Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.

Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.

Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.

Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

  1. Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
  2. Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

wpid-img_20141227_100146.jpgJag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

2 kommentarer till Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv