Etikett: kropp

Att lyssna på sin kropp är bra, men sunt förnuft kan nog också hjälpa.

Alice har gästbloggat hos happy happy fatgirl om det här med att normala kroppsfunktioner sjukdomsförklaras när det kommer till kosthållning. Ett väldigt bra inlägg! Jag håller med om att det är dåligt att folk anses vara sockerberoende för att de är sugna på något sött, det är väldigt naturligt att vi blir sugna på snabb energi om vi är utsvultna. Man ska inte sjukdomsförklara normala kroppsfunktioner.

Men samtidigt så är våra kroppar anpassade efter att vi lever med ett ständigt underskott på mat, vilket gör att vi har lätt för att överäta när det väl finns mat. Problemet är att idag finns det mat precis hela tiden, vilket gör att det lätt bli för mycket. Speciellt av snabb energi.

Jag tror mycket på det här med att lyssna på kroppen och det är det jag själv brukar praktisera. Däremot tycker jag att man måste tänka också. Visst är man ofta sugen på snabb energi när man är hungrig, med det betyder inte att man ska äta en chokladkaka även om man skulle kunna, en banan duger gott och väl. Jag är ofta sugen på pasta men brukar skippa det till förmån för matvete eftersom jag vet att jag blir mätt på mindre och håller mig mätt längre av det.

Man ska absolut lyssna på sin kropp men man måste också lära sig tyda kroppens signaler på ett nyttigt sätt. Många som bara äter det de känner för blir ju tyvärr överviktiga. Mycket handlar nog om vilka vanor man har med sig från barndomen; om man varit aktiv och fått ”riktig” mat och inte ätit överdrivna mängder godis.

Var vill jag komma med detta egentligen? Vill väl mest bara säga att om man lyssnar på kroppen och använder sitt förnuft samtidigt så kommer man nog att ha en alldeles sund vikt. Men alla dessa tips och trix som lärs ut tror jag bara är av ondo. Det är inte nyttigt att ta typ 20 olika saker i beräkningen när man ska laga en måltid. Men om man faller för varje impuls som kroppen ger en, då kommer man nog inte att ha en sund vikt.

Skräcksjukdomen.

Det här är så otroligt sorgligt tycker jag. Det finns vissa sjukdomar jag finner extra hemska, och det att ständigt vara trött verkar så fruktansvärt jobbigt. Fatta att bara palla var uppe 5 timmar per dygn.

En annan hemskt sjukdom tänker jag måste vara alzheimers. Att känna hur minnet och förmågan till att tänka glider en ur händerna. Jag kan knappt tänka mig något hemskare.

Jag brukar inte noja över sjukdomar så himla mycket faktiskt (lite lustigt med tanke på hur mycket jag nojar över precis allt annat) men tanken på en framtid av sängliggande och dålig psykisk kondition får mig ur balans.

Vad har ni för skräcksjukdomar?

Vem får vara med och krossa idealen?

Det här tycker jag är svinkul. Egoina har dragit igång någon kampanj för att krossa osunda ideal (bara det, liksom) där hon har uppmanat folk att skicka in bilder på sina lår. Paow vill såklart inte vara sämre och uppmanar även sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar. Resultatet blir att Paows smala, snygga fjortisläsare skickar in bilder på sina förhållandevis snygga kroppar.

Sen bryter stormen lös. Folk blir svinsura på Paow eftersom hon bara lägger upp bilder på smala tjejer (stämmer det ens?). Paow skriver ett inlägg till sitt försvar där hon frågar om hon verkligen ska strunta i bilder på smala tjejer, vilket jag tycker är en otroligt rimlig invändning. Om man tänkte publicera bilder på folks kroppar så ska man väl publicera alla som kommer in?

För det första så är inte alla tjejer som Paow lagt upp bilder på skitsmala. För det andra är det ju inte så konstigt att det är så i och med att Paows läsare är yngre, och de flesta börjar inte bygga upp sina fettdepåer fören efter fjortistiden. Sen skriver hon ett till inlägg där hon kritiserar Egoinas snabbmatskonsumtion och tycker att hon uppmuntrar till osunda vanor. Då blir Egoina skitsur och lämnar redaktörsjobbet på Paows pojkväns bloggsajt.

Det är såklart sjukt omoget av Paow att säga att Egoina kommer att dö av övervikt men hela den här soppan sätter verkligen fingret på det otroligt problematiska i att ”krossa idealen”. Det är bara de med rätt kroppsform som får göra det. Om man är för smal så fungerar ens kropp inte i den normativa ”krossa idealen”-mallen, är man för tjock och ohälsosam så är det också destruktivt. Man ska vara lite gulligt småmullig som Egoina. Låren går visserligen ihop, men hon är fortfarande snygg.

Jag kan också känna att dessa kampanjer ökar medvetenheten kring min egen kropp. Jag skulle till exempel aldrig ha tänkt på huruvida mina lår ”går ihop” eller ej om det inte var för Egoinas kampanj kring det. Och hur mycket jag än blir matad med att det är okej att se ut på en massa olika sätt så kommer jag fortfarande att ha mina preferenser. Det bästa sättet att komma åt detta är, i alla fall för mig, att helt enkelt inte tänka på det så mycket.

Det naturliga idealet.

Det naturliga idealet verkar mestadels inte leda till att folk faktiskt är mer naturliga, utan till att folk ljuger mer om huruvida de opererat sig och gör mindre extrema operationer.

En grej som är ganska vanlig är ju att kändisar uttalar sig i media och säger att de minsann varken äter nyttigt eller tränar, utan bara hur helt perfekta kroppar hela naturligt. De kan inte förstååå varför de är så smala eftersom de äter hamburgare och chips och geléråttor varje vaken jävla minut.

Men hela poängen är ju att folk ska tro att det är naturligt, och jag undrar bara hur i helvete man kan tycka att det är ett positivt ideal. Det borde ju vara rejält destruktivt att en massa människor går omkring och tror att vissa kan ha sådär snygga kroppar utan att göra en enda operation, utan att offra någonting. Det måste ju leda till otroligt mycket komplex.

Jag tycker folk borde vara lite mer ärliga om sina utseende och säga att: visst, jag ser ut sådär men jag har å andra sidan offrat något för det. Flera timmar på gymmet, en tråkig diet och kanske lite botox byggde denna vackra kropp. Det kostar tid, engagemang och pengar att se ut såhär.

För om man vill ha en perfekt kropp så måste man oundvikligen prioritera bort något annat, så är det. Och det borde alla ”unga tjejer” ha rätt att få veta från sina älskade förebilder, istället för att bli matade med svador om hur mycket alla andra kan äta utan att gå upp i vikt.

Feminism del ett, om höga klackar och om kroppens underkastelse.

Egentligen tänkte jag inleda den här kategorin med ett inlägg om varför man ska kalla sig feminist och inte humanist men jag blev intresserad av den här diskussionen rörande högklackade skor.

Högklackade skor skadar foten. Om du bär dem dagligen blir hälsenan förkortad vilket kan orsaka problem, man kan också få problem med ryggen och stressfrakturer. Det är lättare att snubbla om man bär högklackat och fötterna är sällan glada efter en hel dag i höga klackar.

För det mesta bär jag platta skor men ibland tar jag på mig klackar om jag vill känna mig lite extra fin. Jag tycker inte att man ska mygla med att det hindrar rörelsefriheten att bära höga klackar.

Ofta så hörs ett försvar för höga klackar som går ut på att man ska bära det för att det är snyggt och att det inte har något med kvinnoförtryck eller ideal att göra, utan att det rör sig om en subjektiv uppfattning som är fri för alla att välja om de vill inta eller ej. Samma försvar hörs ofta för plastikoperationer och smink.

Men frågan om höga klackar kan inte bara ses ur det förlovade individualistiska perspektivet utan måste även betraktas som samhällsfenomen. Det går inte att sticka under stol med att höga klackar är ett ideal i dagens samhälle, på samma sätt som det är ett ideal att vara smal. Vad som är intressant är vad detta ideal beror på och förmedlar.

Höga klackar ger dels illusionen av längre ben, vilket uppfattas som attraktivt. De gör även att musklerna i benet blir mer definierade och att gångstilen blir mer kvinnlig (förutsatt att man kan gå i dem, givetvis). Många tycker att ideal i sig är förtryckande men jag vet inte om jag håller med. Det vore såklart trevligt om alla kroppsformer och klädstilar såg som jämlika men jag tror inte att det är en möjlighet; människan kommer alltid att ha en uppfattning om snyggt och fult, och det gäller såväl kvinnor som män. Däremot kan man sträva efter ett samhälle där många olika ideal är tillåtna.

Men vad jag tycker är mer intressant än de rent estetiska aspekterna är vilket psykiskt ideal höga klackar förmedlar. Vi minns väl alla Alexander Mcqueens otroliga klackar som utgjorde någon slags kulmen på modet med extrema klackar som rådde för några säsonger sedan.

Jag tror att alla kan enas om att dessa skor inte är särskilt vackra. De ser inte mänskliga ut. Men blir man inte lite imponerad ändå? Tänk att det finns folk som kan bära dessa skor, människor som kan utsätta sig för det lidandet bara för att ha ett par skor på sig. På samma sätt som vi någonstans imponeras av en otroligt smal person, inte för att det egentligen tilltalar oss utseendemässigt utan på grund av själva lidandet som personen måste utstå för att kunna se ut så.

Och är det inte någonstans också det som höga klackar handlar om. Att sätta estetiken över bekvämligheten. Att låta kroppen underkasta sig något högre, ett ideal, själen, jaget, viljan eller vad man nu vill kalla det. Ofta kritiseras ideal med grunden i att de är omänskliga, men är det inte just det vi vill åt? Vi vill vara lite mer än bara människor, vi vill få våra kroppar att underkasta sig våra själar.

Och om man ser omkring sig, på de ideal som präglar samhället, handlar det inte väldigt mycket om lidandet som sådant? Folk imponeras inte så mycket av kroppar, skor eller kläder som sådana utan av vägen dit, av det man är tvungen att offra.

Men den som är lite lagom komplexfull då?

Hanna Friden har ju som sagt skrivit en väldigt intressant krönika angående att anorektiska tjejer inte vill vara normala, apropå veckorevyns tilltag med att låta delar av redaktionen vika ut sig (för alla som tror att de blivit tvingande till det: det har dem inte!).

Jag och Hanna (inte Friden nu) har innan skrivit om att vanliga människor i regel framställs som just vanliga människor, det vill säga lite tråkiga och glåmiga, som på bloggen kroppsbilder. Detta är ingen kritik mot kroppsbilder, det är en skitbra blogg som jag personligen finner en viss hjälp i när jag får idéer om att jag är tjockast i världen. Däremot håller jag helt klart med i analysen att folk som lider av ätstörningar i regel inte blir mindre pepp på att svälta sig av vanliga människor som framställs på ett vanligt sätt, för ingen vill ju vara en vanlig tråkig typ.

Och det är ju det som är så bra med veckorevyns tilltag, för de visar liksom inte upp ”vanliga tjejer” på det sättet. De visar att vanliga tjejer kan vara ovanliga, sexiga tjejer. De visar att man inte behöver passa perfekt i mallen sig för att kunna vara snygg. Jag gillar verkligen det. Det är ju det som veckorevyn gjorde bra den här gången, de försökte för det vanliga att framstå som något åtråvärt. Och om det vanliga är åtråvärt har vi nog kommit en bra bit på vägen.

Sen kanske den som ligger långt långt nere i ätstörningsträsket blir mer peppad av det, jag vet inte hur jag skulle känna för jag har personligen inte varit så djupt själv. Jag har dock svårt att tänka mig att det skulle åsamka någon större skada med den typen av tilltag, jag tror att det är väldigt få som på grund av veckorevyn trillar djupare ner. Men det är klart att man måste behandla folk på andra sätt en genom att visa upp ”vanliga kroppar”, det tror jag inte att nån motsätter sig. Det ena utesluter dock inte det andra.

Däremot tror jag att majoriteten, alltså de som bara har lite småkomplex, kanske skippar ett mål eller ägnar lite för lång tid åt att dra sig i valkarna och är missnöjda sådär som folk är mest kan bli hjälpta av det. Jag blir inte hjälpt av just veckorevyn men av att ”piffa till” mig lite då och då, för då påminns jag om att jag kan vara snygg bara jag vill. Det är skönt att veta det.

Jag tror att det framförallt är dem veckorevyns kampanj riktar sig till. Alltså den helt vanliga mode- och skönhetsintresserade tjejen som gärna vill känna sig snygg inför sin partner eller sitt ragg eller bara i största allmänhet. För det är inte bara de riktigt sjuka som är problemet utan också att det finns så många som bryr sig lite för mycket om sina celluliter, utan att för den sakens skulle vara ätstörda. Man behöver inte alltid dra till med ytterligheterna.

Att prioritera.

På sista tiden har jag varit sjuk och trött och haft så himla mycket roligare saker för mig framför att tänka på vad jag äter och träna. För det första blir det så sjukt uppenbart hur mycket tid man lägger på sånt till vardags (i egenskap av lite halv-ätstörd) och det är ganska jobbigt att få insikt om hur många timmar man egentligen kan ägna åt mat och sin kropp.

Och så kommer den där andra insikten, den om att det är rätt svårt att skaffa eller bibehålla någon slags ”drömkropp” om man inte är villig att uppoffra saker och spendera tid på det. Den om att man måste prioritera här i livet, eller att i alla fall jag måste göra det såsom min relation till min kropp och mat ser ut idag.

Jag vet i alla fall en sak och det är att jag inte tänker sätta mig i en situation där jag tränar flera timmar varje dag igen. Kroppen orkar faktiskt inte med så hård träning och det ger absolut ingenting i längden. Och att jag inte kommer att prioritera bort roliga utekvällar eller mys med mina vänner för att dra till gymmet.

De där dagarna blir bara vanligare och vanligare.

Ibland kommer såna dagar där man faktiskt är nöjd med hur man ser ut. Kollar sig i spegeln och tänker: ”jag behöver inte gå ner i vikt, jag är fin som jag är”, utan att för den sakens skull känna att man måste trycka i sig godis bara för sakens skull. När man känner att man går och tränar för att man vill, äter den mat man vill äta utan att hetsa.

Dessa dagar kommer oftare och oftare för mig, men de är fortfarande mer undantag än regel. Jag vill att det ska vara tvärtom, att jag blir förvånad när jag går upp ur sängen och inte gillar det jag ser i spegeln.

Men just idag så är jag nöjd. Min lilla plutmage är faktiskt liten och dessutom ganska gullig, mina lårmuskler är precis lagom definierade, min midja är så smal som jag känner att den behöver vara.

Saker jag tänker på.

Ibland tänker jag på hur det skulle vara att känna sig full av vitalitet och livsglädje. Ni vet: sprudla av energi, livslust och ha en massa tid och ork över att göra roliga saker. Vara vid god hälsa, helt enkelt.

Ibland tänker jag på hur det vore att bara trivas med sin kropp, att vara nöjd med hur man ser ut, träna för att må bra, äta nyttigt men ändå inte vara fixerad. Ha ett riktigt friskt förhållningssätt till sin kropp, helt enkelt.

Jag tror jag ska skaffa det.

Borde vi inte ha separerat kropp och själ vid det här laget.

Min mage är legendariskt keff, jag ser havande ut och det gör ont hela tiden. Detta innebär alltså att ajg måste gå till läkaren.

Jag hatar att gå till läkaren, först måste man ringa, sen vänta tre jävla veckor, sen kommer man dit och betalar 150 spänn för att de ska säga ”men gå hem nu och ät lite fiberkuber så blir det nog bättre”.

Men framförallt hatar jag att gå till läkaren för att det känns så jävla lamt att, år 2010, behöva begränsas av sin kropp. Jag trodde vi skulle ha separerat kropp och själ vid det här laget.