frigörelse – Fanny Åström

Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Att förvänta sig frigörelse av sin förtryckare.

Twittrade såhär igår:

Trött på ”kvinnor har inte ansvar för förtrycket”. Asså serri är den någon som tror att patriarkatet kommer avskaffa sig själv eller?? Hade ju varit gött och så vidare men det kommer inte hända. Fett privvat att ba ”nä jag tänker inte kämpa eftersom det inte är mitt fel faktiskt”. Folk dör på grund av denna skit.
Kamp är nödvändig för förändring. Feministiska män kommer inte ta kampen åt dig. Ja det suger men det är inte desto mindre sant. Kan fan inte ta det här tramset på allvar. Alla önskar vi att någon annan tar kampen åt oss. Men det är bara vi själva som kan befria oss. Varför är detta en grej inom just feminism?? Antar att det är på grund av att kvinnor alltid har förklarats kraftlösa.
Tror i alla fall det är relevant att se att vi, som kollektiv, har kraft och makt och att denna kan brukas. Skulle så jävla gärna vilja se förslag på vad fan vi ska göra om inte att ta kampen själva. Så jävla trött på all jävla feminism som mest går ut på att förklara sig själv vara ett värnlöst offer. Va det då, jag kommer ej klandra dig men tycker inte det är relevant i kontexten metoder för frigörelse.
Nä asså förväntar mig ej att alla kvinnor ska va feminister, men förväntar mig att den som är feminist ska intressera sig för kamp.

Att ha moralisk skuld för något är en sak, och det faller sig ganska klart att män har moralisk skuld för patriarkatet. Att påpeka detta är dock inte särskilt konstruktivt, eftersom de ändå aldrig kommer göra något åt det. Män tjänar ju på patriarkatet. Att förvänta oss att vi ska bli frigjorda av våra förtryckare är inte rimligt.

Jag tänker att det här sättet att se på saker är extra vanligt inom feminism eftersom kvinnor ofta hänger upp sitt välmående på enskilda män som de också har haft starka emotionella band till. Samma fenomen finns inte i till exempel arbetarklassen, visserligen kan en ha ett emotionellt band till sin chef, men det är inte lika markant eller genomgående. Utifrån en sådan position blir det rimligt att tänka sig att frigörelsen ska komma från ovan.

Jag tänker lite på det här citatet av Kate Millet:

Men det är samtidigt viktigt att hålla i minnet att kvinnorna, som varje grupp som lever parasitiskt på sina herrar, är en beroendeklass som lever på överskottet. Och detta liv i marginalen gör dem ofta konservativa eftersom de […] identifierar sina egna möjligheter att överleva med välståndet och välmågan hos dem som håller dem med mat och kläder. Hoppet om befriande radikala egna lösningar tycks för majoriteten av dem vara så avlägset att de inte ens vågar tänka på något sådant [min fetning].

Ofta ser jag feminister som ger sig in i ett hopplöst krig med män, som avkräver dem saker såsom att de ska kalla sig feminister eller att de ska ta hänsyn till det ena och det andra. Jag tycker väl inte att detta är direkt fel, men jag tänker att det påminner en del om det tröstlösa tjat en utsätter en man en har en relation med men som saknar intresse för förändring för. Det är en rimlig reaktion, men den ställer en i ett konstant underläge där det enda en kan göra i slutänden är att vara besvärlig och ställa krav som en hoppas ska hörsammas.

Jag tänker också att det har att göra med att det är svårt att acceptera patriarkatet eftersom det är svårt att acceptera den oerhörda tragiken i det faktum att män aldrig kommer kunna ge tillbaks det dem tagit ifrån en. Att män aldrig kommer kunna befria en från det förtryck de utsatt en för. Detta är onekligen en mycket sorglig tanke, men jag tänker att det är viktigt att acceptera detta som feminist.

Patriarkatet handlar om att vi blir exploaterade på vårt arbete och vår omsorg, våra känslor, vår kärlek. Männen TJÄNAR på denna ordning. ALLA män tjänar på denna ordning. Vi blir exploaterade precis som arbetarklassen blir exploaterade. Detta betyder två saker:

Män har absolut inget intresse i att förändra dessa förhållanden. De är inget misstag, det är helt enkelt så systemet fungerar.
Vi har något att sätta emot, ett förhandlingsutrymme. Vi har en jävla massa kraft och styrka som kollektiv, och vi kan använda denna.

Patriarkatet vill såklart få oss att tro att vi är svaga, att vi behöver mannens beskydd. Detta kan vara sant i enskilda fall, men för kategorin kvinnor i stort är det inte det. Det är en lögn att kvinnor generellt åtnjuter något slags manligt beskydd.

Men den kvinna som är akut beroende av välviljan från männen i sin omgivning, den kvinna som blir slagen av sin manliga partner eller som saknar egen inkomst för att det fallit på hennes lott att ta hand om de gemensamma barnen, hon kan såklart ha svårt att se att hon ingår i ett kollektiv med makt.

Alltså är det viktigt att som feminist jobba för att bryta dessa kvinnors maktlöshet och beroende. Agera emotionellt och materiellt stöd, till exempel via kvinnojourer eller för dina vänner. Men också att visa på det jag skrivit här; du är inte svag och maktlös till ditt väsen, du har blivit det i din situation. Du är inte beroende av honom, det är han som är beroende av dig, och som därför har känt sig tvungen att sätta dig i bojor. Han kommer inte ge dig lindring, räddning eller upprättelse, för det som gör dig svag är han.

Jag tror att denna praktik är central för feministisk frigörelse. För att vi ska kunna lyfta blicken mot ett bättre samhälle, för att vi ska kunna samla kraft för att ställa krav med faktisk bäring, så måste vi först ta oss ur vårt akuta känslomässiga beroende av män.

23 år av patriarkalt förtryck.

Idag firar jag 23 år av patriarkalt förtryck. Av dessa år har ungefär 4 ägnats åt mer eller mindre heteromonogama relationer. Detta utgör ungefär 17,5 % av min livstid. Mer än så har bestått av ickeuttalade kärleksrelationer med män, alltså att vara ”på g”, ”kk” eller liknande. Jag kan inte fly patriarkatet, men jag kan försöka undvika att dra in patriarkala praktiker i mitt kärleksliv. Jag hoppas och vill att den där procentandelen ska bli mindre och mindre, att mindre och mindre av mitt liv ska bestå av heteromonogama praktiker. Min present till mig själv är att fortsätta sträva efter frigörelse.

Debattartikel om välfärd och kvinnlig frigörelse.

Här svarar jag på en debattartikel med den minst sagt intressanta tesen att kvinnors frigörelse skulle gynnas genom att försämra villkoren för den som föder och fostrar barn. Läs den va!

I kvinnojoursrörelsen är det ett känt fenomen att människor ofta straffas för att de fött och tagit hand om barn livet igenom. Tappet i inkomst märks inte bara under tiden barnet är litet, utan speglar sig även i socialförsäkringssystemen i form av till exempel lägre a-kassa, sjukpenning och pension. Detta kan göra att någon som fött och varit hemma med barn helt enkelt inte har ekonomiska resurser för att klara sig på egen hand, och måste förlita sig på sin partners ofta högre inkomst. Detta är om något en situation där en ägs av en annan människa, och att ytterligare försämra villkoren för de som i regel föder och tar hand om barn är inte en lösning.
Den som valt att ta ut merparten av ledigheten eller gå ner i arbetstid straffas alltså ekonomiskt för dessa val livet igenom. Visst kan en tänka att dessa människor kunde ha valt annorlunda, men det är en klen tröst för den som sitter fast i en sådan situation. Då vi lever i ett samhälle som präglas av strukturer som styr våra liv i denna riktning så kan inte ansvaret för att ombesörja de egna livsmöjligheterna läggas på individen.

En stark välfärd gynnar kvinnors frigörelse! Detta är ett av skälen till att liberalfeminism inte utgör en framkomlig väg. Sedan kan en såklart drömma om ett samhälle där kvinnor slapp vara beroende av välfärden för att slippa vara beroende av män, men där är vi inte nu och kommer troligen inte vara på ett tag.

Twitter 22/10. Att bete sig feministiskt.

Tycker hela den där idén om att kvinnor ska bete sig ”feministiskt” är så jävla fånig. Vad ska det ens innebära? Att inte bli förtryckt? Alla kvinnor har sina egna strategier för att hantera patriarkalt förtryck och det måste vi respektera. Vissa kvinnor kan inte gå emot patriarkatet, de kan sakna såväl materiella som känslomässiga resurser. Viktigt att förstå. Som feminist står jag upp för ALLA kvinnors rättighet att bli behandlade som människor, inte bara ”feministiska” kvinnors. Tycker inte att det finns något en kvinna kan göra som gör att hon förtjänar patriarkalt förtryck. Det finns inget som berättigar det. Feminister kan fan inte hålla på och gå omkring och diktera hur kvinnor ska agera för att slippa förtryck.

Alla de feministiska val jag gör i mitt liv är kampmetoder, min kropp är ett vapen i den feministiska kampen, men lösningen ligger inte där. Lösningen ligger inte i att sluta raka benen eller whatever, lösningen ligger i att tvinga män till att sluta förtrycka kvinnor. Om du gör val som bidrar till kampen mot det patriarkala förtrycket, bra. Det betyder inte att det är där lösningen ligger.

Att göra val som går emot patriarkatet kräver extremt mycket av en som person, det är inget vi kan förvänta oss av alla kvinnor. Det är ju därför feminism ens finns, för att det inte handlar om personliga livsval utan om politisk kamp. Allt jag skriver om hur en kan agera feministiskt ska läsas som kampmetoder, aldrig som genvägar till det postpatriarkala samhället.

Som feminist är det extra viktigt att omfamna de kvinnor som saknar styrka att gå emot patriarkatet och ge dem den styrkan. Många kvinnor får trygghet och sammanhang av att böja sig under patriarkatet, därför måste feminister ge dem den tryggheten istället. Det är det som är meningen med systraskap, att ge kvinnor resurser för att kunna styra sitt eget liv utan att böja sig under normerna. Men det är svårt som fan, och patriarkatet är en mäktig fiende. Ignorans för detta kan aldrig vara konstruktivt.

Som feminist måste en minnas detta: aldrig döma den som inte kommit dit du har kommit, inte brutit lika många normer som du. Det är lätt att bli frustrerad när en ser andra gå i samma fällor en själv trampat i, men det är endast så en når insikter. Frigörelse måste vara en process som sker i ens egen takt, på ens egna villkor. Inte en mall som bara kan placeras på en. Frigörelse ser heller inte lika ut för alla. För vissa är kanske utseende en skitstor grej, för andra relationer eller yrkesval. Grejer som varit skitviktiga i din egen frigörelse behöver inte vara det för andra. Patriarkatet drabbar oss alla olika.

Att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”.

Jag vet inte om ni har noterat den debatt som har gått kring Cyrus ”nya grej” som i stort går ut på att hen ska vara ”farlig” och så vidare. För att uppnå detta så sysslar hen med något som kallas kulturell appropriation (läs mer om saken här), det vill säga hen tar andra människors kulturella uttryck och klär ut sig i dem, gör dem till sina egna och så vidare. I det här fallet har Cyrus valt att appropriera svart kultur. Jag utgår framförallt ifrån videon till låten We can’t stop och hens uppträdande på VMA. Hen twerkar, hen har på sig olika accessoarer som tydligt är till för att associeras med detta, hen har med svarta kvinnor i sin video som hen behandlar som någon slags accessoarer. Hen objektifierar dessa kvinnor å det grövsta, tar tag om deras rumpor och slappar dem. Det är tydligt att de svarta kvinnorna finns med i videon för att Cyrus själv ska framstå som cool, rebellisk och så vidare.

Men grejen är, att i slutet av dagen så är Cyrus vit. Cyrus utsätts inte för det rasistiska förtryck som svarta kvinnor utsätts för. Hen kan lugnt appropriera alla dessa uttryck och vara säker på att hen, i slutet av dagen, kommer att vara vit. Hen kan kasta av sig dessa kläder, dessa dansmoves. För Cyrus är det bara en lek. Och grejen är också att det tolkas annorlunda just på grund av detta. När en vit kvinna approprierar kultur så anses det ofta mer häftigt än vad det gjorde från första början, då är det som innan var ”trashigt” och ”ghetto” plötsligt ”spännande” och ”exotiskt”.

Många feminister har hylla detta som subversivt och frigörande. De ”väljer” att bortse från rasismen. Även detta är ett privilegium. Hur kan en ”välja” att bortse från rasism? För den som utsätts för rasismen går det inte att ”bortse” från, hur mycket en än skulle vilja. Det är som när män ”väljer” att bortse från att det finns sexistisk innehåll i den kultur de konsumerar.

Vissa menar att det är en detalj och att framförandet utöver det är spännande, bra och så vidare. Rasismen är inte en ”detalj” i detta utan var hela Cyrus så kallade ”frigörelse” har som grund. Hela konceptet är att hen ska framstå som subversiv, farlig, spännande, allt detta på svarta kvinnors bekostnad. Utan den kultur Cyrus approprierar hade det hela inte varit någonting.

Vissa menar att Cyrus får göra vad hen vill ”med sin kropp”. Problemet är inte var Cyrus gör med sin kropp, utan vad hen gör med svarta kvinnors kroppar. Genom att exploatera dem, objektifiera dem och sprida nidbilder av dem så spär hon på rasismen i samhället.

Det är inte okej att utnyttja icke-vita kvinnor för sin egen ”frigörelse”. Det är bara rasistiskt och förtryckande. Det är ingen ”parentes” i ett övrigt subversivt uppträdande. Att försöka nå vita kvinnors frigörelse på icke-vita kvinnor bekostnad är inte en feminism för alla, det är feminism enbart för vita kvinnor, en rasistisk feminism.

Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Det finns en grej som vissa kvinnor gör, som är att beklaga sig över att män numera inte är några ”riktiga män” som tar dem med storm sexuellt och så vidare utan är mesiga och alldeles för snälla. De skriver kanske om att många kvinnor faktiskt vill ha lite ”hårda tag” och gud vet allt. Jag tänker bland annat på Janouchs inlägg om saken för ett tag sedan:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang.

Sedan följer en lång klagosång om att män minsann inte är män längre. Om att det inte går att få en ”gullig kille” och en patriarkal manlighet i samma person. Problembeskrivningen är liksom att män inte får vara män längre, att de är så rädda för att göra fel och vara sexister att de bara blir ängsliga istället.

Detta är problematiskt på så många sätt. Först och främst handlar det om att befästa en väldigt sexistisk syn på kvinnor och män och samspelet dem emellan, vilket såklart är otroligt problematiskt ur ett feministisk perspektiv. Måste en man ”bejaka sin manlighet” i sexuella sammanhang? Hur ska han kunna göra detta utan att i övrigt ingå i en patriarkal manlighet? Ska han vara jämställd i övrigt men typ lajva ”riktig man” när det vankas sex? Nej, det funkar inte så. Sprider vi ett sexuellt ideal så kommer det att smitta av sig på resten av alla föreställningar om hur män och kvinnor bör vara.

Vissa menar kanske att kvinnor också ska få ha preferenser. Visst, men lika lite som män har rätt att bräka om hur de vill att kvinnor ska vara för attrahera dem så ska kvinnor göra ett stort nummer av att män ska vara på ett givet sätt för att attrahera dem. De flesta män har nog andra syften i livet än att tillfredsställa Janouchs läsares behov av att leva ut i en patriarkalt konstruerad roll vid samlag.

Hur kan en tycka att det ska vara mäns uppgift att agera på ett visst sätt så att du får leva ut i din könsroll, känna dig som en ”riktig kvinna”? Ja, det kan såklart vara bekvämt att ha det så. Många kvinnor har lärt sig att sex ska vara på det sättet, att en ska bli ”tagen med storm” och inte behöva göra något själv, ta egna initiativ. Men om en vill ha jämställdhet så får en helt enkelt ge upp vissa sådana anspråk. Det går inte att vilja ha jämställdhet på enbart sina egna villkor, utan att ifrågasätta sina egna preferenser och krav på hur män ska vara.

Tala gärna om förtryckande män och om hur även ”jämställda” män upprätthåller förtryck utan att vara klassiskt manliga, men att förvänta sig att kunna välja och vraka på olika mansroller i olika sammanhang och tycka att män ska vara jämställda på precis det sätt, på precis de ställen, som råkar passa en själv, är inte långt ifrån de män som tycker att kvinnor ska utföra en ständig balansakt för att vara ”lagom” kvinnlig. Detta ska inte krävas av kvinnor, och det ska inte heller krävas av män. Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Nyckeln till kvinnlig frigörelse är alltid en man.

Som modell och ideal för den kvinnliga frigörelsen står ofta den sexuella frigörelsen, och mer specifikt promiskuiteten. Att ligga med många, givetvis män, och medvetet klä sig på ett sätt som gör en attraktiv för män förknippas med att själv ta makten över sin sexualitet, att göra sig själv till ett sexuellt subjekt. För att ta makten över sin sexualitet måste en ständigt utöva den, visa att en verkligen verkligen vill knulla och försöka uppnå det. Älska kuk.

Det finns en tydlig idé om att kvinnor som nyligen blivit singlar ska ägna sig åt något slags vilt singelliv, som handlar om att komma över vissa män genom andra män. En kan inte sluta älska någon förrän en älskar igen, sägs det. På samma sätt berättas det sagor om kvinnor som flyr från patriarkala förhållanden, alltid med hjälp av en man. Prinsen kommer och räddar prinsessan från draken. Och det är klart att prinsen är bättre än draken, men räddningen är obönhörligen en man, alltid en man.

Nyckeln till kvinnors frigörelse är alltid en man. En man att ligga med, en man att fly med, en man att skyddas av, en man att komma över en annan man med, en man vars kuk en kan tillbe i sin sexuella frigörelse. Att som kvinna helt ta avstånd från män är inte accepterat. Visst kan en vara sexuellt återhållsam, men bara om det är i syftet att slå ut i full blom inför en framtida make. Visst kan en vara lesbisk, men bara om en genom sin sexualitet underhåller män, låter sig objektifieras. Om en inte använder sin sexualitet för att behaga män så är en inte någon riktig kvinna, och således inte heller människa.

Att helt ta avstånd från sex med män, inte för att ”spara sig” eller ”spela svårfångad” utan för att en helt enkelt inte är intresserad av att ligga med män är inte ett alternativ. Att säga ”jag är inte intresserad” som förklaring till att en inte gör det en ska göra för att vara knullbar godtas inte, istället blir en ett föremål för välgörenhet, för välmenande råd och försök att bli ihopförd med olika män. En kvinna som inte vill ligga med män föranleder nervositet, det går emot ordningen och tillståndet nästintill sjukdomsförklaras. Det blir en fråga om dåligt självförtroende, depression eller kärlekssorg, ett tillstånd en ska bli frisk ifrån eller peppas loss ur. Ingenting en kan göra av fri vilja, för att en faktiskt tror att det är det bästa.

Som singel får en höra från alla håll att det är viktigt det här med män. Att en ska ”passa på” att ligga runt, att en ska vara sexuellt frisläppt, att det är det som är frihet, att det är så en kommer över sitt ex. Men jag vill inte komma över mitt jävla ex, jag vill komma över hela jävla patriarkatet, hela manligheten, och det är ingenting ett knull råder bot på. Jag vill inte bli av med behovet av bekräftelse från en man, utan från alla jävla män. Jag vill inte gå från en man till en annan, ständigt byta upp mig till bättre och snällare män utan att komma ifrån patriarkatet. Jag vill vara min egen, jag vill skapa min egen frigörelse och ha min sexualitet för min egen skull. Det är inte enskilda män som är problemet i detta, utan hela jävla manligheten.

Har feminismen gått för långt?

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om en grej som jag kom in i på förra inlägget, nämligen detta om ”feminismen gått för långt”. Ibland vill folk (oftast män) att en ska diskutera huruvida ”feminismen har gått för långt”. Förutom att jag har grymt svårt att begripa hur en ideologi som strävar efter jämlikhet kan gå för långt så blir jag liksom alltid konfunderad när jag funderar på hur dessa människor ser på sitt eget inflytande i frågan. Ungefär som om det var deras sak att avgöra huruvida det finns ett behov av mer feministisk kamp. Ungefär som om den kvinnliga frigörelsen är något som de själva kan stoppa och starta efter behag.

Anledningen till att kvinnor har så mycket rättigheter idag är inte att någon varit ”snäll” och gett oss dessa. Anledningen är inget annat än en lång och tålig kamp mot förtryck. Det var liksom inte så att de styrande en dag bara bestämde sig för att ”ok, nu gör vi samhället lite mer jämställt”. Detta säger ju sig själv, men det finns fortfarande många som vill låta påskina att det faktiskt inte har varit på detta sätt.

Detta handlar om att i efterhand täcka över de konflikter och kamper som lett fram till frigörelsen för viss grupper, för att skapa intrycket av att frigörelse inte är något man kämpar sig till utan något som är från ovan givet. Något en bör vara tacksam för, nöja sig med och inte kräva mer av.

Givetvis tycker de som över huvud taget ställer frågan att feminismen har ”gått för långt”, de flesta skulle nog inte velat att den kommit någonvart över huvud taget. Saken är att det är helt jävla ovidkommande vad de tycker och inte tycker om feminism, för det är inte för dem kampen förs. Som feminist får en inte låta sig luras av detta och tro att det här är personer vi behöver lyssna på eller på något sätt övertyga om ett feminismen inte har gått för långt. Visst kan det vara roligt att debattera saken, men en ska samtidigt veta att personer som ställer frågan inte är några vi behöver ha med oss på vår sida.

Det är knappast så att frigörelse historiskt har kommit till genom att de som mister sina privilegium på grund av denna blir övertalade till att förstå rimligheten i den, det har alltid och kommer alltid att handla om maktkamp. En kan aldrig förvänta sig att någon ska komma och ge en rättigheter bara för att en är människa, det är något en måste kämpa sig till. Och så spelar det ärligt talat ganska liten roll om någon jeppe tycker att det har gått för långt.