Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

14 kommentarer till Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

  • Marie skriver:

    Jag har också undrar varför inte fler ser våldtäkt såhär. Om man inte försäkrat sig om att den andre vill ha sex och kör på ändå så struntar du ju i om de begår väldtäkt eller inte, vilket borde betyda att förövaren begår likgiltighetsvåldtäkt (men att offret inte nödvändigtvis blir/upplever sig våldtaget). Annars behandlas ett brott som om det vore Heisenbergs katt.

  • noboytoy skriver:

    I de här våldtäktsfallen ser vi tydligt exempel på det manliga tolkningsföreträdet över kvinnor. Är det en misstänkt våldtäksman eller hans kvinnliga offer, som vet om kvinnan har haft sex med honom eller om hon har blivit våldtagen av honom?

    Här tillåter domstolarna misstänkta våldtäktsmän att avgöra OM de har begått något brott mot sina kvinnliga offer eller inte. Våldtäktsmannen säger: Du hade sex med mig. Kvinnan säger: Nej, du våldtog mig – jag ville inte ha sex med dig. Domstolen säger: jo, vi anser att du ville ha sex eftersom våldtäktsmannen säger att du ville det.

    Vem är den enda som kan och skall avgöra, vad som är okej för en man att göra mot en kvinnas kropp? Mannen eller kvinnan?

  • Tess skriver:

    Panikångestattack, samtal till 112, chock, besök, undersökning och förhör hos AVK, dokumenterade skador, extrema sömnsvårigheter, akutbesök hos psykakuten, självmordstankar
    polisen trodde mig, åklagaren trodde mig, killen bekräftade händelseförloppet och allt det jag sagt
    MEN killen sa att jag gillade det.. vilket åklagaren hade svårt att tro med tanke på allt annat
    men Hey, hellre fria än fälla så allt läggs ner..

  • Ja, det är ju helt sjukt. Om du överfaller någon på stan helt oväntat tex så ska du inte kunna använda ”men hon kanske gillade det” som argument, samma sak gäller givetvis vid andra typer av våldtäkter. ”Hon sa nej men menade kanske ja” ska inte heller kunna vara ett argument. Ett nej är ett nej är ett nej (förutom om det i förväg bestämts något annat).

  • Yoigo skriver:

    Som det är idag måste det bevisas att mannen både utförde våldtäkt (byggt på kvinnans utsagor och/eller tekniska bevis) och att mannen var medveten (uppsåt) om att han gjorde detta. Om mannen säger att han inte var medveten blir det ”hellre fria än fälla” då det finns en teoretisk möjlighet att kvinnan ljuger eller inte sa nej tillräckligt tydligt. Tyvärr hjälper nog inte samtyckeslagen rent juridiskt här, men det kan iallafall bli svårare för mannen att förklara sig hur han uppfattade att samtycket fanns.

    Jämförelser med stöld och andra brott är tyvärr inte helt korrekta då förutsättningen antas vara att man aldrig vill bli av med sina pengar/saker utan att det finns något slags ”dokumenterad” motprestation (avtal/kvitto) (samtycke). Väldigt osannolikt (bortom rimligt tvivel) att någon skulle ge ifrån sig pengar/saker utan motprestation i någon form. Samlag är trots allt i majoriteten av fall i samtycke och det antas alltid finnas en liten möjlighet att någon ångrat sig.

    • noboytoy skriver:

      Just precis – det är mannens tolkningsföreträde över kvinnans vilja, som styr om domstolen friar eller fäller.

      Visst går det att jämföra med stöld. Den som stjäl dina pengar säger bara att du ”ville” ge hen dina pengar. Vad du säger, spelar ingen roll om det inte går att bevisa i domstol att rånaren verkligen hade för avsikt att ta dina pengar. Rånaren kan hävda att det var en gåva från dig.

      Det är väldigt osannolikt (bortom allt rimligt tvivel) att en kvinna skulle anmäla våldtäkt, utan att ha blivit våldtagen.

  • Blaha skriver:

    Komplex fråga. Definitionen av våldtäkt är just att det sker mot den enes vilja. Det som jag tycker är relevant är om personen ville eller ej och om den andre brydde sig om vad personen ville.

    Däremot läggs det alltför stort fokus på offret, och ofta frias förövaren. Förövaren ses ofta inte som ansvarig för sina handlingar.
    Istället för att ifrågasätta nitiskt om det var så om offret verkligen inte ville, borde man fråga mer om förövaren brydde sig och uppmärksammade vad den andre ville.

    Enligt min mening är våldtäkt när någon sexuellt ger sig på någon mot personens vilja, en våldtäkt är inget någon uppskattar.

    • Fanny skriver:

      Nja, det är väl främst våld eller hot om våld som står i fokus. Och jag menar inte att någon uppskattar våldtäkter, men jag tycker det är absurt hur mkt fokus som läggs där och inte på vad som faktiskt ägt rum.

    • noboytoy skriver:

      ”Det som jag tycker är relevant är om personen ville eller ej”

      Personer som anmäler våldtäkt, ville inte. Den ”relevanta” frågan, är avgjord redan vid polisanmälan. Någonstans på vägen, anses dock offrets vilja inte längre spela någon roll. Det blir den misstänkte våldtäksmannen som ges trovärdighet i frågan om vad hans offer ”ville”. Vad vet han om det? En annan människas vilja?

  • Blaha skriver:

    Fast ibland förekommer inte hot eller våld, ena personen kan ha däckat eller kanske sover. Ett hot kan också vara underförstått. Så ja, offrets känslor är viktiga, i det avseendet. Iallafall är offrets ovilja viktig. Gillar däremot inte det ständiga ifrågasättandet många våldtäktsoffer råkar ut för i domstolen.
    Hör aldrig förövare bli lika hårt ifrågasatta.

    Har själv svårt att tro att särskilt många går runt och felaktigt anmäler folk för våldtäkt – vilket en del tydligen verkar tro är jättevanligt. Jag menar, hur ofta går folk omkring och felaktigt anmäler folk för misshandel? Ytterst sällan skulle jag tro.
    Ändå verkar en del tro det är en vanlig företeelse när det gäller just våldtäkter. Tydligen är just våldtäkter den typen av brott som många gärna felaktigt anklagar folk för. Trots att det krävs en anmälan och en lång utredning så finns det dom som på riktigt tror att många tycker det är värt besväret. Att bli utsatt för ett brott, oavsett vilket kan vara oerhört jobbigt, att skicka in en anmälan och starta en polisutredning är inget någon gör med en klackspark i det läget.

    • noboytoy skriver:

      Det är mycket märkligt hur många män verkar vara rädda för att bli anmälda för våldtäkt utan att ha våldtagit? Hur kommer det sig att de inte är lika rädda för att bli anmälda för stöld utan att ha stulit, för att ha gjort inbrott utan att ha brutit sig in, eller för att ha fuskat i deklarationen utan att ha begått skattefusk?;)

      För övrigt kan man ställa sig frågan om dessa män tror, att även män som blir utsatta för våldtäkt av andra män, anmäler män falskeligen till polisen? Av de domar som jag har tagit del av, där män påstår sig ha blivit våldtagna av andra män, förs inte alls samma ”diskussion” om huruvida mannen ville ha sex eller ej och straffen som utdöms synes vara hårdare, än de straff som utdöms för män som våldtar kvinnor och barn.

  • Blaha skriver:

    Det är sannerligen underligt att resonera så. Jag menar, kan man behärska sig och sätta gränser finns ingen anledning att oroa sig.
    Själv oroar jag mig i princip aldrig för att bli anmäld för saker jag inte gjort, tanken är befängd.

    Ja, för tydligen är det så mycket värre att en man blir våldtagen av en annan man än att en kvinna eller ett barn blir våldtaget.
    Har inte tagit del av domarna du läst, men det låter helt sjukt.

    • noboytoy skriver:

      Blaha: näe, jag har heller aldrig sett någon anledning att oroa mig för att bli anmäld för diverse brott som jag inte har begått.;)

      Det finns en vanföreställning bland män (och kvinnor), att när kvinnor och flicke-barn faller offer för mäns våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier, så är det ”sex”. När män våldtar andra män, så är det däremot våldtäkt.

Lämna ett svar till noboytoy Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv