Etikett: sex

Sorry killar, men så jävla fantastiskt är det inte att ha sex med er.

Har en favoritkategori på kommentarer som dyker upp ibland, nämligen den som går ut på att det där med kvinnoförtyck inte är en så big deal eftersom *trumvirvel* KVINNOR HAR LÄTTARE ATT ”FÅ” SEX (något som inte är helt sant, tänkte ta tag i detta ämne senare idag).

Alltså, jag undrar verkligen vad som pågår i dessa mäns huvuden. Vad fan har de för självbild om de tror att deras sexuella prestationer är så jävla fantastiska att de kompenserar för allt det förtryck som kvinnor utsätts för. Jag undrar verkligen. De måste ju tro att deras kukar (för ja, det är ju inte direkt så att det är några andra män än cismän som säger detta) typ sprutar regnbågar och juveler, att en orgasm för en kvinna är som att uppleva himmelriket, att det är det mest fantastiska en kvinna kan uppleva.

Jag idkar regelbundet heterosex och jag tycker för det mesta att det är skönt, men jag skulle inte tveka en sekund inför att byta ut alla orgasmer och annan sexuell njutning jag någonsin haft mot ett postpatriarkalt samhälle. Jag skulle hellre dö som oskuld i ett ickepatriarkalt samhälle än att knulla mig till döds i detta. Och ja, detta menar jag verkligen.

Sorry killar, men så jävla fantastiskt är det liksom inte att ha sex med er, att det är värt tusentals år av brutalt förtryck.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

En kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Det är fascinerande i vilken grad det spekuleras kring mitt sex- och kärleksliv. Hur många jag fått ha sex med, vilka jag har sex med och så vidare. Jag har till och med fått frågor om huruvida min partner är en ”riktig man” (dvs en person som definierar sig som man och hade kuk vid födseln, alternativ någon som beter som som en ”riktig man” ska göra). Det insinueras även att skälet till att jag skriver om min förra relation är för att jag blev så sårad och har ett hämndbegär, eller för att jag måste rationalisera det hela. Tja, jag är helt ärlig med att det var han som dumpade mig och att jag vid tillfället var helt hjärtekrossad, det är liksom ingen hemlighet. Jag försöker inte hålla upp någon ”fasad” av att det var jag som dumpade honom för att vi inte hade det jämställt eller av att jag inte var ledsen. Jag har heller inte hymlat med att jag tyckte det var jobbigt att inte få manlig bekräftelse i Bryssel. Däremot är jag idag glad att det tog slut och att jag efter det inte hittade någon ny direkt, utan fick frigöra mig ordentligt själv istället. Det har nämligen gjort mig till en mycket friare individ, och det har gjort att jag har haft kraft att kräva jämställdhet i mitt nuvarande förhållande. Detta är något jag skriver mycket om, så en borde inte behöva spekulera i saken. Ändå görs det. Varför?

En kvinna kan såklart inte bedömas självständigt, utan hon måste ses i relation till männen i hennes liv. En kvinna kan inte själv komma fram till något utan det måste alltid vara ett direkt resultat av olika relationer hon haft med män, eller avsaknaden av sådana. Att jag är feminist handlar således om att jag inte får tillräckligt mycket manlig bekräftelse (eller kuk som det också brukar kallas av dessa idioter).

Att jag kritiserar heterorelationer bara måste handla om att jag själv inte kunnat bli tillfreds i en heterorelation som andra tjejer blir. Nå, det stämmer såklart att jag inte varit tillfreds i tidigare relationer, men det är ju liksom något som jag lyckats komma i alla fall en bit på vägen att lösa genom feminism. Feminism är inte en försvarsmekanism, det är ett sätt att lösa problem, i det här fallet förtrycket av kvinnor.

Det verkar som om en som feminist liksom måste höja tvåsamheten och mannen till skyarna för att det ska vara okej. Feminism ska bara handla om typ lönefrågan och våldtäkter, aldrig om hur män och kvinnor lever tillsammans. Där ska en vara extremt traditionell. För att om en inte är det, då är det plötsligt ens egen bitterhet som är orsaken till att en kritiserar könsmaktsordningen. Om en inte är som en kvinna ska vara, alltså bunden i ett lyckligt tvåsamt förhållandet med en man, så faller kritiken plötsligt platt. Då handlar det plötsligt om att en är bitter för att en inte får den så omtalade, magiska, manliga bekräftelsen.

Hur detta är patriarkalt är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Att kvinnor alltid först måste ingå i det patriarkala systemet, fylla upp alla dess normer, innan de kan börja kritisera det. Att en först och främst måste vara liggbar innan en kan göra något annat som kvinna är såklart en patriarkal norm. Män behöver inte gå igenom de steget, de får ha åsikter även om de är oskulder och fruktansvärt fula. Det kan såklart vara tråkigt av andra skäl, men det är inte en lika stor begränsning av deras övriga liv som det är att som kvinna inte anses vara liggbar. För en kvinna som inte är liggbar, hon är ingenting.

Twitter 8/8.

Alla dessa män som tycker att det faktum att de inte får ligga är likvärdigt med den objektifiering kvinnor utsätts för. Jag hade gladeligen bytt ut allt sex jag haft och kommer ha mot att få ha levt ett liv fritt från objektifiering. Poängen är liksom inte att kvinnor måste piffa till sig för att ha sex, utan att vi måste vara liggbara för att få existera. Vad en kvinna än gör ska hennes utseende diskuteras. Alla åsikter, handlingar och så vidare ska sättas i relation till det. En man som inte får ligga är det synd om, en kvinna som inte får ligga bli hånad och frånskriven rätten att ha åsikter.

Kan inte killar bara fatta att jag SKITER I om jag får ligga med dem eller ej, jag vill för fan bara vara ifred. Men det är såklart helt otänkbart för en man att kvinnor skulle kunna tycka att det är oviktigt att få ligga med dem. Och alla dessa spekulationer kring mitt sexliv som dyker upp ständigt. Att jag inte får sex, har sex med fula killar etc etc. Ja, för en kvinna kan såklart inte tänka om hon inte får sin dagliga dos kuk.

Antar att det är såpass jobbigt för vissa män att upptäcka att kvinnor kan vara självständiga att de måste underkänna det. Det är en så jävla otänkbar tanke att kvinnor kan tycka det är viktigare att inte bli förtryckta än att ligga med män. Och detta ständiga jävla bs om att det är så lätt för kvinnor att ligga. Med äckel ja. Med vettiga män nej, pga finns så jävla få. Eller den om att vi blir ”Närmade” så mycket. Jag föredrar att inte ligga med folk som inleder med att trakassera mig.

Nyckeln till kvinnlig frigörelse är alltid en man.

Som modell och ideal för den kvinnliga frigörelsen står ofta den sexuella frigörelsen, och mer specifikt promiskuiteten. Att ligga med många, givetvis män, och medvetet klä sig på ett sätt som gör en attraktiv för män förknippas med att själv ta makten över sin sexualitet, att göra sig själv till ett sexuellt subjekt. För att ta makten över sin sexualitet måste en ständigt utöva den, visa att en verkligen verkligen vill knulla och försöka uppnå det. Älska kuk.

Det finns en tydlig idé om att kvinnor som nyligen blivit singlar ska ägna sig åt något slags vilt singelliv, som handlar om att komma över vissa män genom andra män. En kan inte sluta älska någon förrän en älskar igen, sägs det. På samma sätt berättas det sagor om kvinnor som flyr från patriarkala förhållanden, alltid med hjälp av en man. Prinsen kommer och räddar prinsessan från draken. Och det är klart att prinsen är bättre än draken, men räddningen är obönhörligen en man, alltid en man.

Nyckeln till kvinnors frigörelse är alltid en man. En man att ligga med, en man att fly med, en man att skyddas av, en man att komma över en annan man med, en man vars kuk en kan tillbe i sin sexuella frigörelse. Att som kvinna helt ta avstånd från män är inte accepterat. Visst kan en vara sexuellt återhållsam, men bara om det är i syftet att slå ut i full blom inför en framtida make. Visst kan en vara lesbisk, men bara om en genom sin sexualitet underhåller män, låter sig objektifieras. Om en inte använder sin sexualitet för att behaga män så är en inte någon riktig kvinna, och således inte heller människa.

Att helt ta avstånd från sex med män, inte för att ”spara sig” eller ”spela svårfångad” utan för att en helt enkelt inte är intresserad av att ligga med män är inte ett alternativ. Att säga ”jag är inte intresserad” som förklaring till att en inte gör det en ska göra för att vara knullbar godtas inte, istället blir en ett föremål för välgörenhet, för välmenande råd och försök att bli ihopförd med olika män. En kvinna som inte vill ligga med män föranleder nervositet, det går emot ordningen och tillståndet nästintill sjukdomsförklaras. Det blir en fråga om dåligt självförtroende, depression eller kärlekssorg, ett tillstånd en ska bli frisk ifrån eller peppas loss ur. Ingenting en kan göra av fri vilja, för att en faktiskt tror att det är det bästa.

Som singel får en höra från alla håll att det är viktigt det här med män. Att en ska ”passa på” att ligga runt, att en ska vara sexuellt frisläppt, att det är det som är frihet, att det är så en kommer över sitt ex. Men jag vill inte komma över mitt jävla ex, jag vill komma över hela jävla patriarkatet, hela manligheten, och det är ingenting ett knull råder bot på. Jag vill inte bli av med behovet av bekräftelse från en man, utan från alla jävla män. Jag vill inte gå från en man till en annan, ständigt byta upp mig till bättre och snällare män utan att komma ifrån patriarkatet. Jag vill vara min egen, jag vill skapa min egen frigörelse och ha min sexualitet för min egen skull. Det är inte enskilda män som är problemet i detta, utan hela jävla manligheten.

Twitter 18/7. Om våldtäkt.

När folk ska ”förkasta” våldtäkter genom att kalla individerna som utför dem för den elakare saken efter den andra. Ni tror att ni gör något bra, men egentligen bidrar ni bara till den mytbildning kring våldtäkter som råder och tillåter dem. För om våldtäkt är det värsta en människa kan göra, hur ska vi då acceptera att vänner, bröder, fäder utför dessa? De är ju inga monster.

Genom att skapa myter kring våldtäktsmän som ondskan själv så låter vi desto fler verkliga våldtäktsmän komma undan. De flesta våldtäktsmän är inte ens medvetna om att de våldtar. Våldtäkten är en så inlemmad del av vår kultur att den sker ”naturligt”. Att inte inhämta samtycke, att ”köra på” fast kvinnan inte visar vilja, allt detta är handlingar som leder till våldtäkt. Det förrädiska med våldtäktskulturen är att den gör allt detta till normala inslag i människors sex. Våldtäkten finns alltid närvarande.

Våldtäkten är inget väsensskilt från vanligt patriarkalt sex, utan snarare att dra det till sin spets. I det vanliga patriarkala sexet finns alla ingredienser som gör en våldtäkt: brist på konsensus, manlig makt, manligt tolkningsföreträde. Om vi inte motverkar detta kommer våldtäkter fortsätta ske. Det är synen på sex som i grunden måste förändras.

Att män självgott säger ”om tjejen säger nej slutar jag direkt” är i sig ett bevis på våldtäktskultur. Som om det räckte? En ska inte behöva säga nej. Män ska lyssna in, känna efter, förstå vad som är okej. Sådant märker en om en är lyhörd. Om du kör på helt obekymrat tills det magiska ”nej” kommer så löper du stor risk att ha sex med någon mot dennes vilja. Och det är det som är problemet. Att alla lär sig att ett ”nej” ska respekteras, men att allt innan dess är okej.

Uttrycket ”våldtäkt är inte sex” är problematiskt. För det ger bilden av att kulturen kring sex inte har något med våldtäkt att göra. För att vi ska förstå varför våldtäkter sker måste vi förstå varför sex ser ut som det gör. Hur det är patriarkalt. Innan vi förstår och kritiserar sex kan vi inte förstå och kritisera våldtäkt. Vi kan inte behålla det patriarkala sexet men slippa våldtäkten.

Problemet är att alltför många män anser sig har rätt till kvinnors kroppar innan annat angetts. Innan det där ”nej” kommer. Sex konstrueras som att män agerar på kvinnor, som objekt, inte som ett ömsesidigt samspel. Män kommer med förslag som kvinnor har att tacka ja eller nej till. De är inte agenter som kan utforma, de kan bara tillåta eller avslå. Innan vi börjar se kvinnor som sexuella agenter så kommer våldtäkterna inte att upphöra.

#Kvinnanslust och manlig njutning.

Det går en hashtag på twitter nu som heter #kvinnanslust och jag tänkte apropå det blogga lite om det här med sex. Jag var sexuellt aktiv ganska länge innan jag ens vågade ta på en kuk, än mindre utöva oralsex. Jag var också länge extremt obekväm med att bli slickad eller att bli tagen på. Det enda som gick var liksom omslutande sex, och det tyckte jag inte var så jävla roligt heller.

Jag har funderat mycket på vad skälet till det här var, varför jag var så extremt hämmad. Jag har liksom inte varit en blyg person på det sättet, jag har haft lätt för att prata om sex och så vidare.

Och jag tror, ärligt talat, att mycket av det berodde på vilka personer jag hade sex med. Jag hade framförallt sex med en person som jag var förälskad i under en lång tid men som inte var kär i mig och jag tror att sexet var ett sätt att få närhet till hen. Hen var dock extremt ointresserad av all form av ömhet, vilket gjorde att alla slags initiativ blev väldigt svåra att ta och att jag inte kunde slappna av när hen försökte slicka eller ta på mig. Det kändes helt enkelt inte som att det fanns något verkligt intresse av mig som person eller för min njutning, vilket gjorde det otroligt svårt att släppa hämningarna under sex. Jag fick inte orgasm med den här personen och det var inget som hen verkade vara särskilt intresserad av heller. Hen nöjde sig med mitt ”jag har svårt för att komma” och utforskade aldrig frågan vidare, frågade inte vad jag gillade eller visade något större intresse för att jag skulle få orgasm.

Sedan har jag haft sex med män som har varit väldigt måna om att jag skulle komma, men liksom på ett hetsigt sätt. Som har krävt färdiga svar på vad jag vill ha, som om jag vore någon slags apparat med en bruksanvisning till. Som har förväntat sig att jag själv ska ha full kunskap kring vilken typ av sex jag tycker om, vilka knappar en ska trycka på. Och när jag inte har haft det så har de liksom skitit i det, och skitit i min njutning över huvud taget. Det har varit allt eller inget: antingen ska jag komma i någon slags superorgasm eller så kan de lika gärna var. Som om den kvinnliga orgasmen var någonting en ”vann” som man.

Nu har jag kommit underfund med vad jag gillar i ganska hög utsträckning, men det är fortfarande inte som att en kan göra en speciell grej tillräckligt länge och så går det. En viktig del för mig, och troligen många andra, i att kunna få orgasm är att kunna slappna av ordentligt. Kan jag inte det så är det så gott som kört. Och avslappning kräver ömhet, engagemang och omtanke, det kräver ett genuint intresse för min njutning från min partners sida, inte någon slags hetsig orgasmjakt.

En annan grej jag kan tycka är jobbigt är när min partner själv inte visar om/att hen njuter. Det känns som att det är något som förväntas av kvinnor i väldigt hög grad, alltså att vi ska stöna och så vidare, men den manliga njutningen är inte alls en lika stor del av hur sex porträtteras. Den manliga orgasmen är det såklart, men på vägen dit är det mest kvinnans stönanden och så vidare som står i fokus. Vissa män är otroligt sammanbitna under sex, något som i alla fall får mig personligen att bli väldigt osäker. Det kan kännas som om män som inte visar att de njuter tar ifrån mig min agenskraft i sexuella situationer, att det liksom blir deras prestation för att få mig och sig själva att njuta som står i fokus. Detta tycker jag blir väldigt hämmande, både för att få min partner att njuta men också för att få mig själv att njuta, till exempel ta på min själv under sexet. Jag tycker ju om att till exempel ge oralsex, petting och så vidare men om alla sådana initiativ möts av sammanbiten tystnad så förtar det glädjen i väldigt stor utsträckning. Det gör liksom att den sexuella initiativkraften hamnar i min partners händer och kringskär mina egna möjligheter till att ta initiativ.

Bilden är ritad av Suhinina.

Jag tänker att detta hänger ihop med normer kring kön i stor utsträckning. Män förväntas vara de som tar initiativen, som ”äger” situationen. De förväntas också vara ”starka” på det sättet att de ska ”äga” sin egen njutning, att den inte ska ligga i någon annans (kvinnans) händer. Det finns ju också män som tar illa upp om kvinnor tar på sig själva under sex, något som jag tänker hänger ihop med detta. Mannen ska liksom klara av allt själv, tillfredsställa både sig själv och kvinnan på egen hand. Kvinnan ska bara ta emot, slappna av och ”njuta” (fast såklart under förutsättningen att hen visar det jävligt tydligt, eftersom det är mannens kvitto på hens manlighet).

Bilden är ritad av Suhinina.

För mig är det befriande när jag verkligen märker att män njuter och känner att jag får utrymme att också agera sexuellt, för deras njutning. Det gör att jag får en del av makten över sexet, hur det ska utformas och så vidare. Det gör att jag inte bara vågar göra mer med min partner, utan också med mig själv, att jag vågar ta initiativ.

Jag önskar att män i högre grad kunde skippa sina stenansikten och visa att de njöt, för det tror jag skulle leda till mycket bättre sex för alla inblandade.

Bilderna kommer från ett inlägg som Suhinina skrivit om just detta med manlig njutning, läs det!

Om premisser för samtycke, kvinnor som objekt och rätten att bestämma över sin egen kropp.

Läser detta inlägg på Genusfolket som handlar om en kvinna som blivit ejakulerad i fittan trots att hen uttryckligen sagt att hen inte vill vara med om detta.

Häromdagen bestämde en  brittisk domare att det går att åtala för våldtäkt i ett fall där en man haft sex med sin fru och medvetet ejakulerade inuti henne trots de kommit överens om att han inte skulle göra det. Kvinnan sa ja till sex under förutsättning att mannen drog sig ur, eftersom hon var rädd att bli gravid, vilket han gått med på. Men enligt kvinnan höll han sedan fast henne så hon inte kunde komma undan, sa att han tänkte komma inuti henne samt att ”jag gör som jag vill.” Kvinnan blev gravid. Enligt åklagarmyndigheterna gick det inte att bevisa att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt, kvinnan överklagade och en domare har nu gett henne rätt.

Nu tycker människor att detta innebär att sex med samtycke kan vara våldtäkt. Det påminner mig lite om tongångarna som gick kring Assangeaffären. Om jag minns rätt var det en kvinna som tackat ja till sex, under förutsättningen att kondom användes, något som Assange sedan ignorerade och ljög om. Då tyckte folk att kvinnan visst hade gett samtycke, eftersom hen gett samtycke till samlag. Att samlaget sedan inte skedde på de premisser kvinnan uttryckligen sagt gällde för samtycke var mindre viktigt, samtycke hade utdelats och då var det bara för Assange att tuta och köra.

Det är intressant det här med hur folk ser på samtycke. Ibland talas det till exempel om sexkontrakt då samtyckeslagen diskuteras. Grejen är att ett sexkontrakt inte skulle lösa ett skit, eftersom en fortfarande kan ångra sig under ett samlag. Om en då visar att en inte vill så spelar det ingen roll om något sexkontrakt skrivits under, akten ska avslutas. Det enda som fungerar är att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a, och detta inte bara i början av ett samlag utan under hela samlaget. Vilken grej va! Nej, du kan inte få ”tillstånd” till att ligga och sedan göra vad fan du känner för, hur svårt ska det vara att begripa egentligen?

Detta hänger ju samman med en syn på kvinnor som objekt. Vi kan antingen vara tillgängliga eller inte, är vi tillgängliga får en göra vad fan en vill med oss. Att kvinnor skulle kunna vara intresserade av att ha sex under vissa former för att det typ… njuter av det men ointresserade av andra som vi inte finner njutbara verkar vara en omöjlighet i vissa mäns ögon. Vi är antingen horor eller madonnor, antingen öppna eller stängda, inget däremellan.

För mig är det ett klart fall av våldtäkt, det som beskrivs ovan. Kvinnan har gett sitt samtycke till samlag under vissa premisser, och en av dessa var att mannen inte skulle ejakulera inuti henne. Samtycket är alltså begränsat till vissa former av sex, det är inget generellt ”du får göra vad du vill med mig”. Denna gräns var något som mannen medvetet överträdde. Det var alltså inte någon olycka, att hen råkade komma i fittan mot sin egen vilja, utan ett medvetet ignorerade av kvinnans uttryckta vilja med motiveringen ”jag gör som jag vill”.

Samtycke fanns till sex, men inte till ejakulation i underlivet. När jag har sex med människor förväntar jag mig att de ska respektera de gränser jag sätter upp. Jag förväntar mig att de ska undvika att hålla fast mig och medvetet överträda mina gränser. Hade jag på förhand vetat att detta skulle inträffa hade jag inte gett samtycke till något över huvud taget, eftersom jag inte vill ha sex med personer som inte kan respektera mina gränser. Samtycke är ingenting binärt, något som bara kan vara ja eller nej, utan har en mängd olika nyanser.

Kvinnor måste ha rätt att säga vad de tycker och tänker om vad som ska inträffa även efter att generellt samtycke till samlag utdelats. Vi kan inte ha ett samhälle där vår rätt att säga något om hur ett samlag ska genomföras förverkas så fort vi ger samtycke. Den inställningen bottnar i en vidrig jävla kvinnosyn, en syn som bygger på att den kvinna som en gång sagt ja är något en får göra vad fan en känner för med. Ungefär som en får göra vad en vill med en present en en gång fått. Kvinnan reduceras från människa till objekt.

Jag hoppas verkligen att det blir en fällande det i det här fallet. Något annat vore inget annat än en jävla skam i ett civiliserat samhälle.

Twitter 15/4. Om liggbarhetsskalan.

Om en kvinna som anses oliggbar ändå är tillfreds med sitt sexliv så antas det att hon har sänkt sina krav så att hon ligger med ”fula” män. Enligt dessa människors extremt statiska synsätt på sexualitet så ser en på alla sexuella relationer utifrån någon slags marknadslogik. Att jag får ligga trots att jag inte är ”liggbar” betyder inte att jag ligger med människor jag inte skulle vilja ligga med om jag hade val.

Enligt detta sätt att se på saken skulle ju endast människor högst upp i liggbarhetsskalan kunna ha ett tillfredsställande sexliv eftersom det endast är dem som kan ligga med folk som är mindre attraktiva än de en helst vill ligga med.  Att människor helt enkelt ligger med andra de är attraherade av och trivs med verkar vara uteslutet i dessa personers ögon. Allt är tävlan.

För mig är det så att jag tycker om sex pga skönt, inte för att positionera mig socialt, så därför slipper jag helst hetsjakt på ”bäst” ligg. Ligger mycket hellre med människor jag attraheras av, uppskattar som sällskap och är trygg med än de som står högst i liggbarhetsordningen. För den som faktiskt är intresserad av sex och inget något slags statusspel så borde denna liggbarhetsordning vara ganska oviktig.

Trött på när folk ska leverera biologiska ”sanningar” kring vad en tänder på&sedan misstänkliggöra en när en säger att en tänder på annat. Nej, jag attraheras inte av någon konstig ”manlighet” i form av pengar eller makt. Kan jag få ha mina preferenser ifred?

Sedan kan en ju tycka att vissa saker är sexiga intuitivt men dra sig bort från dem av andra skäl. Vissa ”manliga” drag attraheras jag av men har lärt mig att ogilla intellektuellt pga vet att de leder till dåligheter. Att detta ses som att jag ”går emot min natur” och att det skulle vara dåligt bara befängt. Klart en kan resonera kring sina preferenser. Det är inte som att en är dömd till att för evigt tända på vissa saker.

Feministisk analys har ändrat mina preferenser mycket. Idag tänder jag betydligt mindre på klassiskt manliga drag, för jag har lärt mig att dekonstruera dem. Det är inte att jag ”lurat” mig själv, utan att jag fört in andra aspekter och analys i min sexualitet. Inga konstigheter. Sexualitet är liksom ingenting du är dömd till, det kan ändras precis som allt annat och det betyder inte att en trycker ner något. Precis lika lite som det är att trycka ner något att lära sig kontrollera våldsamhet för att en inser att det är skadligt.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.