I patriarkatet handlar sex om makt.

wpid-img_20140531_104448.jpg

Apropå inlägget jag skrev om att ”pumpa och dumpa” så kan en ju fundera lite på hur det kommer sig att män väljer att ha sex med kvinnor som de föraktar så till den milda grad att de behandlar dem som skit efter att de ”pumpat” dem.

Det finns en idé i patriarkatet om att sex och kärlek är sammanlänkade, att sex är något vackert och kärleksfullt som en gör med någon en tycker mycket om och att sex i sig liksom är ett bevis på att en tycker om någon. På detta sätt förhåller det sig såklart ibland; sex kan, precis som andra former av intimitet, vara någonting väldigt kärleksfullt. Men sex kan också, och är tyvärr ofta, snarare ett sätt att skapa och upprätthålla makt och kontroll.

När män väljer att ha sex med kvinnor som de sedan behandlar illa är detta ingenting annat än en patriarkal maktdemonstration. Det handlar om att visa för sig själv och andra att en kan ha tillgång till kvinnors kroppar och göra lite som en önskar. Sex i den här kontexten är inte ett socialt utbyte mellan de personer som har sex, utan ett maktspel som får mening i en större samhällelig och patriarkal kontext. Relationen i sig, utbytet mellan människorna som ingår i den, betyder ingenting, det som betyder något är den mening symbolen ”sex” har i det här samhället och betydelsen av att som man upprätthålla makt och kontroll över kvinnor.

Ändå vidmakthåller vissa personer att sex och kärlek på något vis hänger ihop, trots att sex i många fall är en av de mest förnedrande och okärleksfulla grejerna en kan bli utsatt för. Och det är väl just att sex i detta samhälle kopplas ihop med kärlek som gör okärleksfullt sex så oerhört kränkande, för det handlar om att i en situation där en förväntar sig att en ska få kärlek istället får förtryck. Det handlar om att det är förnedrande att bli lurad in i en situation på vissa premisser, för att sedan få något helt annat. Det handlar om att det är smärtsamt med krossade förväntningar och att känna skam för att en varit naiv nog att tro att en skulle kunna få någon slags respekt.

För mig har det varit viktigt att förstå att många av de gångerna jag har haft sex så har det handlat om makt och kontroll snarare än ömsesidigt utbyte, det har inte handlat om att aktiviteten som sådan är njutbar eller givande utan om att den bär extremt mycket mening i ett patriarkalt system. Det har varit smärtsamt att se att det jag då tolkat som kärleksfulla handlingar egentligen varit ganska vidriga handlingar i vilka jag kontrollerats eller förnedrats, men det har också fått mig att inse hur oerhört korrumperad min sexualitet är och att det är nödvändigt för mig att försöka lära om mina sexuella mönster och begär.

Patriarkatet.

IMG_20140122_093106Detta är alltså siffror från Fn. Visserligen har de några år på nacken, men det är ju inte som att de skett någon feministisk revolution på sista tiden. Detta är alltså snedfördelningen i fråga om arbete och resurser mellan könen. Kvinnor utför två tredjedelar av världen arbete, vilket alltså är dubbelt så mycket arbete som män som kollektiv.

Jag tycker att egendomsförhållandet är intressant (jag har för övrigt hört siffror på att kvinnor äger en tiondel numer, vilket är ganska mycket mer men fortfarande brutalt lite i förhållande till män). När en pratar om kvinnor och pengar pratar en ofta om lika lön, och även om det är en viktig fråga när det kommer till verkliga kvinnors konkreta frihet så skulle lika lön inte nödvändigtvis ändra så mycket utav egendomsförhållandena, de lär ju bero mer på att det i regel är män som äger företag.

Detta hänger ju ihop med kapitalismen, det skulle inte gå att ha en såhär ojämlik fördelning av resurser om det inte var för att vi hade ett samhälle som bygger på privategendom. Vidare så verkar många anse att det är helt okej att fördelningen av privategendom är så ojämlik, eftersom rätten att bestämma över sin egendom värderas högre än jämställdhet. Det är såklart inte särskilt konstigt egentligen, och jag tror inte på någon reformism inom kapitalismen, jag tror bara att det är viktigt att se hur ojämlik fördelning av egendom tillåter män att makt över kvinnor.

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

En man utan Kuk kan också våldta.

Det finns vissa som hyser olika slags hämndfantasier som våldtäktsmän. Typ att de ska kastreras och så vidare.

Förutom att det såklart är vidrigt med kroppsstraff, så tycker jag det är en så märklig och, vill jag hävda, patriarkal syn på vad en våldtäkt är som menifesteras här. Allting handlar väldigt mycket om Kukar. Det handlar om att en Kuk otillåtet tränger sig in i en kroppsöppning, och då blir det såklart rationellt att vilja klippa av Kuken eftersom det är den som är ”vapnet”. Kuken får stå symbol för maskuliniteten.

Men våldtäkt handlar inte om penetration, det handlar om makt. Det handlar om att ta en annans kropps och göra den till sin, använda den på det sätt som behagar. Det handlar om att göra det på ett sexuellt sätt, där människan utnyttjas som en könsvarelse, reduceras till denna.

Att sätta ett så stort fokus på Kuken är ett biologistiskt och cissexistiskt sätt att se på mäns makt. Det sitter inte i deras könsorgan, det sitter i hur manlighet konstrueras i det här samhället. Hur maskulinitet handlar om makt, och i hög grad om sexuell makt över kvinnor.

Kuken har fått stå som symbol för maskuliniteten, och den är en viktig symbol i patriarkatet som vi måste diskutera, men maskuliniteten utgörs fortfarande inte av Kuken. Kuken är i sig inte ett bättre vapen än någon annan kroppsdel, det är bara den symbolik vi utrustat den med som utgör faran.

Även en kastrerad man kan utöva maskulinitet, ta sig makt över kvinnor och använda dem som sexobjekt. Att tro att det handlar om Kuken som sådan är i sig en patriarkal konstruktion. Vi måste istället se på det samhälle som ger Kuken så stor makt, som gör att det är just penetrationen som anses vara det stora hotet mot kvinnor.

Grejer män gör.

Satt och tänkte lite på det här igår att det är helt absurt vad många män beter sig illa.

Grejer män/killar/pojkar gör:

  1. Tar på kvinnor, ofta främlingar, utan att fråga. Alltså vad är grejen med detta? Varför gör ni det? Det är ett jättekonstigt beteenden och det är verkligen inte respektfullt eller trevligt. Det är nästan som att ni utövar makt genom att ta er rätt över kvinnors kroppar.
  2. Kommenterar kvinnors utseende i tid och otid (mest otid). Typ en kvinna är ledsen och då säger en man kanske att hon borde muntra upp sig för att hon är en ”söt tjej”. Vem kommer ens på tanken att göra sådär? Om någon jag känner är ledsen brukar jag inte blanda in den personens utseende det första jag gör. Det är nästan som att ni vill få kvinnor att tro att de behöver bli godkända av er för att vara värda någonting.
  3. Har sex med kvinnor utan att veta att de vill eller, ännu värre, trots att de sagt nej. Hur kan en få för sig att en ska ha sex under dessa omständigheter? Det är nästan som att ni utövar makt genom att aktivt sätta er egen vilja framför er partners. Men så elaka kan ni väl ändå inte vara? Eller?
  4. Är tysta eller förneka sina känslor istället för att berätta vad de tänker och känner. Detta är så himla opraktiskt och försvårar verkligen mänsklig samvaro. Kan inte killar bara sluta med det? Jag lovar, ni kommer att vara älskade även om ni tar ansvar för era känslor. Det är nästan som att ni förnekar att ni har känslomässiga behov för att upprätthålla någon slags fasad eller maktförhållande.
  5. Pratar om hur mycket sämre kvinnor är på olika saker. Vad får ni ens ut av detta? Om ni nu tror att ni är så mycket bättre så kan ni väl visa det genom att ha en respektfull attityd mot era medmänniskor (kvinnor). Det är nästan så att en kan tro att ni försöker glömma era egna ruttna jag genom att snacka skit om kvinnor men så kan det väl inte vara? Eller?

Ja det är verkligen en gåta hur män beter sig till och från! Är det någon som har någon intressant förklaringsmodell så får ni gärna leverera den för jag är fan clueless inför detta beteende. Det verkar typ som att män har någon slags konstig… makt? över kvinnor som gör att de tycker att de kan bete sig lite hur som helst och dessutom kommer undan med det. Men så kan det väl ändå inte vara? Eller?

Att tjäna på något är inte samma sak som att vara lycklig.

Jag tycker att ”tjäna på” är ett intressant begrepp. Jag använder det ofta, till exempel när jag säger att män tjänar på patriarkatet, vilket enligt vissa män är upprörande eftersom de inte alls upplever sig vara några vinnare.

Med ”tjäna på” menar jag i sammanhanget inte att det skulle vara det mest perfekta systemet för en given individ eller liknande, däremot menar jag att den som ”tjänar” på ett system får mer av den resurs som i det givna fallet är den det bråkas om (i det här fallet makt). Män får makt över kvinnor i patriarkatet, alltså tjänar män på patriarkatet i termer av makt.

Sedan finns det givetvis en massa andra saker som är viktiga och kanske till och med mer viktiga egentligen. Till exempel förmåga att ge och ta emot kärlek, gemenskap och så vidare är saker som alla förlorar i olika grad i patriarkatet vilket såklart är en stor tragedi för samtliga inblandade.

I till exempel ett patriarkalt system så sätts resursen makt framför alla andra resurser. Den som saknar makt får sitt liv kringskuret. Därför kan en människa i ett patriarkalt system inte välja bort att värdera makt, eftersom makt är den resurs som krävs för att alla andra saker en kan tänkas ha. På samma sätt fungerar det med pengar i kapitalismen. En enskild individ kan liksom inte ställa sig utanför pengasystemet och säga; ”jag värderar inte detta, det betyder inget för mig”, för helt funktionen med systemet är att tvinga in alla under samma logik, att göra något, makt eller pengar, till det som betyder något.

I ett patriarkalt system där makt är det som värderas så kommer män att behöva anpassa sig efter detta för att få makt, och därför kommer de att fortsätta utöva förtryck. I ett patriarkalt system vinner män på att gå in i rollen som förtryckare. Därför är det så viktigt att poängtera att män vinner i patriarkatet, för att det är den här konflikten allting handlar om. Som feminist tror jag att en ibland måste sätta hårt mot hårt och kräva förändring av män, inte bara värna till deras medkänsla eller ”förnuft” utan faktiskt ställa krav på förändring. Jag tror att detta blir mycket svårt utifrån utgångspunkten att både kvinnor och män tjänar/förlorar lika mycket i ett patriarkalt system, utan jag tror att intressekonflikten måste erkännas.

Sedan tror jag verkligen genuint att alla kommer vara mycket lyckligare i ett samhälle fritt från förtryck, men jag väljer att inte lägga mitt fokus där för jag tror inte att det är så en kan driva kampen framåt. Jag tror att vi måste erkänna konflikten innan vi kan försöka lösa upp den, men målet är såklart ett samhälle där både kvinnor och män är fria från sina roller, både som förtryckt och förtryckare. I ett sådant samhälle tror jag de flesta kommer ha det mycket bättre, men det är fortfarande mäns förtryck vi måste bekämpa på vägen för att komma dit. Och ja, det kommer troligen att vara jobbigt och smärtsamt för många män att lämna ifrån sig sin makt, eller bli tvingade att lämna ifrån sig sin makt.

Lundsberg.

Som de flesta säkert vet så har ju Lundsberg nu stängts för sex månaders tid av skolinspektionen. Jag tänkte sammanfatta mina tankar på området.

  1. För som främst vill jag säga att det är otroligt roligt att rektorn inte kunde svara på frågor eftersom hen… ”jagade ripa”. Snacka om att bekräfta alla fördomar en kan ha om överklassen…
  2. Vissa menar att det är konstigt att Lundsberg stängs igen när andra skolor där mobbing inträffar inte gör det. Skillnaden ligger väl i hur Lundsberg har hanterat det hela. Det har liksom viftats bort som ”olyckshändelser” och ”pojkstreck”. En skola som svarar så på ett problem som uppenbarligen är återkommande tar inte sitt uppdrag på allvar. Sedan är mobbing såklart ett stort problem på de flesta skolor som verkligen borde tas på större allvar.
  3. Jag kan dels förstå hånandet av Lundsbergsbarnen, samtidigt så ser jag det som inträffat som barnmisshandel. Dessa barn är, trots överklass, utsatta för pennalism och misshandel. Vi måste också se vilken viktig del den här typen av ”uppfostran” har i att skapa framtidens härskare. Det som sker på Lundsberg är alltså inte bara ett problem för dessa individer, utan även för de som senare kommer drabbas av den typen av individer som utvecklas i denna miljö. Jag tycker att det är mycket angeläget att beröra detta som problem. Vad är det för individer som fostras i dessa miljöer? Varför vill så många rika föräldrar att deras barn ska utsättas för eller utöva denna pennalism? Vad är det för intressen som tjänas? Mitt svar är enkelt: klassherravälde. Det handlar om att uppfostra de cyniska, osympatiska individer som kommer vara framtida företagsledare, politiker och så vidare. Det handlar inte bara om Lundsberg, det handlar om vilka ideal som premieras i vissa samhällsgrupper. Det handlar om alla de föräldrar som sätter sina barn i Lundsberg, troligen fullt medvetna om detta.
  4. Det har varit en del snack om ”klasshat” och liknande. Vissa verkar se stängningen av Lundsberg som ett straff, snarare än en fråga om att skolinspektionen utfört sitt uppdrag på ett korrekt sätt. En skola som Lundsberg ska ju såklart omfattas av samma regler som gäller för alla andra skolor, och jag har svårt att tänka mig att någon annan skola där samma misshandel förekommit och hanterats på samma sätt skulle hanteras på något annat vis. Problemen på Lundsberg har ju varit kända länge, det är snarare märkligt att det har tillåtits pågå fram tills nu.

Detta om detta. Vad tycker ni?

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Polisen måste kritiseras.

Det är intressant det här. När en kritiserar polisen får en alltid ett gäng kommentarer i stil med ”men vad vet du om deras arbete???”. Inte så mycket faktiskt, då jag inte är utbildad polis, men jag vet att deras syfte är att upprätthålla lag och ”ordning” och att de gör detta på demokratisk grund. Detta måste ju ge mig rättigheten att säga något om deras arbete? Det är ju trots allt så att jag är en av dessa medborgare från vilka polisen hämtar sin legitimitet. Det är ju inte som att polisen är någon slags ideell organisation, utan det är människor som har fått extra befogenheter för att upprätthålla demokratiskt fattade beslut.

Jag vet inte allt vad polisen gör, och mycket de gör är säkert fint och bra, men jag vet också att polisen i många fall gör jävligt keffa saker. Till exempel: misshandlar människor som uttrycker missnöje kring polisens agerande, som nu under Pride. Det handlar liksom inte om att de ”avhystes” lite snällt utan om att de blev attackerade och fick pepparsprej i ansiktet.

Eftersom jag saknar full kunskap om polisen och polisens metoder så kritiserar jag det jag ser, i det här fallet poliser som använder våd mot personer som gått med poliskritiska plakat. Att jag inte har hela bilden gör inte att jag inte kan kritisera det som från min synvinkel verkar vara ett maktmissbruk. Om det finns omständigheter som gör min tolkning fel så kan dessa läggas fram i ljuset, istället för att rakt av säga ”du har ingen rätt att ha en åsikt, för du vet inte allt om polisen”. Så jag har ingen rätt att ha en åsikt om hur våldsmonopolet som teoretiskt existerar på bland annat mitt mandat utövas?

För grejen är, att vi kan inte lita blint på polisen. Polisens metoder måste genomlysas, granskas och kritiseras. De sitter på en jävligt viktigt post i samhället. Att enskilda personer saknar full kunskap om polisen gör inte att vi inte kan eller bör kritisera dem, bristen på kunskap är ju rentav ett av huvudproblemen. Det funkar inte att ha en organisation som är sjukt otransparent, och sedan mena att den inte går att kritisera just på grund av detta.

Om en tror att polisen gör allting rätt är en faktiskt mest bara väldigt väldigt naiv. Vi måste se den inneboende risk för maktmissbruk som alltid finns när en har en organisation likt polisen och vi måste försöka stävja den risken genom att ständigt uppmärksamma övertramp, ständigt efterlysa mer transparens. Och framförallt; vi måste alltid alltid håla polisen ansvarig för de övertramp de gör sig skyldiga till. Ty de är, i tjänst, inga ”vanliga medborgare”.

Om makten i att vara hemmets projektledare.

Ibland beskrivs det som att kvinnor har ”makt” i relationer eftersom det är mer ”aktiva”. Ofta berör detta makt i hemmet, där kvinnor alltså sägs ha makt eftersom de bestämmer mycket kring hur vardagen ska se ut. Kanske vilken mat som ska lagas och när, när det ska hämtas från förskolan och så vidare. Jag tänkte ta upp några grejer kring detta:

För det första är det som kallas makt egentligen en slags arbete. Det handlar nämligen inte bara om att fatta dessa beslut, utan om att inhämta information som berör dessa beslut, planera så att vardagen går ihop kring dessa beslut och så vidare. Detta är väldigt mycket arbete. Även om det i slutänden då och då bli mannen som verkställer besluten så är det kvinnan som ser till att det blir gjort.

Då och då tycker män att kvinnor tjatar när de vill att de ska göra saker, som att diska eller städa. Jag har åtskilliga gånger sett följande scen utspelas: en kvinna ber en man göra något han egentligen borde ha gjort på eget initiativ långt innan, till exempel plocka undan sin disk. Mannen säger ”jag gör det sedan” vilket accepteras. Men detta ”sedan” inträffar liksom inte, och till slut vill kvinnan kanske använda den ytan som disken står på eller något liknande, och säger till igen, varpå mannen tycker att hon ”tjatar”. Detta kan ibland försvaras med att han vill ”göra det i sin egen takt” eller liknande, helt utan respekt för att en faktiskt delar på hushållet. Väldigt ofta så resulterar sådana situationer i att kvinnan till slut tar hand om disken eller vad det nu rör sig om, eftersom det blir så jobbigt att bråka om skiten.

Den som ”projektleder” hamnar ofta i positionen av att dels uppfattas som tjatig, dels att hens arbete inte märks av den andra parten. Eftersom den som projektleder tänker på hur allting ska fungera i hemmet, när saker ska städas och så vidare så är det mycket troligare att hen märker när saker och ting blir gjorda, även om hen inte gör det själv. Att saker dessutom ofta blir gjorda på hens initiativ förstärker såklart detta. Den andra parten däremot märker sällan när saker och ting blir gjorda, eftersom hen inte lägger energi på att tänka på att de ska bli gjorda. Hen kan enkelt ta det lugnt tills den andra personen ber hen om att göra något.

Vidare är det intressant att se hur kvinnor ofta tillskrivs kompetens på en domän samtidigt som denna kompetens inte respekteras som underlag för beslut. Till exempel så kan det ofta pratas om att kvinnor är bra på att ”ta hand om hemmet”, städa, laga mat etcetera som en förklaring till att kvinnor gör så mycket mer av detta arbete (inte särskilt förvånande att vi bär bättre på det då, kan en tycka). Däremot kan en kvinnas åsikter om hur ett hem bör skötas ofta avskrivas som ”pedantiska” och liknande om det behövs för att slippa utföra någon uppgift. Det intressanta med detta är att kvinnans kompetens tillskrivs olika mycket värde beroende på om mannen tjänar på det eller inte: kvinnan är kompetent när det kommer till att förklara varför hon ska sköta mer av arbetet, men hon är oförmögen att fatta rätt beslut på precis samma område när det kommer till att få mannen att utföra något.

Det är intressant hur olika upplevelser av makt ser ut beroende på kön. Vad är makt för en kvinna och för en man i en relation. Holmberg skriver såhär i Det kallas kärlek:

Man kan säga att hon aktivt bidrar till sin egen underordning genom att ta kontinuerligt ansvar för deras gemensamma tillvaro och för vad hon uppfattar som hans behov […] Hon får bekräftelse på sin kvinnlighet när hon tar hand om honom och tar ansvar för hur han har det […] Det är möjligt för honom att vara mer sparsam med sin bekräftelse av henne och ändå vara garanterad bekräftelse själv. Hon kan önska mer spegling men hon kan inte kräva det. Detta synliggör tesen att kvinnor har rätt att ge till män och män har rätt att ta emot utan att ge tillbaka.

[…]

Genom att fråga honom hur han har det, hur han mår och vad han tänker, skaffar hon sig kunskap om honom som hon sedan använder i andra situationer. Hon bildar sig på detta sätt en uppfattning om vem hon tror han är och vilka behov hon tror att han har. Det ger henne en känsla av styrka och bekräftar vad hon uppfattar som sin kvinnlighet.

Alltså: kvinnan skaffar sig en ”känsla av styrka”, eller makt, genom att se och tillfredsställa mannens behov, genom att känna att hon behövs för honom. På detta sätt kan även hushållsarbetet förstås. Kvinnan tillfredsställer mannens behov utan att han behöver fråga om det, och bekräftar därmed sig själv som kvinna. Detta är något jag själv verkligen kan relatera till, just att liksom verkligen vilja tillfredsställa genom att på olika sätt ”pyssla om”, visa omsorg och så vidare och hur skönt det kändes när en lyckades med att göra det.

Kvinnan utövar makt utifrån en högst underordnad position, där makten syftar till att tillfredsställa mannens behov. Tillfredsställs inte dessa behov så kommer nog inte kvinnan få utöva makt över hushållet. Det är en makt som är kringskuren för att passa mannen, som endast kan utövas inom högst snäva ramat, inte en makt som finns till för kvinnan och hennes behov.