Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att vara feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Twittrade såhär om folk som vill ”tipsa” en om hur en kan göra för att slippa bli hotad:

Ibland säger folk ”men du uttrycker dig kontroversiellt klart du får vara beredd på mothugg”. Detta är sjukt problematiskt. För det första: att kalla direkta hot för ”mothugg” är jävligt bagatelliserande. För det andra: klart jag är beredd på det, jag vet hur situationen ser ut, det betyder inte att det är rätt. Det är inte som att jag inte visste vad jag gav mig in på när jag blev offentlig feminist, men det är ju ingen jävla ursäkt.

Ja, jag har valt att vara offentlig och jag klagar inte på min egen situation, jag klagar på att vi lever i ett patriarkat där detta sker. Jag klagar på att vi lever i ett samhälle där kvinnor som kämpar feministiskt måste räkna med att utsättas för hot. Om jag vill slippa det kan jag sluta, jag VET det, men det handlar inte om mig personligen det handlar om patriarkatet.

Genom att påtala hoten jag utsätts för försöker jag inte säga ”buhu det är synd om mig” utan jag påvisar en större struktur som drabbar alla. Det handlar inte om min personliga rätt att ”få” vara feminist utan om allas rätt att slippa leva i ett samhälle som förtrycker dem på grund av deras kön.

Vissa saker kan en välja. En kan till exempel välja om en ska vara en offentlig feminist eller inte. Andra saker kan en inte välja, till exempel om en ska leva i ett samhälle som konsekvent förtrycker en på grund av ens kön. Att prata om vad feminister får utstå handlar inte om rätten att ha identiteten feminist, det handlar om att kritisera patriarkatet.

Jag prioriterar att kämpa emot patriarkatet högre än min egen säkerhet och bekvämlighet. Detta är någonting jag väljer, och det är ett val jag är stolt över. Det gör dock inte att det jag utsätts för som feminist är okej på något sätt. Det är ju en del av den struktur jag kämpar emot.

Att en kan göra val i patriarkatet som utsätter en för mer eller mindre risker, att en kan välja att anpassa sig efter män för att nå någon slags högre ställning inom patriarkatet, gör inte att en är ”fri”. Valen sker fortfarande på patriarkatets villkor och det är detta jag motsätter mig. Jag VET att jag kan välja, men jag vet också att mina valmöjligheter är begränsade av samhälleliga faktorer. Det är klart att jag skulle kunna ”välja” att aldrig öppna käften. Jag skulle garanterat slippa bli hotad på internet, men vad är det för slags frihet?

Att välja kamp istället för resignation handlar om att inte acceptera spelplanen, att försöka ändra den. Givetvis kommer en att få utstå mer skit då, och det är alla som väljer att kämpa fullständigt medvetna om, vi behöver inte informeras om det. Jag vet vad jag väljer, jag vet vad jag riskerar, ingen behöver berätta för mig att jag kan välja annorlunda. Jag känner till den patriarkala verkligheten, men jag tänker fortsätta kämpa för min och alla andra ickemäns rätt att få ta plats i det här samhället utan att utsättas för våld eller hot om våld.