borde man inte sitta och försöka berättiga saker man egentligen vet är fel genom att omdefiniera ”riktig” otrohet. Man behöver ju knappast vara otrogen för att bete sig oschysst i en relation, så jag skulle önska att detta handlade lite mindre om att dra en strikt linje mellan trohet och otrohet och lite mer om att komma fram till vad man tycker känns okej att göra oavsett vad man vill kalla det.
