Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Lesbisk existens

Normaliserat Kvinnohat

Var med om en händelse som drog igång många tankar i mig om det här med att leva som kvinna i detta samhälle och hur sjukt normaliserat allt det våld en utsätts för är. Min fästmö blev trakasserad av en man på slussen, och det enda som hände var att vi pekade finger och gick därifrån. Tog en cigg. Drog ett skämt.
IMG_20151108_184005

Det är förjävligt hur normaliserat lesbofobin och kvinnohatet är i mitt liv. Har utstått flera döds- och våldtäktshot, människor som försökt hetsa en till självmord när en mått som sämst och faktiskt var nära (vilket fanskapet visste), 172 sidors hat om mig på flashback och otaliga hat och hot på twitter, facebook, bloggen och andra sociala medier. Människor har skrivit att jag borde nödslaktas, straffknullas, knullas straight. Och jag skrattar. Jag skrattar. Det är så sjukt att jag skrattar men vad ska jag annars göra? Och jag skriker tillbaka och tänker att jag absolut skulle kunna ta slag för att vara den jag är och älska de jag vill. Jag är inte rädd, inte för att jag är modig utan för att jag vet att jag är rättslös, att min existens är villkorad. Att stå upp för mig själv är det enda jag kan göra för jag vet att ingen annan kommer.

När det enda en orkar göra när en blir kallad äcklig flata är att peka finger lite lamt. Jag vet att jag är rättslös. Mitt enda val är att stå upp för mig själv. Annars skulle jag gå under. När en tänker ”skyddad identitet? Nä hur skulle jag kunna få det” när en fått flera dödshot. Kvinnan på skatteverket lät helt chockad och bara ”men det är väl självklart”. Hade aldrig tänkt så på egen hand . När det känns helt normalt att ens pojkvän nedvärderar en dagligen.

Startade även en hashtag där bland annat detta skrevs:

kvinnohat4 normaliseratkhDela gärna med er av era tankar kring detta. Vad har ni varit med om? Vad bör göras?

lekplats

att veta att om du lämnar mig måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat

att veta
att
om du lämnar mig
måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat
jag måste
hata varje text du skrivit varje känsla du i mig upprivit varje kyss du givit varje bok du läst varje dikt du väst fram med ljuv röst i mitt öra varje sång du låtit mig höra varje liten del av din hud som jag rörde gjorde till min skrud mina kläder mitt yttre läder mitt hölje mitt skal alla ditt hjärtas kval och varje litet ord du sagt av kärlek som innan varit
förtrollade
var
nu
förbannade
förhäxade
någonting jag måste stöta bort som olja stöter vatten ifrån sig som eld förångar vatten som katten går kring heta grötar som alla dina fingrars stötar djupt ini mig stöta bort stöta bort
stöta bort
stöta
bort
det av dig som varit i mig låta dig försvinna från mig lämna mig överge mig

IMG_20151108_121225

Rädd att flyga, rädd att falla

Rädd att finnas
Där
Du
Är
Och att inte göra
Rädd att älskas av dig
Och att förnekas
Rädd att älska dig
Gå upp i dig
Och att inte släppas in
Rädd att lämas
Rädd att leva
Med dig
Rädd för avslut uppbrott avsked stela fikor utväxlande av obligatoriska artigheter där kärleksord innan fanns stela kramar där det innan var
Hud mot hud
Bröst mot bröst
Kön
mot
Kön
Och våra händer fingertoppar våra fingeravtrycks kartor som mötte varandra passade varandra krokade in i varandra som vore vi ett ett enda helt som vore vi samma kropp samma liv samma kön samma kött samma obevekliga obönhärliga kvinnoödekvinnolivkvinnolidande samma tidens gång samma vackra sång samma samma bara ett som aldrig
Skulle
Vara
Delat
Åtskillnad där det innan var ett enda sammanflätat öde att inte alltid höras tala veta leva finnas existera
Genom
Dig
Att inte leva livet genom dig inte alltid veta vad du gör vad du äter var du går vam du knullar att
Inte
Veta
Var du finns vilken film du ser vilken alkohol du
Berusar
Dig

Att inte längre få röra din läppar känna dina andetag värje hjärtats slag att inte längre få viska att
Jag
Älskar
Dig
Att du ska vara
Min
Föredetta
Det som var en gång det som kändes så starkt en gång som brände så varmt en gång som skrevs in i mitt öde en gång
Men
Inte
Längre
Rädd att verkligheten ska mig åter kalla
Rädd att flyga
Rädd att falla

IMG_20151104_112813 IMG_20151104_112231 IMG_20151103_230827

Jag andas lever växer frodas jag begär

jag vill vara
där du är
jag andas lever växer frodas
jag begär
jag vill att du ska finnas
i mitt varje andetag
jag vill känna dig
i mitt hjärtas dubbla snabba slag
jag vill ha sig nära nära bröst mot bröst
jag vill känna ditt varje andetagdenna livets röst
du kommer alltid finnas med mig
och allt som ges mig ska dig även vara givet
det trygga varma
det som skyddar livet

 

Dikter.

IMG_20151029_052750

Och jag sjönk ner i denna sommaräng som var du
Som kvicksand vek den sig under mina fötter
Och jag ville bara låta mig sjunka
Ner i ditt varma kött
Låta ditt blod flyta i mina ådror
Din luft i mina lungor
Ta varje steg med mitt ben inneslutet i ditt varma kött

Jag ville att du skulle sluka mig hel
Mala mina ben med sina käftar
Göra mig till pulver som sprids för vinden
I den öken som var ditt rike
Som var du

*

Jag åt inte
Sov inte
Var bara ett med lidandet
Och skapandet
Som grodde därur

*
mitt kvinnoöde virvlade genom luften
fritt för manshänder att ta tag i
och sluka

i sina stora malande käftar
jag ville flyga fritt
jag ville åka med vinden
och sakta
singla ner
mot marken
som var dina bröst
mitt hem

*

eftersom jag var kvinna
var jag fastlåst i min kropp
mitt kön
med tunga kedjor

det var mitt fängelse
och samtidigt
ett flickrum
jag kunde gömma mig i
glömma allt det onda
du utsatte mig för

när du hade handen på mitt lår
bad jag gudarna i himlen om nåd
jag åkallade demonerna
som slet sönder mitt inre
och bad dem slita sönder även dig
och dra mig ner i fallet
för jag ville inte leva
i denna kropp som du trängt in i

när du trängde in i mig
slet du mig ur det förflutna
som var mitt liv
och satte mig
i en öken utan slut
men hårda kalla ökenvindar
som blåste in den sand som var du
i mina ögon
min munhåla

den sand som var du
tog sin in i min mun
rev upp sår i den tunna hinna
som täcker den isblå irisen
förblindad vandrade jag
i den öken som var du
och kunde bara hoppas på
att av en slump hitta en utväg
ur detta karga landskap

Sorgen efter en kvinna.

Jag blev ju dumpad för ungefär ett halvår sedan och för kanske två månader sedan började sorgen så sakteliga läkas ut. Det som en gång brunnit så starkt i mitt kött gick nu på sparlåga och blev en hög glödande kol. Jag kände knappt övergången men plötsligt en dag stod jag här och härbärgerade en sorg som blev mindre och mindre. Solens strålar träffade min nya hud och jag tänkte att jag vill leva nu, jag vill släppa in nytt. Nya människor att ta mig an, nya äventyr på livets stig.

Att bli dumpad av en kvinna är ju inte samma sak som att bli dumpad av en man. Kvinnor dumpar varandra för att de respekterar varandra för mycket för att låta ett förhållande rinna ut i den varma sanden. Vi vet att detta är något av det mest smärtsamma som kan ske; när en försöker men ingenting finns att göra. Det är så nedbrytande, så oerhört destruktivt.

rinnautisanden

Jag har inte varit så arg som jag varit på männen i mitt liv. Snarare har det varit en omedelbar sorg som sköljt över mig likt en våg. Jag kunde inte äta eller gråta ( jag grät faktiskt inte på flera månader), jag kunde bara sova sova sova. Jag låg hela sommaren och läste Harry Potter i Emmas och Karins sängar och det var så fina mot mig trots att jag verkligen inte var något vidare sällskap. Men det blev bättre och nu är jag glad igen. Faktiskt lyckligare än jag tror att jag någonsin varit.

Det är viktigt att förstå hur stor skillnaden mellan män och kvinnor är. Exploateringen, det som är grunden i heterorelationen, existerar inte på samma sätt med kvinnor. De tjänar ingenting på att hålla fast vid en relation som de inte uppskattar nog, som ju män faktiskt gör. Män kan hålla en kvar och krama ur sista droppen surt vatten likt en våt trasa, för de har inte någonting att förlora på att sakna kärlek passion och så vidare i sina liv.

Nu är jag återigen kär och det känns bättre denna gång (som det alltid gör med kärlek, i alla fall för mig, den nya kärleken maxar alltid de förra). Nu har jag också tagit med mig så mycket mer; det som fyra år av relationer med män aldrig gav mig fick jag på ett halvår med henne. Vi samarbetade kring problem istället för att tävla i att vara mest passiv och ha maktövertag. Befrielsen i detta kan inte nog beskrivas. Det är som om en stor tyngd lyfts från mina axlar. Jag lämnades inte utsugen som en hög avskräde, jag lämnades visserligen trasig men med mig själv i gott förvar. Jag hade styrka och mod att ta mig an nya relationer i princip omedelbart, jag visste att jag inte förkastats för att jag var värdelös utan för att saker och ting inte fungerade mellan oss.

Men jag är inte arg, jag var inte arg, jag var bara så outhärdligt obarmhärtigt outgrundligt ledsen. Jag ville bara ta detta stora mörker och släppa ut det genom mun ögonhålor näsborrar. Jag ville att den skulle flyga ut likt tusen nattfjärilar. Men den bet sig fast.

Att sörja är viktigt och jag är expert. Jag har sörjt så många människor, så många öden, så många samhällen. Jag har lärt mig att sörja effektivt, att verkligen leva ut sorgen så att den kan få vila i ens innersta sedan. Att erkänna den som en del av den mänskliga erfarenheten. Det är vackert, jag tycker verkligen det. Det är vackert att låta sig vara sådär ledsen så att det inte finns någon botten.

Det Lesbiska Lidandet

denlesbiskakvinnanstårarJag har börjat med en grej som är att kalla allt dåligt som händer mig Det Lesbiska Lidandet. Jag slår i tån i någon tröskel, skosnöret går av och jag slår mig själv i fejset av farten, h&m har inga trängstights med schysst print, yogapasset blir inställt, lesbiskt lidande alltihopa!!!! Hade aldrig skett om jag varit en vanlig redig heterosexuell person som inte ägnar mig åt sådana PERVERSIONER!!!

När en talar om lesbiska kvinnors liv så handlar det ofta om hur tragiska de är. Vi får inte ha ett bra öde, vi måste lida lida lida för våra synder. Och när en till exempel klagar på sin relation så är det såklart för att en är lesbisk och inte för att alla människor ibland har det svårt i sina relationer. Till skillnad från heterokvinnor då som lider för att de är till exempel hysteriska i största allmänhet, vilket såklart inte har någonting att göra med det strukturella förtryck de utsätts för utan bara är en lustig slump (tänka sig va!!! SÅ TOKIGT DET KAN BLI VA!!!!).

IMG_20151017_170254Nåja. Jag raljerar MEN jag tycker verkligen att det är JÄVLIGT hur allt hemskt som händer en som lesbisk anses ha med just lesbiskheten att göra. Jag lovar att trots att vi är perversa kättare som kommer hamna i skärselden en dag så är vi också människor. Vi skrattar skriker lever lider gläds gråter och så vidare och så vidare. Vi är så jävla levande. Vi är hela världen, himlens alla stjärnor och jag älskar er fan. Och vårt lidande är lesbiskt för vi är lesbiska men det är inte på grund av lesbiskheten, tvärtom. Det är på grund av detta samhälle som gör våra begär till politik vår läggning till tragik.

Ni måste finnas.

Till alla fantastiska vackra coola kvinnor därute från mig, Ida, Emma och Karin i det lesbiska kollektivet. Vi (eller Emma och Karin framförallt) håller på att utarbeta behandlingsformen lpt, lesbisk postpatriarkalt tvångshäng, som vi snart tänker ska finnas på en bredare marknad.

Arkiv