Att vänta på att män ska förändra sig.

Skrev om det här fenomenet att vänta på män:

Så mycket av mitt liv som har handlat om att vänta på män. Vänta på män som sagt att de ska komma men inte kommer, som sagt att de ska höra av sig men inte hör av sig, som sagt att de ska tänka efter men inte tänker.

Och framförallt: män som sagt att de ska förändra sig men inte gör det. Varför gör män detta egentligen? Varför avslutar de inte bara relationer om de ändå inte kan göra det som krävs för att den andra ska må bra? Istället tvingar de in en i väntan, ockuperar ens tid.

Reflekterade framförallt över det sista fenomenet, och minns när jag undrat över varför vissa inte avslutat relationer de inte är beredda att jobba för och de svarat typ ”men du blir så så ledsen då”. Ja, det är klart som fan jag blir ledsen men en får väl vara lite bestämd och veta vad en vill. En kan ju inte bara låta skit pågå av ren bekvämlighet eller rädsla för uppbrott, det är inte ansvarsfullt. Det blir inte lättare att göra slut för att en låter det pågå längre, snarare tvärtom, eftersom det skapas en jävla massa jobbiga känslor under tiden.

Att stanna i en relation med någon som uppenbarligen är mer intresserad av att få det att fungera, som jobbar mer på relationen, är ganska respektlöst mot den personens tid och engagemang. När jag har varit i sådana relationer så har jag känt mig mer utsugen än annars, och uppbrott har blivit ännu svårare eftersom jag har haft så mycket mindre av mig själv kvar. Att jobba och jobba för att något ska fungera utan att få gensvar är oerhört uttömmande, det får en att känna sig värdelös och det bryter ner en något otroligt.

Att avsluta relationer är ofta det mest ansvarsfulla en kan göra i en situation, även om det är tungt. Ofta är det mest ansvarsfulla att över huvud taget inte inleda vissa slags relationer, om en inte är känslomässigt mogen för att kunna ta hand om dem, men om en nu gjort ett sådant misstag så borde en ta mod till sig och avsluta den så fort som möjligt. Det kan finnas vissa saker i relationen en uppskattar, men om den är obalanserad i form av engagemang så är det ändå bäst att den avslutas, ty sådan dynamik är väldigt svår att bryta. Det är viktigt att rannsaka sig själv och tänka efter; är jag verkligen engagerad i den här människan eller stannar jag av ren bekvämlighet, rädsla för ensamhet eller dylikt?

Att inte göra detta är att ockupera någons tid och suga ut denne på känslomässig energi, och det är en respektlös handling. En kan inte förvänta sig att den som är mer känslomässigt investerad ska kunna avsluta relationen, det måste ligga på den som har minst intresse av att jobba på den att inse det och ta sitt ansvar.

Om någon ber en att förändra sig i en relation eftersom ens beteende skadar denne så måste an allvarligt överväga om det är något en faktiskt kan tänka sig att lägga tid och energi på, och om en över huvud taget är kapabel till det. En kan inte bara säga att en ska förändra sig för att sedan bara glömma bort det och återgå till att göra som en alltid har gjort. Att göra så är att skapa hopp hos den andra personen, vilket håller denne kvar i en relation som egentligen inte har några chanser. Så länge en håller hoppet vi liv kommer den som är mer känslomässigt investerad att stanna, därför måste en sluta upp med det och släppa den andra fri.

Just nu försöker jag själv jobba på att inte hoppas så jävla mycket på män utan mer liksom… ja, bara inse att de sällan kan ge mig särskilt mycket. Eftersom de inte är kapabla att förstå detta själva så måste jag tyvärr ta ansvar för att kunna trycka bort deras lögner och falska anspråk och inte låta mig påverkas. Enklast hade såklart varit om män tidigare kunde inse sin oförmåga, kanske hade jag blivit ledsen men jag skulle inte ha behövt vara i pissiga och utsugande relationer i onödan utan hade kanske kunnat gå vidare med mitt eget liv.