Inte sällan får en höra historier, både från män och från kvinnor, som handlar om hur förkastligt andra kvinnors beteende har varit i situationer där män är inblandade. Det kan till exempel vara en kvinna som varit ihop med någon eller som raggat på fel kille. Ofta innehåller den här typen av historier drag av slutshaming, alternativt att kvinnan pekas ut som ”galen” (typ hysterisk, väldigt känslosam eller liknande) och väldigt ofta så tar människor mannens parti framför kvinnans.
Jag tror inte heller att det är helt ovanligt att folk är i situationer där det talas om en kvinna på ett väldigt sexistiskt och nedlåtande sätt, men där en undviker att ta henne i försvar för att en inte vet ”alla sidor av historien” eller helt enkelt för att det känns obehagligt och det inte rör en personligen. Jag har själv varit i situationer där jag tänkt liknande, och bara svalt en närmast absurd historia om hur keff någon med hull och hår och dessutom spelat med eftersom det inte rör mig eller mina vänner. Jag har tänkt att det inte spelar någon roll då.
Jag har, sedan jag blev feminist, börjat att försvara kvinnor i mycket högre grad. Även när det är kvinnor jag inte känner så motsätter jag mig sexistiska omdömen. Jag brukar också försöka syna historier som bygger på att kvinnor har varit ”överdrivet känslosamma”, jobbiga, hysteriska och liknande när jag i högre grad har börjat förstå att detta ofta beror på hur könsmaktsordningen tar sig uttryck i relationer. Istället för att bara köpa historien om hur jobbigt en kvinna betett sig så brukar jag ställa följdfrågor om varför detta beteende kan ha uppstått.
Ett praktiskt exempel kan vara att en man säger om sin flickvän: ”åh, hon är så jobbig, hon ringer hela tiden och låter mig inte vara ifred”. Istället för att säga: ”nejmen vad jobbigt för dig, hon borde verkligen låta dig ha sin egentid” så kan en istället säga: ”men kan det inte vara så att du är dålig på att visa henne uppskattning och att hon därför reagerar med att söka mer bekräftelse?”. Jag tror att ni kan komma på en massa situationer där endast kvinnans reaktion beskrivs som själva problemet som båda egentligen varit med och konstruerat.
Poängen med detta är dels att visa systraskap även för kvinnor som du inte har en direkt relation med. Det bidrar också till att upphöja din egen och dina samtalspartners medvetenhet om hur de reaktioner som beskrivs som kvinnans problem ofta har uppstått i samspelet med någon annan, och att båda har ansvar. Det finns även en egen vinning att göra, nämligen genom att markera gränser inför dig själv och andra. Om du inte tillåter sexism riktad mot andra så blir det tydligt att du inte heller tillåter sexism riktad mot dig själv.
Detta inlägg gillar jag skarpt! Sexismen är så jävla utbredd att få ens reagerar. De flesta bara nickar och håller med utan att ens reflektera i hur de baserat på kön förnedrar en människas person.
Tror det är en väldigt sann grej det här du skriver om att bilden av kvinnor som ”klängiga”, ”bekräftelsesökande” osvosv nog ofta handlar om att den som inte naturligt får bekräftelse i en relation söker den. Och det är väldigt mycket vanligare att män naturligt får vardagsbekräftelse av sin kvinnliga partner än tvärtom.
Jag är kvinna, men helt värdelös på det där ständiga bekräftandet, som anses vara i det närmaste genetiskt betingat för kvinnor, och jag har ett stort behov av personlig sfär. Som en stereotyp man helt enkelt. Och jag har aldrig (verkligen ALDRIG utom min nuvarande) varit i en relation med en man som i längden uppskattat min självständighet och som inte efter kortare eller längre tid blivit bekräftelsesökande i mitt sällskap – på precis ett sånt där sätt som brukar beskrivas som typiskt tjejer.
Bra text! Är det alldeles för sent med en fråga/”inläggsönskan” till frågestunden? Hoppas inte. Here goes iaf:
Alltid, och jag menar ALLTID, när man pratar om våldtäkter med folk (mest män) så säger de att ”jättemånga” våldtäkter görs av hemska tjejer som ljuger om att de blivit våldtagna för att hämnas på någon de inte gillar (exempelvis en gammal pojkvän).
Jag blir oerhört provocerad och vill debattera emot, men debatten dör liksom ut med det argumentet. Jag kommer inte på något att säga och därför slutar diskussionen med att det är synd om alla killar. Det är inte synd om tjejerna som blir våldtagna, de ljuger säkert. (Jag blir skitarg nu när jag skriver om detta).
Har du något bra svar på tal på detta som jag kan ”sno” och säga nästa gång?
Jag är ganska dålig på kvicka svar på sånt, utan brukar mer elda upp mig och hålla värsta utläggningen. Vad jag kan tänka på är väl att säga samma sak men byta ut våldtäkt mot rån/misshandel etc, så att de (förhoppningsvis) fattar hur absurt det är.
Eller ja, bara fråga om de har några som helst belägg för det…
Väldigt bra inlägg!
Sen jag har blivit mer insatt i feminism så har jag också börjat analysera mer det folk säger och vad som skulle kunna ligga bakom det (strukturer osv). En sak är att jag nuförtiden har slutat förringa kvinnors känslor och beteende med att kalla dem överkänsliga etc, det är SÅ förnedrande. Det finns ju då också som sagt ofta två sidor av myntet; en anledning till att hon reagerar som hon gör som inte har med henne och hennes ”emotionella instabilitet” att göra. Jag upplever det som att kvinnor analyserar till leda deras eget handlande i en konflikt. Vad de kunde ha gjort eller sagt annorlunda, sätta sig in i den andres situation etc. Det är dags att män börjar göra det också.
Jag vet ju själv att när jag har varit i relationer, tillfälliga som långvariga, där personen bekräftar en, hör av sig, frågar hur man mår osv, har jag varit mycket mer säker och lugn, och därför betydligt mindre benägen att bli upprörd och ledsen över ”småsaker”. Det är sådant som många män får utan att anstränga sig och tar för givet.
Det där är jättebra och viktigt tror jag! Om det är något som är jävligt bärande i könsmaktsordningen så är det ju detta ständiga nedvärderande av kvinnors känslor.
Tror inte alls att det är bra i längden att behandla vuxna personer som jämt söker uppmärksamhet och bekräftelse som om de vore barn. En ansvarsfull vuxen person har så pass mycket självförtroende att hon inte behöver söka omgivningens och sin pojkväns bekräftelse hela tiden. Tycker det är bättre att säga ifrån till sånna människor istället. Annars kommer de fortsätta bete sig som barn i all framtid, och sånna vill man ju inte gärna ha som kompisar när man själv blivit vuxen.
Jag tycker inte att ngn ska behandla ngn som ett barn. Däremot med respekt och kärlek. Förstår inte hur du blandar ihop detta.
Jag tror att alla är överens om att det är skillnad på att jämt söka uppmärksamhet & bekräftelse & på att önska bli bekräftad & uppmärksammad, gråskalan existerar i högsta grad men av någon anledning ignoreras den ofta i sådana här diskussioner?
Att söka denna bekräftelse är inte heller detsamma som att jaga den hysteriskt & jag tycker att texten Fanny har skrivit berör även det: då mannen säger att kvinnan vill ha hans ständiga uppmärksamhet är det mycket möjligt att det är någonting som han säger för att det från hans perspektiv upplevs så trots att kvinnan kanske bara ’terroriserar’ honom med godnatt-SMS varje kväll.
Men nog om det, vad jag framförallt tycker är intressant är om du Mimmi (eller andra som tycker att det är barnsligt med kvinnor (i exempelfallet) som söker bekräftelse av sin partner) är medvetna/tror på skillnader i vilken typ av bekräftelse män & kvinnor får en kick av & om det är relevant om bekräftandet i en relation är obalanserat – dvs att den ena parten är naturligt bekräftande & den andra inte har det intresset & den fallenheten.
” systerskaps reflexen” kallar jag det 🙂 jätte bra tips Fanny. Har länge gjort det och möts ofta av irritation, kanske för jag inte är så metodisk eller försiktig inte ( enligt normen ) kvinnlig.
Alla har säkerligen hört om män som säger att dom känner sig älskade & bekräftade om deras partner sväljer deras säd vid avsugningar (ofta på skämt med viss sanning), men jag hör inte lika ofta kvinnor tala om att få oralsex på samma sätt. Kvinnor däremot talar av vad jag har märkt oftare om mäns ord (ex. komplimanger & verbal omtanke) & sättet deras partner ser på dom på. Individskillnader finnes givetvis men jag talar om generella bekräftelsemönster som jag tror har grund både i vår biologi & i sociologi, men ändå tänker många främst på hur kvinnor vill bekräftas då en talar om uppmärksamhetstörstande partners – & då med avsmak, för det handlar ju om.. kvinnor.
Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad ger verbal bekräftelse varför männens behov är mättat hela tiden, och då det inte märks ngn brist så reflekterar de inte över det.
Bra text, så himla bra med lite konkreta ideer om hur man faktiskt kan förändra! Ser framemot att följa resten av kalendern! Kram
Ett ex. är att jag uppskattar att bekräftas relativt stereotypt. Jag vill att mannen ska tindra med ögonen & komplimera mig (inte DRÄNKA mig, det finns en gråskala som sagt), lyssna på mig & ta sig tid att ’prata om känslor’, ibland överraska mig med presenter & bjuda mig på ex. middag & bio. I gengäld bekräftar jag mannen med att visserligen tindra & komplimera men framförallt tillgodose hans maskulina bekräftelsebehov ex. med generöst med avsugningar (& svälja & berätta att jag uppskattar honom, hans kuk & hans säd) & att pyssla om med bla. hemlagad mat, överraskningsstädat & morgonkaffe
& uttrycker min uppskattning över hur himla manlig karln är då han hjälper mig med sina ’manliga skills’ som att öppna burkar & fixa med datorer. Vet även att det är ett sätt att bekräfta någon att göra saker för denne men problemet är att många män tror att görandet är det enda fina & genuina sättet att bekräfta sin partner på för att det är den stereotypa mannens perspektiv: att verbala saker som samtal om känslor & att uttrycka uppskattning i ord är lite mjeeeh för att det ska räcka med att spika upp hyllor, smeka ömt & bära tunga påsar. Det ska räcka att göra för att mannens primära bekräftelsebehov ligger i vad kvinnan gör för honom & vad hon säger har inte ett betydande värde. Kvinnor är dock mer språkligt utvecklade & fokuserade & jag tror att vi därför ofta värdesätter ord på ett annat sätt.
Får jag inte mitt så falnar intresset att ge, jag upplever att det är emotionellt utarmande att ge mycket baserat på vad mannen vill ha & få lite baserat på vad jag som kvinna vill ha & jag förstår inte vad i sådant som skulle handla om en stor bekräftelsetörst. Att ge & ta är väl vad ett förhållande till stor del handlar om? Självklart behöver jag bekräftas i en relation & det är ingen skam i det. För mig handlar det om harmoni & integritet, & kärlek & lusta.
———-
Ursäktar att det blev tusen kommentarer ist för en som tanken var men det gick inte att skicka iväg kommentarer som var längre än ett stycke :S Om någon vill svara på den så svara på HELA för den ska inte vara såhär uppdelad:)
tack för den feministiskakalendern <3 Skulle gärna ha en sån på väggen för 2013. En bokidé!
Du är så klok