Etikett: offer

Brott begås av förövare, inte av offrets känslor.

Ofta när våldtäkt diskuteras så kommer frågan upp: ”var det verkligen så att hon inte ville”. Det spekuleras friskt i hennes bevekelsegrunder för att anmäla, om det kanske inte var så, trots allt, att hon ville med att hon av olika skäl ångrat sig.

Såhär tänker jag: våldtäkt är ett brott som handlar om vad förövaren gör, inte om vad offret vill. Om offret gör motstånd och förövaren ändå kör på, då är det en våldtäkt som har begåtts, oavsett vad offret tycker om det hela. Kanske tycker offret om det? Ja, i så fall är det väl trevligt och troligen kommer det inte att göras någon anmälan.

Poängen är att den lilla chansen att offret uppskattar att bli våldtagen inte avgör om det är en våldtäkt som ägt rum. Att i sexuella sammanhang använda våld eller hot om våld är våldtäkts oavsett vad offret tycker (om det inte finns en överenskommelse parterna emellan såklart).

Vi måste sluta fokusera på offrets känslor inför det hela och börja fokusera på förövarens agerande, precis som vi gör när det kommer till andra former av brottslighet. Ingen frågar sig vad offret egentligen tyckte om att bli slagen, om att bli rånad och så vidare. Där är det förövarens agerande som står i fokus. Ingen bryr sig om att spekulera i vad offret har för bevekelsegrunder till att anmäla. Jag menar, det kan ju minst lika gärna vara något som förändras. Det finns inget naturgivet i att någon skulle känna likadant inför en misshandel en timme, en vecka, tre år efter. Men om en byter inställning till ett sexuellt övergrepp, då anses det vara fejk. Som om det var mina känslor det hängde på och inte förövarens agerande.

För när vi åter och åter igen gör det till en fråga om vad offret känner, då blir det plötsligt offret som definierar våldtäkt. Eller ja, snarare människors spekulationer om offrets känslor.Vad offret kan ha tänkas ha känt och tänkt i den givna situationen blir viktigare än att utreda vad som faktiskt har hänt. Vad förövaren har sagt och gjort, om hen har inhämtat samtycke eller inte, om hen faktiskt har brytt sig om att ta reda på offrets känslor och så vidare, trots att det ju är detta som borde definiera om ett brott har begåtts. Brott begås nämligen av förövare, inte av offrets känsloliv.

Egentligen borde det ju ses som något positivt av alla dessa samtyckesmotståndare att en person faktiskt kan begå en våldtäkt och ändå inte bli anklagad för det för att offret kanske råkar gilla det. Det är väl en lycklig slump för förövaren, ingenting som ska upphöjas till regel. Att du ibland kan tänkas komma undan när du har begått ett brott gör inte att det är din rätt att göra det, att brottet inte existerar.

Våldtäkt är våldtäkt även om offret uppskattar det, precis som en misshandel är en misshandel eller ett rån är ett rån. Att mörda en självmordsbenägen är fortfarande olagligt, så varför är det inte olagligt att våldta någon som uppskattar att bli våldtagen?

Samtyckeslagen.

IMG_20131005_080657När det talas om samtyckeslag så är det väldigt ofta detta motargument dyker upp. Det skulle bli för mycket fokus på hur offret uppträtt. Jag har väldigt svårt att förstå varför det skulle bli nödvändigt med mer fokus på offret med en samtyckeslag, redan idag så fokuseras det ju på offret något helt otroligt så jag fattar inte varför det ska behöva göras i än större utsträckning. Istället kan en väl fråga förövaren; varför hade du sex med den här personen? Hur tog du reda på att det fanns samtycke? Det är klart att det är offrets beteende som delvis diskuteras, men knappast mer än vanligt.

Vissa menar att tidigare sexuella erfarenheter för offret kan bli aktuella. Varför? Samtycke inhämtar en väl i stunden, inte men någon slags bakgrund i hur många gånger personen har velat ha sex innan. Det funkar liksom inte att bara anta att eftersom personen haft sex på det här och det här sättet innan under de här premisserna så vill hen det nu också. Det kan ju lika gärna vara så att tillfället du hörde om också var en våldtäkt. Sedan är det klart att samtycke ges på olika sätt beroende på person, men grundprincipen om att inte ha sex med någon innan en inhämtat samtycke är densamma. Så jävla svårt kan det väl inte vara? Är du osäker så är det bara att fråga.

Sedan är det klart att en person kan vilja ha sex utan att ge något samtycke till detta, även om jag ser det som mycket orealistiskt givet hur sexuella situationer generellt ser ut. Jag tycker däremot att brottet våldtäkt ska sitta i hur förövaren agerar, inte i hur offret känner. Om förövaren agerar som om hen inte bryr sig om offrets vilja, det vill säga skiter i att inhämta samtycke, så har hen gjort sig skyldig till en våldtäkt. Sedan kanske offret uppskattar det hela men det är en helt annan sak. Samtycke ska inhämtas. Jag menar, det är ju inte som att vi tycker att det inte är en misshandel bara för att offret råkar gilla det? Det är ju vad förövaren gör som räknas.

Hur länge ska dessa förmodade personer som vill ha sex men inte ger samtycke få användas som alibi för att vi ska kunna ha en lag som tillåter män att ha sex med kvinnor som inte samtycker? Är det bara jag som tycker att det är viktigare att vi minska våldtäkterna än att alla potentiella samlag måste äga rum? Dessutom kan jag tycka att den kvinna som inte förmår ge samtycke till en sexuell handling kanske helt enkelt inte förtjänar sex. En får väl fan visa att en är med på det hela om en nu är det kan jag känna.

Twitter 22/9. Sexpositiv feminism.

Är helt med på den här grejen med att en inte ska slutshama etcetera som feminist men vi behöver väl inte hylla promiskuitet till skyarna heller? Alltså tkr inte att det är något häftigt och subversivt att ta på sig jättesmå kläder och jucka på någon scen. Tyvärr. Känns som att folk är så jävla rädda för att ”moralisera” att det inte går att diskutera patriarkala normer bakom sådant längre. Det är väl fan ingen slump att ”kvinnlig frigörelse” så extremt ofta handlar om att sexualisera sig själv?

Den kvinnliga frigörelse som premieras i detta patriarkala samhälle är den som går ut på att kvinnor gör sig tillgängliga för män. En måste vara ”sexpositiv” det vill säga helt skita i att problematisera några sexuella beteenden över huvud taget.

Ja, det är ett problem att kvinnor inte får göra vad de vill med sina kroppar utan att skämmas men vi behöver inte hylla allt för det. Det går att se det som ett problem att kvinnokroppen exploateras utan att för den sakens skull lägga skulden på de kvinnor som gör det. Det går att säga att någon är ett offer för patriarkala strukturer utan att säga att den personen helt saknar agens.

Att som feminist förneka patriarkala strukturer i situationer där kvinnor frivilligt exploaterar sina kroppar är ganska konstigt. Finns patriarkatet bara när kvinnor blir utsatta för direkt fysiskt tvång? Skulle inte tro det. Så nej, jag tänker inte hylla kvinnliga artister som ”lever ut” sin sexualitet, för jag tycker inte att det är subversivt. Jag tänker inte heller skuldbelägga dem, för det är inte deras fel. Däremot tänker jag se dem som offer för patriarkatet.

Och nej, det gör inte att jag tycker att de saknar förmåga att agera eller något, det betyder att alla påverkas av sin omgivning. Som kvinna kan en välja att gå emot patriarkala strukturer eller inte. Att exploatera sig själv sexuellt anser jag inte är ett sådant val.

Skäringer, fördomar mot feminister och kvinnlighet.

Som ni säkert har hört talas om så har Skäringer sagt att hon inte är feminist. Det är hemskt tråkigt tycker jag, eftersom Skäringer verkar vara skarpsinnig och dessutom är en person som inspirerat många till att tänka mer kring kön, sexualitet och så vidare. Som jag förstått det kretsar mycket av hannes böcker och föreställningar kring just feministiska frågor, som kroppshat och sexuellt våld. Därför kommer det som en överraskning att Skäringer inte kallar sig feminist.

Det är klart att en kan strunta i att vara feminist och sådär, vad jag däremot tycker är otroligt tråkigt är sättet Skäringer motiverar det på. Det gör hen nämligen genom att tala om ”Fittstim” (som för övrigt inte är något ord som feminister uppfunnit, utan boken fick sitt namn efter att Lo-ordföranden Malm hade använt ordet nedsättande om feminister) och ”hår”. Genom att göra detta stärker hen två myter kring feminist en nästan alltid blir konfronterad med, dels den om att alla feminister är håriga och att hår är feminismens viktigaste fråga och dels den om att feminister är vulgära och springer omkring och pratar om fittor hela tiden. Detta gör mig så trött.

Givetvis så hyllas Skäringers uttalande av andra personer som känner sig tvungna att ta avstånd från feminismen, som till exempel detta spännande inlägg jag hittade. Där står bland annat:

Jag har ingenting emot feminism men jag verkligen avskyr dessa konstanta överdrifter extremfeministerna använder sig av. Överanvändande av vulgära, slabbiga ord. Verbala våldsamma tendenser. Tron i att de biologiska skillnaderna inte betyder ett skvatt. Jag tycker de feministerna (extremisterna)  trashar ner kvinnor i allmänhet, får oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga. Jag menar så jävla fräscht är det inte att i tid och otid höra dessa människor bröla ur sig “Det är min fitta och jag gör vad jag vill med min egen jävla fitta”-“Det är inte bara män som har rätt att gräva sig mellan benen, det kan jag göra också och köra upp fingrarna under näsan på första bästa man sedan”- Småkukade män som bla bla och bla bla skulle avrättas, de tillför inget!” . Det är slabbigt, vulgärt, ohyfsat, ingenting som på något sätt visar att man är en “stark kvinna” eller “modig kvinnokämpe”.

Det här är så himla himla intressant. Av de exempel den här personen tar upp så har jag bara hört det första sägas av en feminist, och jag har väldigt svårt att se vad som skulle vara problemet med att säga att en gör vad en vill med sin egen fitta. Sedan kan en såklart invända emot svordomar, men skriv då ett inlägg om det istället för feminister. Jag utesluter såklart inte att det kan finnas feminister som sagt de saker som exemplifieras i texten, men jag menar att det absolut inte är vanligt förekommande, ens bland ”extrema feminister”. Det är inte representativt för feminismen på något vis.

Men fundera nu på resonemanget här. Problemet med oss feminister är alltså att vi får kvinnor i allmänhet att framstå i dålig dager genom att få ”oss att framstå som slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga”. Okej. Så en enskild och ganska liten grupp kvinnor får alltså världens samlade kvinnor, hälften av jordens befolkning, att framstå som ”slabbiga, vulgära och ohyfsade, okvinnliga” genom att själva använda ett ovårdat språk. Vad säger detta om världen?

Har ni någonsin hört en man som beter sig illa få kritik för att han får alla män att framstå som idioter? Troligen inte. Detta beror på att en som man inte anses respresentera alla män. Detta beror på att män i vårt samhälle så att säga står modell för den mänskliga. De blir inte generaliserade på samma sätt som kvinnor blir. Jag har till exempel läst mycket kritik mot Ström, men aldrig varit med om att någon anklagat hen för att få alla män att framstå som dumma i huvudet.

Vidare skrivs det att det är ”extremisterna”, alltså de feminister som skrivits om innan som i alla fall jag inte har hunnit stöta på än under mina år som aktiv feminist, som är feminismens verkliga fiende och förstör för alla ”riktiga” feminister.

Jag tycker Robert och liktänkande faktiskt ska ge sig på extremisterna vars “jämställdhetsarbete” verkligen förstör för de riktiga feminister som finns. De riktiga feministerna syns nämligen inte längre, det är alltid de som skriker högst som syns. Det som hatar mest. De som är mest vulgära.  Extremismen har tagit över feminismen.

Alltså nja. Det är klart att det finns en massa olika feminister med olika åsikter och ibland kan det ställa till problem för en som feminist när en ställs till svars för vad andra feminister sagt. Men problemet i grunden är ju knappast att feminister har olika åsikter utan att människor är så jävla måna om att generalisera just när det kommer till feminism. En rörelse måste få, och borde vara, diversifierad. Det leder egentligen till en massa bra saker, såsom ideologisk utveckling och inbördes kritik.

När människor har detta extrema behov av att generalisera kring hur feminister är och alltid ställa alla feminister de träffar till svars för något som andra feminister sagt eller gjort (eller för den delen inte sagt eller gjort, som ju också är ganska vanligt förekommande) så är det ett problem. Problemet är dock inte diversifieringen utan den som generaliserar. Men givetvis är det feministernas fel att folk har fördomar om dem, på samma sätt som det är invandrares fel att folk är rasister eller kvinnor fel att folk hatar kvinnor.

Att det skulle kunna vara den person som sitter på alla dessa fördomar som har fel och borde ta sig en titt på hur verklighetens feminister ser ut, resonerar och agerar, det slår dem såklart inte. Nejnej. Det är alltid feministerna som ska ändra sig för att de ska sluta ha fördomar.

Vidare skrivs detta om feminismen:

Nämligen att kvinnor får idag inte vara kvinnliga, biologiska skillnader viftas bort som trams, de får inte gilla män för då är de förrädare, då är de svikare. Man ska helst vara som en jävla grottmänniska, bröla “fitta, kuk och jävla Breivikare” på både in och utandning.  annars är man ingen kvinnokämpe. Då är man en som slickar patriarkatet i röven. Och jag säger bullshit.

Väldigt intressant även detta. Samtliga feminister jag känner, mig själv inkluderad, har relationer med män. Antingen kärleksrelationer eller vänskapsrelationer, ofta båda delarna. Själv så umgås jag till övervägande del med just män. Vad jag däremot ogillar är en viss typ av socialt konstruerad manlighet, på samma sätt som jag ogillar den kvinnliga motsvarigheten till detta. Jag har aldrig hört någon feminist säga att någon ”slickar patriarkatet i röven” för att hen gillar män. Däremot när någon skriver en jävla hyllningstext till patriarkala normer och strukturer, då tycker jag nog att det kan vara på sin plats. Men det är inte samma sak att tycka om patriarkala strukturer och att tycka om män, hur mycket vissa än försöker lura i oss det.

Sedan blir jag också förbryllad över denna önskan att det ska vara så jävla fräscht hela tiden. Varför i allsin dar ska vi hålla på och måna om att framstå som fräscha när vi har ett jävla patriarkat att bekämpa. Anklagelsen i sig bygger ju på en patriarkalt konstruerad bild om hur kvinnor bör vara. Visst, var feminist men var inte så satans ofräsch och skrikig utan var istället behaglig och vän. Kvinnor ska aldrig vara till besvär. Det är så tragiskt att en av den vanligaste kritiken mot feminismen tar sitt avstamp just i patriarkala förväntningar på hur kvinnor bör vara.

Istället för att klaga på att feminister får kvinnor att framstå som ofräscha och okvinnliga så kan du istället fundera på varför du har dessa farhågor. Varför skulle en liten grupp kvinnor agerande säga något om kvinnor som grupp? Varför är det så farligt att framstå som ofräsch och okvinnlig? Och framförallt: vad är det att vara okvinnlig? Borde inte vad som är kvinnligt och inte avgöras utifrån vad kvinnor faktiskt ägnar sig åt och inte någon slags uppdiktad idealbild? Att beskylla kvinnor för att vara okvinnliga faller ju på sin egen orimlighet, ty allt kvinnor gör borde ju rimligtvis också vara kvinnligt. Att det är möjligt att använda en sådant språk bevisar i sig en uppdelning i kvinnligt/manligt som saknar täckning i den verkliga världen.

Diskutera gärna mäns våld mot kvinnor, men varför detta tjat om överfallsvåldtäkter?

Våldtäkt är ju typ allas favoritämne. Mammor älskar att moralisera kring det, ”unga tjejer” varnas för det och det debatteras hela tiden huruvida det är moraliskt eller ej att lägga upp listor med antivåldtäkts-strategier.

Det sägs ofta att ”en kvinna ska kunna springa naken på stan utan att bli våldtagen” och detta stämmer förvisso absolut i sak, men jag börjar genast tänka på en grej min mamma sa till mig när jag gick mitt ut i gatan utan att se mig för för att det var grön gubbe: ”om det kommer en bil är det inte den som blir till mos”. Helt enkelt: det spelar knappast någon större roll vem som har ”rätt” om du faktiskt blir våldtagen.

Man jag tänker också på ett rån jag hörda talas om när jag var liten. En man var  på väg hem från krogen och stött på något bråkigt gäng som han dessutom var ensam med, då han viftade med en massa sedlar framför dem och gjort nån slags grej om hur rik han var. Givetvis blev han rånad och rånarna blev dömda. Om samma provokation hade skett är det gällde våldtäkt (typ att tjejen lyft på kjolen och visat sina sexiga trosor) så hade det nog inte ens setts som ett brott. Nu är det väl inte två situationer som låter sig jämföras hur som helst, men poängen kvarstår. Oavsett om en kille har ”muckat gräl” och sedan fått sk bögspö som en konsekvens av det så räknas det i rätten som bögspö, dock med vissa förmildrande omständigheter.

Gränsen mellan våldtäkt och inte våldtäkt är dock betydligt mer diffus, vilket har sin uppenbara förklaring i att gränslandet gällande vad som är konsensuellt och inte när det gäller sex faktiskt är betydligt mycket större (ganska få får bögspö konsensuellt). Jag tror att den största anledningen till att kvinnor uppmanas till att skydda sig själva på det här sättet är misstron inför rättsväsendet gällande våldtäktsfall. Visst är det trist att ansvaret skjuts över på kvinnorna men samtidigt så måste man tänka praktiskt, för det är ju trots allt bättre att inte vara våldtagen än att vara det. Däremot så är den här typen av listor irrelevanta av helt andra skäl:

Jag tycker absolut att det är rimligt att i högre utsträckning börja tala om vad kvinnorna själva kan göra mot ”mäns våld mot kvinnor” men detta ska inte handla om överfallsvåldtäkter. Det är dels onödigt eftersom rättsväsendet faktiskt gör sitt där: det råder sällan tvivel om att den utsatta kvinnan faktiskt blev våldtagen, ingen seriös jurist skulle komma och hävda att hon hade betett sig inbjudande på sin ensamma lilla tur hem genom parken. Dessutom sker en så extremt liten del av det sexuella våldet på det sättet att det blir totalt irrelevant om man ser till helheten och sist men inte minst så är de eftergifter man måste göra i sin frihet för att garanterat inte utsättas för övergrepp så stora att det vore en katastrof för jämställdheten och den allmänna trivseln om alla kvinnor tänkte så (och en katastrof för den enskilda individ som tänker så likväl).

Den här typen av upplysning ska istället ske rörande mäns våld mot kvinnor i relationer, där det mesta våldet faktiskt sker. Jag tror det kan vara till stor nytta att lära sig känna igenom problematiska beteenden hos mannen och hos sig själv. Så fort du är medveten om vilka mekanismer som leder till ett visst (negativt) handlande så är du mer benägen att fjärma dig från det, det är helt enkelt till stor nytta att känna till lite grundläggande brottofferspsykologi. Detta betyder inte att ansvaret ska läggas från mannen (som misshandlar) till kvinnan (som inte lämnar trots misshandel), men det är fortfarande av godo att så många kvinnor som möjligt undviker att stanna i destruktiva relationer.

Jag tror dessutom att det grundläggande samhällsproblemet skulle minska om kvinnor i högre utsträckning kände till vilka mekanismer hos dem själva som gör att våldet kan gro, för om män i allmänhet förväntar sig att kunna behandla kvinnor som crap och fortfarande behålla relationen med dem så leder det självklart till en viss attityd i samhället. En av dessa mekanismer är faktiskt att man skyller på sig själv snarare än gärningsmannen, alltså precis det vi kan se i den här debatten. En bättre kunskap om detta skulle alltså snarare leda till att ”skyll dig själv”-mentaliteten försvann.

Det jag vill ha är en nyanserad debatt om vad det är som ligger till grund för att könsrelaterat våld, alltså sexuellt våld eller våld i relationer, kan gro i vårat samhälle. Till exempel vad det är för psykologiska mekanismer som ligger bakom att en kvinna inte lämnar en man som slår henne och varför man tenderar att lägga ansvar på offren istället för på gärningsmannen när de gäller just den här typen av brott. Det finns få saker som är så väldokumenterade inom psykologin som just detta.

Att göra som folk ofta gör nu och bara ser till vad det är som får män att begå sådana här hemska handlingar utan att se till vad det är som får kvinnor att acceptera dem är dock att banalisera problemet.  Jag tror inte att nån mår bra av att helt lägga över sin säkerhet i en förhoppning att ingen kommer skada en.

Ett lästips är Livs Strömquists serie Jag tänker på Whitney som handlar om just vad som får folk att stanna i en destruktiv relation. När jag läste den gick det upp lite av ett ljus för mig, för jag kände igen precis varenda liten detalj från hu ren vän till mig hade agerat under en av hennes relationer. Kusligt.

OBS: Nu kommer nån säkert blir arg för att jag skriver om mäns våld mot kvinnor, alltså om män som förövare och kvinnor som offer. Jag vet att kvinnor är elaka mot män också så samma resonemang kan appliceras omvänt, så känn er fria att läsa detta som en text om X:s våld mot X (där X kan bytas ut mot vilken könstillhörighet ni nu vill) om ni så vill.

Internetmobbingen banar väg för en ny människosyn.

Jag tror att Julia Scott har helt rätt när hon skriver att det kanske inte framförallt är anonymiteten som påverkar vårat beteende på internet, utan att lättillgängligheten och uppmuntran till elakheter kan vara lika avgörande.

Men vad jag framförallt tror spelar roll är varken din egen anonymitet eller lättillgängligheten, utan offrets anonymitet. Du ser inte offret, du behöver inte ta del av reaktionen annat än i text, det berör dig helt enkelt inte. Offret reduceras till en besökssiffra och därför känner du inte samma medmänskliga ansvar som annars.

Jag tror att den rent visuella bilden av en människa som blir sårad, som är ledsen, är betydligt starkare än vi tror.Vi känner lätt igenom oss i ett ledset ansikte, det skapar associationer och signaler som är nedärvda hos oss sen miljontals år. Betydligt starkare än vad bara ord kan göra.

Att anonymisering av offret är en viktigt del i processen som en människa som skadar människor på regelbunden basis går igenom. Soldater måste gå igenom de processen för att palla, men vi gör det alla hela tiden. Vem bryr sig om att tusentals indier varje dag slavar för oss i klädfabriken för att producera varor vi inte behöver när man kan bry sig om personliga människoöden, starka historier. Vi tenderar att bli betydligt mycket mer berörda av en enskild indiers historia, än av det faktum att det finns tusentals som delar densamma. Inte så konstigt alls, vi relaterar såklart till det vi kan identifiera oss i, och det är betydligt lättare att identifiera sig med en personlig historia än statistik.

Ökat internetanvändande leder till en intressant frågeställning: vad är moral, egentligen? Hittills har det varit lätt att vara snäll, vi har kunnat se de människor vi har varit elaka mot, kunnat se deras reaktioner direkt, få dåligt samvete och be om ursäkt. Eller inte vara elak från första början. Men när det sociala spelet sker mer över internet så försvinner den här spärren, det som hindrar oss från att säga något riktigt elakt och onödigt. Det betyder att vi måste skapa oss nya spärrar, vi måste omdefiniera vem som är värd att känna medlidande med, vem som är värd att ta hänsyn till.

Ett mer intellektuellt förhållningssätt till socialt spel och ”elakheter” måste skapas. Över internet kan man inte bara agera på känsla, man måste tänka över och analysera. Man måste tänka efter: skulle jag bli ledsen om jag läste detta om mig, är kritiken befogad eller bara ett omoget påhopp, var går gränsen, vad är mitt personliga ansvar?

Jag hoppas på att debatten rörande nätmobbing kan komma att bli en debatt kring mycket mer. Kring globalisering, kapitalism, exploatering och medmänsklighet över nationella gränser. En öppning för att diskutera hur rimligt det egentligen är att vi fixerar oss så mycket vid de individuella livsödena och ofta ser med blida ögon på betydligt allvarligare och omfattande men för oss mer abstrakta missförhållanden.

Men också en diskussion om ansvar, är det som med vanlig mobbing, vanlig utnyttjande, att den som bara står tyst och ser på också är en del av problemet. Räcker det med att skita i att köpa kläder från h&m, eller bör jag uppmuntra andra till detsamma också, räcker det med att bara skaka på huvudet åt Kissie, eller bör jag ge hennes offer min uppmuntran?