Lämna den peppiga entreprenörsbubblan, Blondinbella.

I Blondinbellas peppiga entreprenörsbubbla är alla kvinnor som har något negativt att säga om henne bara bittra. Bittra för att de inte har lika mycket pengar, lika bra liv, lika snygga kläder och kanske framförallt; lika bra självkänsla. Självkänsla bra nog att ”våga” kasta kläderna på omslaget till sin egen tidning. Visserligen ganska tillfixad, uppiffad och sexig, men ändock. Nåja, jag spekulerar ju bara i hur kvinnan resonerar men faktum är att hon anklagar en kritiker till hennes ”Size me”-kampanj för att vara bitter när hon i själva verket levererat högst relevant kritik som dessutom delas av många många men henne.

Blondinbella tycker att kvinnor ska stötta varandra och det kan jag hålla med om. Men sen när betyder stötta varandra att alla sak ställa upp på den linje som Blondinbella har bestämt sig för att köra? Blondinbella kör gärna feministkortet, eller girlpower som hon väljer att kalla det, när folk inte ställer upp på hennes agenda. Men själv kritiserar hon andra kvinnor till höger och vänster.

Och hon verkar liksom lite beklämd. Lite ledsen över att ”vi” kvinnor aldrig kan ställa upp för varandra utan alltid ska hacka ner på varandra. För det är ju så vi är, vi kvinnor. En stor skock höns som inget annat gör än att hacka på varandra, trampa varandra på tårna och skrika åt varandra.

Linda borde tydligen ha läst texten om kampanjen. Alltså, texten om kampanjen är bra och tänkvärd och jag tycker att hon lägger fokus på rätt saker i den. Men om man skriver en text och sedan kastar kläderna, då kan man ge sig fan på att det senare kommer står i centrum. Och då an man inte säga ”du borde läst texten istället” utan då måste text och bild samverka, sprida samma budskap, eller så skiter man i bilden. Det är orimligt att förvänta sig att folk ska se bilden och sedan skita i att analysera den. Och detta vet Blondinbella. Hon är inte puckad, hon visste precis vad hon gjorde när hon kastade kläderna, hon visste precis vilken uppmärksamhet det skulle få. Vidare kan hon inte hävda att utviket och texten ska ses som två separata saker, det var alldeles uppenbart två delar av samma kampanj.

Att säga att någon är bitter när hon kritiserar ett tilltag man gjort är bara så fel och verkligen verkligen inget som stödjer kvinnosaken. Som kvinna måste man kunna kritisera andra kvinnor utan att få tjafs om bitterhet och avundsjuka uppkört i ansiktet. Bara för att jag råkar tillhöra en grupp som är förtryckt i samhället så behöver jag inte hålla med precis allt som alla andra personer från denna grupp säger. Det är orimligt. Det är totalt jävla åt helvete.

Dessutom ligger det i allra högsta grad i mitt intresse att typiska kvinnofrågor sköts på ett bra sätt. Därför är den interna kritiken så viktig, för jag bryr mig verkligen om en kampanj mot sjuka ideal slår väl ut eller inte. Det är inte en fråga om att jag vill klanka ner på någon och jag hade absolut inte tvekat med att hylla tilltaget om jag tyckte det var bra. Det handlar om att jag verkligen verkligen vill att det ska funka, jag vill att det ska bli bra.

Om Blondinbella vill ha samarbete kvinnor emellan så borde hon läsa vad alla vi som sagt att kampanjen är hedervärd men har brister har att säga. Hon borde ringa folk som verkar vara duktiga på det här med ideal och kvinnofrågor och be om råd. Inte bara ”köra sin grej” och sedan förvänta sig att få uppbackning från varje hörn för att det är en ”bra grej”. Men icke! Hon går väl på ”magkänsla” för att sedan hoppas att alla andra ska tycka att hennes tilltag åtminstone är tillräckligt gulligt för att de ske ge henne g för att hon försökte.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Size me.

Jag gillar det som står där längst ner om ”Size me”-kampanjen. Att det inte handlar om att alla behöver älska sin kropp och vara helt nöjda utan att det handlar om hur mycket energi man lägger på det. Jag tycker att det är ett bra och viktigt budskap att föra fram för när kroppsnöjdhet diskuteras så tror jag att det ofta kan kännas hopplöst för den som inte är nöjd med sin kropp att börja älska den, då är det en bättre målsättning att lägga mindre energi på att bry sig om den.

Om kampanjen lyckas att framföra det budskapet får väl tiden utvisa, men just nu känner jag mig lite skeptisk. Jag tror inte att utvik hjälper så mycket även om tjejerna på bilderna är ”naturliga”. Det hade varit bättre med intervjuer med människor som slösat bort sitt liv på bantning, listor över hur mycket tid det tar, vilka hälsonackdelar det har och så vidare. Jag hade också velat se en diskussion om varför det är såhär och hur mycket det faktiskt begränsar kvinnor i livet.

Jag tror att man måste sätta våra ideal i en större kontext. Idag så diskuteras modevärlden och allvarliga ätstörningar såsom anorexi. Däremot diskuteras sällan hur kvinnor i allmänhet värderas mycket mer utifrån sina kroppar även utanför de grupper som är för det supersmala idealet, man diskuterar inte heller all den bantning som sker på felaktiga grunder eftersom kvinnorna som sysslar med det inte är sjuka i någon egentlig mening.

Det är av den här anledningen jag försöker lansera mitt begrepp ”slöseri med liv”. Jag tänker att det kan vara en bra term för den här typen av problem. Sådant som inte riktigt är sjukdomar eller egentliga problem i samhällets ögon men som, om man lägger ihop allt, blir extrema mängder tid som läggs på onödiga saker.

Tack men nej tack.

Noterar att Blondinbella vill att jag ska vara min egen bästa vän och funderar lite på detta med individualism. Man ska ha huvudrollen i sitt eget liv, vara stark och oberoende och så vidare. Och jag känner bara: tack men nejtack! Jag vill helst vara så nära så nära till andra människor att det gör ont i kroppen när något sliter dem ifrån mig, jag vill känna saknad och samhörighet med andra och så vidare. Jag är inte intresserad av denna individualism som är det förhärskande idealet. Jag vill helst inte behöva vara min egen bästa vän, jag vill omge mig av andra människor som betyder mycket.

Högskoleval och Blondinbellaklag.

Nu har jag gjort mitt högskoleval (dock inte sökt in än). Förutom statskunskap har jag sökt en kurs i marxistisk filosofi! Tänkte att jag skulle ge mig på att plugga 150 %, om det inte funkar så prioriterar jag statskunskapen. Är så taggad att ni fattar inte! Jag tror faktiskt inte att jag har sett fram emot något såhär mycket någonsin innan i mitt liv; att få flytta hemifrån på riktigt, göra något roligt och viktigt, träffa nya människor som förhoppningsvis delar intressen med mig. Ja, jag kommer tjata om detta fram till att jag börjar, sedan kommer det säkert bytas ut mot klag om plugget.

Tycker för övrigt att ni ska läsa det här inlägget om en tjej som träffade Blondinbella och som ba: ”bb är en bluff pga hon var inte alls så glad och trevlig som hon verkar på bloggen när jag stötte på henne på en toalett” och sen ba ”nu när jag vet sanningen om bb:s verkliga jag så kan jag skriva att jag tycker hennes kläder ser ut som skit”. Så jävla roligt folk tendens att hävda någon slags allmänrätt till kändisar. Oj, Blondinbella tyckte inte att det är värsta bästa grejen att träffa henne på toaletten! Eller så var hon kanske bara blyg. Eller så var hon inte på humör för att konversera. Fruktansvärt! Extra roligt blir det för att hon bloggar på en portal som Blondinbella äger.

Blondinbellas pensionstankar.

Men OJ vilken debattartikel Blondinbella spottat ur sig angående den höjda pensionsåldern (vill för övrigt påpeka att det inte finns något reellt politiskt förslag kring att jobba till 75 i dagsläget, det var en framtidsvision från vår kära Renifeldt).

Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till 74.

Jag skiter väl i vad ”tanken är”, det viktiga är ju hur det fungerar i praktiken. Och i praktiken är det tyvärr så att alla inte är någon slags entreprenörer som bara kan byta hej vilt när kroppen inte pallar med längre.

Min erfarenhet av arbetsföra personer i pensionsåldern är att de gärna jobbar vidare om de upplever sina jobb stimulerande och givande. Min mormor jobbar till exempel tre dagar i veckan trots att hon gick i pension för flera år sedan, för hon trivs och det ger henne extrapengar. Gott så. Hennes arbetsplats har nytta av henne eftersom hon har jobbat där länge och har erfarenhet, hon skulle inte på rak arm kunna bytas mot någon ny. Jag har absolut inget emot att min mormor inte gått i pension! Hon får mer än gärna jobba om hon trivs med det, och det verkar hon för all del också göra.

Blondinbella målar upp det nya arbetslivet som fantastisk tillvaro där vi inte bara ägnar åtta timma rom dagen åt våra jobb, nej vi är våra jobb. Våra jobb kommer in och tar över hela vårt varande.

Just eftersom vi kommer att arbeta längre är det viktigt att välja en karriär som känns kul. Tidigare var det föräldrarnas yrkesval som avgjorde var man hamnade och man hade svårt att byta bana. Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Man ska välja yrke för sin egen skull. I framtiden kommer inställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5. Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen tidsgräns för när arbetet ska pågå.

En person som Blondinbella, som är framgångsrik och bygger sin person kring att hon är en affärskvinna, vill såklart ha det såhär. Det tragiska är att hon inte kan förstå att alla inte vill det. Vissa vill jobba 9-5, eller ännu hellre 9-3. Vissa vill inte att deras lågbetalda vårdjobb ska komma in och ta över hela deras liv, men fler och fler blir så illa tvungna eftersom anställningstryggheten blir sämre, kraven på ”flexibilitet” blir större och arbetet mer och mer slitande. Jätteroligt för dem som väljer en kul karriär att jobba mer såklart, det är inget jag tänker förvägra dem.

Frågan är emellertid inte att folk magiskt ska ”ändra inställning” till arbete och livet utan att de där scenarierna som Blondinbella så rosenskimrande målar upp, om vidareutbildning, kompetensbevarande, mentorskap och att gilla att gå till jobbet också måste bli möjliga för en merpart. Annars kommer effekten av höjd pensionsålder inte att bli en massa lyckliga arbetande gamlingar som givmilt delar med sig av sin kompetens.

Blondinbella är ju egenföretagare och påverkas i praktiken inte av höjda pensionsåldrar, hon kan sluta jobba närhelst hon önskar (förutsatt att hon har pengar att leva på) eller fortsätta jobba tills hon dör av utmattning. Alla har inte denna lyx utan är betydligt mer uppbundna till politiken. Jag föreslår att Blondinbella utnyttjar sin faktiska möjlighet att jobba hur länge hon vill och låter de personer som faktiskt rörs av eventuella pensionsreformer sköta debatten istället.

Man måste väl för fan få lägga ut en bild på sig själv i bikini utan att det ska ses som ett inlägg i hälsodebatten.

Blondinbella har lagt upp en bild på sig själv i bikini som skapat stor rabalder. Inlägget har i skrivandets stund fått 572 kommentarer, detta kan jämföras med att Blondinbellas inlägg generellt brukar få mellan 30 och 150 kommentarer. En ganska stor intresseökning med andra ord. Många kommentarer hon har fått ser ut ungefär såhär:

Helt sjukt vilken snygg kropp du har Isabella! DU är en sådan jävla grym förebild så det inte är sant! Fortsätta lägga upp sådana här bilder, lovar att det hjälper många människor där ute!

Och såhär:

Hon visar att man ska vara stolt över den kropp man har och känna sig trygg i sig själv. Beundransvärt!

Och en del ser ut såhär:

hjälper det för er som har några extrakilon menar du? så kan ni fortsätta äta utan ångest??? Det är ju ett skämt ni som inte ser att bella har en sådär 3-4 kilo för mycket……visst det har varit en hets tidigare om size zero men nu att hetsa folk till att vara tjocka har blivit fel på andra hållet.

Jag tycker att det är trevligt att Blondinbella inte drar sig för att visa upp sin kropp bara för att hon inte uppfyller idealet, men samtidigt undrar jag verkligen hur det kan komma sig att det har blivit ett sådant statement att som livsstilsbloggare lägga upp en bikinibild. Det är väl fullt normalt att göra det om man bloggar om sitt liv och det inkluderar solsemester på Bahamas? Jag ser det som ett tragiskt tecken i tiden att det anses modigt att visa upp sig om man inte ser ut på ett visst sätt.

Sedan dras ju naturligtvis debatten igång om huruvida Blondinbellas kropp är hälsosam eller inte. Alltså ursäkta mig, men vem fan bryr sig? Blondinbella har aldrig sagt att alla ska se ut eller ha samma livsstil som hon, hon har aldrig gjort anspråk på att vara någon hälsoguru. Man måste väl få lägga upp en bild på sin kropp utan att det tolkas som ett inlägg i livsstilsdebatten? Det är ju för fan en enkel bild på Blondinbella i bikini, det står inte ett ord om kost, träning eller att hon älskar sin kropp sedan hon gått upp i vikt. Det är bara en bild, rätt och slätt, det är absolut ingen propaganda för att man ska se ut så. Att hävda det är som att säga att jag tycker att alla ska ha rött hår och rött läppstift bara för att jag lägger upp bilder på mig själv när jag har det.

Det rör sig absolut inte om någon hets, det rör sig på sin höjd om en motbild till det ideal som råder men jag skulle nog helst vilja betrakta de som en bild på en glad Blondinbella på semester, rätt och slätt. Inget jävla statement.

Utan att mena att Blondinbella har en ohälsosam kropp eller väger ”för mycket” så undrar jag: måste man gömma undan kroppen om den är ohälsosam?

Finns det inte viktigare saker här i livet.

Kissie har också hakat på tåget och gått till attack mot Blondinbellas vikt, eller snarare att hon tydligen ”uppmuntrar” till övervikt (tror att hon åsyftar något inlägg där Blondinbella ska ha sagt att hon äter choklad dagligen och att det är bra).

Bara för det gäller att gå upp i vikt betyder det inte att det är bra. Att vara överviktig är också farligt för kroppen.

Nu är väl Kissie knappast en person vars viktråd folk generellt tar på allvar men det är väldigt vanligt att folk måste påpeka att det faktiskt är farligt att vara överviktig också. För det första så är en liten övervikt i sig inte problematisk om man i övrigt är sund. Jag har hört, men jag vet inte säkert, att undervikt är betydligt farligare  sig.

Det är såklart inte bra att lida av fetma men det är det liksom ingen som har påstått heller. Fetma är en dålig grej och det vet folk, det behöver inte påpekas så fort man ska diskutera ideal. Fetma ställs emot smalhet i en dikotomi.

Det finns nämligen ett mellanläge mellan att vara fet och underviktig, mellan att ständigt banta och att äta 200 gram choklad om dagen. Man kan känna in sin kropps signaler, äta vad man är sugen på men undvika alltför mycket socker, träna och helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om vad man stoppar i käften. Man behöver inte göra någon stor grej av att man äter mycket choklad lika lite som man behöver göra en stor grej av att man äter en jävla sallad.

Fan alltså, jag är så trött på att höra och läsa om vad folk äter. Finns det inte viktigare saker här i livet?

Varför jag tycker att Blondinbella borde mata trollet.

Jag tycker verkligen att Blondinbella borde skriva om det som DennisM har skrivit om henne. Ja, jag vet att han på det viset kommer att få mer uppmärksamhet men det handlar liksom inte om honom och hans blogg, det handlar om att det är jävligt viktigt att stå upp för rätten till sin egen kropp. Jag gillar inte att spela förebildskortet, men i det här fallet tycker jag faktiskt att det är relevant. Jag tycker att Blondinbella borde skriva om att det inte är okej för andra att attackera hennes kropp, helt enkelt.

Sen kan det väl mycket väl vara så att hon inte ens tycker så, men utifall att så anser jag att det är värt att omnämnas. Sedan kan Dennis får fler besökare. Men det är å andra sidan inte Dennis själv som är problemet, utan den allmänna acceptans som finns i samhället för att kommentera andra personers vikt. Det är det den här frågan handlar om egentligen, det är rätten till sin egen kropp som ska försvaras.

Gränslös idioti.

DennisM gör det igen. Han skriver att Blondinbella var snyggare innan, när hon var smalare.

Blondinbella har visserligen inte varit lika sjuk som Hanna Fridén (av vad som uttrycks offentligt) men hon har skrivit mycket om hur otroligt dåligt hon mådde över sin kropp innan och att hon mår väldigt mycket bättre nu när hon har en friare inställning till mat och vikt.

Inte för att det är något fel med att vara mullig eller lite tjock – absolut inte! Men jag tycker att hon var bra mycket snyggare förr och det kan nog de flesta hålla med mig om.

Men herregud människa. Om det inte var något fel med att vara mullig eller tjock så skulle du väl kunna strunta i att skriva din åsikt om Blondinbellas utseende? Varför måste du uttrycka dig om andra människors kroppar?

Jaja, jag vet varför. För att du är en uppmärksamhetskåt slyngel som gör vad som helst för att få din statistik att öka. Eller bara för att du älskar att göra andra människor illa och sprida sjuka ideal, så kan det också vara.

Herregud, jag var också snyggare innan när jag var smalare men det spelar ingen roll. Hör här: meningen med min existens är inte att falla dig i smaken utseendemässigt. HUR I HELVETE KAN DET VARA SÅ SVÅRT ATT FATTA?