Etikett: alienation

Politisk ångest på frammarsch.

Jag har svårt att begripa Moderaternas nya paroll Alla jobb behövs. Jag kan för det första komma på mängder av jobb som inte behövs, till exempel copywriter eller nyhetschef på en skvallertidning. Man skulle nog även kunna skippa ett gäng riksdagsledamöter som ändå inte gör något annat än att vika sig under partipiskan.

Sen förstår jag inte heller syftet, för ingen har väl påstått motsatsen (utom jag då). Socialdemokraterna ser inte ner på några jobb, hur mycket Moderaterna än skulle vilja att så var fallet. Det handlar inte om att vissa jobb skulle vara oviktiga, utan om att alltings lösning inte är att införa fler jobbskatteavdrag eller ytterliggare sänka priset på arbetskraft man av olika anledningar har stämplat som mindre konkurrenskraftig.

En sänkt arbetsgivaravgift för unga signalerar ju bland annat att det jobb vi utför inte skulle vara lika bra. Att göra det lättare att sparka oss sänder ju signalen att vår arbetskraft alltid är fullt utbytbar. Och vad signalerar sänkta minimilöner om inte att sjuksköterskornas jobb inte är lika viktiga som de varit? Eller ska man som arbetare vara så uppfylld av det ständigt upprepade budskapet att det man gör är så viktigt att man inte ska bry sig om löner och arbetsvillkor, utan bara känna pur glädje över att man bidrar till samhället.

Under sin tid i oppositionen kritiserade moderaterna vad man kallade ”förvaring”, det vill säga de åtgärder för arbetslösa som innebar att de fick ägna sig åt en massa menlösa uppgifter. Men vad är fas3-jobben om inte förvaring? Faktum är att det inte får vara något annat än förvaring eftersom man som fas3-arbetare inte får ersätta ett arbetstillfälle (vilket förvisso sker ändå ibland).

Och visst, de som jobbar på dessa låtsasarbeten kanske inte är passiva i den meningen att de bara sitter hemma, men de lär bli så till döden alienerade av att utföra uppgifter utan mening bara ”för att” att själva den fysiska aktiviteten inte spelar någon som helst roll. Hur man ska orka söka jobb när man har ett heltidsarbete att gå till är dessutom för mig en gåta. Men det måste ju finnas en annan lösning på denna bidragspassivitet som inte innebär att skicka människor på att måla redan målade stolar eller bara sitta och stirra in i väggen.

Jag mår illa av den så kallade arbetslinjen och fas3. Jag är trött på den närmast religiösa syn som finns på arbete i samhället, som om arbete i sig vore någon ständigt fungerande lösning på alla jävla problem. Jag orkar inte med fler begreppskapningar och äckliga omdefinitioner. Och jag hoppas att den parlamentariska vänstern tar sitt jävla förnuft till fånga och skärper sig så att vi slipper ytterligare en mandatperiod med en borgerlig regering.

Genial bild lånad från Sara Hansson.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.