Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

brott

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

Straffantasier.

Något av det värsta jag vet är människor som hyser straffantasier. Dels de som tycker att man ska införa rent medeltida straff, typ kroppsstympning, på godtyckligt utvalda brottskategorier. Ofta våldtäkt. Andra blir helt bestörta när de hör att skattefusk ibland kan leda till längre straff än misshandel. Detta är ett skäl till att jag väldigt sällan diskuterar brott och straff med folk, för jag tycker att det beklämmande ofta leder in i dessa spår där människor ska uttrycka sina subjektiva uppfattningar om vilka brott som är värst och vilka påföljder som är rimliga.

Jag exponerades inför detta när jag läste denna artikel, om att man funderar på att göra fängelsestraffet villkorligt om en tidigare ostraffad person döms till ett år eller mindre i fängelse Man har också funderat på en rad andra straffmetoder som man skulle kunna ersätta fängelse med. Detta är ett utmärkt förslag, eftersom fängelsestraff väldigt ofta fungerar kontraproduktivt i det att den dömda knyter kontakter, förhärdas och så vidare.

Symptomatiskt nog, apropå det jag skrev om att straffantasierna för det mesta handlar om våldtäktsmän, så valde Aftonbladet att i ingressen fokusera på att detta skulle kunna komma att gälla våldtäktsmän fast det egentligen inte alls specifikt var riktat mot dem utan mot människor överlag som dömts till mindre än ett års fängelse för första gången.

Och givetvis blir folk helt galna i kommentarsfältet. Gud, jag blir alldeles mörkrädd. Låt oss ta en titt på vad folk tycker:

Alltså såhär. Det finns något som heter straffskala. Om du blivit dömd för till exempel övergrepp mot barn så utdelas ett straff som ligger inom straffskalan för det brottet. På straffskalan finns för det mesta ett väldigt lågt straff, kanske nån månad i fängelse eller dagsböter, och så det högsta man kan komma upp i. Ett sexuellt övergrepp på barn kan vara allt från att ha sex med en fyraåring, utnyttja ett barn grovt under en lång tid och att typ ta en tolvåring på trosorna. Ja, alla dessa brott är hemska och ska bestraffas, men bara för att det är ett sexuellt övergrepp på ett barn betyder inte det att det motsvarar din värsta bild av vad pedofiler gör. Vidare så finns det en mängd förmildrande omständigheter som kan göra straffet lindrigare. Om du inte förmår begripa detta utan bara ser ”sexuellt övergrepp mot barn” lysa med stora neonbokstäver och tror att det är det värsta du kan fabulera ihop borde du inte uttala dig om rättsväsendet.

Herregud vad folk har hakat upp sig på barn! Det stå inget om barn i artikeln över huvud taget. Det är bara det att folk måste hitta någon oskyldig samhällsgrupp att bygga sina känsloargument utifrån och då fungerar barn utmärkt.

Sedan denna eviga jämförelse: ska det vara hårdare straff på skattefusk? Eller? Hur kan du tycka att pengar är viktigare än barn? Jadu, det handlar inte bara om vad som är viktigast utan för vilket brott vilken påföljd är det mest effektiva. En person som begår övergrepp mot barn och blir dömd får troligen ett väldigt högt socialt straff. Man kan även tänka sig att sådana brott i högre grad sker på grund av psykisk sjukdom eller att gärningsmannen egentligen inte vill göra som hen gör, men behöver hjälp att komma ifrån det. En person som skattefuskar, däremot, är troligen betydligt mycket mer medveten om vad hen gör och brottet anses inte heller lika fel i samhället i stort. Alla ryggar tillbaks för en pedofil, men en skattefuskare beläggs inte med samma sociala straff. Dessutom handlar det om de individuella fallen: finns det förmildrande omständigheter, hur länge har brottsligheten pågått, är personen dömd innan, vad är återfallsrisken och så vidare. Detta, och säkert en massa andra saker med, gör att man kan förstå varför skattefusk ibland kan ge högre straff än sexuella övergrepp på barn.

Deppigt att den här personen uppenbarligen jobbar med kriminalvård, som jag förstår det. Folk drar alltid upp detta: hur hade du känt om det var dig eller en närstående det gällde? Ja, jag hade väl känt ungefär detsamma det vill säga att rättssystemet måste utgå från samhällsnytta och inte människors subjektiva bedömningar om hur hårt straff en handling ”borde” leda till, som någon slags jämförelse i ondska. Jag är intresserad av ett straffsystem och en kriminalvård där människor kan komma ut som bättre människor och inte begå brott i framtiden. Jag tror att en minskning av fängelsekunderna kan vara en väg ditåt. Eller, det är vedertaget att det är ganska kasst att sätta en person i fängelse om hen inte har någon tidigare historia av brottslighet.

Kan människor bara chilla ner lite med sin attityd mot kriminella? Jag tycker att detta är beklämmande.

Det handlar inte bara om Breivik.

När man diskuterar vad Breivik bör få för straff så är det många som tycker att vissa handlingar omöjliga att förlåta och att en person som gjort sig skyldig till dem ”helt enkelt” förtjänar att få det brutalaste av straff. Speciellt motiverat anses det vara eftersom Breivik inte kommer lida några psykiska kval och att han aldrig kommer ångra sig och bli normal, något som folk kastar ur sig helt utan kolla på läget. Nåja, det må vara sant att han förtjänar en hemskt behandling och att rehabilitering ändå inte kommer bita på honom men jag tycker inte att det är argument nog.

Grejen är att detta inte bara handlar om Breivik, det handlar om hela samhället. Ett fall som får så stor uppmärksamhet som detta måste ses i en kontext, och vi måste reflektera över vad domen kommer få för konsekvenser för resten av samhället. Jag tror inte att vi kommer röra oss ifrån Breiviks idéer för att han får en omänsklig behandling, jag tror snarare att vi kommer röra oss mot dom.

Inte bara i fall som dessa utan överlag när straff diskuteras så tycker folk att något speciellt och i deras ögon otroligt grymt brott är ett för lågt straff. Detta kan säkert vara motiverat i vissa fall, men långt ifrån alla eller ens de flesta. Ofta har en person något speciellt förhållande till en viss typ av brottslighet, för att man sympatiserar med offret eller för att man varit med om något liknande, för att man absolut inte kan förstå gärningsmannen och så vidare. Ofta hör man saker som att gärningsmannen trots allt ”förstört människors liv” och liknande men när gäller inte det egentligen?

Det är viktigt att se hur vår syn på rättsskipning påverkar resten av samhället, inte bara hur rättfärdigad den kan tyckas i förhållande till förövarens grymhet och offrens lidande. I det långa loppet tror jag vi har allt att förlora på att straffen bli hårdare generellt.

Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Den här debattartikeln av Per Ström är ju så jävla idiotisk. Alltså, det hade legat något i hans resonemang om det varit så att anledningen till att kvinnan kunde jobba på anstalten var att man t.ex. hade sänkt kravet på ”fysisk råstyrka” för tjejer eftersom de har sämre förutsättningar för att få samma som män, men det finns absolut inga belägg för att så skulle vara fallet.

Han tar upp att man sänkt kraven på fysisk styrka inom t.ex. brandman och polisyrket för att kvinnor ska komma in och det kan jag väl hålla med om skulle kunna vara problematiskt om det inte kompenseras med annat. Jag är dock säker på att man inom dessa yrken förmår hantera detta genom att träna upp andra skills och skapa team där personerna väger upp varandras svagheter på olika sätt. Men även om det skulle vara så att det är ett problem så kan man väl för guds skull ta upp det ensamt och inte skriva en såhär osmaklig debattartikel om denna kvinnas mycket tragiska död.

Vet Per Ström ett jota om hennes styrka eller om hur det går till när fångvaktare anställs? Det verkar åtminstone inte så när man läser artikeln. Det är alltså bara rent och skärt spekulerande kring de inblandades kompetens och styrka för att försöka vinkla det hela till att feminismen bär ansvaret för den här personens död. Ström gör bara en rad påståenden och spekulationer som helt saknar grund.

Men det roligaste är ju den paradox som uppstår när samma person innan beklagat sig över att kvinnor inte behöver utföra diverse farliga yrken eftersom dessa generellt utförs av män. Fångvaktare, polis och brandman är väl typiska sådana farliga yrken och Per Ström borde ju alltså bli glad över att könsfördelningen inom dessa blir mer och mer jämn. Men icke! Det är tydligen fel det också. Jag kan fan satsa pengar på att han skulle ha skrivit en debattartikel om att det mest är män som utför farliga yrken om det varit en man som blivit ihjälslagen. Hur man än vänder sig har man ändan bak, som vi feminister brukar säga.

Jag tyckte detta var lite för löjligt för att orka skriva mer uttömmande än detta men läs för guds skull Strömexperten Hannahs inlägg om fadäsen. Hoho.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.

Jag säljer arbetskraft, inte mitt liv.

Det är klart Sj vill slå vakt om sina varor men att kameraövervaka anställda utan deras kännedom borde fan i mig vara olagligt. Alla borde ha rätt att veta vilken övervakning de utsätts för på sitt arbete.

Jag hörde för några dagar sedan att det tydligen krävs att man ska genomgå drogtester när man yrkesutbildar sig inom MTR, som har hand om driften i tunnelbanan.  Jag visste inte ens att detta var lagligt i Sverige, jag har alltid förknippat det med de dåliga anställningsvillkorens förlovade land USA.

Vidare så har det tydligen blivit vanligare att man kräver fullständigt utdrag ur belastningsregistret vid arbetsintervjuer. Jag tycker att det är berättigat att kräva utdrag som är relevanta för den tjänst man söker, typ som att folk som jobbar med barn måste uppvisa utdrag ur sexualbrottsregistret, men att kräva hela utdraget bara för att är ett jävla ofog. I princip ska man vara fri när man har avtjänat sitt straff.

Samtidigt så blir rökförbud på arbetstid förbjudet på fler ställen. Vissa försöker till och med dra till med att man inte ens får röka på sin lunchrast, vilket jag tycker är galenskap. Vissa kanske tycker att det är rimligt att förbjuda rökning på arbetstiden men jag tycker att det är en jävligt äcklig signal man sänder ut: arbetsköparen köper inte bara ”arbete”, utan faktiskt full rätt att förfoga över din kropp under åtta timmar om dagen.

Var vill jag komma? Jo, till att arbetares integritet inskränks mer och mer och att det är en utveckling som måste upphöra. Jag vill inte ha det som i USA, där det är standard även för det mest okvalificerade och minst ansvarsfulla skitjobb att kräva både utdrag och pissprov.

Jag vill se lagstiftning emot detta omgående. Det finns säkert nån som tycker att arbetsköparen borde ha ”rätt” till att se om deras anställda tar droger eller har begått brott. Men en anställning ska inte vara fråga om den anställdes karaktär, det ska handla om man kan utföra jobbet på ett korrekt sätt. För annars säljer man inte bara sin arbetskraft under en begränsad tid, utan faktiskt själva sitt liv.

Sverige borde tagga ner sexualpolitiskt.

Jag tycker såklart att det är jättetråkigt för den här kvinnan som uppenbarligen blivit våldtagen i Grekland, men som blivit åtalad för förtal när hon anmält händelsen. Det är givetvis en oförlåtlig rättsröta som aldrig bör få inträffa och jag beklagar detta djupt. Jag tror inte heller att den utsatta kvinnan har agerat oförsiktigt eller överreagerat i efterhand. Så, färdigbraskat nu.

Men samtidigt så känns det som att Sverige kanske borde se detta som en signal till att tagga ner en aning i fråga om sexualpolitiken. Typ förslag som att kriminalisera sexköp även utomlands och att en våldtäktsanklagad ska kunna uppvisa bevis på att samtycke ingåtts för att gå fri är helt enkelt inte rättssäkra eller rimliga.

Om vi försätter i samma anda så kommer vi inte att kunna räkna med att bli tagna seriöst rörande sexualpolitik utrikespolitiskt. Redan idag tycker man ju i många länder att Sverige är helt nippriga rörande detta, speciellt i våra envisa försök att exportera sexköpslagen, som man i många länder helt enkelt inte önskar införa för att man har en helt annan syn på det hela. Vi kan bråka i evigheter om vad som är ”rätt”, men hur vi än vrider och vänder på det så bör Sverige inte spela moralisk världspolis. Speciellt inte gentemot ansedda demokratiska nationer.

Feminism och kamp mot sexhandel i all ära men se då till att göra det på ett smidigt sätt så att alla svenska kvinnor slipper gå omkring med stämpeln att vi är radikalfeministiska slampor som ringer polisen så fort vi fått kuk. Vi måste även respektera att olika länder har olika definitioner av olika brott, såsom våldtäkt eller sexköp. Svensk definition råder helt enkelt inte överallt, det är ett utrikespolitiskt faktum som vi måste förhålla oss till.

Mänskliga rättigheter hit och dit.

Herregud. Detta tar fan priset.

Socialdemokraterna går ut i en debattartikel mot Beatrice Ask och säger att det minsann inte är en mänsklig rättighet att köpa sex utomlands. Att sexköpslagsivraren framför andra, Beatrice Ask själv, säger ifrån känns väl om något som ett varningstecken av dignitet i denna fråga.

Förvisso. Jag skulle aldrig nämna explicit sexköp som en mänsklig rättighet. Men måste man börja tjata om ”mänskliga rättigheter” så fort man snackar om lagförslag? Vem fan bryr sig om det är en mänsklig rättighet eller inte. Den brännande frågan här är ju huruvida det är rimligt att låta svensk lag gälla utomlands, speciellt när det rör sig om en ganska tveksam och internationellt ovanlig lag.

Lite högre nivå på debatten om jag får be.

Hemskt med poliser som gör sitt jobb.

Herregud. Det här som Katrin Zytomierska har skrivit angående att Mikael Persbrandt har blivit tagen är ju bara för roligt.

Okej, nu lite allvar. Vad är det för töntar till poliser som anger exakt vad han har sagt? Ord för ord ska de skriva ner. Är inte det så jävla brist på liv? Jag kan slå vad om allt jag äger att de nu går runt och ballar sig för sina tunnhåriga, lönnfeta, bleka, fattiga, men gud jag sitter och har Ove framför mig när jag ska beskriva polisernas vänner, är inte det kul!? Det är så jag tror att poliserna och deras vänner ser ut som gör en sån här sak. Martin Melin eller Jocke skulle aldrig ha gjort på det här sättet. De skulle rapporterat brottet naturligtvis, men det skulle fan inte hålla på och citera på det här sättet. Dom behöver inte den uppmärksamheten. Men det gör de här töntarna. Dom kommer nog inte att prata om något annat för resten av deras liv. Varenda tillfälle de får, varje middag, fest, skolavslutning, picnic, midsommarfirande på ängen, men gud nu ser jag Ove framför mig igen. Nu är det polisen som är Ove och står och skryter om att han ”satte dit Persbrandt”. Jävla ishme. Jävla Ove.

Vad skulle de annars göra? Om Persbrandt har erkännt vid gripandet så ska man väl citera erkännandet exakt. Ska de bara göra en godtycklig tolkning av vad han sa?

Sen tycker jag att det är lustigt att Katrin använder ”fattig” som ett skällsord. Är inte det extremt osmakligt så säg.

Felanvänd statistik.

Lady Dahmer har appropå att hon lade ut en bild på sitt barn naket skrivit ett inlägg om att lägga ut bilder på sina barn, avklädda och påklädda. Hon drar den mycket rimliga slutsatsen att det inte är så himla farligt om nån pedofil skulle runka åt bilden på hennes barn. Jag tycker verkligen att det är löjligt med folk som jämnt och ständigt måste dra upp detta. Jamen låt dem då, det är väl ändå bättre än att de går och förgriper sig på barn.

Jag ställer mig dock lite skeptisk till utsagan att pedofiler inte skulle bry sig alls om huruvida barnet var naket eller inte, men whatever. Det är en annan fråga.

Däremot så påstår hon i kommentarsfältet att porr ökar risken för att man begår övergrepp. Jag ifrågasatte detta och fick det här som svar:

Det finns massvis med forskning på området och böcker att läsa. Jag rekommenderar i huvudet på en seriemördare av Sven Christianson.

läs gärna hanna fridéns inlägg om barnpornografi:

”alla studier som gjorts vad gäller våldsam pornografi visar klart och tydligt att konsumenter av våldsam ponrografi löper större risk att bli sexförbrytare och lustigt nog är också konsumenterna av våldsam pornografi kraftigt överrepresenterade vad gäller våldtäkt mot barn.”

Det här ett så himla typiskt fall av felanvändning av statistik. Det är egentligen inget konstigt med att folk som tänder på våld också begår mer övegrepp och att de också tittar mer på våldsporr (jag tvivlar dock på att det är en särskilt stor skillnad, men låt oss ändå anta att den finns). Däremot säger detta absolut ingenting om hur mycket våldsporren ökar risken för att sexualbrott ska begås. Detta är att göra en korrelation som kan bero på precis vad som helst till en fråga om orsak och verkan, vilket inte alls behöver vara fallet. Statistiken säger bara att det finns en överrepresenation av ett visst beteende i en viss grupp men inte vad den beror på. Det kan ju precis lika gärna vara så att folk skulle begå mer brott om de inte fick kolla på sin våldsporr.

Vad som vore en mer relevant studie i frågan vore att mäta utvecklingen i hur många sexuella våldsbrott som begås och mäta utvecklingen av mängden våldsporr som konsumeras över en viss tidsperiod, säg 20 år. Då skulle man eventuellt kunna dra en slutsats om hur våldsporren påverkat mängden sexuella våldsbrott. Man skulle också kunna låta en slumpmässig urvalsgrupp få kolla på våldsporr under en tid och sedan se om sexualbrottsfrekvensen ökade, men det låter som en ganska brutal och troligen olaglig studie.

Jag kan inte dra några slutsatser för jag har inte sett någon statistik på detta. Dessutom är sådan statistik extremt svår att ta fram eftersom fluktuationerna i hur många sexualbrott som anmäls är så otroligt stora och inte nödvändigtvis behöver ha något med förekomsten av sådana att göra. Däremot kan jag som jämförelse nämna att ungdomar har blivit mindre och mindre våldsamma i takt med att våldsspelen ökat.

Ge mig pengar!
Arkiv