Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.
I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.
Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.
Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.
För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.
Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.
Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.
