Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att ”bli lesbisk”.

Ok, har fått frågor från flera olika håll om ”hur en blir lesbisk” och liknande, så jag tänkte skriva om hur denna process gick till för mig. Observera att jag inte tror att det är såhär alla lesbiska känner eller att detta kan fungera för alla, men det är såhär jag har upplevt min egen process.

Nu är det lite mer än ett och ett halvt år sedan min resa mot att bli lesbisk började. Jag tror det tog ganska tydligt avstamp i en kvinna jag träffade som på allvar frågade mig varför jag utgick från att jag var heterosexuell. Vid detta tillfälle så var jag väldigt olycklig i min relation med min dåvarande manliga partner, men jag visste liksom ingen väg ur det hela. Eftersom jag utgick från att jag var heterosexuell (har refererat till mig själv som ”hopplöst hetero” och liknande, nu känner jag bara avsmak av att tänka på heterorelationer) så antog jag att alternativet var att härda ut.

Jag upplevde i alla fall en helt annan form av gemenskap med den här personen än vad jag någonsin gjort med män, och jag tror att detta blev en ögonöppnare. Vi hade inte någon kärleksrelation, men jag insåg väl att det fanns andra former av mänsklig gemenskap. Inte för att jag inte haft nära relationer med kvinnor innan, men det handlade ju om att det kom i en livsfas där jag var väldigt uppgiven inför heterosexualiteten och försökte hitta nya vägar.

Sedan var jag och min dåvarande pojkvän ihop i ungefär ett halvår till, men jag mådde sämre och sämre i relationen och blev väl mer och mer uppgiven inför att det någonsin skulle kunna funka. Det blev också väldigt tydligt för mig hur relationen med honom gick ut över andra relationer eftersom den gjorde mig så olycklig och tog så mycket kraft. Sedan gjorde vi slut och jag träffade lite män, framförallt en jag ”dejtade” under en period. Men eftersom jag var bränd från den relationen och inte ville göra mig för känslomässigt involverad i en ny så fungerade det dåligt.

Jag hade även en relation med en ickeman lite av och till under den här perioden, som tyvärr fungerade ganska dåligt av en mängd olika skäl. Jag tror att en bidragande orsak var just att jag var så uppe i min relation med mitt ex och prioriterade den högt då jag var väldigt emotionellt beroende av honom.

Det blev mer och mer aktuellt att inte ha några relationer med män och då var ju alternativet att ha relationer med kvinnor eller att vara ensam. Just detta med sex är en grej som många fastnar på. Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part. Det bidrar nog också mycket att det helt enkelt inte finns särskilt många beskrivningar av hur kvinnor har sex med varandra i kulturen, och de som finns är ofta inriktade på mäns njutning. För mig har det varit en process att ha sex på andra sätt än jag hade i mina heterorelationer. Den största skillnaden i mina ögon är att det krävs att jag ska vara ett begärande subjekt på ett helt annat sätt. Detta är obehagligt på ett sätt, men det har också varit en stor befrielse. Sedan är det såklart inte så att jag skulle kunna ha sex med vilken kvinna som helst bara för att jag är lesbisk, ibland känns det som att det är så folk tänker på saken.

Jag hade en period där jag funderade väldigt intensivt på det här med sex och jag tror att det var en stor hjälp i min process. Jag försökte omvärdera min syn på sex och det sex jag hade haft.  Jag tänker att när det kommer till heterosex så finns det liksom ett ”schema” som en kan följa även om det saknas passion, som gör att det blir ”sex”. Om jag ser tillbaks på det heterosex jag haft så har ju i princip allt varit passionslöst, tråkigt och ofta obehagligt, men det har varit ”okej” eftersom det ju förväntas vara ungefär så. Jag kom fram till att sex för mig inte hade handlat så mycket om njutning utan snarare om bekräftelse och att etablera relationer med män. Jag kom också fram till att även det sex jag haft som var ”bra”, alltså där jag fått orgasm, hade varit förnedrande, kravfyllt och oömsesidigt.

Istället för att tänka i termer av sex började jag tänka i termer av närhet. Jag ville inte nödvändigtvis ha sex, men jag ville ha nära relationer där en även kan vara fysiskt intim. Att tänka såhär tror jag öppnade upp många möjligheter för mig. Det gjorde att jag började se på relationer på ett annat sätt och vara mer okej med att kanske inte ha sex på ett tag, eller kanske inte alls. Nu blev det ju inte riktigt så, men jag har fortfarande fått med mig mycket av att ha det här perspektivet på sex. Det känns betydligt mindre pressat att ha sex nu, och det finns mer utrymme för andra former av intimitet vilket jag värderar högt.

Hela idén om att problemet skulle ligga i just ”sex” och ”attraktion” tror jag har att göra med att detta upplevs som något naturligt. Det vill säga att kärlek är någonting som bara händer en och en kan inte göra så mycket åt saken. Alltså blir det helt rimligt att ha sex med människor som en inte har något känslomässigt eller intellektuellt utbyte av och som en kanske rentav mår dåligt av att umgås med, eftersom ”sex” är någonting skilt från annan mänsklig samvaro.

Det jag attraherades av med min nuvarande partner från första början var ju inte att jag ville ha sex med henne, utan att jag kände att vi var intellektuellt samspelta och att jag fick energi av att vara med henne, att hon intresserade mig som person och att jag ville lära känna henne mer och utveckla någon slags relation. Jag tänkte mycket på henne men jag förstod det inte som ”kärlek” på samma sätt som jag troligen hade gjort om det var en man. Om det inte var för att jag hade tänkt väldigt mycket på att ha relationer med kvinnor hade det nog lika gärna kunnat utvecklas till en vänskap. Det handlar ju om vilka ramverk en har för att förstå sina känslor. Eftersom jag såg lesbiskhet som ett alternativ teoretiskt så tänkte jag att det kunde vara värt att pröva, det hade jag troligen inte gjort två år tidigare. Men nu när detta väl är framsläppt så känns det betydligt mycket mer ”äkta” än vad heterosexet någonsin har känts.

Den största grejen för mig var nog inte att börja begära kvinnorutan snarare att ifrågasätta mitt begär mot män. Typ ”varför tänker jag att det här sexet jag har är bra” ”är jag verkligen bekväm i de här situationerna” och så vidare. Det visade sig att jag tagit väldigt mycket för givet som inte alls var självklart. Att ”bli lesbisk” har för mig inte handlat om att rikta om mitt begär från män till kvinnor och begära dem på samma sätt, utan snarare om att dekonstruera hela min uppfattning om vad begär, attraktion och sexualitet är och ska vara.

12 kommentarer till Att ”bli lesbisk”.

  • Anna skriver:

    Tack för den här texten. Jag funderar på ”att bli lesbisk”, och det låter jätteknäppt när man säger det sådär. Jag har funderat på om man ens kan bli det, eller får, eller om man blir utskrattad av alla. Jag har jämt sett homosexualitet som något man föds till. Men jag är mitt i den här processen du beskriver. Ifrågasätter varför det har varit så självklart för mig att ha manliga relationer, och hur jag märkt att jag under 15 år relationer med män har registrerat att jag inte tycker om att ha sex med dem, men inte reflekterat att jag då inte behöver ha det heller. Det har liksom bara varit som man gör. Vara hetero, ha tråkig sex för att relationen ska hålla. Nu har jag öppnat sinnet för något annat, men jag känner ingen dragning till kvinnor. Jag vet bara att jag inte vill ha fler relationer med män. Även de mest jämställda relationer jag haft med superfeminister till män har jag varit i strukturellt underläge, det bara är så hur mycket båda än vill något annat. Jag hoppas att min öppenhet inför att vara med icke-män ger mig mer möjligheter. Funkar det inte och blir jag ensam och sexlös resten av livet så får det väl vara så.

  • eff skriver:

    ”Jag tänker att det handlar om att en som kvinna lär sig att vara sexuellt passiv och då blir det jättekonstigt att tänka sig en situation där det inte finns en självklart ”aktiv” part.”
    Exakt detta har jag funderat på i flera veckor utan att kunna uttrycka det men nu satte du ord på det. Vad skönt det kändes. Och lite ledsamt att jag tänker att min expojkvän hade sex med mig hellre än att vi hade sex med varandra, men det var nog verkligen så det var.

    Sjukt bra inlägg.

  • Julia skriver:

    Tack för ännu ett jättebra inlägg! Känner så igen mig i obehaget i att vara ett ”begärande subjekt” men samtidigt… befrielsen! Är så himla ovan men man mår ju verkligen så mycket bättre sen, värt alla gånger.

  • Liv skriver:

    Jag funderar också på att bli lesbisk men vet inte hur det ska gå till. Jag var på ett föredrag på Pride i somras som handlade om att bli lesbisk, det var Mian Lodalen och en annan kvinna som pratade om en bok de skrivit om det. Anledningen till att jag skriver den här kommentaren är att jag önskar att du kunde hålla ett föredrag om det här på Pride i sommar (inte för att jag vet hur det skulle gå till, jag är inte med och arrangerar Pride eller så), det känns som om du har mycket klokt att berätta både om feminism och att bli lesbisk.

    • Fanny skriver:

      Känner inte riktigt att jag vill prata om att ”bli lesbisk” på det sättet som t.ex. Mian Lodalen gör, eftersom jag tycker det är ett ganska ytligt sätt att prata om det. Men kanske kommer jag skriva mer om dess inre processer senare.

  • olle skriver:

    Bra text! Det där med dekonstruktion är viktigt. Jag läste en massa feministiska och queera böcker och tidskrifter förut och då var jag mer öppen för att det kanske var möjligt att vara bisexuell. Många tankar i queerböckerna var också att de hade valt att vara queera, inte något de nödvändigtvis fötts till. Män sägs ju hela tiden gräva ner sig i nån sorts homosocialitet, tråkigt då att homosexualitet är sånt tabu..

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv