Etikett: allvar

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Om att bli tagen på allvar.

Ibland så får en instruktioner av folk en diskuterar med för hur en ska göra om en vill bli ”tagen på allvar”. En sådan kan till exempel vara att en inte ska använda fula ord, inte vara så arg eller att en ska vara ”öppen för andras åsikter”. Annars så kommer en inte ”bli tagen på allvar”. Vem en inte kommer bli tagen på allvar av är sällan uttalat, men generellt rör det sig såklart om människor som tycker och tänker ungefär som människan en talar med gör.

Det finns nog ingen approach i hela världen som gör att en kan bli tagen på allvar av alla. Någon kommer alltid att tycka att en är en pajas. Jag tycker till exempel att personer som alltid vill ”nyansera” saker och tror att en kan nå sanningen om välden medelst diskussion är pajasar och tar dem sällan på allvar. Däremot skulle jag inte använda det som ett argument emot dem, utan jag bara skiter i att diskutera med dem i största möjliga mån. Jag förstår mycket väl att vi har olika perspektiv på saker och ting och att de knappast kommer att börja diskutera som jag vill bara för att jag säger att jag inte kommer ta dem på allvar då.

Vad jag tycker är intressant är den här tvärsäkra utsagan om att jag inte kommer att bli tagen på allvar. Vad vet de om vad andra tycker om mig? Vad vet de om vem som anser mig vara värd att ta på allvar och varför? Hur kan de veta att det är deras stil som funkar för att bli tagen på allvar av de personer jag vill bli tagen på allvar av?

I de kretsar jag umgås finns det en ganska utbredd uppfattning om att den metod för diskussion dessa personer förespråkar är ganska tramsig. Denna övertro till att en ska kunna diskutera sig fram till allting, denna idé om att vi kan mötas i något slags härligt samförstånd trots ideologier som går tvärs emot varandra, och att detta i så fall vore något positivt. Gud, jag hatar samförstånd. Hur ser dessa personer på att de inte blir tagna på allvar av mig och många av mina vänner? Bryr de sig? Tycker de att det är skäl för att ändra ståndpunkt eller metod? Troligen inte.

Vems åsikt är det egentligen som räknas här? Det verkar inte vara min i alla fall. Däremot verkar vissa utgå från att deras åsikt om mig, mina åsikter och mina metoder är otroligt viktig, trots att jag aldrig har sökt upp dem för att fråga eller ens initierat kontakt med dem. De trycker sina tolkningar och åsikter i mitt ansikte och där står jag utan annat val än att ta ställning till det. De ger mig tips om hur jag ska göra för att de ska ta mig på allvar och förväntar sig att jag ska anpassa mig, att jag ska bry mig. Jag hade inte skrivit dessa välmenande tips till dem, jag hade inte skrivit från första början.

Och det där ständiga svepandet men allmänna termer. Detta ständiga: ”ingen kommer ta dig på allvar om du ska syssla med det där”. Vaddå ”ingen”? Ingen utöver de som skriver att mina texter får dem att tänka i nya banor? Ingen utöver dem som säger till mig hur skarp jag är? Ingen utöver de som kommer fram på stan och berättar att de älskar min blogg och att den öppnat nya perspektiv för dem?

Alltså, jag råkar veta att det finns en massa människor som tar mig på allvar, som tycker att jag är en duktig och skarp debattör med inlägg värda att läsa, oavsett om de håller med om allt eller inte. Räknas inte dessa personer? Är det upp till dig att bestämma vem jag ska rikta mig till, vilken min publik ska vara? Kan inte jag få bestämma mitt tilltal själv så kan den som vill få lyssna, och den som inte tar mig på allvar kan skita i det.

Jag är trött på alla välmenande råd som egentligen bara handlar om att jag ska foga mig i er modell för hur det politiska samtalet bör se ut, en modell som av en märklig slump gynnar er egen agenda. Ert godkännande är inte viktigt för mig, jag bryr mig inte om ni lyssnar eller inte. Det är inte er jag vänder mig till. Om du ska diskutera med mig får du ta diskussionen på mina villkor, det är inte min skyldighet att foga mig, lyssna och anpassa mitt språk så att det ska behaga dig.