Etikett: politik

Twitter 25/3. Att vara politiskt engagerad.

Hatar den här falska uppdelningen som finns mellan ”politiskt engagerade” och ”vanligt folk”. Alla bryr sig om politik, det styr våra liv. Så ofta jag pratar med människor som liksom har komplex för att de inte ”sätter sig in” tillräckligt. Blir också irriterad när vissa verkar se det som någon slags plikt att sätta sig in i politiska skeenden, att det gör en bättre.

Jag skiter i ”politik”, jag tycker inte att det är ett intressant ”ämne”. men mitt liv påverkas av politik, därför måste jag bry mig. Att förstå det som händer en på en politisk nivå är något alla kan göra, det är ingen fråga om specialintresse eller specialkunskap. De flesta har insikter som kan politiseras, men hindras från att se dem som politiska för att ”politiken” anses vara ett specialområde.

Och politik är INTE detsamma som parlamentarism, politik handlar om makt och det äger rum hela tiden. Vad är ens en ”politisk fråga”. Detta är en avgränsning som har gjorts åt oss, den måste ständigt ifrågasättas.

Något av det värsta jag vet är när den politiska eliten skämmar de som inte deltar i det politiska spel de har definierat. Politikergubbar som tycker att folk ska ”engagera” sig, men alltid på deras villkor.

Om en inte bryr sig om ”politik” är det troligen för att en inte ser hur det är relevant i ens eget liv eller hur en kan påverka. Det är upp till oss ”politiskt engagerade” att påpeka de politiska aspekterna i andra människors liv, inte göra det till en plikt. Folk kommer inte börja intressera sig för politik för att det anses ”fint”, utan för att de förstår hur det rör dem.

Frågan är ju också om det ens är önskvärt att fler ska ha politik som något slags ”intresse”. Tror politisk förändring uppnås bäst om människor ser på sina egna liv, förstår den politiskt och jobbar för förändring. I motsats till att en grupp ”politiskt intresserade” ska ta kommando och komma fram till hur samhället ska se ut.

Folk saknar på goda grunder tilltro till de politiska kanaler som erbjuds, därför används de inte. Problemet är samhället, ej individer. När till exempel valdeltagandet är lågt så beskrivs det ofta som att folk är ”oengagerade” snarare än att systemet suger. Och när vi väl engagerar oss gör vi det på fel sätt. Dvs inte inom partier. Den politiska eliten definierar vilket slags politisk engagemang som är legitimt och hur det ska äga rum. Tycker detta syns extra tydligt när ungdomars politiska engagemang diskuteras. Det är aldrig fint och seriöst nog. Ungdomar ska antingen drillas i olika partiers ungdomsförbund eller hålla käft.

Vill inte att politik ska vara ett strävsamt sisyfosarbete, det är något som ska leda till förändring, inte en ”hobby”.

Vi borde fira feminismens framsteg.

Imorgon är det internationella kvinnodagen och i samband med detta dyker det alltid upp en massa diskussion kring huruvida vi ska ”fira” denna dag, om det är okej att säga grattis och så vidare. Många verkar vara av åsikten att det absolut inte finns något att fira eller säga grattis till eftersom samhället inte är jämställt.

Jag tycker att det är tråkigt att läsa text efter text om att det minsann inte alls finns något att fira och att detta är en dag vi ska tänka på smärta och lidande och så vidare. Givetvis ska vi göra det, det handlar ju om feminism som ju handlar om att bryta kvinnoförtryck, men jag tycker också att vi ska ta denna dag för att påminna oss om vår styrka och allt vi har åstadkommit. Detta är faktiskt något att fira. Feminismen har nått åtskilliga framsteg och lever idag vidare, detta är något vi bör fira.

Jag tror det finns en risk i att ständigt bara peka på allting som går och gått dåligt, alla sätt feminismen motarbetats och motarbetas på. Jag antar att de en vill säga är att slaget inte är vunnet, att kampen inte är över, men tyvärr slår det ofta över i resignation inför patriarkatets vidrigheter. Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta fram de strider vi faktiskt vunnit, för sådana finns det ju gott om. Jag tror att vi måste bli bättre på att blicka tillbaks och se på hur vi kämpat innan, vad som funkat och inte funkat.

Jag tycker att vi borde fira internationella kvinnodagen, jag tycker att vi borde säga grattis till andra feminister för den kamp de lyckas utföra och de segrar de lyckas vinna. Sedan ska det såklart inte övergå i någon glädjeyra där vi inbillar oss att striden är vunnen, men jag tror att det går att fira framstegen och ändå erkänna att det finns mycket mycket kvar som behöver göras.

Att sluta läsa nyheter.

Ett av de bästa besluten jag fattat på sista tiden är att sluta läsa nyheter.

Det kan kanske tyckas konstigt att en ~*samhällsintresserad*~ person som jag har slutat ”hålla koll” på omvärlden, men jag tänkte förklara grejen lite.

Alltså, jag har inte slutat läsa nyheter helt. Mycket håller jag koll på via ”sociala medier”, bloggar och så vidare, men jag har slutat aktivt följa med i flödet.

Skälet till detta? Jo, hela grejen med ”nyheter” är problematisk på många sätt. Jag tänker att i detta samhälle så längtar vi hela tiden desperat efter händelser, något som ska dra oss ifrån vardagens tristess, något att prata om, diskutera, tycka till om. Alla dessa distraktioner som ska få oss att känna att något sker i detta samhälle, trots att det egentligen är samma skit och tristess dag ut och dag in. Givetvis händer det saker som är relevanta för oss, men jag tror inte en ska hysa någon överdrivet stor tilltro till spridda skeenden här och där, utan det är de stora strukturerna och förändringarna som räknas. Sånt får en inte information om genom att läsa ”nyheter”.

Det som erbjuds oss i nyhetsflödena är inte så mycket relevant information om samhället som distraktioner. Enskilda skeenden som är tillräckligt spektakulära för att skriva om och som ofta beskrivs på ett ytligt sätt. Enskilda kvinnor som blivit ihjälslagna av sina män, enskilda kvinnor som blivit utsatta för brutala våldtäkter, spektakulär bevakning där siffrorna bakom inte granskas utan där vikten läggs vid att gotta sig i detaljer kring just det specifika fallet av mäns våld mot kvinnor. Även om denna rapportering såklart rör jävligt viktiga grejer så är det ofta ryckt ur sitt sammanhang, inte satt i något strukturellt perspektiv. Säger det verkligen något relevant om världen då?

Nyheter gör en avtrubbad. När jag läst om en massa vidriga saker som har skett människor känner jag för det mesta ingen större kämpaglöd, jag känner mest bara hopplöshet. Saker och ting individualiseras, allting handlar om den där enskilda individen som råkade jävligt illa ut, och inte om det samhället i vilket detta kunde ske. Sedan om den individen får hjälp på något vis, då kan saken glömmas bort.

Jag känner inte att jag har sämre koll på världen sedan jag slutade ha koll på nyheter. Snarare har jag fått tid över att sätta mig in mer ordentligt i områden som intresserar mig. Detta tror jag är att föredra om en vill uppnå någon slags politisk förändring. Jag behöver inte veta om alla enskilda händelser som det rapporteras om, men jag behöver veta att urholkningen av välfärden drabbar kvinnor och att den taskiga bostadsmarknaden gör att kvinnor inte kan fly våld i hemmet. Jag behöver inte veta om alla enskilda kvinnor som drabbats av detta öde, det räcker med att känna till trenden, se åt vilket håll det går. Jag behöver inte berätta om en enskilda kvinnas livsöde för att kunna veta att det är jävligt hemskt att kvinnor blir utsatta för detta.

Jag tycker inte om det här med att en ska öppna upp, dra snyfthistorier och så vidare. Jag tror inte att det hjälper i långa loppet, även om det såklart kan leda till ”snackisar”. Jag tror att det som hjälper i längden är att jobba metodiskt med de frågor en tycker är viktiga på ett politiskt plan, inte genom att ständigt lyfta fram enskilda individer och deras livsöden. Jag tror det bidrar till ett ytligt och individfixerat politiskt samtal.

Feminismen har inte satt mig i någon offerroll.

Ibland så gråter så kallade ”omvända” feminister ut om att feminismen satte dem i en offerroll. För dessa kan jag enbart beklaga, att de inte har lyckats hantera insikter om hur världen är strukturerad efter kön bättre.

För mig har feminismen verkligen inte satt mig i någon ”offerroll”. Snarare har feminism hjälpt mig att ta mig ur en massa pissiga och destruktiva mönster. Jag har bland annat feminismen att tacka för att jag slutat vara ätstörd och slutat lägga sjukt mycket tid på saker som typ utseende, som jag inte har intresse av i den utsträckningen. Feminism har också fått mig att bli bättre på att välja mitt umgänge utefter vad som får mig att må bra och inte vad som förväntas av mig. Feminism har fått mig att ta mer makt över mitt eget liv och sluta sträva efter en massa ideal jag ändå inte kan uppnå. Det har också fått mig att bättre kunna hantera när mina vänner har problem i sina liv som är relaterade till patriarkalt förtryck.

Att se de strukturer som styr mig tillvaro har gjort att jag har kunnat bryta mig fri från deras makt, och för mig är det långt ifrån att iklä sig någon offerkofta. Att inta en offerroll är att vara passiv, men feminismen har inte gjort mig passiv utan snarare aktiv. Den har gjort att jag aktivt kan kämpa emot de strukturer jag lyckas identifiera med hjälp av feminism.

Jag har väldigt svårt att se alla de feminister som engagerar sig för att nå politisk förändring som några offer. Det är snarare ofta personer som aktivt försöker förändra sin tillvaro och samhället i stort. För mig är detta inte en offerroll, det är att se de strukturer och det förtryck som finns i samhället och försöka göra det bästa av situationen, det vill säga förändra den.

Sedan kan jag också tycka att det är lite märkligt att basera sin syn på samhället av vad en mår bra av att tycka och tänka. Personligen brukar jag tänka att det är viktigare att se saker för vad de är istället för att förneka sakernas tillstånd för att det eventuellt får mig att må bättre. Jag struntar inte i att förstå rasistiska strukturer för att det får mig att känna skuld över min vithet, på samma sätt struntar jag inte i patriarkala strukturer bara för att det kan få mig att må dåligt att tänka på dem.

Sedan kan en givetvis använda alla teorier på ett konstigt vis, och det kan vara så att vissa söker sig till feminismen för att hitta något slags legitimt skäl att tycka synd m sig själva. Om det är så så är det tråkigt, men det är inte ett problem i feminismen som sådan, det är ett problem i hur vissa väljer att applicera feminism på sitt liv. Att använda sitt eget misslyckande mot en hel ideologi är kanske inte helt rimligt. Jag känner bara: trist för dig att du inte har kunnat ta till dig dessa insikter på ett konstruktivt sätt, men försök inte få det till att det gäller oss andra. De flesta feminister har nämligen inga problem med att båda ha en feministisk övertygelse och se sig själva som subjekt som kan skapa förändring, både i sina egna liv och i samhället.

Om något är en offerroll så är det väl att agera som om saker liksom bara händer en eller samhället och att en inte kan göra något för att förutse eller förhindra det. Att betrakta alla skeenden som inte ”passar” som typ naturfenomen och inte resultat av en struktur som gå att förändra politiskt är ju verkligen att sätta sig själv i en jävligt passiv roll, en offerroll.

Att vara skeptisk.

Twittrade detta apropå kvinnan som blev misshandlad av nazister i Kärrtorp i lördags:

Kul hur skeptiska folk är när en kvinna blivit misshandlad av nazister, men köper det direkt när ngn säger att skolan förbjudit pepparkakor.

Det är nämligen många som gärna misstror vänner till den utsatta kvinnan och ba ”står det i tidningen om detta eller” (som om tidningar alltid skrev sanningen). Vissa kanske menar att det är bra att vara ”skeptisk”, men alltså…

Vilken världsbild folk har märks tydligt i vilken information de väljer att ta till sig och vilken de ta emot med skepsis (detta gäller såklart även mig själv, så det behöver ingen lägga någon kommentar om). Till exempel: jämställdister tar ofta oreflekterat emot information om att det finns någon lite könsskillnad mellan män och kvinnor som enligt dem förklarar en massa saker, men är oerhört skeptiska emot att dra slutsatser om strukturell underordning utifrån sådana saker som att kvinnor konsekvent får lägre lön.

Samma sak gäller såklart när det kommer till rasism. Historier som stödjer en rasistisk världsbild eller idéer om att kampen emot rasism ”gått för långt” sprider sig som en jävla löpeld, typ det där jävla påhittet om att typ ”pk-eliten” censurerat bort rasistiska nidbilder från Kalle Ankas jul när det i själva verket var Disney som gjorde det, eller hittepåhistorien om skolan som förbjöd pepparkaksgubbar för att det var rasistiskt och så vidare. Dessa grejer spreds, förstorades och det drogs helt orimliga slutsatser utifrån det snabbt som fan.

Därför har jag också sjukt svårt för folk som gör det till en dygd att vara ”skeptiska” utan urskiljning, för faktum är att en aldrig är skeptisk mot alla intryck en tar emot, utan troligen mest åt de en gärna vill vara skeptisk emot. Alla människor har en världsbild, en ideologi som de ser saker och ting utifrån, och om en väljer att vara ”skeptisk” utan medveten urskiljning så kommer en automatiskt att stå fast vid denna ideologi. Det kommer bli så att en ifrågasätter saker och ting som en helt enkelt inte riktigt vill tro på.

Jag är också skeptisk, jag är skeptisk som fan till historier om att barn har förbjudits från att göra saker i antirasismens namn, däremot är jag inte skeptisk till en historia om en kvinna som blivit misshandlad av nazister i samma område nazister under en lång tid klottrat ner med sina hatsymboler och med tillhyggen attackerat en fredlig demonstration (nej, att människor sysslar med självförsvar gör inte demonstrationen mindre fredlig). Jag tycker helt enkelt att det låter troligt att detta har hänt, givet det allmänna samhällsklimatet (låt oss inte glömma ”medborgargardet” som härjade i Husby) och givet den senaste tidens händelser kring linje 17.

Att vara ”skeptisk” i ett sånt här läge hindrar från att reagera, och just nu är det verkligen verkligen nödvändigt att vi gör det. Det blir en fråga om detaljer som tvistas i det oändliga (”var det verkligen så många”, ”kan vi vara säkra på att det ä nazister som klottrat hakkors och inte vänsterextremister som vill smutskasta nazister” osv osv). Nå, givetvis kan det vara så att högersvängen i politiken bara är en bluff, men vem bryr sig egentligen? Det är väl aldrig fel med lite antifascistisk organisering?

Politiskt våld.

När en diskuterar politiskt våld så får en ofta frågan hur mycket våld som är rätt att använda i olika situationer. Detta bygger på en stor oförståelse om vad våld som politisk metod är.

Det finns gott om personer som förtjänar att straffas för sin politiska gärning, men jag tror inte på att hämnas för hämndens skull. Jag har inget behov av hämnd, jag vill se ett bättre samhälle. Våld är inte en fråga om rättvisa, utan det är en av många metoder en kan använda kampen för att uppnå detta. Det är inte den mest önskvärda metoden, men ibland är det den enda metoden.

När jag talar om politiskt våld menar jag inte främst våld mot enskilda personer, utan snarare våld mot demonstrationer och så vidare. Att hålla en blockad för en nazistmarsch, att pressa bak en polislinje eller kasta vattenballonger på den är exempel på politiskt våld, men det lär inte vara någon som blir särskilt skadad. Våld mot egendom, typ att ockupera hus, produktionsmedel och så vidare är också politiskt våld.

wpid-IMG_20131223_001306.jpg

När jag går på demonstration är jag i regel redo att slåss. inte för att jag tycker att det är så jävla kul att slåss eller något liknande, utan för att jag vet att det kan komma att bli nödvändigt för att försvara mig själv. Jag vet att det finns en risk att utsättas för attacker från såväl polis som högerpersoner, och därför går jag till demonstrationer med detta i bakhuvudet. Jag är såklart glad att jag sluppit använda våld. Personer det används våld mot är liksom inga personer som bara ”har en åsikt”, utan människor som aktivt organiserar sig för och uttrycker åsikten att alla människor inte är lika mycket värda. Ingen bryr sig om att någon sitter hemma på sin röv och tycker grejer, det som är relevant är aktiv politisk handling, till exempel att med kniv och andra vapen attackera en antirasistisk demo. Det handlar inte om ”åsikter”, det handlar om att möta våld med motstånd.

När en talar om ”våldsvänstern” så låter det som att dessa personer bara är ute efter att slåss. Så är det såklart inte i regel. De flesta som ingår i den så kallade ”våldsvänstern” är för det mesta hela vanliga aktivister, men befinner sig i sammanhang där det ibland kan vara nödvändigt att ta till våld, typ demonstrationer. Ofta blir det tyvärr nödvändigt, då polisen brukar vara dåliga på att skydda vänstern från högerextremt våld och dessutom själva brukar vara ganska duktiga på att använda våld mot vänstern.

Det blir också märkligt att tala om våld utan att definiera begreppet och sätta det i kontext. Vi har ett samhälle som bygger på våld, både strukturellt våld genom till exempel fattigdom och fråntagande, rasism, sexism och andra former av ideologiskt förtryck, men också våld som används mot individer av polis och militär. Det finns mängder av socialt accepterat våld av många olika sorter, och att helt strunta i att förklara vad en menar med våld innan en fördömer det är mer aningslöst och naivt än något annat.

Nazister och rasister är för ett samhälle med mer strukturellt våld. De vill kanske inte utföra det själva, men de vill att det ska åligga statsmakten att bruka ännu mer våld mot rasifierade personer. De ökar också det ideologiska våldet som finns i samhället i form av rasism, alltså det som gör att rasifierade personer får lägre lön, blir misstänkliggjorda, blir utsatta för fördomar och så vidare. Detta är också ett våld som är påtagligt för den som blir utsatt för det. När vi gör motstånd mot rasism och nazism så är det självförsvar och försvar av våra vänner. Vi försvarar oss mot ett samhälle med mer strukturellt våld.

Samhället som det ser ut idag är våldsamt, och vi kommer inte att kunna meditera oss till ett mindre våldsamt samhälle. Det kräver motstånd, och motståndet kommer att kräva våld. Ju mindre våld desto bättre, såklart, men vi kan inte bara acceptera denna situation för att det är ”fel med våld”, när våldet står i full blom överallt omkring oss.

När människor börjar snacka om hur mycket våld enskilda individer ”förtjänar” så har de helt enkelt missförstått vad detta handlar om. De tror att det vi försöker göra är att driva någon slags domstol, dela ut egna straff till människor baserat på deras ”ondska”. Svaret på frågan är att det är irrelevant vem som ”förtjänar” våld och hur mycket, det relevanta är hur vi tar oss till målet; ett samhälle fritt från strukturellt våld. Ju fler som samarbetar desto mindre våld kommer att behövas, så jag föreslår att den liberal som vill minska våldsanvändningen börjar engagera sig i kampen mot kapitalism, rasism, sexism och fascism, så att vi kan få detta överstökat.

Varför töntarna är våra verkliga fiender.

En vän till mig sa en gång ”det är inte liberalerna som är våra verkliga fiender, det är töntarna”. Sedan dess har jag drivit den här agendan, delvis på skämt, delvis på allvar. Nu tänkte jag skriva lite mer om vad jag menar.

Jag tror att något av det mest destruktiva som finns politiskt är idén om den ”goda” och ”upplysta” positionen som något slags egenvärde. Alltså att saker och ting kommer att lösa sig bara folk ”inser” vad som är rätt i olika frågor. Problemet med den här inställningen är att en förnekar den intressekonflikt som är grundläggande i all relevant politik och ersätter det men någon slags idé om det ”sanna” och ”goda”. I mina ögon är detta ett sätt att täcka över vad politik egentligen handlar om.

Om vi tar feminism som exempel. I ett patriarkat är det män som sitter på makten, vilket gör att de också sitter på den så kallade ideologiska makten. Det är de som bestämmer vilka idéer som styr i samhället och så vidare. Att nå politisk förändring genom att typ ”tala män till rätta” och få dem att inte den goda positionen är ett naivt och lönlöst projekt. Om vi gör detta så kommer vi alltid att befinna oss i ett markant underläge eftersom vi befinner oss på männens spelplan, det är vi som ska övertyga dem om att det vi upplever, de behöver aldrig göra detsamma med oss eftersom det är de som sitter på makten. Av detta skäl lägger jag inte särskilt mycket fokus på att ”bevisa” patriarkatet, för jag vet att de män som förnekar det ändå inte kommer att ta insikten till sig, i alla fall inte utan att jag kommer behöva arbete jävligt mycket för det. Då tror jag att det är mer meningsfullt på att försöka få kvinnor att organisera sig och skapa politisk makt så vi kan sätta press på män att förändra sig. ”Töntarna” här är daddys girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället istället för att ta saken i egna händer, organisera sig och göra motstånd. Människor som artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhället ramar, kanske i rädsla för repressalier eller för att stärka sin egen position.

Att vara en tönt kan också vara att inte vara beredd att kämpa utan att sätta större vikt vid att tycka ”rätt” om olika saker och hävda sig intellektuellt i olika ”diskussioner”, den här typen är väldigt vanlig i vänstersammanhang och tar sig ofta formen av Män Som Kan Marx. Att vara en tönt är att tycka att vi ska ”argumentera” emot nazister istället för att blockera deras demonstrationer. Att vara en tönt är att tro att olika företag kommer att agera ”etiskt” och att detta skulle kunna vara en lösning på kapitalismens problem och så vidare.

Du kan ha läst hur många kommunistiska böcker som helst, dra hur många citat som helst eller referera till en massa gubbar som tänkt olika tankar och det kommer ändå inte att spela någon jävla roll när det kommer till krita. Det spelar ingen roll om du har De Goda Åsikterna eller inte, det viktiga är om du tar det politisk handling eller inte. Att sitta hemma och tycka rätt gör inget bättre, att sätta prestige i att ”bemöta nazisterna med argument istället för våld” kommer inte göra en jävel glad, det kommer bara göda ditt eget gigantiska ego.

Jag respekterar inte dessa töntar mer än jag respekterar liberaler. Om en inte är beredd att kämpa för sina åsikter så kan en lika gärna skita i det helt och hållet. Om ens intresse i ”politik” endast sträcker sig till att stoltsera med att en tycker rätt så är en inte ett dugg bättre än typ… Norberg. Det kan snarare ge motsatt effekt genom att alienera människor från att aktivera sig politiskt eftersom det förvandlas till en tyckartävling istället för att handla om att förändra människors liv. Sådana fega egoprojekt betackar jag mig för, och därför säger jag: bort med töntarna.

Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Ganska ofta får jag frågor om vad jag tycker om att vissa personer tycker att jag är dum i huvudet, typ att det skrivs om mig på flashback eller att någon som jobbar för Politism tyckte min text om dem var dum eller liknande.

Jag undrar lite varför. Alltså, jag tänker att det borde vara ganska uppenbart att mitt främsta intresse inte är att hålla mig på god fot med folk? Det är klart att det är tråkigt om folk inte tycker som jag, men det är såklart något jag räknar med när jag försöker hålla mig kritisk till samhället.

Min inställning är att försöka tänka på detta så lite som möjligt. Jag har gjort mitt val i denna fråga, och jag tror inte att det är bra för mig att älta det så fort någon tycker illa om mig, det skulle bli jävligt mycket ältande.

Varför vill människor tvinga in mig i att tänka på det här egentligen? Vari ligger värdet? Jag antar att det handlar om att få mig att känna mig ensam och osäker. Men jag är inte osäker, jag har mina ideal som jag tror på och står för, och jag har många som gör det med mig. Sedan kan en såklart aldrig bli älskad av alla om en ska stå för någonting över huvud taget.

Att ständigt gå omkring och tänka på vad folk tycker och tänker om en är en form av självcensur som jag inte vill ägna mig åt. Mina ideal sträcker sig längre, går djupare, än att jag backar för att någon tycker att jag har fel. Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

”Tänk om vi hade kapitalism minus allt dåligt”.

Ibland när en kritiserar kapitalismen så komma folk och ba ”men tänk om vi kunde ha kapitalism utan allt det där dåliga”. Och alltså ja, det vore väl kul och så, frågan är om det är realistiskt. Jag tror absolut inte att det är det.

En annan grej jag ofta konfronteras med är någon slags idé om att vi ska ha någon slags ”marknad” rörande vilken nation en vill bo i, och så ska det finnas en kommunistisk och en kapitalistiskt och så vidare och så får varje individ välja. Och alltså, det låter ju kul i teorin men det är ju verkligen en utopi och ingenting annat. Hur ska jag kunna ta ställning till en sådan idé?

Samma grej finns när människor ber mig redogöra i detalj för kommunismen. ”Hur kommer vi lösa det här och det här?”. Sanningen är att jag inte vet, jag vet bara vad som inte kommer finnas; kapitalistisk exploatering och alla de saker som följer ut ur detta. Jag kan såklart spekulera men jag har ganska svårt att se meningen med detta.

Jag har väldigt mycket problem med när människor diskuterar politik utifrån liknande utgångspunkter, alltså målar upp något slags drömscenario om hur det skulle kunna vara helt utan koppling till vekligheten. Jag anser att all politisk måste utgå från det rådande och försöka lösa faktiska problem som finns. Kommunism för mig handlar om att de de problem som finns i kapitalismen och hitta ett alternativ, inte om att måla upp något jävla drömscenario i detalj och ba ”hit vill vi komma”. Det viktiga är att peka ut vägen framåt, inte att fasta i avlägsna utopier.

Jag känner ingenting annat än kapitalismen och jag vet vilka lidanden som pågår i denna, men jag kan inte veta hur världen utan kapitalism skulle te sig. Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden. Jag är övertygad om att vi skulle vara mer fria att bestämma vad vi ville med våra liv i ett sådant samhälle, och det tycker jag vore en himla bra grej.

Ibland verkar folk tycka att ju mer detaljerat ett framtidsscenario är desto mer politisk relevans har det. Jag tycker tvärt om; det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.

Konflikter mellan feminister gör inte systerskapet mindre.

Jag tycker att det är intressant hur konflikter mellan feminister hanteras. När en ligger i konflikt med andra kvinnor, speciellt om de är feminister, så tycker människor ofta att en uppvisar dåligt ”systraskap” eller liknande. För mig är systraskap en viktig grej, men det handlar inte om att hålla med och älska alla feminister utan om att ha solidaritet med andra kvinnor. Solidaritet för mig är inte något slags förbehållslöst älskande, istället är det att se att en blir utsatt för samma förtryck och kämpa emot det gemensamt. Det finns många feminister jag ogillar personligen men som jag ändå inser är medsystrar i kampen mot förtrycket.

Det går att hata en människa och samtidigt inte önska att hen ska bli utsatt för förtryck baserat på kön, eller förtryck över huvud taget. Jag kan tycka att någon är en vidrig idiot och ändå inte tycka att hen ska bli trakasserad, bli kallad hora eller få lägre lön på grund av sitt kön. Systerskapet är större än så, för det baserar sig inte i personligt gillande eller ogillande utan i en gemensam erfarenhet, erfarenheten av att vara kvinna, och en gemensam kamp, kampen mot kvinnoförtrycket. Jag kan tycka att en kvinna är en idiot på många sätt men ändå ta hens historia om vilken idiot till pojkvän hen haft på allvar, på samma sätt kan jag tro och lyssna på en kvinna som berättar om sin våldtäkt även om jag tycker att hen är en olidlig person. Jag kan också försvara en kvinna som blir utsatt för sexism även om jag hatar hen på andra plan. Ty allt detta rör henne som kvinna, som förtryckt i ett patriarkalt samhälle, och där tycker jag att det är viktigt att visa solidaritet.

Vissa gnuggar händerna när feminister grälar och tycker att det är roligt att vi ”inte kan hålla sams”. Jag kan säga att jag aldrig har stött på så mycket sammanhållning som inom feministiska grupperingar. Där spelar det sällan någon roll vad människor tycker om varandra personligen, vi samarbetar ändå ty vi har ett gemensamt mål. Jag har till och med accepterat moderater i sådana kontexter, något jag aldrig skulle göra i ”vanliga” sociala sammanhang.

För mig vore det ofeministiskt att inte kunna ha en konflikt med en person bara för att hen är kvinna och feminist. En person kan vara min fiende på en massa olika plan, personligt och politiskt, och jag kan fortfarande ha solidaritet med hen som kvinna. Att vi delar något i och med att vi båda blir utsatta för patriarkalt förtryck innebär inte att vi behöver dela allt. Däremot kan jag i vår konflikt respektera hen som person genom att inte använda hens könstillhörighet emot hen. Jag skulle aldrig kalla en annan kvinna för fitta, hora, kärring eller liknande könade förolämpningar ur mycket ovänner vi än var, för detta är i mina ögon att bryta mot solidariteten oss emellan. Däremot kan jag hata en kvinna med full kraft, utan att utsätta hen för sexism. Och det måste jag faktiskt få göra, ty jag är inte bara feminist och medsyster, jag har andra saker jag tror på också, och i kampen för dessa så bekämpar jag även kvinnor. Systerskapet kommer aldrig kunna hindra mig från att avsky en kvinna som utövar rasism eller klasshat, det kommer bara att hindra mig från att se kvinnan som något annat än en fullvärdig människa.