Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

hannah

Skicka din wtf-historia till Hannah!

Hannah har dragit igång sitt wtf-projekt igen, som handlar om olika personers tillfällen då de insåg att det finns könsroller eller ojämlikheter mellan könen. Projektet är tänkt att handla om både feminister, antifeminister, jämställdister eller människor som bara har åsikter om jämställdhetspolitik. Bredden på åsikterna som presenteras gör det intressant, tycker jag.

I alla fall så tycker jag att alla ska mejla eller kommentera sina historier hos Hannah så hon får något att rita serier av! Kom ihåg att du inte behöver sätta dig i något fack i jämställdhetsfrågan, det räcker med att du har nått en viktigt personlig insikt om jämställdhet, genus eller liknande som du vill dela med dig av.

En av Hannahs wtf-serier.

Hellre dolt förakt än öppet.

Hannah skrev för ett tag sedan om kvinnoförakt i samhällsdebatten, där hon gör en jämförelse mellan Sverige och Danmark. Hon menar att det är att föredra att ha det som i Danmark, där kvinnoföraktet är mer ”öppet” än att ha det som i Sverige, där det döljs bakom ”kritik” mot ”feminismen”, där ”feminismen” väldigt ofta betyder typ ”kvinnor som vågar öppna munnen”. Detta är alltså Hannahs beskrivning av det hela, jag har själv ingen större koll på det danska debattklimatet.

Jag måste säga att jag faktiskt föredrar det danska debattklimatet i den här frågan. Hellre lite ärligt menat könsförakt än mörkat bakom “kritik av feminismen” (som om den vore ett självständigt agerande subjekt).

Jag förstår vad Hannah menar. Det är för det första betydligt mycket lättare att avfärda det öppna kvinnoföraktet eftersom det utger sig för att vara precis vad det är. Ingen vettig person gillar kvinnoförakt, det är lite som att slå in en öppen dörr. Det är liksom inte svårt att få rätt mot en person som jämför kvinnor med sopor eller öppet säger att kvinnor i platsar i politiken, just för att de är kvinnor.

Hannah skriver sedan att hon vill att folk ska sluta dölja sitt kvinnoförakt:

Jag skulle kunna tänka mig att avsäga mig feminismen enbart av den enkla anledningen, faktiskt. Att inte ge människor som ovanstående något att dölja sitt kvinnoförakt bakom.

Men jag tycker ändå att det är positivt att människor vill linda in vad de säger, för det betyder ändå att feminismen gjort en vinst. Människor föraktar visserligen fortfarande kvinnor, men de är medvetna om att det inte är acceptabelt. Det är viktigt även för den mest misogyna att inte framstå som en person som föraktar kvinnor. Detta är något positivt, och ett första steg till en större likabehandling.

Jag tror sällan man går från ett klimat där öppet kvinnoförakt accepteras till att alla plötsligt blir feminister. Det är något som går i flera steg, och det första steget är att medvetandegöra människor om att kvinnoförakt faktiskt inte är okej. Då kommer de först att vilja dölja det, linda in det. Då måste man börja arbeta med att avslöja kvinnoföraktet under. Men det hela bygger på att det finns en grundsyn att kvinnoförakt är något dåligt.

Jag tänker att det är det senare som är den verkliga utmaningen, i alla fall rent intellektuellt. Att argumentera för att kvinnoförakt suger är enkelt, att argumentera för att saker som många inte ser som kvinnoförakt till att börja med faktiskt är det är desto svårare. Men allt detta bygger på att det finns en konsensus att kvinnoföraktet faktiskt ska bort. Så även om det danska debattklimatet kanske är mer ”ärligt” så har de en längre väg att gå.

Skriv om era uppvaknande.

Hannah vill samla ihop historier från både feminister och antifeminister/maskulinister (vägrar kalla er jämställdister, sorry) om hur man fick upp ögonen för de frågorna. Detta för att hon ska teckna en samling seriestrippar om det. Kul projekt som jag själv tänkte skriva min berättelse till. Jag tror att det kan vara intressant att se varför andra människor engagerar sig i vissa frågor och att det kan leda till en vis förståelse. Här är strippen om hennes eget uppvaknande.

Så jag tycker att alla ska vara med, helt enkel och berätta om varför ni kallar er som ni gör. Vill även påpeka att det var Hannah som ritade av mig såhär snyggt, så hon är ju duktig på det där liksom.

Att få sin trygghet från tvåsamheten.

Hannah (vars blogg jag fortfarande inte lyckats kommentera) har skrivit ett underbart inlägg om könsmaktsordningen hos olika aparter. Hon lägger fram en teori om att anledningen till att schimpanserna har ett så mycket mer patriarkalt samhälle än bonoboerna är för att schimpanserna har svårare att skaffa mat, vilket leder till att männen dominerar matletandet. Kvinnorna måste söka upp maten på egen hand, vilket gör att de inte blir starka som grupp.

I slutet menar hon att om människan organiserade sitt samhälle mer så att kvinnor kan försörja sig själva så skulle jämställdheten kommer längre. Så är det ju onekligen och vi har dessutom redan kommit en bit i det arbetet i och med barnbidrag, förskola, försörjningsstöd, att kvinnor arbetar lika mycket som män och så vidare. Män och kvinnor har mer liknande förutsättningar idag än vad vi hade på t.ex. 1800-talet, då kvinnor förbjöds från vissa yrken och i princip var tvungen att antingen gifta sig eller sälja sex. Så jag tror ändå att det går framåt på just det här planet.

Däremot så uppstår det andra problem i vårat moderna samhälle. Eftersom vi så länge varit vana vid tvåsamheten och välfärden som vår trygghet så har vi liksom ingenting emellan detta. Om vi gör oss av med tvåsamheten så har vi ingen annan gemenskap att falla tillbaka på, utom möjligtvis familjen. Vänner ställer till exempel generellt inte upp för varandra på samma sätt som man gör som partners. Visst finns man där och tröstar men man ställer inte upp med försörjning på samma sätt.

Detta tar Hannah också upp. Att man ska uppmuntra solidaritet. Men hur enkelt är det egentligen? Även om jag såklart håller med i sak så ser jag fortfarande tvåsamheten som mitt närmsta sociala skydd (utom möjligtvis mina föräldrar då). Jag litar på att min pojkvän bistår mig när det behövs på ett helt annat sätt än jag räknar med mina vänner. Och jag antar att jag i framtiden kommer att bilda familj och ha min trygghet där.

För att kunna bygga ett samhälle där folk kan stå utanför tvåsamheten så måste det finnas starka gemenskaper mellan släkt och vänner och kanske även arbetskamrater, utöver den trygghet som kommer från välfärden. Det borde vara lika självklart att fråga sin kompis om ett lån eller tröst som att göra det av sin partner.

Nu är det säkert redan så för många, men jag vågar ändå hävda att de flesta får sin största trygghet ur tvåsamheten. Även att de som inte har tvåsamheten ofta är hänvisade till att få sin trygghet från sig själva, för det är inte alltid andra gitter ställa upp.

Men tvåsamhetsnormen är inte enkel att göra upp med, tvärtom är den en av våra mest seglivade ideal. Jag är dock helt övertygad om att om den försvinner och människor skapar lika nära band till varandra på andra premisser än romantisk kärlek så kommer vårat samhälle att vara betydligt mycket mer jämställt.

Bloggtips: One-way Communication.

Jag tror jag ska börja med det här med att lyfta upp och pusha för andra bloggare. Så kallad länkkärlek. Har hört att det ska vara uppskattat och jag vet ju själv hur otroligt glad man blir när någon ägnar tid och utrymme åt att lyfta upp just en själv. Dessutom orkar jag inte vara bitter längre utan vill kunna lyfta upp folk och se upp till folk, så jag ger det ett försök så får vi se om det funkar.

Mitt första tips är bloggen One-way Communication som skrivs av Hannah. Hon är ungefär lika dedikerad till att dissa Per Ström som jag är till att dissa Mogi, och det är inte lite. Hon har bland annat dragit i gång ett projekt som handlar om att kritiskt granska källorna i Per Ströms bok Sex feministiska myter och dessutom fått gensvar vilket är helt fantastiskt. Bra jobbat!

Jag tycker om när hon är personlig och hennes förmåga att skriva ett kort inlägg som lyckas med att både vara feministiskt och väldigt roligt. Dessutom tycker jag att bloggnamnet är himla lustigt.

Det var någon här som tipsade mig om den här bloggen från början och det är kanske många som redan läser den, men ni som inte gör det bör ge den en chans.

Ge mig pengar!
Arkiv