Etikett: allmän plats

Vad händer med journalistiken om alla på en bild måste tillfrågas.

Det finns vissa människor som tror att det på något sätt skulle vara olagligt att publicera bilder på människor som inte gett sitt uttryckliga tillstånd. Därför tänkte jag langa lite info om hur det fungerar med sånt där.

I Sverige är det lagligt att fota allt om du står på allmän plats. Verkligen precis allt. Det finns inga restriktioner mot att fota en person i så kallade obekväma situationer, även om vissa har velat få till en sådan idiotlag. Däremot är det inte okej att publicera vad som helst. Att publicera kränkande bilder är inte okej, även om taket är ganska högt. Bilder i kombination med namn och så vidare kan vara ett brott mot personuppgiftslagen. Så även om det finns gränser för publicering så är allt fotograferande okej.

Om man tar ett foto så är man upphovsman, alltså: man äger bilden. Således får man göra vad man önskar med den inom ramarna för just vad som kan anses kränkande. Kränkande i den här kontexten innebär typ nakenbilder, inte att någon gjorde en ful min. Jag undrar hur människor tänker när de kläcker ur sig sådant. Hur skulle i så fall en bild likt den under vara möjlig.

Sådana här bilder syns hela tiden i tidningar. Bilder på folkmassor i olika sammanhang. Tror folk att fotografen har uppsökt alla och frågat dem, eller att alla är statister. Hur funkar det med huvudena som bara skymtar där bakom? Ska de också tillfrågas? Vem som helst förstår väl att det skulle vara fatalt för nyhetsfotografiet om det inte var okej att publicera bilder på någon utan tillstånd. Det skulle bli helt sinnessjukt dyrt och alla skulle vilja välja bilden där de är snyggast. Folk skulle kanske kräva ersättning och så vidare.

För att inte tala om situationen som uppstår när man fotat någon politiker eller brottsling i ett känsligt läge, ska de då tillfrågas om bilden får publiceras? Vad händer med journalistiken då egentligen.

Sen kan man tydligen ifrågasätta hur ”etiskt” det är att publicera bilder på andra utan tillstånd. När jag fotar så brukar folk se att jag gör det, om någon önskar att inte bli fotad så kan de komma fram och säga det. Det är en önskan som jag brukar respektera, även om jag inte är nödgad till det i lag. Den här debatten har dessutom uppstått i Lady Dahmers blogg där hon för det mesta blurrar okända människors ansikten, någon jag personligen aldrig skulle göra.

Man kan ha skyddad identitet, det stämmer, men bara för att man fotar någon och en eventuell gärningsperson ser bilden så betyder det inte att hen kan leta upp personen sedan. Hur ofta fotar men en person precis utanför dess port? Dessutom lever inte alla med skyddad identitet under ett reellt hot.

Kanske är det ouppfostrat, vad vet jag. Jag tycker i alla fall om att fotografera och jag tänker fortsätta fotografera folk som jag inte känner. I vilket fall som helst så är det inte det minsta lilla olagligt och så är det av en anledning, fotografiet är en grundpelare inom journalistiken och granskandet av makten. Nu granskar knappast jag eller Lady Dahmer makten genom våra fotografier, men det är en otroligt viktig rättighet som måste finnas kvar.

Det är genant att vår justitieminister inte kan den svenska lagen.

Detta är väl egentligen lite sent skrivet men det har kommit ett lagförslag om att förbjuda smygfotografering på allmän plats. Som jag har förstått det så handlar det inte om totalförbud, utan om att inskränka rätten att göra det en smula. Bland annat tas badstränder upp som ett exempel på ”känsliga platser”. Tydligen så handlar det om att inte fota personer i ”känsliga situationer” och att bara ta ”motiverade” bilder.

För det första finns det redan laga skydd för publicering av sådana här känsliga bilder. Nu finns det visserligen folk som publicerar sådana ändå, på samma sätt som det finns folk som skulle fota personer i känsla situationer även om det var olagligt. Men det lagliga skyddet finns.

Beatrice ask talar om att ta hänsyn. Om att man inte ska knäppa av fotoblixtar framför personers ansikte när de precis fått reda på något hemskt. I mina öron låter det mer som något som har med sociala konventioner att göra än något man bör begränsa juridiskt.

Hon tar också som exempel en flicka som blev filmad av sin styvpappa genom att han monterade en kamera i tvättkorgen. För det första undrar jag: sen när hemmet är allmän plats? Och så tänker jag på fallet som var om ett par som blev smygfilmade i sitt sovrum av deras hyresvärd. Han fick, vad jag kan minnas, en påföljd. Ytterligare ett exempel hon tar upp är fotografering på allmänna toaletter och provhytter. Jag minns fallet med mannen som filmade på cafe 60:s toalett, som också han fick en påföljd. I inget av fallen har materialet behövt publiceras för att det ska vara straffbart. Asks exempel är uppenbarligen inte relevanta. Det är genant att vår justitieminister inte vet tillräckligt mycket om den svenska lagen för att veta att de exempel hon tar upp uppenbarligen redan täcks av den.

Den här lagen kommer oundvikligen inskränka journalisters och nyhetsfotografers frihet. Som nyhetsfotograf fotar man ofta folk i känsliga situationer, typ när en dömd brottsling kommer från en rättegång, när en politiker tagit ett jobbigt beslut eller när det skett en hemsk olycka. Man kan avgöra juridiskt huruvida man ska publicera bilden eller ej, men att själv fotograferandet ska vara olagligt leder till att en massa dokumentation inte kommer att ske för att folk är rädda. I lagförslaget kommer det förvisso ingå att man som journalist kan få uppskov om bilden är ”motiverad” eller ligger i någon slags allmänintresse. Synd att privatpersoner inte kommer kunna ägna sig åt att ta motiverade integritetskränkande bilder. Sen när är journalist en skyddad och tydligt avgränsad titel? Beatrice Ask vill uppenbarligen bara att folk som jobbar för ”riktiga” tidningar ska få ägna sig åt journalistik.

Stärk skyddet mot stalking eller gör det lättare att stämma folk vid publikation av kränkande bilder men förbjud inte själva fotograferandet. Det är sant att det är otrevligt att få en kamera uppkörd i nyllet men man kan inte lagstifta kring allt som är otrevligt. Ibland får man helt enkelt lita till folks sunda förnuft och låta de fall där folk ändå går över gränsen få vara för att bibehålla ett fritt samhälle.