När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.
Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.
Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.
Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.
När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.
När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.
Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.
Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.
Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.
Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.
Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.
Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.
Jag lever i en relation med en man som är extremt dålig på att ge verbal bekräftelse. Jag tycker att du har en god poäng i att ord lätt ekar tomma och skyler över en icke-existerande intimitet genom att liksom dränka den i vitt brus.
Däremot så tror jag att en inte skall glömma bort att verbal bekräftelse mycket väl kan vara del av en kärleksfull praktik, och att en kärleksfull praktik utan verbal bekräftelse lätt känns väldigt skör. Det är för mig personligen nedbrytande att i en relation inte få någon verbal bekräftelse. Inte genom komplimanger, utan mer genom bekräftande av att en är sedd och uppskattad.
Jag har också varit beroende av min partner, nu har jag dock funnit att jag är mest beroende av mig själv, i en lång process har jag blivit min egen trygga hamn och källa för bekräftelse (därmed inte sagt att jag inte behöver det utifrån för det gör jag, jag menar att jag inte skulle ”gå under” om det tog slut, så som jag gjorde förr och mina partners är ej längre min livboj i depressionens hav) därför blir relationen inte sårbar och vi kan på ett friare sätt ge och ta. Jag personligen har aldrig varit ”bra” på verbal bekräftelse, jag bekräftar gärna genom handling eller närhet i stället. Den enda som verkligen kan läka en är en själv, man kan stötta och hjälpa varandra så gott det går men man kan inte hela någon annan eller bli helad av någon annan.
Vill bara säga tack till dig Fanny. När jag var yngre undrade jag när jag skulle gå över till den där fasen av supertvåsamhet som folk runtomkring mig höll på med. När jag var lite äldre mådde jag dåligt över att jag inte kände mig bekväm med tanken på tvåsamhet och kände mig som ”en dålig tjej” för att jag alltid backade när folk försökte inleda någon slags sådan relation med mig.
Sen jag började läsa din blogg har jag kunnat sätta ord på det jag känt och insett hur dåligt en mår i sådana relationer. Nu kan jag förstå mina egna invanda beteenden när jag är i sådana relationer, och kan då anstränga mig för att inte falla över i något invant, och därigenom upprätthålla mitt eget välmående. Tack för det!
Du satte just ord på allt det jag känt i mina kärleksrelationer hittills men inte klarat av att formulera. Tack för det!