Etikett: julkalender

Lucka tjugofyra: politisera allt.

En viktigt fråga för feminismen har varit, och är fortfarande, vad som betraktas som politik. Många feministiska kärnfrågor bortförklaras som opolitiska. Exempel på detta är när kvinnolöner diskuteras och människor förklarar kvinnors lägre löner med att ”löner bestäms av tillgång och efterfrågan” och vägrar se att det kan finnas andra förklaringar, som till exempel att kvinnors arbete har varit lägre värderat otroligt länge och att detta kanske kanske kan ha påverkat lönerna även idag. Det finns många exempel på när människor tar enskilda statistiska uppgifter som tyder på kvinnoförtryck och försöker hitta alternativa förklaringar. Kanske kan de lägre lönerna bero på lägre produktivitet? Kanske kan glastaket bero på kvinnors lägre kompetens? De missar (eller undviker) helt att foga samman de olika uppgifterna till en sammanhängande bild: den bild som visar hur kvinnor på område efter område har mindre makt över sina egna liv och i offentligheten än män. Den bild som visar patriarkatet.

Mest tydligt blir dock detta när det kommer till relationer, familjeliv, intressen, skönhetsvanor och liknande som anses höra privatlivet till. När dessa mönster kritiseras så får en ofta höra att en inte ska ”lägga sig i” hur andra människor sköter sina liv eftersom det rör sig om ”privata val”. Människor lär sig också att uppfatta och beskriva sina egna livsval som avskilda från politiken i stort. Det är till exempel inte helt ovanligt att folk gör uttalanden i stil med att de är för jämställd fördelning av föräldraledigheten eller hushållsarbetet men att det helt enkelt inte passar för just dem på grund av olika omständigheter.

Konstruktionen av ”privatlivet” är såklart i sig djupt politisk. Att få kvinnor att uppleva erfarenheter som drabbar dem just på grund av sitt kön som slumpmässiga personliga erfarenheter, frikopplade från samhället i stort, och dessutom uppmuntras till att hålla tyst om dessa erfarenheter är en effektiv strategi för att reproducera patriarkala strukturer. Vad som anses vara privat, och därmed inte något som ska hanteras politiskt, styr vilka beslut kring detta som blir möjliga att fatta.

Ofta så försöker människor att framställa den privata sfären som något självklart, något naturligt. Det kan till exempel låta som så att det är ”osunt” att staten ”går in i våra sovrum/relationer” när lagar som berör sex och relationer diskuteras. För många faller dessa resonemang intuitivt i god jord, just för att vi lärt oss att betrakta våra relationer som något opolitiskt, detta trots att det är en av de absoluta grundstenarna i hur vi organiserar samhället. Själv konstruktionen av mellanmänskliga relationer är i sig politisk, till exempel så har vi en massa lagstiftning som premierar människor som väljer att leva i just kärnfamiljer.

Det finns ingen naturlig ordning som säger att något särskilt ska vara bortom politikens kontroll. Om det är i den så kallade privata sfären som stora delar av kvinnoförtrycket sker, vilket ser ut att vara fallet, så måste givetvis dessa zoner också styras politiskt för att ett jämställt samhälle ska kunna uppnås. Som feminist så går det helt enkelt inte att stanna vid privatlivets gränser, eftersom kvinnoförtrycket sker även inom dessa gränser och vi aldrig kommer kunna uppnå ett jämställt samhället om den privata sfären får kvarstå som den ser ut idag.

Kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter får dock ofta utså skuld och skam. De blir kallade gränslösa, och det får en såklart absolut inte vara som kvinna. Att berätta om barn, relationer, arbetsdelning i hemmet och ideal är absolut inte okomplicerat. Ofta får en höra från diverse förstå sig påare att detta minsann inte alls har något med politik att göra, utan bara handlar om ens personliga tillkortakommanden, att en visst har ett fritt val och så vidare. Och många kvinnor accepterar nog denna uppfattning, för den står väldigt väldigt stark i vårt samhälle.

Därför är det ett viktigt uppdrag för feminismen att foga samman erfarenheter av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat för att sedan, utifrån detta, kunna ställa gemensamma krav på förändring. Det är viktigt att bryta ner idén om privatlivets helgd. Det är viktigt att länka samman ditt eget liv, dina egna problem, med det kvinnoförtryck som är universellt. Det är viktigt att förstå att det personliga är politiskt. Att alltid vrida och vända, att alltid tänka ett eller flera extra varv innan en accepterar att något skulle vara uttryck för slumpen, eller för kvinnors helt och hållet biologiska skillnad från männen.

Så mitt sista tips i denna lite halvdana kalender är helt enkelt: politisera allt!

Lucka elva: förbered dig.

Lucka åtta och lucka tio har handlat om hur en kan försöka skapa jämställdhet i sitt förhållande genom att uppmärksamma det arbete en utför både för sig själv och sin partner, mer konkret genom att för en tid strunta i att utföra detta arbete och kolla vad som händer. Det första steget är att medvetandegöra sig själv om vad detta arbete är och vad det betyder. Men för att skapa jämställdhet måste en även ta upp det hela till diskussion med sin partner, vilket troligen kommer leda till en konflikt.

Ett vanligt problem när det kommer till konflikter i relationer är att mannen får tolkningsföreträdet. Som exempel kan vi nämna konflikter som bygger på att kvinnan tar det övergripande ansvaret för att saker och ting sköts i hushållet, och därför uppfattas som ”pedant” och ”tjatig” när hon påminner om saker som behöver göras. På samma sätt uppfattas det ofta som att kvinnan är ”jobbig” när hon söker kontakt. Detta är i själva verket relationsproblem, som alltså har att göra med hur parterna sinsemellan konstruerar sin relation. Ändå så uppfattas de, i vår kultur, som kvinnans personliga problem. Denna kulturella tolkningsram smittar såklart av sig på hur saker och ting tolkas i relationer.

Förutom detta har vi också en kultur där män generellt anses mer ”logiska” och ”rationella” och därför mer förmögna att se saker och ting som de verkligen är. Många kvinnor socialiseras även in i att se sina egna tolkningar av verkligheten som mindre valida. En annan faktor är att kvinnan generellt är den som skulle tjäna på förändring i fördelningen av arbete, medan mannen troligen tjänar på att ha kvar det som det är.

Allt detta sammantaget gör att det finns ett manligt tolkningsföreträde som ofta syns i konflikter i relationer och gör att kvinnan ofta får ”lägga sig”. Att upphäva detta tolkningsföreträde är en viktigt del i att kunna förändra något i relationen. De viktigaste för att göra detta är att vara medveten om att tolkningsföreträdet finns och vara uppmärksam på situationer där det kan dyka upp.

Vad som också kan hjälpa är att själv vara riktigt säker på vad en är ute efter innan en tar upp en konflikt. Ofta när en tar upp saker och ting utan att ha tänkt igenom dem själv ordentligt innan så blir det lättare att adaptera den andra personens syn på det hela. Av detta skäl tycker jag bland annat att en ska göra som jag förespråkat i inläggen innan, och testa för att få kött på benen och definiera mer tydligt vari ojämställdheten ligger.

Om du själv och säker på vad du tycker är problemet, vad du vill uppnå och hur saker och ting skulle kunna förändras innan du tar upp samtalet kommer det troligen att bli lättare att inte falla in i att ge honom tolkningsföreträde. Därför är det viktigt att formulera dina tankar tydligt inför dig själv innan du tar upp en diskussion, och gärna att du har så mycket konkreta exempel som möjligt (det är inte alltid möjligt, jag vet).

Detta betyder inte att en absolut inte kan ändra sin åsikt, men det är viktigt att notera varför en gör det. Om det är för att du tvivlar på din egen förmåga att bedöma rätt och fel eller för att du vill undvika konflikt så är det kanske inte det bästa skälet. Därför är det viktigt att en går in i viktiga konflikter med en tydlig problemformulering och ett tydligt mål, så att ens upplevelser inte blir bortshabblade av hans tolkningsföreträde.

Lucka åtta: skit i allt.

Nu blev det ingen lucköppning igår. Sånt som händer. Jag kallar ändå denna för lucka åtta.

Idag tänkte jag ge ett konkret tips på hur du kan uppmärksamma ojämlikhet om du har en heterorelation, speciellt om det är en person du bor tillsammans med. Tipset kan låta enkelt, men är nog för många mycket svårare. Det lyder nämligen: skit i allt.

I många relationer, även de där parterna utför lika många konkreta sysslor, så är det kvinnan som står för det övergripande planerandet av dessa. Det är hon som så att säga har ansvaret för att saker och ting blir gjorda. Detta leder dels till att hon lägger en massa känslomässig energi på att hålla koll, identifiera vad som behöver göras och säga till. Dessutom så är det lätt att hon uppfattas som tjatig, både av sig själv och andra, eftersom det alltid är hon som måste påpeka när något ska bli gjort. Det leder också till att han lätt får en dålig uppfattning om hur mycket som egentligen behöver göras i ett hem, och därmed underskattar hennes arbete.

Försök därför att släppa taget i en vecka, eller kanske två. Strunta i att ta initiativ till att saker och ting blir gjorda av honom, och gör dem inte heller själv. Om ni har en given arbetsdelning kring vissa saker så kan en ju uppfylla detta, men inte ta initiativ till något hushållsarbete utöver det.

Med hushållarbete menar jag inte bara saker som att laga mat och diska. Jag menar att plocka in posten, slänga soporna, plocka undan, göra fint, handla, tvätta och så vidare. Allting som har med hushållet att göra. Jag tycker också att du ska vara hård mot dig själv: plocka inte undan en enda liten grej, torka inte av en enda yta, inte ens om det bara skulle ta några sekunder av din tid i anspråk.

Sen är det bara att observera vad som händer. Om ni har ett jämställt förhållande så kommer troligen han att ta initiativ till att saker blir gjorda ganska snabbt. Antingen genom att göra dem själv eller be dig att göra dem. Kanske blir det ingen större skillnad på skräpnivån alls. I så fall kan du skatta dig lycklig.

Mer troligen så har han en betydligt högre toleransgrad för smuts i hemmet, och har dessutom blivit inlärd i att någon annan tar hand om det. Sannolikt är också att det utöver de stora och regelbundna sysslorna, som matlagning och disk, finns en massa andra småsysslor som är viktiga att de utförs för att hemmet ska fungera, men som inte märks på samma sätt. Jag tänker här på olika former av undanplockande, att veta vad som saknas i kylen och se till att det handlas i tid och så vidare.

Att aktivt hindra dig själv från att ta någon form av ansvar över att saker och ting blir gjorda kan vara ett sätt att uppmärksamma dig själv och honom på den ojämna arbetsfördelningen i hushållsarbetet. Om du struntar i allt ett tag så kommer du sedan att ha resultatet tydligt framför dig: du kommer att kunna se vad det är som inte blir gjort om inte du ombesörjer att det görs. Du kommer också att kunna peka på detta och utifrån det föra en diskussion rörande hushållarbetet som sträcker sig bortanför vem som har diskat eller lagat mat flest gånger. Det handlar nämligen inte bara om sånt, utan det handlar också om vem som ombesörjer att allt flyter på i hemmet. Detta arbete är ofta svårt att se för den som inte själv är van vid att utföra det, och därför kan nog tyvärr enda lösningen vara att helt enkelt sluta utföra det för ett tag.

Lucka fem: bekräfta en kvinna.

En annan sak en kan göra, som är lite av en vidareutveckling på förra luckan ”Släpp fram en kvinna” är att förutom att släppa fram även aktivt bekräfta personen. Detta försöker jag göra så ofta jag kan genom att vara extra noggrann med att ge uppmuntrande kommentarer när osäkra personer som är ovana vid att ta plats, något som ofta sammanfaller med att vara kvinna, tar utrymme.

Personer som är vana vid att ta plats behöver i regel inte lika mycket uppmuntran. De har troligen en ganska grandios självbild redan som det är. Personer som är ovana vid att ta plats kan behöva bekräftelse på att det är uppskattat och att de kan tillföra något. bland räcker det inte med att bara lyssna och ta till sig, utan en måste även understryka detta genom att uppmärksamma det.

Ett typiskt exempel tycker jag är när en diskuterar något i en större grupp. Då kommer det ju oftast en massa invändningar, argument och nya infallsvinklar. Generellt så antar en en del av dessa tankar utan att säga något om det, och presenterar dem sedan som en del i ett större resonemang. I sådana situationer brukar jag vara extra noggrann med att påpeka varifrån den tanken kom ”från början” om det var en person som är ovan vid att ta plats. Jag tycker att det är viktigt eftersom det handla rom att synliggöra den personen inför gruppen, men också om att synliggöra inför den personen att insatsen spelar roll.

Jag tycker såklart inte att en ska ljuga och säga att en håller med när en inte gör det, däremot tycker jag att en ska vara extra noggrann med att uppmärksamma när personer som är ovana vid att ta plats kommer med något bra, både inför dem och inför de andra i sällskapet.

Detta kan såklart appliceras på både kvinnor och män, men eftersom män i regel tar mer plats så tycker jag ändå att det fungerar som en feministisk strategi.

Lucka fyra: släpp fram en kvinna.

Det här är en grej som jag försöker tänka på ofta, men som alla kanske inte kan applicera själva. Det är nämligen så att jag själv är väldigt duktig på att ta plats. Jag snackar för det mesta mycket, har inga problem med att säga vad jag tycker och försvara min ståndpunkt. Detta leder dock till att jag själv ofta är den som tränger undan andra.

Vissa tycker att en inte ska avbryta någon annan över huvud taget. Detta håller jag absolut inte med om. Folk avbryter varandra precis hela tiden och att själv inte göra det är att lämna över utrymmet till de som är mer buffliga. Däremot tycker jag att det är viktigt att tänka på vem en avbryter. Jag avbryter gärna människor som tar mycket utrymme men jag försöker tänka extra mycket på att inte avbryta den som har svårt att ta plats.

Om en tänker i termer av makt så kan en tänka att modet att avbryta andra och ta plats är ett privilegium som en kan använda på olika sätt. Det kan dels användas för att ta utrymme från de människor som annars tar detta utrymme, men det kan också användas för att släppa fram andra genom att respektera deras initiativ till att ta plats mer än andra. Jag tänker att det för en blyg person kan verka upplyftande om någon av de som brukar ta mycket utrymme respekterar när de ska tala. Att vara lyhörd och respektfull inför de som har svårare att ta utrymme är mycket viktigare än att visa upp detsamma inför de som gör det enkelt.

Det behöver inte nödvändigtvis handa om att ta mindre plats, men att fundera på på vems bekostnad du tar plats. Om det är så att du ofta avbryter andra så blir det nog tyvärr på ren automatik så att de du tränger undan är de som har svårare att själva ta plats, och dessa personer är väldigt ofta kvinnor. Att då tänka på det lita extra att att vara extra noggrann med att inte avbryta kvinnor, och framförallt inte kvinnor som har svårt att ta plats, men inte nödvändigtvis sluta avbryta de som tar plats själva, som ofta är män.

Lucka två: försvara en kvinna.

Inte sällan får en höra historier, både från män och från kvinnor, som handlar om hur förkastligt andra kvinnors beteende har varit i situationer där män är inblandade. Det kan till exempel vara en kvinna som varit ihop med någon eller som raggat på fel kille. Ofta innehåller den här typen av historier drag av slutshaming, alternativt att kvinnan pekas ut som ”galen” (typ hysterisk, väldigt känslosam eller liknande) och väldigt ofta så tar människor mannens parti framför kvinnans.

Jag tror inte heller att det är helt ovanligt att folk är i situationer där det talas om en kvinna på ett väldigt sexistiskt och nedlåtande sätt, men där en undviker att ta henne i försvar för att en inte vet ”alla sidor av historien” eller helt enkelt för att det känns obehagligt och det inte rör en personligen. Jag har själv varit i situationer där jag tänkt liknande, och bara svalt en närmast absurd historia om hur keff någon med hull och hår och dessutom spelat med eftersom det inte rör mig eller mina vänner. Jag har tänkt att det inte spelar någon roll då.

Jag har, sedan jag blev feminist, börjat att försvara kvinnor i mycket högre grad. Även när det är kvinnor jag inte känner så motsätter jag mig sexistiska omdömen. Jag brukar också försöka syna historier som bygger på att kvinnor har varit ”överdrivet känslosamma”, jobbiga, hysteriska och liknande när jag i högre grad har börjat förstå att detta ofta beror på hur könsmaktsordningen tar sig uttryck i relationer. Istället för att bara köpa historien om hur jobbigt en kvinna betett sig så brukar jag ställa följdfrågor om varför detta beteende kan ha uppstått.

Ett praktiskt exempel kan vara att en man säger om sin flickvän: ”åh, hon är så jobbig, hon ringer hela tiden och låter mig inte vara ifred”. Istället för att säga: ”nejmen vad jobbigt för dig, hon borde verkligen låta dig ha sin egentid” så kan en istället säga: ”men kan det inte vara så att du är dålig på att visa henne uppskattning och att hon därför reagerar med att söka mer bekräftelse?”. Jag tror att ni kan komma på en massa situationer där endast kvinnans reaktion beskrivs som själva problemet som båda egentligen varit med och konstruerat.

Poängen med detta är dels att visa systraskap även för kvinnor som du inte har en direkt relation med. Det bidrar också till att upphöja din egen och dina samtalspartners medvetenhet om hur de reaktioner som beskrivs som kvinnans problem ofta har uppstått i samspelet med någon annan, och att båda har ansvar. Det finns även en egen vinning att göra, nämligen genom att markera gränser inför dig själv och andra. Om du inte tillåter sexism riktad mot andra så blir det tydligt att du inte heller tillåter sexism riktad mot dig själv.