Etikett: isolerad

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….

…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.

Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

  1. Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
  2. Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
  3. Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
  4. Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
  5. Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.