Lucka tjugofyra: politisera allt.

En viktigt fråga för feminismen har varit, och är fortfarande, vad som betraktas som politik. Många feministiska kärnfrågor bortförklaras som opolitiska. Exempel på detta är när kvinnolöner diskuteras och människor förklarar kvinnors lägre löner med att ”löner bestäms av tillgång och efterfrågan” och vägrar se att det kan finnas andra förklaringar, som till exempel att kvinnors arbete har varit lägre värderat otroligt länge och att detta kanske kanske kan ha påverkat lönerna även idag. Det finns många exempel på när människor tar enskilda statistiska uppgifter som tyder på kvinnoförtryck och försöker hitta alternativa förklaringar. Kanske kan de lägre lönerna bero på lägre produktivitet? Kanske kan glastaket bero på kvinnors lägre kompetens? De missar (eller undviker) helt att foga samman de olika uppgifterna till en sammanhängande bild: den bild som visar hur kvinnor på område efter område har mindre makt över sina egna liv och i offentligheten än män. Den bild som visar patriarkatet.

Mest tydligt blir dock detta när det kommer till relationer, familjeliv, intressen, skönhetsvanor och liknande som anses höra privatlivet till. När dessa mönster kritiseras så får en ofta höra att en inte ska ”lägga sig i” hur andra människor sköter sina liv eftersom det rör sig om ”privata val”. Människor lär sig också att uppfatta och beskriva sina egna livsval som avskilda från politiken i stort. Det är till exempel inte helt ovanligt att folk gör uttalanden i stil med att de är för jämställd fördelning av föräldraledigheten eller hushållsarbetet men att det helt enkelt inte passar för just dem på grund av olika omständigheter.

Konstruktionen av ”privatlivet” är såklart i sig djupt politisk. Att få kvinnor att uppleva erfarenheter som drabbar dem just på grund av sitt kön som slumpmässiga personliga erfarenheter, frikopplade från samhället i stort, och dessutom uppmuntras till att hålla tyst om dessa erfarenheter är en effektiv strategi för att reproducera patriarkala strukturer. Vad som anses vara privat, och därmed inte något som ska hanteras politiskt, styr vilka beslut kring detta som blir möjliga att fatta.

Ofta så försöker människor att framställa den privata sfären som något självklart, något naturligt. Det kan till exempel låta som så att det är ”osunt” att staten ”går in i våra sovrum/relationer” när lagar som berör sex och relationer diskuteras. För många faller dessa resonemang intuitivt i god jord, just för att vi lärt oss att betrakta våra relationer som något opolitiskt, detta trots att det är en av de absoluta grundstenarna i hur vi organiserar samhället. Själv konstruktionen av mellanmänskliga relationer är i sig politisk, till exempel så har vi en massa lagstiftning som premierar människor som väljer att leva i just kärnfamiljer.

Det finns ingen naturlig ordning som säger att något särskilt ska vara bortom politikens kontroll. Om det är i den så kallade privata sfären som stora delar av kvinnoförtrycket sker, vilket ser ut att vara fallet, så måste givetvis dessa zoner också styras politiskt för att ett jämställt samhälle ska kunna uppnås. Som feminist så går det helt enkelt inte att stanna vid privatlivets gränser, eftersom kvinnoförtrycket sker även inom dessa gränser och vi aldrig kommer kunna uppnå ett jämställt samhället om den privata sfären får kvarstå som den ser ut idag.

Kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter får dock ofta utså skuld och skam. De blir kallade gränslösa, och det får en såklart absolut inte vara som kvinna. Att berätta om barn, relationer, arbetsdelning i hemmet och ideal är absolut inte okomplicerat. Ofta får en höra från diverse förstå sig påare att detta minsann inte alls har något med politik att göra, utan bara handlar om ens personliga tillkortakommanden, att en visst har ett fritt val och så vidare. Och många kvinnor accepterar nog denna uppfattning, för den står väldigt väldigt stark i vårt samhälle.

Därför är det ett viktigt uppdrag för feminismen att foga samman erfarenheter av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat för att sedan, utifrån detta, kunna ställa gemensamma krav på förändring. Det är viktigt att bryta ner idén om privatlivets helgd. Det är viktigt att länka samman ditt eget liv, dina egna problem, med det kvinnoförtryck som är universellt. Det är viktigt att förstå att det personliga är politiskt. Att alltid vrida och vända, att alltid tänka ett eller flera extra varv innan en accepterar att något skulle vara uttryck för slumpen, eller för kvinnors helt och hållet biologiska skillnad från männen.

Så mitt sista tips i denna lite halvdana kalender är helt enkelt: politisera allt!

Lucka nitton: ta del av en erfarenhet.

Vidare i spåret från förra luckan, nämligen att dela en erfarenhet, kommer här nästa tips. Ta del av en erfarenhet.

Som feminist så underskattar en nog ofta hur fast en själv kan vara i strukturer. Du är ju medveten!

Även om en känner till könsmaktsordningen så betyder inte det att du känner till alla sätt den tar sig uttryck på. Manssamhället har många fula ansikten och det är naturligt att en inte ser alla aspekter direkt, snarare blir en aldrig riktigt färdiglärd.

Många feminister, däribland jag själv, kan reagera väldigt defensivt när deras liv ifrågasätts ur ett feministiskt perspektiv. Jag har träffat åtskilliga feminister som varit väldigt måna om att förklara att just deras livsval inte alls har något med strukturer att göra och jag har på samma sätt slagit ifrån mig tankar om att just mina livsval skulle vara beroende av strukturer. För mig har det framförallt varit relevant när det kommer till relationer.

Därför är det viktigt att inte bara dela sina egna erfarenheter, utan även ta del av andras. Att höra andra berättelser om hur de kopplat ihop sina egna liv och könsmaktsordningen kommer säkert leda till nya insikter även för dig själv.

Ett tips jag själv har är avhandlingen Det kallas kärlek som är en studie av tio ”jämställda” par, med analys av hur de upprätthåller könsmaktsordningen i sina förhållanden. När jag läste denna bok så blev jag otroligt medveten om en massa saker jag innan trott endast var mitt eget fel, men som jag sedan förstod hade med könsmaktsordningen att göra. Detta har gett mig en massa kunskap om hur jag ska undvika detta i framtiden.

Jag hade noterat problemen redan tidigare, men jag hade inte förstått varför de fanns och kunde därmed inte heller förstå hur jag kunde ta mig ur dem. När jag fick problemen beskrivna för mig ur ett nytt perspektiv så kunde jag se hur det hängde ihop, och därmed också får verktyg för att bryta mig fri från dem.

Så läs och lyssna på vad ni kommer över. Jag vill också uppmuntra er till att tipsa varandra om böcker, filmer, texter och liknande med berättelser som betytt något för er egen feministiska utveckling.

Lucka arton: dela en erfarenhet.

Detta hänger tätt ihop med föregående lucka, nämligen att ta tolkningsföreträdet i en relation i efterhand. Men det handlar om att lyfta upp det en nivå och också dela sin erfarenhet med andra.

En erfarenhet kan dela spå många olika sätt. En kan antingen sprida den för alla som vill läsa, som jag själv bland annat gjort i denna text om mitt förra förhållande. En kan också prata mer förtroligt med personer som redan står en nära.

Att dela med sig av personliga erfarenheter kan vara ett effektivt sätt att få folk att tänka till. Kvinnor delar ofta många erfarenheter av förtryck med varandra, det kan röra sig om ojämställdhet i relationer, om ätstörningar, om sexuella trakasserier och så vidare. Vissa kvinnor har förstått hur detta hänger ihop med en större maktordning, medan andra inte fogat samman alla bitar än men ändå upplever dessa problem. Vi lever alltså alla i samma verklighet, men har olika perspektiv på varför den ser ut som den gör.

Många kvinnor tycker att det är jobbigt att ställas inför den feministiska analysen av verkligheten. Jag antar att det handlar om att det är jobbigt att erkänna att ens liv påverkas av strukturer och att se sitt förtryck. Som feminist vill en såklart att alla kvinnor ska förstå hur deras personliga liv hänger ihop med könsmaktsordningen och hur de också kan vinna på kvinnokampen. Dock kan det ibland vara svårt att framföra detta på ett sätt som inte uppfattas som ett ifrågasättande av kvinnan en försöker vill få med på tankebanan. Då är det ett utmärkt tillfälle att utgå från sina egna erfarenheter.

Om du lägger fram feministiska reflektioner kring tidigare eller aktuella händelser i ditt eget liv så kan det nog kännas  lättare för den som känner igen sig i din situation att ta till sig av analysen, eftersom det inte känns lika mycket som en pekpinne som riktas emot en personligen. Folk har sällan något emot att andra gör personliga reflektioner kring saker som skett i deras liv, det är när det upplevs som riktat specifikt emot en själv som det kan komma att bli känsligt.

Ett annat problem med att inte tala om sina egna erfarenheter är att det dels kan upplevas som verklighetsfrånvänt, men också att det kan upplevas som om en anser sig själv stå utanför strukturerna och försöker rädda endast andra kvinnor från dem, något som av många upplevs som väldigt fientligt. Om en istället påtalar de situationer där en själv har påverkats av strukturer så undviker en en situation där det upplevs som om en bara försöker trycka sina ideal på andra.

Utgå därför från dig själv och dina erfarenheter av att leva som underordnad i en patriarkal struktur. Skriv om det, berätta om det. Att tala om det personliga är ett jättebra sätt att börja tala om det politiska, eftersom det blir så otroligt mycket mer konkret. Vidare så kan historier om hur en person har sett och troligen också frigjort sig från strukturer vara väldigt peppande för den som läser. Det visar nämligen inte bara på att det finns ett problem, utan även på vägar ut, och därmed också på vad feminismen kan bidra med för den enskilda.

Ett första steg för att börja diskutera erfarenheter är att börja förstå och dela med sig av sina egna. Det kan såklart vara otroligt obehagligt, men jag tror att det kan vara både förlösande och insiktsgivande på ett personligt och utgöra ett viktigt bidrag till feminismen som rörelse.

Lucka tretton: omvärdera en relation.

Detta är något som har hjälpt mig otroligt mycket i min personliga frigörelse, speciellt rörande förhållanden. Jag var ju under två och ett halvt år involverad i ett förhållande som på många sätt var otroligt ojämställt. Efter att vi gjorde slut har jag tänkt otroligt mycket på vad som hände, skrivit om det, pratat om det, läst böcker om det och så vidare. Jag har gått från en definition av vårt förhållande som relativt jämställt, där vi båda hade ungefär lika mycket att säga till om, till att förstå många av de sätt på vilka han hade övertag i relationen och hur det påverkade den.

Många skulle kanske tycka att det är destruktivt att ”älta” något som en gick igenom för länge sedan, men för mig har det verkligen varit frigörande. Anledningen är att jag har kunnat ta tolkningsföreträdet i min egen verklighetsbeskrivning och i efterhand kunnat förstå vad som skedde ur mitt eget perspektiv. Detta har varit otroligt frigörande.

När en är mitt i någonting så kan det vara otroligt svårt att se mönster. Speciellt om en är i en ojämställd relation där mannen ofta får tolkningsföreträdet i olika situationer. Dessutom så vill en kanske anpassa sig, och därmed också sina tolkningar av verkligheten, så att relationen kvarstår. När det är mycket känslor i omlopp blir det lätt att tvivla på sin egen förmåga att uttolka situationen.

Att i efterhand gå igenom en relation och finna exempel på ojämställdhet kan vara en smärtsam upplevelse, helt enkelt för att det är jobbigt att inse hur fast en egentligen är i strukturer. Men detta är också en insikt som kommer att göra det enklare för dig att slå dig fri, och troligen göra ditt liv bättre på lång sikt. Det kommer att göra det lättare för dig att förstå hur könsmaktsordningen påverkar dig i ditt vardagsliv, och därmed göra det lättare för dig att undvika det i framtiden.

Tänk över konflikter du har haft i tidigare relationer och fundera på vilken definition av verkligheten som blev den ”vinnande” och varför. När jag har gjort detta har jag verkligen upptäckt hur många gånger jag övergav mina känslor och impulser för att jag övertog hans definition av mig och situationen. Detta gjorde inte att jag kände mindre som jag gjorde, men att jag undertryckte det och definierade mina känslor i sig som det grundläggande problemet, inte vår relation.

Det faktum att jag verkligen tänkt över och gått igenom vår relation och skapat mina egna definitioner har inte bara gjort att jag kunnat komma över det ordentligt, utan även gjort mig bättre rustad för relationer efteråt.

Lucka elva: förbered dig.

Lucka åtta och lucka tio har handlat om hur en kan försöka skapa jämställdhet i sitt förhållande genom att uppmärksamma det arbete en utför både för sig själv och sin partner, mer konkret genom att för en tid strunta i att utföra detta arbete och kolla vad som händer. Det första steget är att medvetandegöra sig själv om vad detta arbete är och vad det betyder. Men för att skapa jämställdhet måste en även ta upp det hela till diskussion med sin partner, vilket troligen kommer leda till en konflikt.

Ett vanligt problem när det kommer till konflikter i relationer är att mannen får tolkningsföreträdet. Som exempel kan vi nämna konflikter som bygger på att kvinnan tar det övergripande ansvaret för att saker och ting sköts i hushållet, och därför uppfattas som ”pedant” och ”tjatig” när hon påminner om saker som behöver göras. På samma sätt uppfattas det ofta som att kvinnan är ”jobbig” när hon söker kontakt. Detta är i själva verket relationsproblem, som alltså har att göra med hur parterna sinsemellan konstruerar sin relation. Ändå så uppfattas de, i vår kultur, som kvinnans personliga problem. Denna kulturella tolkningsram smittar såklart av sig på hur saker och ting tolkas i relationer.

Förutom detta har vi också en kultur där män generellt anses mer ”logiska” och ”rationella” och därför mer förmögna att se saker och ting som de verkligen är. Många kvinnor socialiseras även in i att se sina egna tolkningar av verkligheten som mindre valida. En annan faktor är att kvinnan generellt är den som skulle tjäna på förändring i fördelningen av arbete, medan mannen troligen tjänar på att ha kvar det som det är.

Allt detta sammantaget gör att det finns ett manligt tolkningsföreträde som ofta syns i konflikter i relationer och gör att kvinnan ofta får ”lägga sig”. Att upphäva detta tolkningsföreträde är en viktigt del i att kunna förändra något i relationen. De viktigaste för att göra detta är att vara medveten om att tolkningsföreträdet finns och vara uppmärksam på situationer där det kan dyka upp.

Vad som också kan hjälpa är att själv vara riktigt säker på vad en är ute efter innan en tar upp en konflikt. Ofta när en tar upp saker och ting utan att ha tänkt igenom dem själv ordentligt innan så blir det lättare att adaptera den andra personens syn på det hela. Av detta skäl tycker jag bland annat att en ska göra som jag förespråkat i inläggen innan, och testa för att få kött på benen och definiera mer tydligt vari ojämställdheten ligger.

Om du själv och säker på vad du tycker är problemet, vad du vill uppnå och hur saker och ting skulle kunna förändras innan du tar upp samtalet kommer det troligen att bli lättare att inte falla in i att ge honom tolkningsföreträde. Därför är det viktigt att formulera dina tankar tydligt inför dig själv innan du tar upp en diskussion, och gärna att du har så mycket konkreta exempel som möjligt (det är inte alltid möjligt, jag vet).

Detta betyder inte att en absolut inte kan ändra sin åsikt, men det är viktigt att notera varför en gör det. Om det är för att du tvivlar på din egen förmåga att bedöma rätt och fel eller för att du vill undvika konflikt så är det kanske inte det bästa skälet. Därför är det viktigt att en går in i viktiga konflikter med en tydlig problemformulering och ett tydligt mål, så att ens upplevelser inte blir bortshabblade av hans tolkningsföreträde.

Lucka tio: skit i ännu mer (om det känslomässiga arbetet).

Lucka åtta hade visserligen titeln Skit i allt, men jag tog bara upp hushållsarbete. Idag så vill jag uppmuntra till att även strunta i känslomässigt arbete.

Eftersom det känslomässiga arbetet kan vara lite svårare att upptäcka tänker jag vara lite mer konkret. Nedan följer fyra exempel på vad jag menar med känslomässigt arbete.

  • Hur ofta försöker du hitta på saker att tala om för att skapa god stämning? Detta förekommer både bland två personer, men också i större grupper. Ofta är det kvinnorna som ombesörjer skapandet av god stämning genom att påbörja konversationer, se till att det är samtalsämnen alla kan relatera till och så vidare.
  • Om du är i en heterorelation, hur ofta frågar du hur det är med honom i förhållande till hur ofta han frågar dig? Ofta så visar kvinnan i relationen ett större intresse av att ta reda på hur mannen har det med sina känslor och sitt liv än tvärtom.
  • Om du är i en heterorelation, hur ofta tar du ansvaret för att reda ut olika konflikter i förhållande till hur ofta han gör det? Oavsett om det är öppna konflikter, eller mer dolda sådana som till exempel att det är konstig stämning emellan er. Ofta så tar kvinnan i relationen ett större ansvar för att saker och ting ska flyta på känslomässigt.
  • Om du är i en heterorelation, hur ofta är det du som ombesörjer planerandet av er gemensamma tid? Är det du som tar ansvar för att planera er samvaro, eller ”få ihop livspusslet”? Kanske är det även så att du oftare avstår från att göra saker för att ni ska kunna umgås?

Att ta olika former av socialt ansvar är såklart en jättebra sak att göra, men det blir problematiskt om det alltid är en viss person som gör det samtidigt som andra konsekvent låter bli. Det känslomässiga arbetet är nödvändigt för att en relation ska fungera, och om kvinnan gör det i högre grad än mannen (vilket hon ofta gör) så innebär det i slutänden att hon blir dränerad på känslomässig energi.

Att sluta med känslomässigt arbete är nog svårare än att undvika hushållarbete ett tag, eftersom det är mer abstrakt. Därför uppmanar jag till att tänka över de fyra punkter jag tagit upp, och fundera på om det är något som känns igen lite extra mycket. Försök i så fall att strunta i att göra detta ett tag, kanske tre-fyra veckor, och kolla vad som händer. Tar han ansvaret istället? Fungerar relationen bra utan att du tar ansvaret? Utifrån detta kan du sedan initiera en diskussion med din partner om det hela.

Detta kan såklart även appliceras på vänskapsrelationer, men blir ofta en större grej i kärleksrelationer eftersom dessa relationer ofta tar upp en större del av våra liv, speciellt om en även bor tillsammans med personen ifråga. Ytterst är detta en fråga om tid och energi: fördelningen av detta arbete är avgörande för vad en har tid till utanför relationen. Därför är det inte bara en fråga om ”jämställdhet för sakens skull” utan en fråga om vad du kommer ha tid till att göra i ditt liv.

Lucka nio: två tips.

Idag hinner jag inte skriva en egen lucka, och därför så ska jag komma med två tips på vad en kan läsa istället. Båda är från Sofia Zettermarks fantastiska blogg.

Håll tillgodo!

Lucka åtta: skit i allt.

Nu blev det ingen lucköppning igår. Sånt som händer. Jag kallar ändå denna för lucka åtta.

Idag tänkte jag ge ett konkret tips på hur du kan uppmärksamma ojämlikhet om du har en heterorelation, speciellt om det är en person du bor tillsammans med. Tipset kan låta enkelt, men är nog för många mycket svårare. Det lyder nämligen: skit i allt.

I många relationer, även de där parterna utför lika många konkreta sysslor, så är det kvinnan som står för det övergripande planerandet av dessa. Det är hon som så att säga har ansvaret för att saker och ting blir gjorda. Detta leder dels till att hon lägger en massa känslomässig energi på att hålla koll, identifiera vad som behöver göras och säga till. Dessutom så är det lätt att hon uppfattas som tjatig, både av sig själv och andra, eftersom det alltid är hon som måste påpeka när något ska bli gjort. Det leder också till att han lätt får en dålig uppfattning om hur mycket som egentligen behöver göras i ett hem, och därmed underskattar hennes arbete.

Försök därför att släppa taget i en vecka, eller kanske två. Strunta i att ta initiativ till att saker och ting blir gjorda av honom, och gör dem inte heller själv. Om ni har en given arbetsdelning kring vissa saker så kan en ju uppfylla detta, men inte ta initiativ till något hushållsarbete utöver det.

Med hushållarbete menar jag inte bara saker som att laga mat och diska. Jag menar att plocka in posten, slänga soporna, plocka undan, göra fint, handla, tvätta och så vidare. Allting som har med hushållet att göra. Jag tycker också att du ska vara hård mot dig själv: plocka inte undan en enda liten grej, torka inte av en enda yta, inte ens om det bara skulle ta några sekunder av din tid i anspråk.

Sen är det bara att observera vad som händer. Om ni har ett jämställt förhållande så kommer troligen han att ta initiativ till att saker blir gjorda ganska snabbt. Antingen genom att göra dem själv eller be dig att göra dem. Kanske blir det ingen större skillnad på skräpnivån alls. I så fall kan du skatta dig lycklig.

Mer troligen så har han en betydligt högre toleransgrad för smuts i hemmet, och har dessutom blivit inlärd i att någon annan tar hand om det. Sannolikt är också att det utöver de stora och regelbundna sysslorna, som matlagning och disk, finns en massa andra småsysslor som är viktiga att de utförs för att hemmet ska fungera, men som inte märks på samma sätt. Jag tänker här på olika former av undanplockande, att veta vad som saknas i kylen och se till att det handlas i tid och så vidare.

Att aktivt hindra dig själv från att ta någon form av ansvar över att saker och ting blir gjorda kan vara ett sätt att uppmärksamma dig själv och honom på den ojämna arbetsfördelningen i hushållsarbetet. Om du struntar i allt ett tag så kommer du sedan att ha resultatet tydligt framför dig: du kommer att kunna se vad det är som inte blir gjort om inte du ombesörjer att det görs. Du kommer också att kunna peka på detta och utifrån det föra en diskussion rörande hushållarbetet som sträcker sig bortanför vem som har diskat eller lagat mat flest gånger. Det handlar nämligen inte bara om sånt, utan det handlar också om vem som ombesörjer att allt flyter på i hemmet. Detta arbete är ofta svårt att se för den som inte själv är van vid att utföra det, och därför kan nog tyvärr enda lösningen vara att helt enkelt sluta utföra det för ett tag.

Lucka sex: sluta raka dig.

Idag skriver jag inget nytt, utan återpostar istället en gammal text med en guide till hur en slutar raka sig. Håll till godo.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.