Etikett: makt

Detta måste förstås som ett upprättande av klassmakt.

Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.

Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden  av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.

Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.

I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.

Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.

Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.

Det handlar om maktstrukturer, inte subkulturer.

Ganska ofta så hör man ett resonemang som låter ungefär såhär: ”byt ut alla vita män/överklass mot kvinnor/invandrare/judar/underklass i den här texten så är den plötsligt rasistisk/nazistisk/kvinnohatisk” som något slags bevis på det utbredda hat mot vita män som finns i samhället. Alltså kolla, man kan inte bara ”byta ut” saker hur som helst. Du kan inte byta ut överklass mot underklass i en text om klassklyftor bara sådär och tänka att innebörden är precis densamma, bara att man har bytt grupp att vara hatisk emot.

Detta baserar sig på föreställningen att alla grupper i samhället är likvärdiga, att det liksom inte rör sig om några skillnader i makt eller materiella tillgångar utan snarare är olika subkulturer som ”tävlar” mot varandra på lika villkor, och nu bara råkar det vara ”inne” att gilla arbetarklassen och hata överklassen, eller gilla invandrare och hata ”etniska svenskar”, eller gilla kvinnor och hata män.

Mansrättsaktivister frågar sig varför deras rörelse inte har lika stort utrymme i media. Jadu, det kan jag berätta: det finns inte samma behov av den. Visserligen så finns det områden där män förlorar på ojämställdhet och könsroller, eftersom de begränsar allas våra liv, men det är fortfarande kvinnor och inte män som är förlorarna i livets könstombola. På samma sätt finns det inget behov av att ta ner arbetarklassen eller  invandrare från sin samhällspidestal eftersom de inte har någon att stå på från första början.

Kritiken handlar om att de som vill ha jämställdhet mellan olika grupper själv inte behandlar dessa grupper helt lika, utan premierar invandrare, kvinnor och så vidare till förmån för vita män. Att skapa jämställdhet handlar inte om att behandla alla grupper precis lika utan om att kompensera för den strukturella underordning som vissa samhällsgrupper är utsatta för.

Ett så himla bra exempel på detta tycker jag är reaktionerna kring Bli homo-kampanjen som förts i samband med Stockholm Pride. Det är helt enkelt reklamer med argument för att bli homosexuell. Detta har upprört en massa personer som ba: ”buhu, som heterosexuell känner jag mig diskriminerad nu när hbt-maffian försöker övertala mig att bli homo. Får man inte vara som man vill?”. Och man ba: fast herregud människa, typ 99% av all kulturyttringar är anpassade för heterosexuella, gör reklam för heterosexualitet och så vidare.

Om vi har ett samhälle där Hbt-personer är diskriminerade och marginaliserade så är det rimligt att vi en vecka om året lyfter upp dessa personer. Om vi har ett samhälle där majoriteten av alla offentliga personer lever heterosexuellt, där majoriteten av alla böcker och filmer om kärlek berör och lyfter upp heterosexuell kärlek så är det rimligt att man en enda gång sätter upp en reklam där man redogör för fördelarna med homosexualitet.

Jag tänker på hur det alltid är den marginaliserade gruppen som åläggs att vara accepterande. Om man pratar om Hbt så måste man i samma andetag alltid nämna att man såklart även accepterar heterosexualitet, ungefär som det var vad människor som hypar heterosexualitet gör!

”Men tänkt om samma kampanj hade dykt upp fast för heterosexualitet???” kanske någon frågar sig. Men nu är det ju som så att heterosexuella behöver ingen sådan reklamkampanj för hela jävla världen är ett enda stort reklamjippo för heterosexualitet, precis som man inte behöver någon mansdag (även fast den faktiskt finns) eftersom alla andra dagar utom kvinnodagen är mansdagar. Man behöver inte heller någon uttalad klasskamp från överklassen förd mot underklassen, dels för att den redan förs fast är mindre uttalad, dels för att överklassen per definition redan har makten. Det är inte jämförbart. Sluta låtsas att det är samma sak för det är det helt enkelt inte.

Skillnaden: det ena är en kamp mot förtryck, det andra är bara att ytterligare förstärka om manifestera ett överläge som redan finns på bekostnad av diskriminerade grupper. Och tja, du kan ju gissa vilket som är vilket.

Riksdagen har makten.

Vackert att någon från Folkpartiet faktiskt lever upp till det där med ”Liberalerna” och röstar nej till datalagringsdirektivet, mot partiets vilja. Här kan du läsa en debattartikel om det. Nu kommer väl säkert direktivet gå igenom i vilket fall, men vad jag tycker är väldigt relevant i debattartikeln är detta:

Där är min uppfattning att balansen mellan riksdag och regering har tippat för långt åt regeringshållet. Riksdagen är Sveriges högsta beslutande församling och jag tycker att väljarna ska få större inflytande genom att riksdagsledamöterna tar för sig av den makt de egentligen har.

Detta är väldigt sant och vad mer väldigt allvarligt. Riksdagen ska ju vara de folkvalda, alltså de som basar över regeringen och för fram folkets vilja. Men idag har regeringen och moderpartierna ett orimligt stort inflytande över riksdagen. Jag läste en reportagebok om hur det såg ut när man skulle rösta igenom FRA-lagen, och det är sanslöst vilken enorm psykisk press de som ville rösta nej utsattes för.

Jag vill minnas att Lööf ville rösta nej först men till slut röstade ja, kanske för att rädda sin politiska karriär. Vidare röstade Fredrick Federley ja till slut, vilket som jag förstått det berodde på en enorm press från partikamrater. Hans väljare, däremot, var extremt tydliga med vad de ville att han skulle rösta. Nämligen nej.

Det är tragiskt och något fel med den demokratiska ordningen när en folkvald bryr sig mer om att tillfredsställa partiet än att tillfredsställa sina väljare. Det är klart att man ska ställa upp på partilinjen, men FRA var inget som angavs i något vallöfte och alltså inte man bör anses ha skyldighet att ställa upp på. Vidare så föregicks det av massiva folkliga protester, och det måste vara det som är viktigt för personer som har som politiskt uppdrag att föra folkets vilja.

Jag tycker absolut att riksdagen borde återta makten och att det är viktigt att folk också vet att det är riksdagen som har den egentliga makten, inte regeringen.

Lundsberg.

Jag har blivit ombedd att kommentera den skandal som växt kring Lundsberg, en överklasskola där pennalismen sägs vara väldigt stark. Som jag har förstått det så baserar sig Jan Guillous bok ondskan på hans tid på Lundsberg, där det enligt honom fanns en stark kultur av våld bland eleverna.

I mina ögon finns det absolut inget förvånande i att pennalismen blir stark i en sådan kontext. Personerna som går där tillhör ofta den yttersta överklassen vilket gör att det är vana vid att komma undan med mycket, jag kan även tänka mig att det finns en vilja att trycka ner den som är svagare för att sätta sig i respekt. Skolorna kommer även undan med en hel del eftersom ingen vågar klaga, skolan har ju gott om kontakter med det absolut översta bestämmande skiktet i samhället.

Att personer far illa på Lundsberg tycker jag inte är ett sådär jättestort problem. Det är ju klart att det alltid är tråkigt när människor utsätts för jobbiga saker, men det är liksom inget jag skulle lägga mitt engagemang i. Det som är viktigt att tala om är ju på vilket sätt denna kultur sipprar ut i samhället och vad den är ett uttryck för. I mina ögon så är det som sker på Lundsberg en slags träning i härskartekniker; att kunna få folk att hålla käften om hemskheter de utsätts för, att sätta sig i respekt medelst hot och så vidare. Det är en träning i makt och underkastelse.

Sedan tycker jag också att man ska ifrågasätta nyttan med att den här typen av elitskolor existerar. Lundsberg är liksom inte bara en skola för en intellektuell elit, utan för överklassen. Jag kan absolut tänka mig att vissa synsätt gror sig väldigt starka i den miljön; idéer om att den starkaste överlever och att makt berättigar maktmissbruk.

Det har ju beskrivits att gamle elever som kommit till Lundsberg har skämtat om denna ”kamratuppfostran” och att lärare gått förbi elever som blivit misshandlade i korridorerna. Det är ju helt uppenbart att detta inte hade fått fortgå om man inte ville ha det på precis det sättet. Skolan saknar ju knappast resurser för att lösa den här typen av problem. Och det är väl det som är grejen, att det inte betraktas som ett problem utan snarare som en del av syftet. Att lära eleverna att hålla varandra bakom ryggen, att se mellan fingrarna, sparka på den som ligger och rätta sig i ledet.

Sedan måste man också ifrågasätta varför man inte har tagit upp och granskat detta innan. Det är ju inte som att det är någon nyhet att den här typen av kultur lätt gror i dessa sammanhang, och skolan har ju dessutom utsatts för kritik redan innan. I mina ögon är det ganska uppenbart att det rör sig om att man inte vill stöta sig med dessa människor. Om motsvarande hade kommit ut om en annan skola så hade Björklund inte sparat på krutet, han hade inte nöjt sig med ett återhållsamt ”mycket allvarligt”.

Och det är liksom däri hela problemet ligger; klass handlar inte bara om pengar, det handlar om att själva den maktposition man har i samhället gör att man inte ens behöver köpa sig fri, man står fri från första början. Bara själva vetskapen om att makten finns där gör att folk drar sig för att granska och kritisera. Och att de som har makten inte skyr några medel för att behålla den; man är till och med villig att gå så långt som att låta sina barn gå på en skola där man vet att det finns en extremt stark pennalism och mobbarkultur. Det är fan inte sunt när människor som verkligen skulle kunna ge sina barn det absolut bästa ändå låter dem gå på en sådan skitskola.

Kan ni snälla börja granska makten istället för folks uppfattning om den.

Fan vad trött jag är på att läsa om att det finns folk inom socialdemokraterna som kräver Juholts avgång. Herregud, det är väl ändå helt naturligt att det inom ett parti finns personer som ogillar partiledaren?

Måste man alltid ta upp minsta lilla meningsskiljaktighet och sätta den under lupp när det kommer till socialdemokraterna? Kan ni inte bara skriva om något annat för en gångs skull, till exempel Carl Bildts oljeaffärer?

Sen blir jag också så irriterad på alla rapporter om vad ”väljarna” tycker. Kan media snälla börja granska makten istället för folks uppfattning av makten? Det hade varit helt fantastiskt tycker jag.

Grattis Blondinbella.

Blondinbella är arg. Hon är arg för att Ann Charlott Altstadt har skrivit en text om ”den blåsta generationen”. Blondinbella berättar att vår generation minsann inte alls är blåst, anledningen till det minskade politiska engagemanget är, enligt henne, att vi inte har ett behov av att samlas utan kan förändra på våra egna villkor via våra egna kanaler.

Vilka är då dessa kanaler? Tydligen diverse sociala medier. Och vad är detta engagemang? Det verkar bestå i att dissa företag som inte levererat bra produkter. Såhär beskriver Blondinbella hur vår generation är den mest kritiska generationen någonsin:

Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda. Och är det något som inte stämmer så hamnar det på folks bloggar och företaget sågas direkt.

Grattis Blondinbella! Du har precis lyckats bevisa att Ann Charlott Altstadt hade helt jävla rätt, eftersom du uppenbarligen inte ser något annat i begreppet samhällskritik än att hänga ut företag vars produkt inte har varit till din belåtenhet. Jag kallar inte detta samhällskritik, det låter mer som konsumentupplysning i mina öron, om ens det. Att Blondinbella liknar det vid politiskt engagemang är ju bara skrattretande.

Det Blondinbella vägrar fatta är att företag kan göra fel på andra sätt än att sälja en produkt som slutkonsumenten inte gillar. Företag kan anställa folk på sjukt dåliga villkor, företag kan utarma naturresurser och göra en massa andra saker som slutkonsumenten inte märker. Men om ingen med konsumentmakt, alltså pengar, bryr sig så bör det i Blondinbellas värld inte spelar någon roll.

Blondinbella tycker väl att konsumentmakten är den enda värda makten och att resten bara är blaj. Vem bryr sig om hur många liv man förstör så länge någon entreprenörsslyngen vill köpa ens produkt.  Alla osäkra anställda måste väl helt enkelt göra sig mer konkurrenskraftiga så att de kan förtjäna Blondinbellas sympati och därmed också få hennes att förvalta sin konsumentmakt annorlunda. Vem bryr som om låga löner och osäkra anställningar när man trots allt fick en god kladdkaka på café Mocco.