Lesbisk existens – Sida 4

Vad fick er att våga begära kvinnor?

Sånt här gör en så jävla glad att läsa! Blir så glad för varje kvinna som väljer den rätta vägen, och om jag dessutom har haft et finger med i spelet så är det som att vinna högsta vinsten på lotto. Det är så jävla fantastiskt. Jag tänker att varje kvinna som väljer kvinnor också värvar fler; som ringar på vatten.

Väldigt mycket handlar om att bara våga prova tror jag. Ens internaliserade homofobi säger en att det inte går (heter det internaliserad homofobi om en inte är gay än?), så en väljer att aldrig pröva. Kanske är det svårt för att en inte hamnat i rätt kretsar också. För mig var det som att allt föll på plats första gången, jag fattade inte varför jag någonsin levt på ett annat vis. Det enda jag behövde var att veta att det var möjligt. Detta intresserar mig, människors processer. Jag har talat med många om det, och de ser så annorlunda ut. Vissa har en politisk ingång, som jag själv, andra har ”alltid vetat” och andra har bara glidit in på det utan någon större dramatik. Hur en gör beror väl mest på omständigheterna får en anta. Jag tänker mig att en enklare hamnar i lesbiskheten på politisk väg om en levt heterosexuellt och sett hur mycket det skaver i en att leva så.

Jag undrar: vad fick er att våga? Hur kom ni på att ni ville vara med kvinnor? Hur tog ni steget (om ni tagit det)? Berätta gärna!

Topp tre lesbofobi!

Detta är min lista över lesbofobi! De flesta kom jag i kontakt med när jag kom ut, och då givetvis från olika heteros. Håll till godo!

Det finns faktiskt länder där det är farligt att vara lesbisk. Ja, detta stämmer, och Sverige är faktiskt en av dessa länder hur kul det än kan vara att tänka att vi är civiliserade. Som hetero så kan det såklart tyckas som att det är frid och fröjd i Sverige och att homofobi inte existerar, men det gör det. Däremot är det både farligare och tråkigare att vara heterosexuell, så därför väljer en ändå att vara lesbisk. Det borde för övrigt inte vara någon annan business hur jag väljer att göra prioriteringar i mitt liv.
Det keffa med att säga såhär är såklart att en framställer det som att homofobi är en ickefråga i Sverige, eller åtminstone för de som har valt. Men homofobi drabbar mig inte för att jag har en essens av lesbiskhet utan för att jag agerar lesbiskt. Jag kysser kvinnor, jag håller dem i handen, jag har sex med dem, jag älskar dem, jag lever med dem. För övrigt; hur sannolikt är det att någon rysk nazist går in och läser min blogg och ba ”den här tjejen säger att det är medfött, bäst jag spöar lite flator”. Inte särskilt.
Kvinnor kan också vara elaka, och underförstått att detta speciellt gäller lesbiska kvinnor, då de är nästan som män. Eftersom jag själv är lesbisk och lever i relationer med kvinnor så borde jag ju verkligen veta om detta. Givetvis känner jag till att lesbiska relationer inte är något paradis, det är bara inte det urtråkiga helvete som en heterosexuell relation är.
Det är snarare heterosexuella kvinnor som har en idealiserad bild av lesbiskhet. Hur ofta hör en inte ”jag önskar jag var lesbisk”. De vill inte höra talas om problem, de vill upprätthålla sin illusion av det lesbiska paradiset. När vi försöker prata om våra problem, både de som finns inuti och de som kommer utifrån, så blir vi bortviftade. ”Ni är ju åtminstone inte med män” låter det. Ja, det stämmer, och det är jag såklart mycket glad för. Men det innebär inte att jag inte kan ha problem och att jag inte vill lösa dem.Våra relationer måste ha rätt att finnas trots att de är dåliga.
Vi måste kunna få hjälp med våra problem precis som heteros. Det är ju anmärkningsvärt hur dåliga heterorelationer är trots att de understöds av hela samhället. Tänk vad en lesbisk relation skulle kunna vara! Men det är väl precis det som skrämmer, de måste helt enkelt motarbeta oss för att inte bli utkonkurrerade och passé. Hela grejen är ju att deras sexualitet är den trendigaste.
Du får inte bli lesbisk eftersom alla inte kan välja sin sexualitet. Så kanske det är, jag är nog av åsikten att den absoluta majoriteten kan välja sina relationer i viss grad. Vi är inga passiva offer för våra känslor, vi väljer dagligen våra relationer. Och kan en välja någon med samma klassbakgrund och ras som en själv så kan en såklart välja någon med samma kön. Men låt oss utgå från att det stämmer att alla inte kan; det är ändå konstigt att hacka på den som anser sig har gjort det.
Givetvis är det en helt annan sak att sluta vara heterosexuell än att bli heterosexuell. Den som är heterosexuell är det i regel by default; det är helt enkelt den understödda sexualiteten i patriarkatet. Då är det givetvis mycket enklare att sluta vara heterosexuell, eftersom det ofta inte är någonting en verkligen är utan snarare antar sig vara. Ofta räcker det med att bara tänka tanken att kvinnor skulle kunna vara en grej för att öppna dörren till lesbiskhetens förlovade land.
Sedan är det givetvis inte så att en väljer ur luften, en kan inte välja hur som helst. Snarare handlar det om att rikta om preferenser, att öppna vissa dörrar och stänga andra. Jag själv skulle nog inte ha varit i relationer med kvinnor om det inte var för att jag började fundera på mina begär. inte för att begären inte fanns där, men för att det är enklare att vara hetero by default. Varför skulle jag utsätta mig för att vara lesbisk om det inte fanns någon vinning i det? Det vore ju bara märkligt. Men eftersom kvinnor är underbara så är det ett bra val.
Jag kan uppenbarligen känna begär inför män (en sanning med modifikation, begäret till män är knappast ”rent” utan nedsolkat va patriarkala ideal) såväl som kvinnor, men jag väljer att vara med kvinnor. Det handlar om att jag är mer fri och passionerad i de relationerna, och det är viktigt för mig. Om det innebär att jag måste stå emot vissa impulser (vilket det hittills inte har gjort), låt så vara. Det är absolut värt det.

Fyll gärna på med era egna!

Kvinnor som vill beundras av män.

Jag har tänkt lite på det här att som kvinna ”föredra att hänga med män” och funderar på om det inte kan vara en fråga om att helt enkelt inte behöva ta samma asvar över sitt liv och hur en beter sig mot andra. Män ser ju ofta kvinnor som förvuxna barn snarare än som egna vuxna individer, vilket gör att en inte alls har samma förmåga att såra dem. Många kvinnor, speciellt kvinnor som är snygga och behagfulla, har vant sig vid att bli behandlade som prinsessor, en vill helt enkelt sitta där på piedestalen eftersom det är den enda plats en vet hur en ska hantera.

Jag har träffat många kvinnor som säger att de skräms av tanken på att ha relationer med andra kvinnor och till och med att vara vän med andra kvinnor, eftersom andra kvinnor genomskådar dem och dömer dem på ett annat sätt. På ett sätt förstår jag vad som menas; med en annan kvinna är du en jämlika och därmed blir du också bedömd som en sådan. En man kan betrakta kvinnan med något slags överseende; hon är inte en jämlike, knappt ens en människa utan ett objekt. Hennes värde avgörs efter hur mycket hon behagar, hon behöver inte vara intelligent eller moraliskt oklanderlig, för hon kan ändå inte skada honom.

Mycket gammal bild som det följaktligen inte finns någon inscannad version av. Men håll till godo!

Åtråvärda kvinnor åtnjuter en relativt privilegierad position i patriarkatet. De får ett bekvämt liv, de får åtnjuta fördelarna som medkommer att behaga den som har makt. Men hon har såklart ingen verklig frihet eller makt i sin egen rätt, så fort hon slutar behaga så kan allting ryckas ifrån henne, det hela är mycket nyckfullt. Däremot kan det inge en slags känsla av makt att till synes kunna kontrollera de som sitter på makten, att kunna använda sitt inflytande för att spela ut andra kvinnor eller för att få bekvämligheter och lyx.

Detta är såklart inte ett värdigt liv. En erkänns inte som människa i sin särskildhet utan allting handlar om att passa in och leva upp till det som föreskrivs en utifrån ens position. Icke desto mindre finns det många kvinnor som helt enkelt inte vet hur en ska leva på något annat vis, när de bedöms som jämlikar blir de osäkra och obekväma, de vet inte vad de skulle ha att erbjuda när de står där i sin nakna gestalt, det enda de kan är koketterier och falskspel.

Jag kan själv få en släng av detta när jag umgås med män, jag liksom gör mig till, skämtar och har mig. Så agerar jag aldrig med kvinnor. Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska roligt, en känner sig som om en har uppmärksamheten, som om en är rolig och underhållande. Samtidigt får jag såklart inte samma utbyte av detta, och jag åtnjuter inte samma respekt som när jag vunnit en kvinnas gillande. Jag förblir objektet, den som ska behaga och underhålla, och aldrig jämliken. På ett sätt kan jag begripa att en föredrar detta, för en blir aldrig utsatt för verkliga kritiska och granskande blickar, en blir aldrig bedömd i hela sin person utan alltid bara som objekt. Men samtidigt är det inte på riktigt, det är bara ett halvt liv en lever om en envisas med att primärt ha dessa relationer. Lycka och självrespekt kan endast uppnås med jämlikar, de tarvliga substitut en uppnår i dessa relationer är någonting helt annat. Det handlar snarare om det rus som kommer när en ser sig sedd, när en beundras och ses som vacker, behagfull och underhållande, som ett väsen över denna jord, men aldrig som jämlike. Mannen kan gärna avguda kvinnan. Han sätter henne på piedestal, där hon inte kan hota honom eftersom det skulle leda till att hon trillade ner och förlorade allt sitt värde. Det viktiga är att hon är ständigt begränsad. Det farliga är att se henne som en jämlike, någon som kan fylla samma plats i världen, som kan konkurrera på lika villkor. Gör han det så är hans herravälde över.

För att kunna leva ett rikt liv måste en våga visa sig som en är, utan att göra sig till. Detta måste många kvinnor lära sig i vuxen ålder, för de har hela livet fått veta att deras lycka beror på hur bra de lyckas göra sig till.

Att kassera kvinnor efter ett försök.

En grej som heterokvinnor säger ganska ofta är att de minsann har prövat att ligga med en tjej men att det inte var något för dem. När jag hör detta undrar jag om det varit ”något för dem” varje gång de legat med en man. För jag har verkligen inte känt att det varit ”rätt” varje gång jag gjort det, snarare motsatsen. Även mediokert kvinnosex är najsigare än heterosex, eftersom en slipper känslan av förnedring och degradering efteråt.Jag undrar hur det känns att vara den där kvinnan som har blivit ”prövad” på för att sedan utgöra grunden för att kassera alla andra kvinnor. Vilken jävla prestation att behöva föregå med gott exempel för någon heterobrud som bestämt sig för att det bara finns en chans att ha bra sex. En liksom görs till mannen i dessa sammanhang, en förväntas ta en ledande position för att en har mer erfarenhet trots att en kanske inte alls vill det. Allt detta för att heterokvinnor är så ängsliga och inte kan tänka sig att ta lite initiativ.

Med lesbiskt sex gäller samma som med det mesta, en måste öva lite innan en får till den ”rätta knycken”. Kanske har en i vuxen ålder ofta glömt hur det var att fumla fram innan en var sexuellt erfaren, och förutsätter att även sex med kvinnor ska gå lika ”smidigt” som det heterosex en har haft åratal att träna på. Det är ju såklart fullständigt orimligt, men det är som att lesbiskt sex inte har något existensberättigande om det inte är perfekt.

Dessutom finns aspekten att heterosex oftare är ”enklare” för kvinnan, givetvis på bekostnad av att det är mindre tillfredsställande och har övergreppskaraktär (om det inte är rena övergrepp, vilket det som bekant väldigt ofta är). Kvinnan förväntas inte föra i sexuella sammanhang, det gör mannen, eller snarare; han tar det han vill ha och lämnar henne åt sitt öde. Om hon blir tillfredsställd är det en bonus. På detta tillkommer även internaliserad lesbofobi som gör det svårare att ”ta för sig”. Det tar ett tag att komma över dessa barriärer, och det är inte så konstigt.

Eftersom det saknas samma form av sexuella schema så bli lesbiskt sex kanske krångligare men givetvis också roligare om mer tillfredsställande. En fastnar inte på samma sätt i förväntningar om vad den ena eller andra parten ska göra; det blir mer dynamiskt.

Ritar.

Sitter och ritar pr-material för CKSCK, som är en dejtinggrupp för kvinnor som gillar kvinnor (inte lesbiska som det står på bilden, det ska ändras). Gå med vettja!

Har precis kommit igång med ritandet efter lovet och är så nöjd. Har ritat en massa bilder nu. Har verkligen varit oinspirerad länge och dessutom inte haft tillgång till mina pennor, men nu är det slut med det. Håll på på min instagram idag så kommer det upp grejer!Ritar

Heterosexuell radikalfeminism.

En kan ju tycka att den logiska slutsatsen av en radikalfeministisk problemformulering, det vill säga en där förtrycket i den privata sfären står i fokus, borde vara lesbisk feminism. Om män förtrycker kvinnor i det privata, i kärleksrelationer, så borde det vara självklart att lesbisk kärlek är svaret på detta. Tyvärr verkar det inte vara så, utan det finns gott om heterosexuell radikalfeminism.

Jag har en teori om detta, nämligen att den heterosexuella radikalfeminismen sätter sex i fokus snarare än kärlek. Det fokuseras på mäns sexuella förtryck av kvinnor i en väldigt bokstavlig bemärkelse; sexuella trakasserier, prostitution, porr och våldtäkt.

Jag tänker mig att ”sexuellt förtryck” snarare är könat förtryck än förtryck som utövas genom sex, alltså förtrycket av oss som könsvarelser. I detta så anser jag att den heterosexuella kärleken har en framträdande roll. Jag tror inte att sex är det centrala, utan det handlar snarare om de känslor som vi har för varandra som könade varelser och hur vi skapas som könsvarelser i våra relationer med varandra.

Det är mer safe att kritisera sex, eftersom det i mångt och mycket redan är tabu. Kärlek däremot är en annan sak. Den heterosexuella radikalfeminismen kan i och med sitt sexfokus framställa den heterosexuella kärleken som något positivt, eller i alla fall inte som patriarkatets kärna. Deras ”kärlek” för olika män de har relationer med får stå orörd, så länge de har en kritisk hållning till sex.

Objektifiering av män som feministisk praktik.

Män kan inte objektifieras som män, för de har inte underordnade kroppar. Objektifiering handlar som alla vet om makt, om att ha makten att kunna reducera någon till kropp, till objekt. Om att kunna använda någon för sin egen njutning.

Det finns en tendens inom feministiska sammanhang att vilja se mer objektifiering av män. Män ska bli bättre på att ta selfies, män ska bli snyggare och så vidare och så vidare. Detta anses ”feministiskt” eftersom det antas vända på rollerna; männen blir betraktade och reducerade till kropp, kvinnorna får betrakta och bedöma. Men givetvis kan det aldrig bli motsvarande, eftersom mannens kropp som sagt inte är underordnad. Om en kvinna ser en bild på en man och tycker han är het så innebär inte det att hon kan våldföra sig sexuellt på honom eller misshandla honom. Det innebär inte att hon får någon sexuell makt över honom. Därför är det inte samma sak.

Det som stör mig mest med detta är egentligen hur oerhört heterosexuellt denna praktik är. Kvinnor förväntas leva ut vår sexualitet och våra begär genom att objektifiera män, inte genom att begära andra kvinnor. Männen blir återigen mål och medel i kvinnans sexuella frigörelse. Om där inte finns en man att objektifiera så är det kört. Om där inte finns en man att begära så som män begär kvinnor så är frigörelsen omöjlig. Men en feminism som förutsätter män kommer alltid att vara omöjlig.

Varför skulle vi vilja sträva efter ett samhälle där fler människor ses som objekt? Det är ju denna praktik vi vill röra oss ifrån! Inte heller män borde reduceras till kropp. Vad skulle vi tjäna på det?

Att hata män är enkelt, det svåra är att våga älska kvinnor. Att objektifiera en man är enkelt, men att se kvinnor som hela människor som kan begäras även sexuellt är desto svårare. Det som sitter djupast inrotat är inte vår internaliserade bild av mannen som överlägsen, utan tvärtom den internaliserade misogynin, idén om kvinnor som mindre värda och underlägsna av det enkla skäl att de är kvinnor. Lösningen ligger inte i att nedvärdera män utan i att uppvärdera kvinnor.

Jag önskar att vi istället för att försöka reducera män till kropp skulle försöka se kvinnor som hela människor. Vi behöver inte ett större fokus på män inom feminismen, utan på kvinnor. Vi behöver se att även kvinnor kan begäras, och att vi också kan vara de begärande subjekten. Att vi kan begära varandra, utan att någon behöver objektifieras eller underordnas. Och att män faktiskt är ganska onödiga.

Varje gång jag kommer ut som lesbisk så blir jag också det.

Jag har tänkt på det här med att komma ut en del på sista tiden. När jag ”kom ut” som lesbisk så kände jag mig inte alls säker på att jag verkligen var lesbisk. Jag hade en massa tvivel kring min sexualitet. Mycket av detta bestod av internaliserad homofobi, en misstanke jag riktade mot mig själv om att jag i själva verket inte var lesbisk ”på riktigt”, att min kärlek och mina begär var politiska. Jag var rädd att det skulle uppfattas som, och också vara, ett statement mer än en beskrivning av min sexualitet. Jag tvivlade helt enkelt på min egen autenticitet, min rätt att kalla mig lesbisk. Jag tror att alla ickeheterosexuella någon gång haft liknande tankar, det ingår liksom att en ska tvivla för en blir ju ständigt ifrågasatt.

Varje gång jag kommer ut, varje gång jag kallar mig lesbisk, så blir jag också lesbisk. Jag blir lesbisk eftersom jag hävdar min position som lesbisk. Varje gång jag säger att jag är lesbisk så blir mina tidigare erfarenheter med män mer och mer absurda, och tanken på att jag skulle kunna känna dem igen mer och mer avlägsen.

När jag kommer ut som lesbisk hävdar jag mig som utomstående alla former av heterosexuella begär, att det inte är ett alternativ för mig att ha den typen av relationer med män. Varje gång jag hävdar mig som lesbisk så vänjer jag mig mer vid tanken på att jag aldrig mer kommer att begära en man, ha sex med en man, ha en relation med en man. Just detta, att vänja sig vid tanken, har varit viktigt för mig. Innan kändes det som om jag var på genomresa, men ju längre tiden går och ju fler gånger jag kommer ut desto mer kan jag själv se mig som lesbisk.

För mig har det varit viktigt att kalla mig just lesbisk från starten på grund av detta. Vissa menade på att jag minsann borde kalla mig bisexuell, eftersom jag hade haft relationer med män. Men för mig är min sexualitet mer än vilka jag har kommit att ligga med under mitt liv. Sexualitet handlar också om hur jag vill leva mitt liv, vilka relationer jag vill lägga tid och kraft på, vad jag upplever är bra för mig och vad jag upplever som destruktivt. När jag insåg att jag kan begära kvinnor så ville jag inte ha något mer med det att göra. Jag ville inte hålla dörren öppen. Det var viktigt för mig att markera relationer med män som ett avslutat kapitel.

Givetvis skulle jag kunna öppna dörren igen om jag ville, att kvinnor ska ha relationer med män är ju som bekant något av det viktigaste i det här samhället. Men om det nu skulle ske (gud förbjude) så skulle det inte vara mindre sant att jag nu är lesbisk. Nu är relationer med kvinnor det enda som finns i min värld, precis som jag innan var heterosexuell när relationer med män var det enda som fanns. Jag tänker att min sexualitet inte är en fråga om någon inre kärna av begär, utan beror på en mängd olika faktorer där mina aktiva val är en. Att kalla mig lesbisk är ett val, och det gör också något med mig. Det gör att jag kan prata om mig själv som lesbisk med andra lesbiska, att människor i min omgivning behandlar mig som om jag vore lesbisk, att jag själv betraktar mig som lesbisk. Det ger mig nackdelar när jag utsätts för homofobi, men det gör det också enklare för mig att leva ut mina begär och få stöd i dem av andra lesbiska.

Lesbisk feminism.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är.

Igår på föreläsningen så kom vi in på ojämställdhet i heterorelationer (eller jag ”lyfte frågan” kan en väl säga). Förutom det standardmässiga ”vi bode inte skylla på männen” (jag hade inte ens pekat ut män specifikt men aja) så sa föreläsaren också ”men flator kan faktiskt också vara ojämställda”.

Sådant gör mig så provocerad. För det första är inte flators eventuell ojämställdhet ett könsmaktsproblem på samma sätt. Det kan vara ett problem bundet till andra maktstrukturer, men det handlar inte om specifikt könsmakt. Vissa tycker ju om att tro att så kallade ”butchar” (lesbiska med manligt kodade attribut) förtrycker ”femmes” (lesbiska med kvinnlig kodade attirbut) och liknande, för att upprätthålla sina egna fördomar baserade på könsuttryck. Detta är dock en lesbofob myt, eller som Vanda skrev på twitter:

analysen att butchkvinnor på något sätt förtrycker femmes är pk-versionen av ”ok men vem är mannen i förhållandet lol”

Men framförallt så är det talande hur den eventuella ojämställdheten i lesbiska relationer bara berörs när en kritiserar heterosexuella för deras bristande jämställdhet. Ungefär som om det var flators fel att heterokvinnor förtrycks av sina pojkvänner. Ungefär som om ojämställdhet inte hade något med heterosexualitet att göra.

För grejen är, att jag skulle gärna se att lesbiska relationer lyftes fram mer. Jag skulle gärna se att vi pratade om de problem vi ställs inför, vad de beror på och hur vi kan lösa dem. Det skulle verkligen förbättra min situation som lesbisk om detta gjordes. Men av någon anledning så verkar detta samhälle inte särskilt intresserat av att gynna kvinnors relationer med andra kvinnor, utan fokus ligger som alltid på att heterorelationer ska bli jämställda och lyckade.

Lesbiska relationer har, till skillnad från heterorelationer, förutsättningar att vara jämställda. Detta beror på att våra relationer inte kretsar kring olikhet, att vi ska komplettera varandra som könsvarelser. Vi möts på ett annat sätt som lika i våra relationer. Vi möts inte som kvinna och man, utan som jämlikar. Detta är en stor och grundläggande skillnad som ändrar förutsättningarna för relationer. Det för såklart inte att allt blir bra, bland annat möts vi av homofobi vilket försvårar vår situation.

Det faktum att heteros är så jävla ojämställda trots att hela jävla samhället arbetar för att folk ska lyckas med heterorelationer är ju ganska talande. Om samhället hade coachat lesbiska i samma grad, eller åtminstone skitit i att utsättas oss för homofobi, så hade våra relationer troligen varit så jävla mycket bättre. Heteros lyckas ju fan inte ens när de är oifrågasatt norm, det säger ju en del om hur dålig relationsformen är.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är. Det vore ganska smakfullt med tanke på att de lever i den relationsform som gynnas i samhället.