Att sätta gränser.

Det kommenterades lite angående ”problem med att säga nej” på mitt inlägg om hur en kan agera i sexuella situationer som man.

Jag har varit i många sexuella situationer där jag har haft noll problem med att säga nej, och jag har också varit i många situationer där det varit väldigt jobbigt. Idag skulle jag nog ha lättare att säga nej i en jobbiga situation än jag haft tidigare i livet, men mitt bestämda intryck är att det handlar mer om situationen än om mig som person. Om jag har sex med en person som signalerar att han inte kommer att respektera ett eventuellt nej så blir det helt enkelt jävligt mycket svårare att upprätthålla sina gränser.

Har jag sex med en person som jag upplever är noggrann med att lyssna in mig och förstå var mina gränser går är det lättare för mig att känna av dem. Det handlar om att tillåtas ha gränser. Om en känner på sig att ens gränser kommer att överträdas, vad är då meningen med att göra någon varse om dem eller ens känna in dem? Det gör ju bara det hela ännu mer smärtsamt när gränserna inte respekteras.

Om jag vet eller känner på mig att en person inte kommer att respektera mitt nej så kan det ibland kännas bättre att bara låta det gå än att behöva utstå förnedringen i att uttrycka sin vilja och sedan bli ignorerad. Det kan också vara så att jag helt enkelt struntar i att känna efter vad jag vill, eftersom jag upplever att det inte finns något utrymme för det.

Om du aldrig upplevt dig ha problem med att säga nej kan det alltså handla om att du har haft tur med dina partners. En kan såklart också träna upp sin förmåga att känna in sina gränser och prioritera dem högre än att undvika eventuell dålig stämning, men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

Även om jag idag är såpass feministiskt medveten som jag är kan det vara svårt att sätta gränser när det kommer till sex. Jag tror att det krävs mer än floskler i stil med att en ”inte ska göra något en inte vill” och liknande, sådana lägger i ganska hög grad skulden och ansvaret på offret. Det som krävs att vi i högre grad synar det så kallade sexuella spelet män och kvinnor emellan och liksom analyserar hela kedjan, hela den sexuella situationen. Det som krävs är att vi förstår vad det är för beteenden och värderingar i samhället som leder fram till att kvinnor har svårt att sätta gränser.

7 reaktioner till “Att sätta gränser.”

    1. Knappast, lika mycket som du tycker det finns det folk som tycker att homosex är fel sätt att utöva det. Något är förstås inte fel men sådana generella uttalanden är ju bara meningslösa.

      1. Hörru du Egon A, jag vill be dig att SLUTA få det att framstå som jag skriver något jag inte skriver. Det verkar uppenbarligen vara så att det är DU som verkar vara under uppfattningen att någon form av sex är mer rätt än någon annan form av sex.

        Om du skulle SLUTA att försöka forcera mina ord så att de anpassas efter din patriarkala världsbild så skulle du kanske förstå att det enda jag skriver är att ”heterosex är en hang up”. Vad jag kan se så är det de enda jag skriver. Att du inte verkar vilja förstå vad det betyder verkar ligga helt i linje med det maskulina tolkningsföreträdet som verkar ha kommit med din position i den här världen. Att du i din position i den här världen inte verkar ha förmågan att förstå vad jag skriver verkar också ligga helt i linje med vad patriarkatet önskar. Så jag är inte förvånad, bara besviken. Lika besviken som jag är på alla män som vill upprätthålla patriarkatet istället för att krossa det.

        1. Nä , men de två kommentarerna ovan tyckte jag på något sätt ville mena på att heterosex skulle vara att föredra mindre än någon annan typ av sex, varpå jag hävdade att det är helt relativt.

          Vidare vill jag varken upprätthålla eller krossa något patriarkat.

  1. men faktum kvarstår att förmågan att sätta gränser ofta beror på vilket utrymme som finns därtill mer än på någon slags egen inneboende förmåga.

    Ja! Tack för att du säger detta. Det är väldigt skuldbeläggande med prat om att ”du måste bli bättre på att sätta gränser” och så vidare, som om problemet skulle ligga minst lika mycket hos en själv som hos den som överträtt dem. Jag har fått höra olika varianter därav ända sedan barndomen, och det blir ju också så att man köper den bilden av sig själv.

    Men jag har blivit mycket bättre på gränssättande nu under det senaste året och en stor, för att inte säga hela anledningen till detta, är att jag varit med om flera situationer där jag satt mina gränser och faktiskt blivit lyssnad på, tagen på allvar, istället för ignorerad och bortviftad som jag mest blivit förut. Klart att man blir peppad att fortsätta då. Och klart att man struntar i det (och kanske mest lägger energi i att försöka undvika situationerna, i den utsträckning det överhuvudtaget går) annars.

  2. Tack! Det är väldigt bekräftande att läsa det du skriver om gränssättning. Jag känner just så att jag inte har rätt att sätta gränser och får dåligt samvete.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *