Etikett: sex

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Klarar du inte av pinsamheter kanske inte sex är din grej.

Det är mycket här i världen som kan leda till så kallad pinsam stämning, speciellt om en sysslar med kärlek och sånt. Det kan kännas pinsamt att kolla läget innan sex, det kan kännas pinsamt att ta på sig kondom, det kan kännas pinsamt att prata om relationer och så vidare.

Hur pinsamt en än tycker att allt detta är så är det situationer som uppkommer om en envisas med att ha relationer eller att ligga med folk. På ett eller annat sätt måste en lära sig hantera dessa situationer, annars kommer en att skada de människor en utför dessa aktiviteter med. Om en vägrar prata om relationsproblem för att det är pinsamt eller jobbigt kommer människan som en har en relation med att få mer ansvar för att få det att funka, eller så kommer relationen inte att fungera. Samma sak gäller samtycke vid sex: antingen tar du ansvar för att inte ligga med någon som inte vill eller så hamnar allt ansvar på denne, och då är risken stor att du har sex med någon mot dennes vilja, och det vill du väl inte?

När män vägrar göra saker på grund av att det kan bli pinsamt så sätter de sina egna behov av att slippa bli känslomässigt besvärade framför kvinnan behov av att slippa göra saker mot sin vilja eller slippa utföra arbete för två. Kvinnan får ansvaret för att ta hand om alla pinsamheter i relationen, inleda alla relationssnack och så vidare. Mannen har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt.

Om en inte kan hantera pinsamheter borde en hålla sig borta från situationer där det är nödvändigt att göra det för att inte skada andra, till exempel sex och relationer. Det är faktiskt ingen katastrof att inte få ligga, och om en inte förmår prioritera kvinnors rätt att inte bli utsatta för sex mot sin vilja framför sitt eget behov av ickepinsamhet så borde en kanske inte göra det helt enkelt. Jag tycker inte att det är så konstigt alls.

Det är klart att en kan ställa krav på människor som är sexuellt aktiva att de ska kunna ta ansvar för sånt här.

Normkritik handlar om att njuta mer, inte att välja bort njutning.

En såndär grej som ofta återkommer i feministiska sammanhang är ett visst tal om sexuella preferenser. Många gör sig till exempel lustiga över att de eller andra minsann tänder på att bli dominerade i sängen fast de är feminister och så vidare.

Jag tänker att sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion. Det finns såklart en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen, och jag tror inte heller att det är något som är ”fast”, utan helt möjligt att lära om. Jag ser inte varför sexualiteten skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet.

Att ge uttryck för den typen av tankar kan vara upprörande. Jag tror att det är så att människor uppfattar det som att en möjlighet att göra annorlunda också innebär en plikt att göra annorlunda, om något är patriarkalt betingat. Att det likasom handlar om att tvinga in sig själv i ett annat beteendemönster, inte av lust utan av plikt. Det är klart att många upplever detta som olustigt, vi har ju redan levt våra liv för att tillfredsställa andra, ska vi nu även tillfredsställa de feministiska ideal som ju var menade att frigöra oss?

Jag tänker att de flesta har en mängd olika skäl för att göra olika saker, och att ett av dessa skäl väldigt ofta är att det är något vi blivit lärda på grund av patriarkala strukturer. Det betyder inte att det är det enda skälet (uppenbarligen eftersom alla inte är precis likadana), men som feminist så tycker jag att det är det mest intressanta. Människor är mångfacetterade och vi styrs inte helt och fullt av en enda struktur, däremot är det orimligt att förvänta sig att en ska diskutera alla möjliga olika skäl till att vissa gör saker varje gång en diskuterar ett fenomen.

När jag funderar på hur könsmaktsordningen påverkar mitt agerande så tänker jag snarare i termer av för- och nackdelar. För mig är den en självklarhet att könsmaktsordningen är ständigt närvarande i mitt liv, det är ingenting jag kan fly ifrån. Däremot kan jag lära mig att hantera den på ett sätt som fungerar för mig. Vissa saker VET jag är patriarkalt betingade men sysslar med ändå eftersom jag upplever att det är värt det.

Om en nu tycker om att ha sex på ett visst sätt så tycker jag att en ska ha det. Jag brukar till exempel ha omslutande sex fast jag vet att penetrationsnormen är patriarkal. Däremot kan en vara medveten om att det kanske finns andra sätt att ha sex på som kan vara intressanta att utforska. Det handlar inte om att stänga dörrar, det handlar om att snegla bort från ett invant mönster och kanske hitta andra.

För mig är feminism och normkritik inte en fråga om att sätta upp begränsningar utan om att hitta nya möjligheter, nya sätt att förhålla sig till sig själv, sin sexualitet och så vidare. Att ifrågasätta olika normer handlar inte om att förbjuda vissa normativa beteenden utan om att försöka se att det finns andra skäl till att vi gör som vi gör än att det bara råkar vara det allra bästa. Detta kan i sin tur leda till att vi kan utforska och komma fram till saker som är ännu bättre! Att komma ifrån den normativa slentrian en lever i, helt enkelt.

För mig har normkritik inte framförallt lett till att jag slutat helt med vissa saker (typ heterorelationer), däremot har det gett mig verktyg för att förstå vad det är som sker i dem. Att förstå att mitt behov av att få kärlek från en man inte bara handlar om att det är soft att vara älskad utan också om att jag lever i ett samhälle där heterokärlek anses vara något av det viktigaste som finns har gett mig ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till fenomenet. Jag ingår fortfarande i heterorelationer, men jag har lärt mig förstå att det inte är det vackraste eller för den delen det enda i mitt liv. Detta har varit viktigt för att jag ska kunna få mer njutning i mitt liv, för att jag ska kunna välja de delar som jag uppskattar tillräckligt mycket för att stå ut med vissa problem, och förkasta de delar som inte är värda besväret.

På samma sätt kan du se på ditt sexliv: du behöver inte sluta med något bara för att det finns patriarkala orsaker till att du sysslar med det, men att se dessa kanske kan hjälpa dig att värdera saker och ting annorlunda. det kan hjälpa dig att dra skiljelinjen mellan vad du vill och behöver och mellan vad patriarkatet tvingat in dig i. Och det kommer troligen att leda till betydligt mycket mer njutning i slutänden.

Att sätta gränser.

Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.

Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.

Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.

Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.

Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.

Ni har ingen aning om vad jag gillar.

De senaste dagarna har det varit flera som har antytt/sagt rakt ut att anledningen till att jag kritiserad såväl bdsm som ”furry” är att jag själv gillar vaniljsex och därmed inte har någon koll på något annat sätt att ha sex på och att jag därför inte har någon rätt att kritisera olika sexuella ”subkulturer”. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om mina sexuella preferenser särskilt detaljerat här, så jag tycker faktiskt att ni kan lägga ner detta ofog att göra helt ogrundade antaganden kring hur jag gillar att knulla.

Det är dessutom möjligt att ha en uppfattning om vad något innebär och vad som kan vara problematiken utan att själv syssla med det. När jag skriver om detta så fokuserar jag, precis som alltid när jag skriver, på det som kan vara problematiskt. Jag tror säkert att detta kan vara jättekul och positivt för många, det har jag inte sagt något om. Precis som jag inser att monogama relationer kan för mycket gott med sig men ändå har delar som bör kritiseras så anser jag att samma bör göras när det kommer till sex. Jag försöker verkligen inte få någon att sluta ha sex på ett sätt de tycker om, däremot vill jag uppmärksamma ett problem som finns.

Det finns en viss tendens att ta oerhört illa upp när något handlar om ens sexuella preferenser eller relationsformer, jag antar att det är för att det är det mest privata. Jag tycker dock att det är extremt viktigt att diskutera detta ur ett politiskt perspektiv eftersom jag anser att könsmaktsordningen upprätthålls just där.

Jag kommer inte att sitta och fläka ut mitt sex- eller relationsliv bara för att jag skriver om sådant, för jag tycker faktiskt inte att det är nödvändigt. Däremot tycker jag att folk ska sluta med sina oerhört oförskämda spekulationer, för ni har faktiskt ingen aning om vad jag går igång på.

Bdsm och patriarkala strukturer.

En sak jag ibland stöter på bland människor med ”avvikande” (i brist på bättre ord) sexuella preferenser är en viss ovilja till att sätta preferenserna i ett större samhälleligt perspektiv. Jag tycker att bdsm-utövare ofta kan ha detta perspektiv. Jag vet inte om ni minns det här bdsm-målet som blev ganska omtalat, där en kvinna hade tagit kontakt med en man på en hemsida, som hon sedan träffat och haft väldigt grovt bdsm-sex med, där hon var undergiven. Kvinnan var ung och mannen var ganska mycket äldre, vilket var ett av skälen till att detta ansågs problematiskt. På detta reagerade många med att säga att detta minsann inte var problematiskt eftersom de hade kommit överens om det hela och så vidare.

I idealfallet ska bdsm-sex såklart vara präglat av konsensus, att en diskuterar formerna för sexet innan och att det finns ett tydligt ramverk, men det är klart att det kan förekomma problematik även i sådana sammanhang. Sex kan på många sätt vara ett destruktivt beteende, och sex som innehåller fysik smärta och förnedring kan såklart vara det i ännu högre grad.

Det finns också en stor risk för att bli pressad till att överträda gränser eftersom det på sätt och vis ingår i själva konceptet. Jag har hört många historier om män som har tvingat på kvinnor olika former av dominans med motivationen att det ”bara” är en sexuell preferens.

Sedan går det inte att komma ifrån att bdsm ofta handlar om ett anspelande på sexuellt våld, och när det erotiseras i samhället i stort, alltså när det säljs in som lite spexig ”krydda” i sexlivet utan att det diskuteras vad det faktiskt innebär. Det är ett problem när bdsm-inslag populariseras och tas ur en kontext där det finns en stor förståelse för det här med samtycke och att diskutera sexet ordentligt. Därför tycker jag att det är problematiskt när till exempel bilder från bdsm-utövare sprids mer offentligt.

Det finns en rädsla för att ”moralisera” kring sexualitet vilket gör att det är väldigt svårt att kritisera olika sexuella preferenser och vad det handlar om. I mina ögon är det ganska självklart att dominans är en slags spelad intensifiering av det generella mönster som finns i män och kvinnors interaktion, förutsatt att kvinnan är undergiven. Ur det här perspektivet tycker jag att bdsm är väldigt problematiskt, och jag tycker att det är något en måste diskutera.

Sedan behöver det ju inte betyda att en måste sluta att ha sex på det sättet, lika lite som jag måste sluta ha en heterorelation bara för att jag inser att min drivkraft därtill kommer sig av patriarkala strukturer. Däremot tycker jag att det kategoriska avvisandet av att bdsm eller sexuella preferenser i största allmänhet skulle vara kopplade till patriarkala strukturer är problematiskt. Folk talar ofta i termer av att det ”bara” är sex, men sex i det här samhället är inte ”bara”. Sex är snarare en av de bitar i våra liv där patriarkatets inflytande är som störst, eftersom det ligger så otroligt mycket fokus på just kön där.

Att slänga sig med påståenden som att ”bdsm handlar om samtycke” eller att ”den undergivna har all makt” gör inte det faktum att bdsm anspelar på den makthierarki som finns i samhället i stort mindre sant. Vi är alla formade av patriarkala strukturer, och detta gäller såklart även sättet vi knullar på, kanske det mer än något annat till och med.

Det går inte att skapa en separat sfär, ett specialintresse där patriarkala strukturer inte spelar någon roll eller där en inte behöver ta hänsyn till det. Detta är något jag upplever att vissa människor försöker göra när de försvarar sina sexuella preferenser. Människor som försöker prata om detta blir påhoppade för att vara ”moralister” när det snarare handlar om att se att det finns en massa till patriarkatet bunden problematik i hur vi har sex med varandra. Detta gäller oavsett om en har vaniljsex eller om en tillhör en subkultur.

Ingen subkultur berättigar våldtäktskultur.

När jag skrev om våldtäktskultur tidigare idag så reagerade människor på att bilden jag hade som illustrerande exempel ingick i någon slags subkultur som tydligen kallas ”furry” och därför var min kritik helt irrelevant för det var inte alls våldtäkt som visades för det är så en har/skildrar sex i denna ”kultur”.

Jag tänkte sätta den här bilden i kontext, alltså den kontext som jag såg den i. Det var en person på twitter som hade fått den skickad till sig av en man som raggar på henne. De delar, mig veterligen och vad jag kunde utläsa av hennes upprörda reaktion, inget intresse för någon ”furry”-kultur, utan det hon såg när hon tog emot bilden var just et våldtäktsskämt. Såhär skulle nog en absolut majoritet läsa den här bilden.

Vissa menade att det inte alls var våldtäkt som skildrades eftersom vi inte kan veta om personen ifråga var med på det eller ej, eftersom det ju finns folk som tycker om att bli bundna och så vidare. Visst finns det människor som sysslar med bdsm och liknande och det är såklart helt okej, folk får väl gilla vad dom vill, problemet med den här typen av bilder är att de anspelar på just våldtäkt. Personen på bilden såg inte ut att gilla det denne blev utsatt för.

Jag blev också anklagad för att vara ”okunnig” om var ”furry” innebär. Jag har ingen koll på ”furry” men jag anser faktiskt inte att jag behöver ha det för att se att denna bild är problematiskt. Det jag är intresserad av är vad denna bild gör, vad den ha för verkan i ett samhälle. I en patriarkal kontext så är en sådan bild oerhört problematisk, eftersom den anspelar på en av de vanligaste formerna av patriarkalt våld (och ja, det är patriarkalt våld även om det är en man som utsätts för det, för det handlar om ett patriarkal synsätt på sexualitet och andra människors kroppar, speciellt då personen som utsattes för övergreppet hade betydligt mycket mer kvinnligt kodad framtoning). Ärligt talat; jag skiter i er jävla subkultur, det viktiga för mig är att motverka patriarkala strukturer och just nu råkade det var er subkultur som stod för dem. Deal with it.

Vad personen som gjorde bilden hade för intentioner är i mina ögon ganska sekundärt. Jag tror säkert att personen tänkte bra saker och så, men faktum kvarstår att den där typen av bilder normaliserar ickekonsensuellt sex. Dessa bilder existerar i ett samhälle där de tyvärr kommer att användas på det här sättet som personen som hade skickat en här bilden gjorde, som något slags höhö:igt skämt om ”gud vad kul en person som blir knullad på ett obehagligt sätt mot sin vilja”.

Jag har sett samma typ av försvar tidigare mot den här typen av bilder, typ den där men en kvinna som blir ”väckt” av sin pojkvän genom att han knullar henne i röven, hon ser förskräckt och skärrad ut. Denna bild försvarades med att de kanske ”hade kommit överens” om detta innan eller whatever. Frågan är: vad är det som är roligt, vad är behållningen. Det är ju uppenbarligen anspelningen på bristen på konsensus som är ”poängen” med bilden, oavsett hur mycket en spekulerar i om de tecknade figurerna kanske egentligen gillade det och hade kommit överens om det. Det är inte det betraktaren ser, utan det betraktaren ser är ett övergrepp.

Hade de personer som skrattar åt dessa bilder skrattat åt en tecknad bild på uppenbart konsensuellt sex? Skulle inte tro det. Det är anspelningen på våldtäkt som utgör den så kallade humorn och detta är oerhört vidrigt och ett typsikt exempel på just våldtäktskultur och normaliserande av dessa övergrepp. Det är verkligen vidrigt, oavsett om det ingår i någon jävla subkultur eller ej. Det finns ingen subkultur eller sexuell preferens som berättigar spridandet av den här typen av bilder.

Orgasmproblemet.

Det här med kvinnors orgasm är ett ämne som väcker mycket känslor och tankar. Att heterosex i regel utgår från mannens kåthet och mannens orgasm är väl ingen större nyhet för någon. Men det finns även andra aspekter i synen på kvinnors orgasm som jag tycker är problematiskt.

När jag var yngre så hade jag väldigt svårt att komma, vilket såklart främst berodde på att jag hade sex med personer jag inte var trygg med och som inte brydde sig om att ge mig närhet och ömhet, kort sagt personer som objektifierade mig. Jag tror att de flesta kvinnor som har haft heterosex har haft sin beskärda del av detta. Under den här perioden tyckte jag att det var väldigt jobbigt att jag inte kunde komma, men det var inte så mycket för min egen skull som för hans skull. Jag ville komma för att han skulle känna att han kunde ge mig orgasm, så att det skulle bli så kallat ”bra sex”. Det viktiga var inte hur jag upplevde sexet utan att vissa saker skulle klaffa, och en av dessa var att kunna få orgasm. Jag lyckades inte få orgasm under den här perioden vilket inte är så konstigt eftersom jag aldrig kunde slappna av och njuta av sex för min egen skull, eftersom det alltid var någon annans njutning som stod i fokus.

Jag kan också tycka att det är jobbigt när män verkligen gör det till ett mission att få mig att komma, det får mig att känna mig extremt stressad och pressad och det tycker jag verkligen inte om. Det känns som att dessa män utsätter mig för en slags ”positiv” objektifiering, alltså att jag fortfarande används som ett objekt för att de ska kunna leva upp till vissa föreställningar de har om sig själv, i det här fallet ”bra i sängen”. Det handlar fortfarande om att de utnyttjar min kropp och försöker få mig att kännas vissa känslor för sin egen skull. Detta är inte ömsesidigt sex.

När jag inte har kunnat komma trots en mans ansträngningar har det alltid känts som att det är mig det är fel på, när det nog egentligen snarare har handlat om att jag inte har kunnat känna mig trygg i den sexuella situationen eftersom det alltid har känts som att det förväntas en massa av mig. Det är också ofta såhär ”orgasmproblemet” läggs fram, det är kvinnor som har problem med att få orgasm, det handlar inte om sättet vi har sex på utan kvinnors anatomi, känslor eller whatever.

På senare tid har det börjat dyka upp idéer om ”g-punkten” och ”g-punktsorgasm”, det vill säga någon slags specialorgasm en skulle få genom omslutande sex som inte kräver stimulans av klitoris. Att kvinnor kommer utan att klitoris stimuleras är mycket ovanligt, däremot är klitoris ett stort organ och inte bara en liten knopp. Det är alltså fullt möjligt att klitoris stimuleras vid omslutande sex även om en inte aktivt smeker sig. Det är såklart himla kul för de kvinnor som kan få orgasm så, men det är ingenting som bör höjas upp till norm eftersom de flesta kvinnor trots allt behöver mer aktiv stimulans av klitoris för att kunna få orgasm.

Jag uppfattar det mycket som att snacket om g-punktsorgasm är ett sätt för män att slippa bry sig om hur de har sex med kvinnor, alltså att kvinnan kan ”lära sig” att få g-punktsorgasm och i så fall kan en köra på som vanligt. Ofta uppfattar jag det som att g-punkten diskuteras utifrån just detta, att kvinnor ska ”hitta den” och ”lära sig” att komma genom g-punkten, och om de inte lyckas med detta så är det något fel på dem.

Ibland så ligger fokus i g-punktsnacket även på att män ska ”hitta” en kvinnas g-punkt, och då görs kvinnans kropp till ett område för manlig kunskap och i förlängningen även manlig kontroll. Mannen ska ”upptäcka” kvinnan, förstå hur hennes kropp fungerar, för att sedan kunna ge henne något. Kvinnans kropp blir ett mysterium för mannen att bemästra. Vem är det som sitter på makten här? Det är mannen som ska förstå kvinnan, men det hela ska ske på ett högst instrumentellt sätt. Mannen ska bemästra kvinnan. Om mannen lyckas med detta bemästrande av kvinnokroppen är det ännu en förmåga han kan lägga till sin lista, ungefär som att mecka med en bil.

Jag har sällan upplevt att min egen njutning har stått i fokus när det har talats om sex och liknande, utan att det snarare har handlat om att jag ska göras tillfredsställbar, alltså att det ska bli möjligt för en man att på något vis ge mig njutning. När detta inte har lyckats har jag uppfattat mina ”problem” som en börda för de män jag har haft sex med, inte som något som främst är tråkigt för mig.

Fokuset på just orgasmer ser jag som en stor del i det här problemet. Det är som att sex skulle vara soft och jämställt bara alla inblandade kommer, något som inte alls behöver vara fallet. Jag tänker att diskussionen om kvinnors sexuella njutning måste sluta ha sin utgångspunkt i just orgasmer och istället börja handla om hela den sexuella akten, såväl raggande (eller vad en nu kallar det), sex och även hur en agerar mot sin partner efteråt. Jag tror att detta för de flesta är mer värt än all kunskap om g-punkter och liknande.

Bloggutmaning vecka fem – Hur skildras sex? Alla inlägg.

Här kommer alla bidrag från veckans utmaning.

Knullad i Herrens hus – av Niklas Hellgren

Vadå förspel, bloggutmaning inlägg 5 – av Sara Strömvall

Bloggutmaningen del fem, hur skildras sex – av Hemma hos Knyttet

Bloggutmaning, ämne fem, hur skildras sex – av Fulskratt

Sexualitet och normer inom populärkulturen – av Shamandalie

små stänk av feminism i patriarkal porr – av Mary Saint Mary

Mitt eget inlägg finns här och Schmenus finns här.

Hur sex skildras.

Första gången jag hörde Tusen systrar så reagerade jag på den här versen:

Vi som fått konkurrens och osäkerhet
istället för en kvinnosolidaritet.
Rensar nu ut porren och romantiken
avlivar myterna och begraver liken.

Jag tänkte: porren, visst, men romantiken? Varför ska den rensas ut? Kan inte romantik vara något vackert? Men jag har börjat förstå det där mer och mer. Jag har börjat förstå varför romantik är problematiskt, och varför det ställs sida vid sida med porren.

I vårt samhälle så finns det en massa idéer om kärlek, om vad kärlek är och vad det ska vara och hur det ska kännas och vad en ska tycka om det (en ska tycka om det). Den kärlek som åsyftas är alltid den romantiska kärleken. Det finns något som kallas romantisk vilket är skildringar av romantisk kärlek.

Idén om den romantiska kärleken är i förlängningen idén om sex. Idén om sex, vad sex är och hur vi borde känna inför det och hur det ska vara, kan omöjligt särskiljas från idén om romantiken. Sexet börjar i romantiken, och därför måste romantiken synas. Det är därför romantiken ställs sida vid sida med porren i ”tusen systrar”, det är för att porren tar vid där romantiken slutar. Romantiken är det rumsrena, det vi alla kan enas kring, porren är romantikens ocensurerade spegelbild. Men vi kan inte förstå porr utan att förstå romantik.

I romantiken konstrueras könsroller. Vi får se ett möte mellan en man och en kvinna. De möts inte först och främst som människor, utan de möts som könsvarelser, som man och som kvinna. Historien som berättas om dem berättas som en historia om en man som möter en kvinna, inte om ett möte mellan två människor.

Det vi ser här är början på den patriarkala dansen, den dans där mannen för och kvinnan följer. Både mannen och kvinnan har sina bestämda steg, sina uttänkta roller, och avviker en från dem hamnar en i otakt och den patriarkala dansen upphör. Kvinnans roll är att bli styrd, men hon vet såklart precis vad hon ska göra för att låta sig styras, hon vet precis hur undflyende hon ska vara, hur charmigt nervös hon ska vara, hur svårtillgänglig hon ska verka. Det ingår i den patriarkala dansen att mannen jagar lite, får anstränga sig lite, men alltid i trygg förvissning om att det just bara är en del i dansen.

Den patriarkala dansen bygger på lögner, lögner som föder osäkerhet. Vi sätter på oss varsin mask, masken som man och som kvinna, och detta gör per automatik att vi inte kan mötas som människor. Den osäkerhet vi känner inför oärligheten i mötet är en känsla som ofta anses vara just kärlek. Vi lär oss att det är den där passionerade nagelbitande telefonkollande osäkerhetskänslan som är kärlek, och att relationer som präglas av trygghet, tillit och respekt är något annat.

När masken väl är påsatt, när den patriarkala dansen väl börjat, kan den inte bara tas av när det passar, när vi plötsligt vill vara jämställda. Vi kan inte dansa den här dansen, spela det här spelet, och förvänta oss att sexet magiskt ska bli jämställt. Om vi ska ha jämställt sex så måste även romantiken vara det. Vi måste sudda ut alla idéer om överordning och underordning som något vackert och romantiskt, vi måste sluta upp med idén att mannen ska föra och kvinnan följa, för det är detta som sedan smittar av sig när vi ska ha sex.

Det går inte att välja och vraka de delar ur den patriarkala dansen en råkar tycka om och välja bort det en inte gillar. Romantiken är ingen jävla buffé, utan det är något en måste acceptera i sin helhet eller förkasta helt. Antingen tar en på sig masken eller så gör en inte det, och tar en på sig masken blir det ett jävla helvete att få av sig den.

Därför måste vi sätta romantiken och porren sida vid sida i det feministiska projektet. Vi kan inte kritisera det ena och blint acceptera det andra, vi kan inte särskilja det patriarkala sexet från de patriarkala relationerna i övrigt. Vi måste angripa problemet som den helhet det faktiskt är, som olika skeden i den patriarkala dansen. Vi måste gräva upp skiten med rötterna och kasta skräpet på soptippen.

Detta är min text på temat Hur skildras sex? i min och Schmenus bloggutmaning. Skriv en du med!