Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.

37 kommentarer till Att få sin trygghet från tvåsamheten.

  • Hannah skriver:

    Bara för kuriosans skull kan jag ju tillägga att jag ju själv lever i ett tvåsamt och monogamt äktenskap och dessutom har flyttat till ett land där jag har 0 vänner och 0 familj i min direkta närhet (förutom min man och vårt barn), så det är kanske främst önsketänkande om större solidaritet och gemenskap mer än en uppmaning till att avskaffa tvåsamheten sådär rakt av. Själv är värste kålsupare, eller liknande ordspråk. :)

    • Fanny skriver:

      Jag kan inte säga att jag är bättre själv, men man kan ju ändå ifrågasätta hur bra det är som samhällsnorm att den ytterliga tryggheten kommer från ens partner.

      • Hannah skriver:

        Agreed. För att inte tala om vad det gör med självförtroendet och självuppfattningen för de män och kvinnor som inte lyckas hitta en partner, att vi liksom har tvåsamheten som ett självklart kriterium för lycka istället för att uppmuntra andra sorters känslomässiga relationer. Speciellt män skulle tjäna på det, tror jag, om det ligger någon sanning i uttalandena om att män mer ofta än kvinnor saknar nära kontakter utanför sin kärleksrelation.

  • Viola skriver:

    Tvåsamheten som relationsfenomen ser jag inget fel på. Men beroenden är aldrig bra, så att ju fler man kan känna tillit till desto bättre är det ju. Vi är överlag väldigt dåliga på att anförtro oss åt varandra, men jag undrar om det egentligen inte är något som mest hör till västvärlden?

  • Fredrik skriver:

    Jag är en man på 40 år som lever ensam, söker en kvinna att dela mitt liv med, upplever unga svenska kvinnor som egoistiska och avvisande till män i allmänhet.
    Jag är inte ensam om den känslan/erfarenheten.
    Det är lätt för dig att vara normkritisk och feminist….. det liknar mest hyckleri och arrogans i mina ögon.

    • Fanny skriver:

      Så för att du inte får ngn partner så är svenska kvinnor egoistiska? Hur tror du att svenska män upplevs egentligen?

      • Fredrik skriver:

        Visst förekommer egoism, arrogans och självgodhet även hos de unga männen.
        Men den negativa attityden till män i samhället har feminismen en stor skuld till enligt mig.
        DE flesta unga kvinnor/feminister söker en man med social status, hög utbildning och
        ”manliga egenskaper”, fortfarande i det ”jämställda” Sverige 2011.
        Varför inte erkänna det?

        • Fanny skriver:

          Vad är din poäng? Jag har aldrig förnekat att tjejer söker sig till stereotypt manliga partners, men jag hävdar att detta är något kulturellt betingat. Jag tror att alla skulle tjäna på dels en större gemenskap utanför tvåsamheten, dels ett uppluckrande av könsroller.

          På vilket sätt ger jag här uttryck för negativitet gentemot män? Jag ger uttryck för negativitet gentemot tvåsamhet som norm och största trygghet i livet.

    • sahara skriver:

      Hur unga är dom unga tjejer du upplever är ego och avvisande? Och är det dom du söker ett förhållande med?

    • Marielle skriver:

      Förstår inte riktigt detta Fredrik..
      ”Jag är en man på 40 år som lever ensam, söker en kvinna att dela mitt liv med, upplever unga svenska kvinnor som egoistiska och avvisande till män i allmänhet.” Om du är en man på 40 år, som söker en kvinna.. & så upplever du UNGA svenska kvinnor som avvisande? Inte så jättekonstigt kanske?

  • Karl skriver:

    Jo, det har ju hänt en del när det gäller kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden, men jag tror inte att det var riktigt så mörkt på 1800-talet som du målar upp. För nära hundra år sedan (satt med statistik från 1918 framför mig) hade ca 20 procent av kvinnorna i 50–60-årsåldern (något färre i ännu äldre generationer, kanske en urvalseffekt) aldrig varit gifta, och de hade nog knappast alla försörjt sig med prostitution hela vuxenlivet. De hade väl arbetat som pigor eller liknande, sömmerskor, lärarinnor och allt möjligt. Ibland ser jag (inte hos dig) att det finns någon föreställning att ”alla gifte sig och fick barn förr”, men det var ofta svårt att bilda familj innan vi fick mer utbrett välstånd.

  • Caroline skriver:

    Tvåsamheten är ju något som hela det västerländska samhällssystemet vilar på. Lagar är skapade utifrån äktenskapet mellan EN man och EN kvinna. Det är såsom lagar ser ut, en förutsättning för individers ekonomiska och juridiska trygghet. Staten har varit väldigt aktiv i skapandet av äktenskapets heteronorm. Att ingå äktenskap med fler än en individ av motsatt kön eller med någon annan än någon man har en kärleks relation med, är såsom systemet är uppbyggt så gott som en omöjlighet.

    Helt galet enligt mig, men en lång process att ändra på.

  • Fredrik skriver:

    Varför är jag inte ”önskad av kvinnor”?
    Förmodligen för att jag inte lever upp ”normen”, jag saknar nätverk, social status, macho-egenskaper (typ hantverkare).
    Jag är öppen, ärlig och respekterar kvinnor, men ratas ändå av dessa jämställda unga kvinnor…. realist inte bitter.

    • Hannah skriver:

      Ursäkta att jag lägger mig i här, men när du skriver ”unga kvinnor”, vilka åldrar är det du menar då egentligen? För är du 40 ska du nog sikta på kvinnor i 40-års åldern också, tänker jag.

      • Fredrik skriver:

        Jag menar kvinnor i 25-35 års-åldern.. och du har nog rätt men jag är intresserad av kvinnor mellan 20-40 år:)

        • Hannah skriver:

          Jag kan se här varför du har problem med att hitta en partner, faktiskt.
          1. De yngre tjejerna är generellt inte intresserade av män över 40, de anses nämligen vara gubbsjuka. 25-åringar vill ha andra fräscha 25-åringar. Så är det liksom bara.
          2. De icke-feministiska kvinnorna vill ha traditionella män med makt och muskler och status och ratar dig av den anledning.
          3. De feministiska kvinnorna vill ha moderna män som inte hyllar heteronormen och anser att tvåsamheten är det viktigaste i livet. Alltså är de inte heller intresserade.

          You’re in a pickle, my good man.

    • Sandra Ola skriver:

      Du hyllar normen, men ogillar att kvinnorna du mött dissat dig pga att du själv inte är stereotypiskt manlig?

      • Fredrik skriver:

        Jag är besviken över att inte ni jämställda kvinnor lever som lär… hyckleri med andra ord.
        Vad gäller heteronormen: det är ett faktum att 90-98% av mänskligheten är heterosexuella, vad vill du göra åt det!?

        • Hannah skriver:

          Fast det är ju jättekonstiga siffror du kommer med. Man räknar med att 5-10 procent av alla män är homosexuella och att 3-7% av alla kvinnor är lesbiska, och när det gäller bisexualitet räknar man med att det faktiskt kan vara så mycket som 35% av alla de övriga som är det. Såatteeee 90% hetero? I think not.

        • Hannah skriver:

          Dessutom misstänker jag starkt att anledningen till att ”vi jämställda kvinnor” inte vill vara ihop med dig är för att du helt enkelt är för trångsynt.
          Och vad betyder egentligen att vi inte lever som vi lär? Är det vår plikt att pityfucka alla män som ligger utanför den stereotypa normen? Sorry, det är inte på vårt ansvar att se till att du får en partner. Speciellt inte när vi liksom ifrågasätter hela tvåsamhetens existens.

          • Fredrik skriver:

            Jag upplever att många politiskt korrekta/feminister/genusmedvetna är intoleranta och arroganta mot andra människor som inte delar deras korrekta värderingar.
            Du bekräftar tyvärr den bilden.

            • Hannah skriver:

              Oh well, det är du som har kommit hit, till en feministisk blogg, och börjat prata om att kvinnor/feminister är hycklare, att vi är egoistiska och arroganta och avvisar män. Jag kallar dig trångsynt, och då har jag bekräftat din bild?

              Du har inte presenterat en enda förklaring till dina uttalanden, men ändå är det vi som ska stå med hundhuvudet?

              Asch. Det kan vi nog ta.

              Trevlig kväll!

            • Fanny skriver:

              Det är väl klart man säger emot den som man tycker har fel, speciellt när du kommer hit på premissen att kritisera oss. Klart som fan vi vill försvara våra åsikter.

    • illi skriver:

      Den där sortens bitterhet brukar lysa igenom. Det bara sprutar obehaglig bitterhet från ditt ”realist inte bitter”, brrr.

      • Fredrik skriver:

        OK… eftersom du säger det så, feminister i synnerhet brukar vara ganska bittra och enkelspåriga.
        For sure.

        • Fanny skriver:

          Jag håller inte med. Jag tycker att feminister i allmänhet är väldigt vidsynta och analyserande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Ge mig pengar!
Arkiv