Firar ett år som lesbisk, eller min gudomliga födelsedag. Vet inte exakt vilken dag det var men kör på idag eftersom det tydligen är national coming out day. Glöm inte att alla kvinnor är lesbiska i hjärtat och kan leva ut det.

När jag kom ut som lesbisk och pratade om politisk lesbiskhet så var det en del bögar som menade på att detta är så ”problematiskt” (lol) eftersom sexualitet inte är ett val och bla bla bla. Detta visar enligt mig på en stor oförståelse för de skillnader som finns i lesbiskas och bögars livsvillkor. Som man vinner du ingenting på att vara homosexuell, i alla fall inte i termer av makt som ju är patriarkatets valuta. Möjligtvis kan du ha mer genuina relationer då de är mer jämlika, men du kommer att förlora när det kommer till exploatering. Du kommer helt enkelt inte kunna exploatera din manliga partner på samma naturliga sätt som om du skulle kunna exploatera din kvinnliga om du vore heterosexuell. Din status i detta samhälle kommer att sjunka eftersom du inte passar in i bilden av hur en man ska vara, det vill säga heterosexuell. Du kommer inte att ha en partner som gör all markservice samtidigt som du förverkligar dig själv och så vidare. Du kommer inte ha någon som ständigt bekräftar dig, skrattar åt dina skämt och vill lägga sitt liv åt sidan för din skull. Om du bildar familj kommer du inte att kunna äta kakan och ha den kvar genom att lämpa över allt ansvar på din kvinnliga partner. Du kommer inte ha någon gullig lite ägodel att visa upp på släktträffar och inför ”grabbarna”. Du kommer helt enkelt uteslutas ur den manliga homosocialiteten, som ju som bekant är en väg till framgång för väldigt många heterosexuella män.

Som kvinna vinner du däremot mycket på homosexualitet.Visserligen förlorar du på samma sätt som män status och erkännande, men du slipper bli utsatt för den exploatering du utsätts för som kvinna i en heterosexuell relation. Detta ska verkligen inte underskattas. Du kommer inte utsättas för lika mycket våld av din partner, du kommer inte att bli känslomässigt exploaterad på samma sätt och så vidare.

Vidare är mycket av den lesbofobi kvinnor utsätts för egentligen bara kvinnohat, och därför blir skiftet inte lika stort. Till skillnad från män som kan röra sig i världen relativt säkert om du inte är homosexuell så kan du som kvinna inte göra det i varje fall. Kanske kan du rentav bli mindre utsatt som lesbisk i vissa kontexter eftersom du troligen inte rör dig i heterosexuella rum på samma sätt. Du går inte på krogen och raggar på någon snubbe, du går inte med en snubbe hem som sedan inte respekterar dina gränser och framförallt; du har inte en relation med en man. Min livskvalitet har förbättrats avsevärt sedan jag började ha relationer med kvinnor. Det är helt enkelt ett klokt beslut för många kvinnor att utforska sina begär mot andra kvinnor, vi har mycket att vinna på det.

Där det för en bög kanske upplevs som att den tidigare oproblematiska omgivningen blir fientlig när du kommer ut så märker du inte som lesbisk nödvändigtvis samma uppenbara och plötsliga skillnad. Du var helt enkelt aldrig accepterad. Om du hade en pojkvän var du kanske fredad i vissa kontexter men då var det till priset av känslomässigt exploatering och hot om våld. Du upplever inte att gatan plötsligt är en hotfull plats, för den var aldrig trygg. Kanske är hotet större eller tar sig annorlunda uttryck, men det är ingenting nytt. Du kanske kollar dig en extra gång över axeln, men i jämförelse med de tusentals gånger du redan gjort det är skillnaden marginell. Du kanske fattar ett fastare grepp om nycklarna i handen, men de fanns där redan innan. Det som upplevs livsomvälvande för en man är bara en piss i havet för en kvinna.

Detta är egentligen ganska självklart och jag fattar inte varför bögar inte inser det, men de är väl precis som alla andra män helt clueless inför kvinnoförtryck. Hur som helst så kan en inte jämföra dessa två positioner. Där den politiska homosexualiteten för män bara vore idiotisk kan den för kvinnor vara en stor förbättring av ens livssituation, både på ett privat plan men också i ett större politiskt perspektiv. Visst skulle en man också kunna bli homosexuell för kvinnosaken, men det verkar på det stora hela ganska osannolikt och fortfarande ingenting en får någon personlig vinning av på kort sikt.

Det är en idiotisk jämförelse som jag önskar folk kunde sluta med. Den likhet som finns mellan oss på grund av att vi begär samkönat är liten i förhållande till den enorma skillnad i livsvillkor som våra respektive kön utgör.

Ibland slås jag av tanken på att jag aldrig mer kommer behöva ha en relation med en man eller ligga med en man. Det känns lätt surrealistiskt, men samtidigt självklart. För ett och ett halvt år sedan var detta otänkbart, då var jag krossad och kunde inte tänka på annat än att få en mans ”kärlek”, godkännande och bekräftelse. Nu är det som att det inte spelar någon roll längre; jag rentav äcklas av tanken. Den processen är så stor och viktig.

Aldrig mer den där krypande känslan av att vara smutsig och utnyttjad efter att ha haft sex med någon snubbe. Aldrig mer den känslomässiga exploateringen i ett ha ett förhållande med en man. Aldrig mer behöva anstränga sig för att fatta en mans tråkiga känslor. Aldrig mer behöv skratta åt en mans tråkiga skämt eller låtsas vara mer krokad, mindre rolig eller begåvad än vad en är för att en man ska slippa känna sig obekväm. Det är så jävla gött. Jag unnar alla kvinnor detta!

Aldrig mera en man. Fan vad det är vackert ändå.

Ibland säger ju heterokvinnor att de önskar de vore lesbiska, och det kan en ju förstå! Det är mycket roligare att vara flata, det är mycket roligare att umgås med flator vilket en i regel får som flata och så vidare. Detta tycker vissa är jättehemskt att säga, men jag tycker det är bra. Enda problemet är att de så sällan faktiskt tar tag i saken och blir det.

Ansträng er lite! En kan inte få allting gratis här i livet. Och glöm inte:

För den som vill ta tag i saken har jag skrivit lite om min process här.

Frågade ju i ett tidigare inlägg vad som fick er att våga begära kvinnor. Tänkte publicera lite svar nu! Om ni inte vill vara med så skriv en kommentar så tar jag bort.

 

för mig underlättade det väldigt att jag kom in i ett helt nytt sammanhang där ingen visste vem jag var sen innan och därmed inte hade föreställningen om mig som hetero baserat på vilka de visste att jag haft relationer med innan. Jag sökte mig till kvinnor, och sammanhang där jag visste att folk var lesbiska etc på skolan jag går på. Snart ingick jag i klicken och sedan gick det av sig självt. Så nytt sammanhang var absolut en hjälp. Det kändes dock inte som en dramatisk förändring, även om själva grejen såklart var lite läskig och spännande som allt annat nytt. Nerver looking back

Såhär var det nog mycket för mig också. när jag flyttade till Örebro bestämde jag mig för att inte skapa nya relationer med män, och det har jag hållt mig till. Hade tur och träffade många kvinnor som begär kvinnor tidigt och har umgåtts mycket med dem och fått stöd. Det

Jag är inte heller där än men på väg. Det blir ett på alla vis politiskt beslut, jag är så less på män och hut det är att ha en relation med en man. Kanske har jag bara hamnat med fel män men seriöst, jag är 35, har ett barn (som har en pappa som är den som till slut fick mig att vägra män) och börja leta alternativ. Förr eller senare vågar jag säkert leta efter en dejt, kravlistan är rätt kort: inte man, inte en sjusovare och ingen slarver.  men det är läskigt, jag har mycket i bagaget och så känner jag mig mig som en total nybörjare på området kvinnor som tänkbara partners.

Jag lovar att det finns en massa nybörjare därute! Det är verkligen olika vilka åldrar folk börjar söka sig till kvinnor i.

För mig var det nog ett ganska odramatiskt inglidande. Jag har egentligen vetat ganska länge, trots att jag inte började reflektera över det förrän senare. Första gången jag insåg att jag var kär i en tjej var jag 13. Jag kommer bara ihåg att jag inte tänkte så mycket på det, men att det samtidigt kändes lite konstigt. I samma veva kom min äldre syster ut, min bästa kompis osv. Det blev bara mer och mer normaliserat. Första gången jag vågade var när jag var 18, och en tjej som jag redan från första dagen hade tyckt om började visa intresse för mig med. Jag blev så kär och lycklig som en kan bli och ville helt enkelt att alla skulle få veta, så ”komma ut” grejen blev inte så svår för mig. Även här insåg jag att jag verkligen var ”all girls and no men”.

Jag tror att det är mycket enklare att komma ut om en har en partner, jag hade själv den fördelen. Dels att en har något att ”visa upp”, hur cyniskt det än kan låta, men också att en känner sig säker på sitt eget begär. När jag insåg att det gick att vara med kvinnor så var det en ickefråga för mig; klart en ska fortsätta!

Vissa heterosexuella människor blir väldigt sura när en säger att det är möjligt att styra och rikta sina begär, eller som de gillar att uttrycka det; ändra sin sexuella läggning. Ungefär som om den sexuella läggningen var någonting essentiellt, någonting inneboende som absolut inte kan ändras på.

De menar vidare att detta skulle vara samma sak som att som homosexuell avkrävas att bli heterosexuell och gå på något slags omvändelseläger. Sällan hör en en så dum jämförelse. Heterosexuella skulle för övrigt behöva besöka något slags omvändelseläger, om så bara för att bli av med sina idiotiska skygglappar för allting som inte är som dem eller subventioneras av deras idiotiska kvinnohatande samhälle. Det är nyttigt med en tankeställare rörande ens begär.

Det är så dumt att en baxnar, och så oerhört okunnigt gällande skillnaden i livsvillkor för homosexuella och heterosexuella i detta samhälle. Givetvis kan en inte jämföra processen det innebär att komma på att en är homosexuell med att ”bli” heterosexuell, eller välja ett heterosexuellt liv, av rädsla för samhällets homofobi.

Jag kan ju begripa om någon som är homosexuell blir rädd av detta, eftersom många av oss har tvingats försöka bli accepterade med just detta apologetiska argument. Men det är verkligen inte upp till heteros, som sällan har gjort minsta ansträngning för att försöka förstå eller styra sin sexualitet, att säga att det skulle vara samma sak eller fel att försöka styra den. I mina ögon låter det mest som en slags gatekeeping, även om det inte ens är den egna grinden de vaktar, för att hindra andra från att utforska sina begär. Kanske för att de vet att om andra gjorde det så skulle de till slut själv tvingas fundera på vissa saker, och det kan ju vara en omvälvande process.

Vad innebär det att vara kvinna; att vara ett objekt för andra njutning, att älskas och åtrås av den Andres blick, att vara en könsvarelse. En kan säga att detta är ”fördelen” med att vara kvinna, när en får åtnjuta denna position och känna sig bekräftad i sitt kvinnoskap. Helt enkelt göra anspråk på de frukter som kommer med kvinnoskapet.

Jag menar att patriarkatet är ganska speciellt på det viset att dess förtryckta också har en upphöjd plats i det. Detta kan inte återfinnas i rasismen eller klassamhället, där handlar det snarare om att människor som förtrycks förnekas rakt av. Möjligtvis att det inom fascismen finns ett element att att höja arbetaren till skyarna, men det är hur som helst inte relevant i detta samhälle och inte heller riktigt samma sak, av skäl jag kommer in på i stycket som följer.

Jag tror i sin tur att denna plats hänger ihop med tanken om motsatsförhållandet mellan könen och kompletteringen; eftersom kvinnan kompletterar mannen så ”måste” hon finnas i patriarkatets blick, gör hon inte det står mannen ensam och det går ju inte för sig. Han måste ha sitt komplement. Det gäller inte för till exempel klassamhället att kapitalisten ligger med arbetaren, även om det såklart inträffar behöver kapitalisten som person inte arbetaren som komplement.

Detta gör i sin tur att många kvinnor har ett starkare emotionellt beroende av de patriarkala strukturerna än vad till exempel arbetaren har av klassamhället eller en rasifierad person av rasismen. Eftersom de både förtrycks av dem, men också på samma gång bekräftas i dem, så finns det alltså en slags vinning i det. Detta gäller inte alla kvinnor, vissa kvinnor ses inte som kvinnor ”på riktigt” och får därmed inte denna upphöjda position. Detta gäller i själva verket ganska många. För min egen del, som vit medelklasskvinna, så har jag absolut fått åtnjuta detta. Men det är inte heller som att den upphöjda positionen är bekväm, det handlar snarare om att kämpa sig till platsen på piedestalen som såklart är hur enkel som helst att trilla ner ifrån.

Hur ska vi bryta detta beroende? Jag tänker att i den lesbiska existensen så kan vi bekräfta varandra på liknande sätt, men att begäret kommer att vara mer sant och ömsesidigt.

Jag fick detta meddelande på twitter och tänkte lite på hur jag själv förhåller mig till att vara kvinna och begära kvinnor. När jag var hetero hatade jag såklart mig själv och min egen kvinnlighet väldigt mycket, det ingår ju liksom i det heterosexuella konceptet. Kvinnan vill förverkliga sig själv genom mannen eftersom hon inte tror sig om sig egen förmåga att göra just det. Hon vill lägga beslag på hans transcendens genom att sköta hans liv så att han kan gå ut och uträtta stordåd. Dessutom blir en ju som kvinna utsatt för väldigt mycket externt kvinnohat från sin pojkväns sida. Även om en inte har en partner så händer ju detta, eftersom en då känner sig värdelös för att en inte lyckats med denna grundläggande uppgift i livet. Numera har jag i mångt och mycket slutat hata mig själv, även om det såklart inte är fullt möjligt i ett samhälle där kvinnor trycks ner och föraktas dagligen. Framförallt har jag försökt sluta ge uttryck för mitt internaliserade kvinnohat.

Jag tänker att som lesbisk har en ett extra stort ansvar att göra upp med sitt internaliserade kvinnohat. Heterokvinnor har givetvis kvinnliga vänner, men de lever i regel inte sitt liv för och genom kvinnor på samma sätt, och därför an de heller inte skada andra kvinnor med sitt internaliserade kvinnohat på samma sätt. Eftersom kärleksrelationen i detta samhälle har en ganska speciell plats så blir det helt enkelt så, inte för att det är rimligt utan för att det är den ideologi vi lever i, men eftersom det nu är så det ser ut så är det något en som lesbisk måste förhålla sig till. Vidare så ser det såklart inte bra ut om lesbiska snackar skit om sin partner på grunden att de är kvinnor eller om lesbiska relationer går åt helvete på grund av det internaliserade kvinnohatet, det vore ett dåligt föredöme och mycket dålig reklam helt enkelt, och eftersom alla lesbiska har ett ansvar för att få även fler kvinnor att upptäcka lesbiskheten så är det ett problem.

Precis som mycket av den lesbofobi en utsätts för egentligen är kvinnohat så är mycket av den internaliserade lesbofobi en känna egentligen internaliserat kvinnohat; att kvinnor är mindre värda, att relationer mellan kvinnor spelar mindre roll (oavsett vänskap eller kärlek), att kvinnor bara binder sig till sin partner, att kvinnor är lögnaktiga och falska och så vidare. Detta tar sig uttryck i lesbofobi till exempel i idén om att lesbiskt sex inte är ”riktigt” sex, att lesbiska ägnar sig åt en annan typ av relationsvåld som är psykiskt och att det skulle vara ”värre” än mäns relationsvåld (som om fysiskt våld inte tog på psyket), att lesbiska kvinnor inte har sex med varandra efter ett tag, att lesbiska bara flytta ihop direkt för att de inte pallar vara ensamma och så vidare. Detta gör såklart att en själv tjänar på att göra sig kvitt detta, en får bättre relationer och bättre uppfattning om sig själv. En inser att det enda som är relevant är kvinnor och kan gå in fullhjärtat i sina relationsprojekt istället för att behöva känna skam och tvivel.

Tänkte också skriva om hur en kan göra detta. Någon som har tips?