Liberaler kan också vara högerextrema.

IMG_20140507_083641Läste denna artikel i sambands med Uppdrag Granskning där det ”avslöjas” (män och deras jävla avslöjanden) att inte bara nazister och fascister har blivit utsatta för våld från vänstern. Det intressant är dock formuleringen, för det står att det inte bara riktas mot ”högerextrema”, och som exempel på detta tar de en person ur Liberala partiet som är en av de mest extrema liberala politiska organisationerna i Sverige.

Det är väldigt problematiskt att det enbart ä fascister som anses högerextrema, att en väldigt konservativ eller väldigt liberal person inte anses vara det. Hur kommer det sig egentligen att det är så? Extremism borde ju handla om var en ligger på den politiska skalan, och en grupp som Liberala partiet ligger oerhört långt från någon slags mitten även i det perverterade politiska klimat vi har idag. De är helt enkelt högerextremister.

Sedan tycker jag ändå inte att det känns som en särskilt rimlig idé att slå dem, för jag tycker inte att en ska slå folk för att de ”tycker fel” utan för att de utgör ett hot. Liberala partiet och liberaler i allmänhet utgör förvisso hot på sitt sätt, men hotet försvinner inte för att en slår enskilda liberaler. Det har dock ingenting att göra med att de inte skulle vara högerextrema eller att de skulle stå för några slags mer humana åsikter.

Heterosexualitet.

Ofta använder jag termen heterosexualitet eller obligatorisk heterosexualitet, något som ibland skapar viss förvirring hos människor som frågar ”men vadå tror du att det är en social konstruktion att folk av olika kön vill ha sex med varandra” följt av något långt resonemang om reproduktion (ungefär som om folk i regel knullade för att göra barn).

Svaret på denna fråga är att jag inte vet. Jag vet inte om det är så att det finns något genetiskt som gör att människor i regel dras till människor av motsatt kön, och det finns det mig veterligen ingen annan som vet heller. Och vad mer är; jag bryr mig inte. Jag tycker inte att det är relevant. För mig är en av de minst intressanta bitarna när en diskuterar sexualitet vem som väljer att ligga med vem, för mig är sexualitet ett samhällsfenomen som i grunden handlar om hur vi väljer att organisera vår reproduktion, det vill säga att skapa nya människor, tillgodose vårt behov av närhet, omtanke och så vidare. I detta samhälle så organiseras reproduktionen i regel inom tvåsamma heteromonogama relationer och inom familjer. Detta är i alla fall normen och det som sanktioneras från samhällets sida. Det finns såklart en massa andra sätt att organisera sin reproduktion, men utrymmet för detta är begränsat såväl socialt som materiellt.

Heterosexualitet är nämligen så mycket mer än vem som väljer att ligga med vem. Heterosexualitet är ett sätt att organisera sitt liv. I heterosexualiteten ingår till exempel: att rangordna sina relationer så att kärleksrelationen står överst, att leva monogamt (eller i alla fall göra anspråk på någon slags exklusivitet), att bygga ett liv tillsammans med typ en kärnfamilj och att över huvud taget dela upp världen i två kön utifrån vilka ens ”sexualitet” definieras.

Jag ser inte heterosexualitet som någonting en ”är” eller ”har” utan som en ständigt pågående samhällelig praktik. Vi praktiserar heterosexualitet. Även människor som till exempel definierar sig som bisexuella praktiserar ofta heterosexualitet genom att främst ingå i långvariga relationer med människor av motsatt kön och snarare ”ligga runt” med människor av samma kön (stött på detta fenomen många gånger, säger inte att det är representativt för gruppen bisexuella).

Också människor som lever i samkönade relationer har ofta vissa heterosexuella praktiker enligt den definition som jag använder mig av. Heterosexualiteten är för mig en måttstock utifrån vilken alla andra mellanmänskliga relationer definieras och värderas i det här samhället. I en sådan kontext är det till exempel inte konstigt att personer som har ickeheterosexuella relationer ändå lägger sig till med vissa heterosexuella praktiker för att deras relationer ska ”erkännas” i heteronormsamhället.

Allt detta är garanterat sociala konstruktioner. Heterosexualiteten har inte alltid organiserats på det här viset. Även om det finns någon slags grund i ”biologi” som gör att en i regel tänder på folk av ”motsatt kön” så säger inte det att vi till exempel måste tycka att kärleksrelationer är mer betydelsefulla än andra relationer eller att vi måste organisera hela våra liv utefter våra kärleksrelationer. Detta tycker jag är väldigt viktigt att ifrågasätta som feminist, att diskutera hur vi organiserar reproduktionen i samhället och försöka förstå hur det hänger ihop med patriarkatet, för det gör det garanterat. Det är ju i reproduktionen som vi först och främst möts som kvinnor och män, och det är också inom den reproduktiva sfären som mycket av kvinnoförtrycket äger rum (ojämlikhet i hemarbete, mäns våld mot kvinnor bland annat). Därför måste heterosexualitet diskuteras inte bara i termer av vem som ligger med vem utan som samhälleligt fenomen. Vad innebär det egentligen att så många organiserar sitt liv utefter heterosexuella principer?

Twitter 8/5. Att låta saker ta tid.

Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.

Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.

Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.

Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.

Balans.

013xHar på sista tiden börjat känna något slags inre lugn (tänker att bilden ska symbolisera detta hehe) och börjat typ luta mig tillbaks och reflektera lite över det senaste året. Jag har haft en väldigt emotionellt omvälvande tid med mycket ångest inför saker och ting som till exempel Vad Jag Ska Göra Av Mitt Liv. Allting har känts så definitivt, alla beslut har känts så stora och avgörande, så det har slutat med att jag inte orkar med något alls.

De senaste månaderna har det känts som att jag levt i en mellanlandning. Jag har helt och hållet struntat i att reflektera över Framtiden och bara försökt ta mig upp ur ångesten och depressionen. Och nu när jag börjar må bättre så måste jag också börja fundera på de här frågorna igen.

Frågan är; hur gör en det utan att kasta in sig själv i en massa beslutsångest? Hur rör en sig framåt i livet utan att det behöver bli ett så himla stort projekt som en känner en jävla massa ångest inför? Jag vill kunna göra grejer som känns meningsfulla i stunden utan att det ska kännas som att jag liksom måste stanna där för all framtid.

Jag vill helt enkelt varken tränga undan de här tankarna på framtiden eller låta dem ta över min vardag. Det är en svår balansgång som jag försöker lära mig nu.

Sexnegativa, förena er!

Titt som tätt titulerar jag mig själv som sexnegativ. Främst handlar detta som att positionera mig mot så kallat ”sexpositiva” eller ”sexliberaler” som tycker att (verkar det som i alla fall) sex generellt är en bra och trevlig grej. Dessa personer brukar ofta prata om hur viktigt det är med konsensus, men det finns en idé om att så länge ”konsensus” råder så är sex någonting bra och frigörande (vissa tycker ju att det råder konsensus vid prostitution så det säger väl en del). Och ja, det är väl en förhållandevis rimlig hållning i jämförelse till måna andra (folk tycker ju helt knäppa saker om sex), men den är väldigt ytlig. Det finns ingen djupare analys eller kritik av sexualitet så som den tar sig uttryck, snarare nöjer en sig med att definiera några situationer som inte är okej (generellt ickekonsensuella) och låter allting annat bero. Jag tycker dock att det är viktigt att göra en radikal analys av sexualiteten i detta samhälle.

IMG_20140508_085048

Det råder ett slags sextvång i samhället. Vi lär oss att sex är någonting viktigt som en ska ägna sig åt, att ”sex” är en alldeles speciell typ av intimitet som en inte kan gå miste om och så vidare och så vidare. Ett bra exempel på detta är dessa jävla F!-tröjor där det står ”Feminister har bättre sex”. Som om alla feminister har sex eller vill ha sex, som om ”bättre sex” var något slags mål med saker och ting och så vidare. Tänk er en tröja där det stod ”feminister har inte sex”, det skulle troligen uppfattas som oerhört moraliserande. Varför anses det inte vara det när en gör samma generaliserande åt andra hållet? (läs grymt inlägg om detta här)

Jag är sexnegativ på flera sätt. Dels så är jag av uppfattningen att den absoluta majoriteten av allt sex som äger rum inte är ömsesidigt. Jag menar att patriarkatet har satt sina klor så djupt om sexualiteten att det är väldigt svårt att frigöra ”sex” från patriarkala strukturer. Det finns alltid en stor risk för gränsöverskridande beteende i sexuella sammanhang, helt enkelt för att det är så vår sexualitet är socialt konstruerad. Därför tycker jag inte att sex är något en ska syssla med om en inte är väldigt säker på vad en gör. Det är viktigt att lära sig att känna in sina egna och andras sexuella gränser innan en börjar ha den formen av intimitet, men detta är något som det extremt sällan ges utrymme till eftersom hela konceptet ”sex” är omgärdat med en oerhört stor stress.

Jag tror inte heller att det finns något reellt behov av att titulera sig som ”sexpositiv” i ett samhälle som är såpass sexfixerat som idag. Det vilar på en slags idé om den förtryckts sexualiteten. Jag tror förvisso också att sexualiteten är förtryckt, men inte förtryckt som i nertryckt utan förtryckt som i formad. Jag tror att vår sexualitet är formad efter patriarkala normer. Detta är viktigt att prata om, men det görs inte genom att bara vitt och brett prata om och avdramatisera alla former av sexuella praktiker och vara ”sexpositiv” i största allmänhet. Istället bör vi prata om hur vår sexualitet har formats av patriarkatet, både ”positivt” och ”negativt”, alltså vilka delar har tryckts bort och vilka har skapats i dessa ställe? Jag tänker bland annat på hur den obligatoriska heterosexualiteten gör att en som kvinna inte ser den erotiska potentialen i relationer med andra kvinnor, eftersom en är så inställd på att få bekräftelse och kärlek från män.

Sedan vänder jag mig också emot idén om att ”sex” liksom ”är” någonting eget. Jag tror att det är en patriarkal grej att dela in olika former av intimitet i ”sex” och annat, och såklart även rangordna dessa (sex står överst). ”Sex” ska vara en av de mest intima grejerna en kan syssla med, men jag uppfattar ofta ”sex” som ”en mycket ensam upplevelse”, mycket mer alienerad och inåtvänd än att till exempel kramas, hångla och så vidare. Det finns en föreställning om att olika typer av intimitet liksom ska leda fram till slutmålet, ”sex”, och denna idé tror jag är ett resultat av denna uppdelning och rangordning. Jag tror att den här idén gör det väldigt mycket svårare för människor att ha olika typer av intimitet med varandra och njuta av den, eftersom idén om ”sex” lägger på en massa press hela tiden. Själv har jag ofta upplevt detta, att närhet blir problematiskt eftersom jag eller min partner har en förväntan om att det ska leda till mer, att det blir en väldigt stor press i det som gör det svårt att slappna av eller njuta av det som är eftersom det liksom alltid bara är ett steg till det här ”sex” som är så himla bra och viktigt.

För mig är det viktigt att alla människor får utforska sin egen sexualitet, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ha sex. Snarare kan motsatsen råda, alltså att om en har mycket sex som inte är på ens egna villkor så kan det bli svårare att hitta sin ”egen” sexualitet. ”Sexualitet” för mig handlar inte bara om typ ”vad en tänder på”, utan snarare var ens gränser går, vad en är bekväm med för slags beröring och så vidare. Detta gäller inte bara vid ”sex” utan vid alla former av intimitet och sociala samvaro med andra. Detta skulle jag vilja att vi pratade mer om, istället för det tal som ofta finns bland sexliberaler där allt sex liksom ses som frigörande om det råder ”konsensus” och en inte i grunden ifrågasätter några sexuella normer utan mest bryr sig om att folk inte ska ”moralisera” (som det brukar kallas när folk ifrågasätter normer). Jag vet inte hur de som kallar sig ”sexpositiva” generellt ser på detta, men detta är skälet till att jag tycker att det är ett väldigt problematiskt begrepp.

Foto.

283Var ute och fotade för nån dag sedan för första gången på mycket länge. Det är ett sånt där intresse som fallit bort när jag mått dåligt. Jag funderar på att bli bättre på att lägga upp bilder här igen, men det känns på ett sätt som att bloggen har rört sig ganska mycket ifrån det. Vad tycker ni?

Gränsöverskridande sexualitet och samtycke.

Jag har reflekterat en del över det här med gränsöverskridande sexuellt beteende på sista tiden. De typer av gränsöverskridande som jag har mest erfarenhet av och som jag också uppfattat är vanligt generellt är när det skapas en sexuell situation där en inte känner att en har utrymme att uttrycka sina gränser utan att det uppfattas som ”besvärligt” för den andra parten, och i slutänden också i regel av en själv. Alltså där en inte känner att en kan be någon typ ta det lugnare eller liknande utan att det blir jobbig stämning. En annan variant är att inte ta tillräcklig hänsyn till det som sägs, till exempel om en blir ombedd att vara mer försiktig men ändå fortsätta i ungefär samma tempo (möjligtvis med nån minuts uppehåll för att det ska verka som att en bryr sig).

I sådana situationer så upplever jag ofta att det känns meningslöst att framföra mina ståndpunkter och så låter jag det bero, för jag vill inte vara för besvärlig. Det är väldigt jobbigt att uppleva att en faktiskt ar försökt kommunicera sina gränser men inte blivit lyssnad på, speciellt då det för det mesta är ganska jobbigt att kommunicera sina gränser till att börja med. När någon gör minsta lilla antydan till att det går för fort eller hårt eller vad det nu kan vara så är det väldigt viktigt att visa att en tar det på allvar.

IMG_20130929_103717Ungefär såhär kan en förstå gränsöverskridande sexualitet.

Det bästa sättet att undvika en sådan situation är att aktivt skapa en stämning där det är uppenbart att det är okej att kommunicera. Detta görs i min mening inte genom att ständigt fråga om det är okej/känns bra, då får jag snarare känslan av att jag avkrävs ett legitimerande av personen jag har sex med. Snarare handlar det om att låta saker och ting ta tid, att ge utrymme och att inte stressa den andra personen. Att fråga för mycket kan vara stressande eftersom en då känner att en måste ta ställning till en massa saker hela tiden, och inte låter det växa fram naturligt. Ofta vill en ju göra saker fast kanske inte just precis då, då kan jag uppleva det som stressande om någon frågar eftersom det känns som att jag måste ta ställning för hur jag kommer känna i framtiden också.

Grejen är att det verkligen går att vara respektfull mot en person en har sex med. Det går att vara inlyssnande och ge utrymme. Det tar tid och energi ja, absolut, men det får det väl ändå vara värt? Om en inte har lust att lägga tid och energi på att känna in någon annans gränser borde en helt enkelt inte ha sex med andra personer, för det kommer att bli gränsöverskridande och det är inte okej. Det är inte okej att låta sin egen ovilja att känna av någons gränser sexuellt gå ut över den personens sexuella integritet, för det är vad som händer. Dessutom är det ett väldigt märkligt sätt att förhålla sig till social samvaro generellt, att en liksom bara kör på tills någon säger stopp. Vem gör så?

Att undvika att begå övergrepp är inte bara en fråga om att typ sluta när någon säger nej, det är också en fråga om att skapa ett klimat där personen ifråga upplever att det är okej att framföra det. Om en inte aktivt anstränger sig för att skapa praktiker för detta så kommer en med största sannolikhet att passera folks gränser sexuellt, och speciellt då det finns en övrig maktrelation (så som är fallet med till exempel män som har sex med kvinnor).

Det är också viktigt att förstå att sex kan vara gränsöverskridande och i viss mån njutbart samtidigt. Alltså; bara för att en person får orgasm eller stönar eller vill ha sex med dig igen eller liknande så betyder inte det att du har varit lyhörd inför personens gränser. Många kvinnor är väldigt vana vid att få sina gränser överträdda och vet helt enkelt ingenting annat, eftersom utrymmet för att skapa en egen sexualitet i ett samhälle där en ständigt objektifieras och får sina gränser överträdda är begränsat (är såklart olika för olika personer detta, men fenomenet existerar). Jag har ibland kunnat tycka att det är skönt när en man ”tar kommandot” och jag slipper reflektera själv, men det har samtidigt handlat om att jag i än högre grad förvägrats min egen sexualitet och det är upplevelser som i efterhand har känts jobbiga och kränkande. Jag har liksom haft uppfattningen att sex ”ska” vara på ett visst vis, och anpassat mig mer efter det än att lyssna på mig själv, för jag har inte haft någon egen sexualitet att falla tillbaks på.

Om varför en inte ska fundera så jävla mycket.

Ganska ofta träffar jag människor som tycker att det är viktigt att de tänker efter och har hela sin politiska uppfattning fullständigt klar för sig innan de börjar engagera sig politiskt på något sätt. Dessa människor brukar ofta ha ett stort intresse för politik och att utreda politiska frågor, men omsätter aldrig detta i praktik eftersom de inte känner sig säkra på vad som är rätt väg att gå.

Jag har resonerat liknande själv, men mer och mer valt att överge denna inställning. Detta på grund av ett antal olika skäl.

För det första; att ha hela sin politiska åskådning fullständigt klar är något som aldrig någonsin kommer att ske. Att gå omkring med den idén, att en kommer att bli färdig, bygger på att Sanningen Om Sakernas Tillstånd ligger någonstans därute och lurar och väntar på att en ska komma till den. Men det finns ingenting objektivt sant när det kommer till politik, det finns ingen God Position en kan inta, utan det handlar om intressekonflikter. Olika politik gynnar olika samhällsgrupper. Sedan kan en såklart också tycka att till exempel kommunism är objektivt bättre än kapitalism MEN det gör det inte mindre till en fråga om intressekonflikter. Jag tror att det är väldigt svårt att få en förståelse för politik om en hela tiden försöker söka sig bortom detta och söka efter någon slags politisk sanning.

För det andra; praktik och teori är sammanlänkade. Det som gett mig absolut mest insikt i till exempel feministiska frågor är att just försöka praktisera feminism. Det har fått mig att förstå oerhört mycket mer om hur patriarkatet fungerar och hur en kan göra för att angripa det. Det har visat sig att många av idéerna jag haft inte har fungerat. Det går inte att först göra en perfekt politisk analys och sedan försöka applicera den, utan teorin och praktiken måste utvecklas tillsammans med varandra.

För det tredje; att ha en utstakad plan för varje moment i ett politiskt projekt är inte bara ett väldigt svårt projekt, utan även riskabelt. Att haka upp sig på idéer om vad som ska hända och när tror jag dels gör att en missar möjligheter som uppenbaras framför en och också att en blir mindre ödmjuk för politiska processer. Jag brukar snarare tänka i steg, alltså vilket är det nästa steg som kan tas för att komma längre fram i kampen för det den typ av samhälle jag vill ha. Jag försöker att inte tänka för detaljerat i hur saker och ting kommer se ut sedan, dels för att jag ser det som ganska lönlöst att lägga tid på men också för att jag inte tror att det är särskilt positivt att sitta och spekulera kring sådant. Jag tänker att det är en praktik som måste tas fram tillsammans när vi når dit, på demokratisk väg.

Om en är intresserad av faktisk politisk förändring kan en inte tänka klart först och handla sedan. Handlandet kommer aldrig att komma, eftersom en kan grunna på dessa frågor för evigt. Vissa verkar resonera såsom att det är bättre att inte göra något alls än att göra något fel, och det är en idé som jag tycker att vi behöver överge. Vi kommer att göra fel, det viktiga är att vi inte är så förälskade vid en idé att den står i vägen för att vi ska kunna se och rätta till våra misstag. Det går inte att tänka sig fram till den korrekta politiska praktiken, den måste erfaras.

Pratet om ”individens ansvar” är ett sätt att inte ta ansvar.

Det finns en grupp människor som älskar att lyfta fram ”individens ansvar” i olika kontexter. Till exempel enskilda kvinnors ansvar att göra ”rätt” livsval för att minimera effekterna av patriarkalt förtryck. ”Men en kan faktiskt välja!!!”, bräker de ur sig i tid och otid, till exempel när en talar om att kvinnor som grupp har sämre inkomst än män.

Jag tror inte att det är särskilt många som förnekar att individen kan välja, jag tror inte heller att det är något övergripande problem att människor struntar i att sträva efter bästa möjliga livssituation i förhållande till sina förutsättningar för att de har uppfattningen att det bara är strukturer som spelar roll. Mitt intryck är att människor i allmänhet försöker att skapa ett så drägligt liv som möjligt i förhållande till omständigheterna. Det det handlar om är just dessa omständigheter, de där gränserna och hindren som finns i samhället och som ser jävligt annorlunda ut beroende på vilken bakgrund en har, vilken hudfärg en har, vilket kön en har och så vidare. Dessa omständigheter är ingenting varje individ kan lösa själv, utan det är en politisk fråga.

När jag pratar om politik pratar jag just om dessa omständigheter. Jag tycker inte att det är relevant att ständigt lyfta fram att individer har möjligheter att välja i sitt eget liv, det är ju någon som de flesta är medvetna om och gör. Däremot är jag intresserad av att förändra samhället till det bättre.

Den som ständigt lyfter fram individens förmåga att påverka sitt eget liv försöker inte förändra saker, det handlar snarare om att hitta en ursäkt till att stå kvar och stampa på samma jävla ställe, en ursäkt för att, ironiskt nog, inte ta sitt ansvar för att förändra samhället. Att prata om individers ansvar är att försöka göra politiska frågor privata, alltså att inte försöka lösa dem alls. Så kan en såklart resonera men i så fall bör en vara ärlig med det och säga ”jag tycker inte att det här är ett problem som bör lösas medvetet, utan jag tycker vi ska lämna det åt slumpen och hoppas på att folk fixar det på egen hand”.

Att inte bry sig om vissa politiska frågor är såklart okej, frågan är varför det är så viktigt för dessa människor att ständigt legitimera att de inte gör det genom att prata om individers ansvar. Det framstår mer som en försvarsmekanism än något annat, som ett sätt att legitimera att en faktiskt inte kommer lyfta ett finger för att göra något åt vissa omständigheter. Och så kan en väl känna, jag bara önskar att dessa människor kunde bli lite mer bekväma i sin egen passivitet istället för att tvångsmässigt stöta fram sina floskler om ”individens ansvar”.

Boktips: Boven i mitt drama kallas kärlek.

IMG_20140429_103938Jag läste nyss ut Boven i mitt drama kallas kärlek av Drougge och rekommenderar den starkt! Boken är självbiografisk och handlar om att vara i ett misshandelsförhållande, och att ta sig ur det. Vad jag reflekterar över när jag läser är hur väldigt många av de drag som finns i misshandelsförhållanden är vanliga beståndsdelar i helt ”vanliga” heteromonogama relationer. Ibland pratas det ju om att ”gå vid första slaget”, men frågan är om det inte ofta är på tok för sent när en väl har kommit dit, om inte det känslomässiga beroendet och rädslan redan hunnit bli alldeles för starkt då (så är det ju bevisligen; annars hade betydligt fler gått vid första slaget). Hursomhelst; sjukt intressant läsning som ger en väldigt ärlig beskrivning av vad det innebär för känslolivet att vara i en misshandelsrelation.